Påsken på Gödsvinets kontor i Vällingby

Vi som inte är kristna eller anställda på en arbetsplats som erkänner storhelger blir lika överraskade varje gång en ny helg dyker upp. Bara för en liten stund sedan insåg jag att det är skärtorsdag. Snart kommer de första påskkärringarna att börja ringa på min dörr och jag har inte ens köpt hem några cigaretter. Jag vet att man ska ge dem godis men de är så gulliga när de med huckle på huvudet och rödmålade kinder försvinner ner för trappan med en Blend menthol hängande i mungipan. De hostar så bedårande.

Nu skämtar jag förstås. Jag ger i själva verket inget alls till påskkärringar som ringer på min dörr. Jag ger pengar till Röda Korset och jag ger pengar till Republikanska Föreningen och ibland ger jag pengar till folk på tunnelbanan men den dag jag ger något till sminkade brommaungar med gälla röster och uppfodrande blickar kommer helvetet att uppleva en otypisk köldknäpp.

När jag bodde i Östersund brukade jag dela ut små, gröna äpplen till alla de traktens barn som ringde på. Det var så stärkande att se hatet glöda djupt i deras ögon. Det är dock slut på det, det är dyrt med frukt och dessutom vill jag inte få mer lera hälld i min brevlåda. När jag skriver detta kommer jag att tänka på ett roligt skämt av Joan Rivers. Hon berättade hur hon också brukade dela ut äpplen, fast på halloween. När barnen sa att de inte gillade äpplen svarade hon: ”Well just eat the razor blades then!”.

Gödsvinet kommer inte att ta påskledigt. I själva verket ser jag detta som en möjlighet att uppdatera oftare än vad som varit möjligt under de senaste veckorna. Alldeles snart avreser jag mot Kista för vidare förmedling till Åland. Det skulle förvåna mig mycket om en resa som den inte gjorde något avtryck här. Tills dess, glad påsk.

Steinberger riesling trocken 2006 (73777)

Är det bara jag eller är etiketten till detta vin väldigt…tysk? Jag tänker inte minst på örnen som verkar ha diskret släppt svastikan och sedan nonchalant visslande vridit huvudet för att likna en helt vanlig tysk riksörn och inte längre en nationalsocialistisk partiörn. Det är något i blicken som ser för oskyldigt ut, som om något är i göringen.

Denna trocken från Kloster Eberbach har en stram och disciplinerad fruktighet där varje depraverat uttryck för vällustig sötma effektivt eliminerats. Den är torr och doftar himmlerskt. Kloster Eberbach finns i en rad olika versioner på systembolaget, där den bäst säljande är det halvtorra riesling kabinett. Steinberger riesling har sitt ointagliga näste i beställningssortimentet men kvalitetsskillnaden mellan denna flaska och det som säljs i det ordinarie sortimentet gör det väl värt att lägga en beställning. Beställningen går blitzsnabbt och bor mann nära systembolaget så finns det ingen anledning att inte göra en på en gång.

Gott till vitt kött, fisk och ljudet av tusen marscherande fötter.

125 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 73777 i katalogen

4 nazireferenser av 5 möjliga

Elixir

Italienska bryggeriet Badolin från lilla Piozzo ger oss en belgisk strong ale: Elixir. Med sina 10% är den en aning tung i baken, men tar sig ändå över dansgolvet med den äran. Smaken domineras av en stor, fyllig maltighet, som kommer väl överens med den lätta kolsyrningen, men kanske kunde motas med lite mer humle, för det ser vi inte mycket av. Eftersmaken domineras av några vagt sträva, råa jästiga highlights. Som synes på bilden är drycken dimmig och mörkgul, med en lätt skumkrona. Nåja, det hade kanske synts något bättre om fotografen inte fått till en bild som var mer intressant än tydlig. Vi kan väl säga att det återspeglar den alkoholdimma man snabbt finner sig i efter ett par glas elixir – månne bättras effekten på av att man inte utan viss njutning sitter och känner på alkoholen med tungan.

Tre dimmor av fem möjliga. Vi ser fram emot att pröva fler av Badolins skapelser, som kanske inte fokuserar så utpräglat på alkoholhalten.

Grand Cru

Den här gången har Almond 22 slagit till med en öl i bästa belgiska stil, men – sin vana trogen – så gör de en balanserad, avmätt variant, istället för att ta ut svängarna med exotiska ingredienser eller knepiga bryggsätt. Grand Cru är släkt med belgisk strong ale, men är inte så sträv eller rå, eller söt och stark, som de ofta är. Det vildaste med den är doften: en tropisk fläkt av ananas kan anas om man sniffar djupt i glaset, ner mot den dimmiga, brandgula drycken. Smaken är däremot elegant och välkomponerad, med en trevlig bred maltighet, många toner av jäsning (som sig bör, om det är belgiskt i stilen), en viss humlearom, men föga sötma – och de 7.5 procenten alkohol håller sig i bakgrunden. Belgisk öl är nästan alltid intressant, men den kantrar ofta till följd av alltför vilda eskapader (frukt, alkoholstyrka, spontanjäsning, etc). Kanske kan de lära något av ett litet italienskt bryggeri?

Tre och en halv brandgul ananas av fem. En utmärkt introduktion till belgisk öl, för de som kanske skulle trilla ur stolen om de gick direkt på något tolvprocentigt spontanjäst.

 

Samtidigt på andra sidan jorden

Utmattad sjunker jag ner i en fåtölj. Man kan tycka att jag inte borde längta efter just sittdon efter 12 timmar på ett flygplan, men så märkligt är man skapad.

Singapores flygplats har ett gott rykte bland vana resenärer. Nu är jag inte en sådan, och det är.med ett barns ögon jag utforskar den har platsen. Det som först slår mig är att jag kommit till åttiotalet. Hela terminal 2 är täckt av vad som troligen är världens största heltäckningsmatta. Stolar, färger och doft är allt lite murrigt. I mitten av terminalen finns lite porlande fiskdammar. Stora färgglada koi-fiskar blänger och gapar åt våra plirande röda ögon. Datorer står utplacerade här och var, fria att användas, och en skylt upplyser vänligt om att wlan finns gratis i hela flygplatsen. Det som borde vara en självklarhet i alla flygplatser upplevs som mycket sympatiskt.

Här finns till och med gratis filmvisning, och ett antal ställen där man kan rita, något som fullvuxna lokalinvånare verkar suspekt intresserade av.

Märkligt nog ser jag inga fönster i terminalbyggnaden. Visst brukar man väl kunna se en massa flygplan? Kanske är det för att jag är lite trött, jag har varit vaken en hel dag, och där jag är nu har dagen knappt börjat.

Jag ska äta lite mer gratismat, sedan lyfter nästa plan som tar mig till en söderhavsö där jag stannar ett tag. Det blir alltså glest mellan mina inlägg ett tag, och nu vet ni varför. Vi ses om några veckor.

En personlig profil

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt tekniskt begåvad. I själva verket har jag en lång historia av övergrepp mot oskyldig teknik bakom mig. Jag ska inte tråka ut er med detaljer men varje gång jag flyttar är jag i enlighet med en överenskommelse med sociala myndigheter förpliktigad att knacka på hos alla nya grannar inom två kvarters radie för att varna dem att elektronisk och annan teknisk utrustning kan sluta fungera enbart beroende på min närvaro i området.

Den världsledande teknologi som gör internetfenomenet Gödsvinet möjligt är därför helt och hållet Jonas förtjänst. Ifall ansvaret för det tekniska underhållet lämnades till mig så skulle Internet omedelbart fatta eld. Därför finns det en lång rad med saker som jag inte förstår och som jag inte heller ska försöka förstå med designen på Gödsvinet.

Ändå finns det en specifik sak som jag måste ta upp. Det är det här med våra profiler. När vi sjösatte Gödsvinet för lite mer än ett år sedan skrev vi korta beskrivningar av oss själva som vi stoppade i den personliga profilen. Syftet med dessa profiler är ännu oklart eftersom ingen utom vi själva kan se dem. Jag antar att man ibland måste läsa en beskrivning av sig själv för att komma ihåg vem man är men samtidigt undrar jag när detta är. För att tala för mig själv har jag aldrig vaknat upp i ett memento-ögonblick med behov av att finna en beskrivning av mig själv. Ifall jag gjorde det så skulle jag förmodligen ändå inte googla på Gödsvin.

Vilket syfte har då denna profil? Jag tänker att det är bäst att dela med sig av den, för att kanske på så sätt få någon sorts klarhet i frågan. Dessutom förtjänar du som läser detta att äntligen få veta exakt vem som döljer sig bakom de olika signaturerna på Gödsvinet. Den profil som jag skrev och postade i min profil i mars 2010 löd som följer:

Johan är en 33-årig massajhövding med ett förflutet inom frikyrkorörelsen. Han är författare till ett stort antal böcker, samtliga på polska, vilket olyckligtvis är ett språk han inte alls behärskar. En del av sin uppväxttid spenderade han i buken på en valfisk vilket är varför han än idag inte kan färdas på en buss utan att känna doften av krill. Efter en fullbordad doktorsexamen i filateli gav han sig ut på de sju haven men återvände snart desillusionerad till en tillbakadragen tillvaro som tyrolerdansare. Johan är inte tillgänglig för intervjuer men låter hälsa att hans tankar är med oss.

När jag nu läser denna beskrivning inser jag att inte riktigt allt i den överensstämde med verkligheten. Exempelvis var jag, när jag skrev beskrivningen, endast 32 år gammal.

Kanske har jag brutit mot en hemlig kod genom att avslöja personprofilen, kanske har alla kunnat läsa beskrivningen hela tiden utan att jag förstått det och kanske, bara kanske, är det ingen som bryr sig. Hur det än är med den saken känns det bättre nu när man fått berätta det jag kunnat läsa själv så länge. Det är en fråga om identitet.

Pecheresse

Det är inte ofta man ser någon lambic saluföras, speciellt inte här i södern, så det är lätt att man blir frestad att provsmaka, även om det rör sig om en persiko-variant. Kanske är det till viss del en följd av låga förväntningar på en sådan brygd, efter många provsmakningar av andra belgiska tokerier med fruktinnehåll, men Pecheresse är faktiskt bättre än man skulle kunna tro – en riktigt hyfsad kombo av lambic och persikojuice. Den är snubblande nära det söta och saftiga, men trillar inte riktigt dit, till skillnad från mången populistisk kriek. Den är en lättviktare på endast 2.5%, men är rik i smak, både av fruktiga glada toner av såväl persika som äppelkart, som av den spontanjäsning som ligger till grund för Lambicen. De syrliga och genomträngande toner som utmärker en gueuze är här i sin linda, och är bara lätta, sprudlande och friska antydningar av cider, mousserande vin och citrus.

Sammantaget, vida över förväntningarna: fullt drickbart. Tre lättklädda art noveau-etiketter av fem. Dessvärre kunde vår fotograf pga tilltagande trötthet inte riktigt göra etiketten rättvisa med sin utrustning, men vi slipper å andra sidan flagga för att bilden kanske inte är helt barntillåten.

Biere Le Boucanier

Denna belgiska öl har en högst respektabel alkoholhalt (11%) och det är inte något man missar – det är ölens mest framträdande karaktär, i konkurrens endast med en påträngande sötma, och en vagt jästig biton. Enligt uppgift ska den vara av belgisk strong pale ale-typ, och det finns några ansatser att få in smaker av malt, men knappast humle. De råa eller sträva toner man ofta hittar i dess landsfränder lyser även med sin frånvaro. Eftersmaken är vagt besk, med diverse ospecifikt fruktiga bismaker. Den kan ev leda till minnesförlust, tandlossning, och förlust av syn på ena ögat. Allt detta kan vi sluta oss till genom en snabb titt på etiketten, som likaledes hjälpsamt bidrar med översättningar på dryga dussinet språk, och förklarar för oss ovetande att detta är Sjörövarens öl.

Två kroksablar och en liten dolk, av fem möjliga.

Rebell i Malmö

Rebell utan anledning

Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.

Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.

Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.

Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller ”doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.

Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.

I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.

Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.