Månad: november 2011

Djingis

av zonk

Då Gödsvinet syd hade ärende till nordliga breddgrader, råkade det bli tillfälle att testa en lokal skapelse, Lundabryggeriets Djingis. De har tydligen varit i startgroparna sen 2009, och fick ut sina första öl 2011. Detta lär vi oss snabbt från deras hemsida, men i övrigt är denna inte precis någon guldgruva för information, under avdelningen sortiment står t.ex. div. till intet förpliktigande vaga formuleringar om att bryggeriet tänker brygga öl (kanske inte någon överraskning) – vidare detaljer letar vi förgäves efter. Nåväl. Vi är hursomhelst mest intresserade av glasets innehåll, trots allt. Vid en första anblick hade man kanske trott att man fått en stout eller porter, men doften ger snabbt besked om en tungt humlig ton, fruktig och yvig. Dessa bredare toner tycks dock hålla sig till doften, i gommen är humlen betydligt mer endimensionell, och maltigheten är likaledes torr och sparsmakad – stark, men inte bred. De 6.3 procenten alkohol gör inte mycket väsen av sig heller. Djingis känns mer som ett relativt lättdrucket session-öl, snarare än någon mörksynt humle-och-maltdemon som Gonzo Imperial Porter. Inte dumt, men kanske lite blekt.

Tre överraskningar av fem möjliga.

Konsumtionsspår

av Johan

Det kontantlösa samhället är här. Ingen går längre omkring med pengar i fickorna. Nu går vi omkring med tusen kassakvitton och en molande känsla av att livet borde vara mer än sakerna vi köper. Jag tänkte säga något om kvittona.

Det bleka kollaget av papper på bilden är några av de kvitton och andra lappar som jag fann alldeles nyss då jag vitjade mina jackfickor och min plånbok. De är resultatet av bara några dagar i ett helt liv av tanklös konsumtion. Det är ingen rolig läsning. Den hårda sanningen och bisfenol i en bitter blandning.

Ett praktexemplar i samlingen är kvittot från Lidl i Vällingby. På kvittot från Lidl kan man läsa om saker man köper på Lidl. Det berättar om fyra olika sorters processat kött, nötter och två grapefrukter. Det som är bra med att handla på Lidl är att man alltid vet vad man får och att det inte är vad man behöver.

Lidlkvittot tillhör ändå undantagen. Betydligt vanligare är alla lunchkvitton från ställen som Fang Yuan Shi Wu, Thai House Wok eller Ica Matmäster på Folkungagatan. En favorit bland dem är det från Dandikos café vid Gullmarsplan och det beror inte bara på att det är skrivet med blygsamma siffror. Dandikos är det där lilla stället längst ner i den nordöstra hörnan av Gullmarsplans tunnelbanestation. Kvittot på bilden skrevs förmodligen vid ett av de tillfällen då jag skyndat mellan två arbetsplatser utan tid för lunch på någon av dem.

Under sådana stunder är Dandikos direkt livsuppehållande. Ingen som befinner sig på Gullmarsplan gör det av fri vilja. Gullmarsplan är en plats man tar sig igenom för att man måste och i likhet med mig måste många det för att göra sina jobb. Gullmarsplan är definitivt ingen plats man går till för att köpa sin lunch men om ens lunch utgör en resa från det centrala till det perifera Stockholm så kan Gullmarsplan ändå vara ens bästa chans. Det är därför en ständig källa till glädje att Dandikos är så bra. Även om man äter stående bland betongen, smutsen och tio tusen främmande människor med bara minuter kvar tills bussen går söderut så gör man det gärna. Kaféet har en lång rad olika smörgåsar och sallader som reser sig långt över allt de kan tänkas sälja hos de lundensiska kaffekapitalisterna på Espresso House , en liten bit bort i samma terminal.

Den lilla klicken av färg mitt i bilden är förstås ett flygblad från Jehovas Vittne. Det har legat i min ficka ett tag nu. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag fick lappen av en tant i Råcksta, under en fotvandring till systembolaget vid Brommaplan. Jag började genast läsa i det och medan jag gjorde det trampade jag i en hundskit. För ett kort ögonblick kändes det som om det fanns något sorts sammanhang trots allt.

Eftersom det är 2011 plockade jag först upp telefonen och skrev om händelsen på Facebook redan innan jag började torka av min högersko mot gräset och leran. Allt lidande är snart slut? Fan tro det.

När jag skriver detta har jag precis matat en redan bågnande sophink med allt du ser på bilden. För ett ögonblick är jag fri från kvitton på allt jag betalat för. Snart är alla mina fickor fyllda med nya. Nya påminnelser om saker man köper för att kunna arbeta för att kunna köpa fler saker. Pengarna rullar, maten äts upp och snart står man på Gullmarsplan igen trots att man skulle vilja vara någon annanstans. Allt som är evigt är de små lapparna som berättar om priset man har betalat. 

Allmänna reklamationssvinet

av Jonas

För en dryg vecka sedan skickade jag tillbaks en måltid på en restaurang med orden ”I’m sorry, but this is inedible”. Jag är inte den som brukar klaga på maten på restauranger, jag är en av de vanliga fegisarna som nickar och mumlar något ohörbart som slutar på ”gott”. Visserligen var den här måltiden oätligare än något jag ätit på väldigt länge, men det är ändå inte likt mig. Jag har helt enkelt kommit in i en reklamationsfas.

Från min sida finns inget högre syfte med detta. Jag vill inte vara studentikost lustig eller sätta dit storföretagen. Jag är bara djupt trött på att köpa en massa saker som sedan inte fungerar, och förväntas vara nöjd så. Maten på restaurangen fungerade inte. En portion med friterad kyckling och pommes är inte fungerande om den enda tillagning den utsatts för på den här sidan om kycklingfabriken är uppvärmning i mikrovågsugn. Bacardi Bar & Grill är inte en fungerande Bar & Grill om den saknar grill.

Insikten om min nuvarande fas kom när jag fick en plötslig lust att reklamera tv-spel. Alla andra varor köper man, packar upp, använder, och om varan inte fungerar så som man rimligt kan förvänta sig av den, då går man tillbaka och reklamerar den. Men kulturell konsumtion förväntas man bara svälja.

Jag har velat reklamera flera tv-spel för att de helt enkelt varit riktigt dåliga. Men hur skulle man få igenom det när alla andra helt okritiskt och obegripligt hyllar spel som LA Noire och Red Dead Redemption?

Jag misstänker att man alltid kommer få slängt i ansiktet att man lika lite kan reklamera en usel film som man kan reklamera en tom sillburk. Varan är ju redan konsumerad. Men tänk om man kan visa på att man inte har konsumerat varan, eller i alla fall att man inte njöt av den. Till exempel borde man kunna lämna en biosalong efter halva filmen och få pengarna tillbaka. Jag hade nog kunnat tänka mig att lämna Bob Dylan-konserten för några år sedan i Malmö, den uppfyllde definitivt inte några rimliga förväntningar.

Konsumentköpslagen säger att varan skall ”stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell […]”. Kan jag tolka detta som att om en film verkar otroligt spännande i sin trailer, men sedan inte alls är spännande, bryter mot detta? Och Bob Dylan, han låter ju otroligt bra i de prov och modeller som finns tillgängliga i form av skivor, medan konserten var som att värma de gamla låtarna i mikron och servera dem med en sked sötsur sås.

Vi får se hur länge min reklamationsfas varar, och om jag hinner reklamera någon kulturprodukt innan den går över. Restaurangen Bacardi Bar & Grill låg i utrikeshallen på Torontos flygplats. Vad ni än gör, ät aldrig där.

Månen över västerort

av Johan

Det hänger en illavarslande måne över västerort ikväll och jag är här för att se den. Jag anlände med det sista tåget från den blekingska skogsbygden tidigare idag. På något sätt tog vi oss genom vildmarken och förbi de som lever i den. När jag klev av vid spår 18 på Stockholms centralstation noterade jag hur ett stort antal primitiva pilar och spjut fortfarande satt fastkilade i tågets plåthölje. Som taggarna på en igelkott.  

Nej, det gjorde det förstås inte. Jag är bara inte redo att skriva något om verkligheten än. En förlängd helg i det gamla landet har knuffat flera måsten och en hel massa borden bortom räckvidden för min ambition. Det är inte lätt att få något gjort på resande fot och om man reser med SJ är arbetet man missar aldrig ens största problem.  

Tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby finner jag att läget är hopplöst. Så långt allting väl. Det är värre att frekvensen på inläggen här på gödsvinet närmar sig tidigare inte kända bottennoteringar. Om inte Zonk hade lett en trevande allmänhet vidare genom den italienska ölmarknaden så hade en förlamande tystnad sänkt sig över internets viktigaste källa till sanning och skönhet under november månad.

Under tiden sitter jag här under månen i västerort och funderar på hur många av mina inlägg som handlar om att jag inte har skrivit några inlägg. Det borde utan vidare kunna bli en egen tagg i listan av taggar i vänstermarginalen. Hur som helst, jag menar att det här räknas. 

Old Tom Chocolate Stout

av zonk

Från flaskan kan man utläsa att Old Tom gör denna chokladstout genom att, ja just precis, blanda kakao och vanilj i sin vanliga ale. Det låter som ett skämt – nej men vänta, chokladstout, det heter ju så efter chokladmalten, och det är ju en anspelning på färgen, inget annat! Men Old Tom är helt blodisande allvarliga med denna dryck, som ju alltså mest låter som någon slags ölbaserad dessert. När man sitter där med en hel hoper kakao- och vaniljtoner på tungan, och känner alen försiktigt tassa bort neråt tungroten, kuvad, kuschad och hunsad, ja.. då är det där efterrättsintrycket ganska nära till hands. Riktigt fullt så illa som det låter är det dock inte, även om detta knappast kvalar in i toppskiktet av stouts – drycken är åtminstone förhållandevis torr, och det som antagligen hade börjat få anstrykningar av sliskig likör vid minsta sötma, håller ihop förvånansvärt väl. Likväl tvivlar jag starkt på att det blir några fler Old Tom Chocolate Stout för min del.

Två och en halv pralin av fem.

Cecca

av zonk

Menlöshet, du har ett namn, och det är Cecca! Man kan ju tycka att flaskan ser rätt anspråkslös ut, men den är likväl ett fall av falsk marknadsföring – innehållet är utan minsta tvivel betydligt blekare. Helt ärligt så står sig de flesta stor stark man beställer hemma i det gamla landet sig mycket väl mot Cecca. Jag skulle vilja säga att en hel del lättöl står sig mycket väl i konkurrensen, till och med. Cecca lyckas uppbåda en vattnighet som många lite mer eleganta mineralvatten nogsamt undviker genom att hålla en balanserad mineralhalt, och jag kan inte annat än att rekommendera att de florentinska bryggarna Cajun följer deras exempel.

En droppe vatten som inte ens hade varit speciellt frestande i öknen av fem möjliga.

Lupinus

av zonk

Från bryggeriet som tidigare gett oss det välsmakande Nosa, kommer här ett märkligt utfall, kryddat med en ört som tydligen ska ha viss smak av kaffe, utan att för den sakens skull ha något alls med riktigt kaffe att göra. Är det här en kaffe-ersättning från krigsåren som söker nya marknader? Man brukar ju höra om ersatz-kaffet att det inte gör orginalet rättvisa, och Lupinus är heller inte speciellt kaffe-anstruket. Medan kaffetoner förvisso inte är fel i mörkare öl, är väl frågan däremot om de känts speciellt motiverade i en lättare ale som Lupinus, som mest kännetecknas av den där vagt belgiska, lite råa tonen, som dock fort försvinner bort i en allmänt hållen maltighet och beska, mjäkig hade kanske någon sagt, jag säger väl avvägd. Jag ställer mig dock frågan till om jag kommer köpa fler Lupinus – det är på inget sätt en prisvärd öl, även om den inte är dålig.

Tre vagt olycksbådande sydländska handgester av fem möjliga.

Raging Bitch

av zonk

Ett slag tvivlade jag nästan lite på Flying dog: Old scratch var en smula intetsägande, och en kollega sa att Horn dog var rätt rälig, och rekommenderade inte en provsmakning. När nu annorlunda öl än pripps blå-wannabes vankas här i krokarna lär jag ändå testa det förr eller senare, även om barley wine kanske inte riktigt är min kopp te, så att säga. Men när jag tog en klunk Raging Bitch så var mina tvivel som bortblåsta – en riktigt schysst, rejält humlekrutig IPA, som slår till direkt med en tungt gräsig, fruktig, knivskarp beska, som likväl inte tar överhanden, fint balanserad mot en rejäl, grovkornig maltighet, och en inte oangenäm styrka: brygden klockar in på inte mindre än 8.7%. Den kallar sig ju också ”Belgian style IPA”, och det är alltså helt i samklang med dess anfäder: belgisk öl utmärks ju av att slinka in både en, två och tre procent mer alkohol än man hade trott. Inte så man trott att det var alkoholfritt, absolut inte, tvärtom med alkoholen som en väl inflätad del av smaken.

Sammantaget en mycket sympatisk IPA – fyra glada miner av fem möjliga.

Hatherwood Cheddar Cheese vintage reserve

av Johan

Det är en vedertagen sanning i matsverige att landets främsta källa till information om mejeriprodukter är internetresursen www.mejeriprodukt.se. Det är dock lika vedertaget att mejeriprodukt.se bara håller denna position eftersom Gödsvinet valt att inte gå in i mejerifacket. Så kommer det även att vara i framtiden eftersom åtminstone jag inte alls betraktar mjölk som ett livsmedel. Mjölk är ett gift.

Idag gör vi dock ett litet undantag. För bara ett litet tag sedan kom jag hem från Lidl och även om jag vanligtvis mest köper kött och köttliknande produkter där så följde det med en liten ost. Det var Hatherwood Cheddar Cheese, vintage reserve.

Detta stycke brittisk livsmedelshantverk är producerat i Leek, Staffordshire, bara några mil från sådana centra för traditionell matkultur som Manchester och Sheffield. Hatherwood är ett prövat kvalitetsmärke för brittiska livsmedel vars övriga produkter främst inkluderar en bred variation av frysta, friterade potatis. 

Smaken är mild trots en garanterad lagringstid på 15 månader, även om man får förmoda att rätt många av de 15 månaderna av lagring var i kylrummen på på Lidls centrallager i Freienbrink i östra Tyskland. Konsistensen är något svampig men osten smular ändå på sådant sätt som man förväntar sig av en lagrad cheddar. Ordet ”smular” kanske är missvisande i sammanhanget, osten snarare faller i sina ursprungliga bitar när det formpressade blocket utsätts för tryck eller beröring.

På det stora hela smakar Hatherwood Cheedar Cheese ost. Men inte så mycket. Jag kanske skickar över denna till mejeriprodukt.se ändå.  

Två purjo av fem möjliga

Spår av jordnötter

av Johan

Det finns endast två organismer på jorden som är villiga att göra konster för jordnötter; cirkuselefanter och svenska lunchätare. Den svenska attraktionen till och konsumtionen av jordnötter i matlagning känner inga gränser. Hur blev det så här?

Mina dagar saknar nästan aldrig en utflykt till någon asiatisk restaurang på Södermalm och scenerna som utspelar sig där är alltid desamma. På thailändska restauranger finns det alltid tre eller fyra dagliga alternativ att välja mellan men det hade räckt med ett. Alternativet med jordnötter. Det är det enda någon väljer och gör någon inte det så är denna någon förmodligen allergisk.

Vad rätten innehåller utöver jordnötter har liten eller ingen betydelse. Jag föreställer mig att det skulle gå att sälja wokad hundskit om man bara hällde lite jordnötter på toppen. 

Initiativrika människor försöker förstås utmana systemet genom att begära jordnötter på en av rätterna som inte har det och den personal på en asiatisk restaurang som inte går med på det är inte född. Det finns vanligtvis ganska lite prestige i wokning, åtminstone på de restauranger som jag går till.

En del restauranger vet förstås att slå mynt av det utbredda missbruket av jornötter. Ibland finns det små burkar med jordnötter som man kan köpa som tillbehör. En gång stod jag bakom en kvinna som ville ha jordnötter på allt. När det vänliga biträdet hänvisade till en liten burk för tio kronor blev kvinnan så där upprörd som bara en stockholmsk, medelålders kvinna ur den övre medelklassen kan bli. Det var som om den thailändska restaurangen hade brutit en kod.

När något så enkelt som några jordnötter gör skillnaden mellan försäljning och ekonomiskt förfall och vanära så förstår man att bruket sprider sig. En asiatisk genre som länge haft svårt att dopa sina rätter med jordnötter är de nu allt vanligare dumpling-ställena.

Gödsvinets favorit bland dem, Fang Yuan Shi Wu på Bondegatan, har dock kommit fram till en lösning. Likt många dumplingrestauranger serverar de sichuanpeppar i olja. Det är dock långt mindre vanligt att likt dem också hälla jordnötter i oljan.

De åtråvärda nötterna i olja väcker märkligt beteende hos södermalmsborna. Som om de behövde fler. Så sent som igår såg jag en ung man skopa upp sked efter sked med nötter ur ett olja och pepparkrus vid ett av borden. Jag vände mig om för att slippa se när han sedan fortsatte med att skyffla i sig den oljiga delikatessen genom att gapa stort och fösa nötterna mot munnen med ätpinnarna.

Vad kommer dessa seder ifrån och vad ska vi göra åt dem? Personligen ser jag inget behov av att göra något alls. Jag är fruktansvärt förtjust i jordnötter. Kan äta dem i allt. Säg en rätt och jag kommer att finna ett sätt att kombinera den med jordnötter. Sedan öppnar jag en restaurang på söder och blir rik som en mandarin.     

Man kan inte misslyckas med nötter.