Månad: november 2011

Strange fruit

av Johan

Jag är ingen medveten konsument. Jag är stundtals en medvetslös konsument. När jag motvilligt vaggar ner till Coop Extra i Vällingby för att handla så gör jag det helt och hållet utifrån mycket primitiva instinkter. Jag kan känna igen enklare färger och former men på det stora hela är innehållet i min kundkorg helt slumpmässigt. Jag vet aldrig vad jag ska ha och jag vet aldrig vad jag får. 

Idag fick jag med mig frukten du ser på bilden och jag vet inte vad det är för något. Det ser ut som en gigantisk citrusfrukt. Jag placerade en normalstor Willie Nelson skiva bredvid för att ge en referens som alla känner igen. 

Den unga kvinnan i kassan visste inte heller vad det var för något. Hon såg kort på mig som om jag kläckt den själv. Det enda jag kunde upplysa om var att den kom från någonstans i östasien och att den låg i en så fin pyramid att jag var tvungen att köpa en. Det var inte nog. Jag höll upp kassan med samma självklarhet som någon dubbelt så gammal som mig själv och det samlades med tiden en imponerande folksamling bakom mig medan artbestämningen fortskred. Lyckligtvis är det väldigt få som har några tider att passa mitt på dagen i Vällingby. 

Vad är detta? Ett resultat av klimatförändringarna? En citron från Fukushima? Jag tänkte skära den mitt itu men jag är rädd för att det hoppar ut en liten rosa dinosaurie som blåser såpbubblor. Kanske tillkallar den med sitt skrik en vuxen skräcködla som lägger hela västerort i ruiner? Jag kan inte ta det på mitt ansvar.

Jag knackar på den likt en tant på Möllevångstorget. Från fruktens innanmäte hör jag bara ett dovt ekande muller. Den behöver nog mogna ett litet tag. Det är den nog inte ensam om.   

Sverigesvinet

av Jonas

Gödsvinet har som bekant inte någon partitillhörighet. Vi tar ingen som helst politisk ställning.

Ett parti svinet alldeles särskilt inte hör till är sverigedemokraterna. Här är en intressant artikel om dem i aftonbladet.

Nämnda demokrater har nyligen beslutat vad svenskhet är. Visserligen är det inte någon som bett dem om detta klargörande, men för härförare Åkesson är detta tydligen viktigt. Att kunna dela in folk i olika grupper är nämligen centralt för ett parti vars grundidé är att skapa motsättningar mellan människor. Tydligen finns det tre typer av människor: Infödd svensk, assimilerad svensk och icke assimilerad. Åkesson poängterar att det inte handlar om att olika människor har olika värde eller rättigheter, det får bara inte bli för många av några förutom de infödda svenskarna. Inget nytt, allt känns igen från en mustaschprydd herre som ställde till oreda under det gångna århundradet.

Men SD ska ha heder för en sak. Det finns en konsekvens i resonemanget.

Enligt SD är det inte bara möjligt för invandrare att assimilera sig och bli kulturellt svenska. Även de från kategorin ”infödda svenskar” slutar vara svenska om de byter ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”.

Vi som råkar ha svenskt påbrå är inte på något sätt heliga. Var gränsen går för bli avassimilerad vet jag inte, men jag antar att det räcker med att vägra bära knätofsar i storkyrkan för att kunna förpassas till kategorin icke assimilerade.

Ingen går alltså säker. De med utländskt påbrå får det naturligtvis allra jävligast om SD får någon makt att tala om, men vi på svinet ligger nog pyrt till i kategorin infödda svenskar. Inte nog med att vi har raljerat över SD förr, vi har ju också omfamnat en mängd exotiska kulturyttringar. Jag var nära ett snedsteg för ett tag sedan när jag skrev om en pasta bolognese, men hann rätta mig.

När nästa person berättar för mig att bara de som har något att dölja är rädda för FRA-lagen, då ska jag återigen dra det gamla slitna exemplet om att SD kan komma till makten och ha tillgång till allt du någonsin har tänkt. Men den här gången ska jag backa upp det med att inte ens du med din helsvenska hembygdssläkt går säker. Det spelar ingen roll hur många folkdräkter som ryms på vinden hos dina föräldrar eller hur många skivor du har med Kalle Moreaus. Om du inte delar Jimmies kärlek till falukorv, fornminnen, rotmos och kalles kaviar så är du inte svensk. Och om FRA snappar upp detta, då ligger du brunt till.

Ayinger winter-bock (11011)

av Johan

Detta är recensionen som aldrig skrevs. Den kommer heller aldrig att skrivas. Jag beklagar det. I ett försök att hinna informera allmänheten om årets alla julöl satte jag mig för att prova dem alla. Det tog förstås ände med förskräckelse. En halvliter stark Ayinger winter-bock var det sista jag drack innan jag kom på att det finns roligare saker att göra under inflytande av alkohol än att skriva om det. 

Det hör till historien att systembolaget har tagit in ovanligt många och ovanligt goda julöl just i år. På mitt lokala systembolag här i Vällingby har de avsatt en hel korridor åt julölen och gud vet att de inte ägnar tid åt nyheter om de inte verkligen måste. 

Bland alla dessa julöl är kanske Ayinger winter-bock den bästa. Det är en len, för att inte säga tjock, svart vätska med mer djupgående karaktär än skrikiga karaktärsdrag. En del säsongsöl av liknande slag går helt överstyr med kryddningen, som i fallen med Dugges Rudolf ren ale eller Sigtunas Midvinternattens mörker. De stoiskt återhållsamma tyskarna respekterar ölkonsten för mycket för att pynta sönder en god brygd med bjärt skinande smaker. 

Istället låter de malten tala och det är ett språk som inte alla förstår men som alla måste respektera. Visst finns där en del runda smaker av russin och torkad frukt men de framträder i en diskret chokladaktig fyllighet som känns harmonisk. 

Det är därför en stor skam att denna fina öl aldrig kommer att recenseras. 

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11011 i katalogen

Fyra advent av fem möjliga

 

Saiko

av Jonas

Jag har halkat efter på senare tid. Slappat. Inte hängt med bland hipsterrestaurangerna. Det är hög tid för en uppryckning.

Sagt och gjort. När det blev dags för hämtmat under fredagskvällen valde jag bort Tamnack Thai, Hai och falafel no 1 och istället styrde jag kosan mot Saiko vid S:t Knuts torg. Det var en lång promenad. Väntan vid kassan var ännu längre, trots att maten redan var färdig när jag kom. Men vad gjorde det när den färgglada hipstersushin låg och plirade så fint på mig under sitt genomskinliga plastlock.

Saiko har egentligen inriktat sig på så kallade japas. Det är en finurlig språkkonstruktion som är en sammandragning av orden Japan och tapas. Men dessa fanns inte på hämtmenyn, så jag chansade på en mixtallrik och makirulle med högrev. Japp, högrev.

Kalla det onödigt, smaklöst, pretentiöst eller vad du vill. Jag blir själaglad när någon försöker göra något kul med sushi, en vanligtvis genomtråkig maträtt. Högrev, pumpa och apelsin i en makirulle genererade inga änglakörer, men för att vara en sushirulle var den utmärkt. Högreven var mör och fin, och tog upp större delen av både smak och konsistens. Några brända små representanter från växtriket prydde anrättningen, som syns på bilden ovan, och de gav en välkommen knaprighet och liten udd i smaken. Som en bonus blev man rätt mätt, något som sushi ofta misslyckas med.

Mixtallriken var en salig blandning av traditionell sushi och fantasifulla rullar. Jag anade sill med fänkål i en, okänt skaldjur i en annan. Ett litet minus för att de inkluderade de lite trista omeletterna som alltid invaderar sushibrickorna, men i övrigt mycket bra.

Som ett tillbehör jungfruprovade jag Kimche. Det var inte så tokigt. Blev nästan lite besviken efter allt farligt jag hört om fenomenet i fråga.

Saiko i Malmö får fyra fiskar varma av fem möjliga.

Dagens korta: Chokladfabriken

av Nils

Säkert var mans ägo vid det här laget men ack så gott och i min mening prisvärt.

Själv gillar jag de små petits fours bäst, inte minst den med mint å guld (sic!) eller den med citronfyllning å marrängtopp. Idag blev det båda två tillsammans med oförskämt många espresso. Det krävs något extra om man ska orka gå igenom hela WHO´s diagnossystem ICD-10 i jakt på case definitions.

Dagens lunch med italiensk lammkorv inhandlad på Cajsa Warg gick inte heller av för hackor.

Happy svinivus!

Med Alexander Keith över Toronto

av Jonas

För omväxlings skulle tänkte jag hålla mig kort. Bara ett fåtal observationser:

Första observationen: 350 meter upp i luften är ganska högt.Väldigt högt.

Andra observationen: Att äta på en restaurang 350 meter upp i luften är sällan prisvärt, och den regeln gäller även i CN Tower i Toronto. Men inte heller är det speciellt dåligt, och lite får det ju vara värt att äta middag med en sådan utsikt. Där finns de vanliga hamburgarna och klubbmackorna, serverade i amerikanska storlekar. På det hela klart godkänt.

Sist, men inte minst: Alexander Keith har aldrig någonsin smakat på en India Pale Ale.

Restaurangen i CN Tower, tre skyskrapor av fem möjliga.

Gueuze Tilquin (11183)

av Johan

Låt oss stanna ett ögonblick vid det ytliga. Denna öl har den vackraste flaskan som någonsin skådats på någon av Systembolagets hyllor. Det behövdes sägas. Nu kan vi gå vidare. 

Jag dricker vanligtvis inte särskilt mycket Gueuze vilket är något jag har gemensamt med hela mänskligheten minus en handfull lågländska excentriker. Jag förmodar att detta inte är någon storsäljare på systembolaget men de skall ha all ära av att ändå erbjuda den i sitt sortimente. 

Gueuze och de som dricker den är relativt ovanliga men bland dem borde Gueuze Tilquin ha en upphöjd position. Detta är nämligen inte bara en mycket vacker flaska utan en riktigt välsmakande sådan. 

Kanske använder jag nu ordet välsmakande lite lättvindigt. Gueuze Tilquin har en rätt djärv och krävande smak. Det som slår den oförberedda drickaren först är en mycket skarp syra. En syra som någon som inte behöver skriva om alla öl han dricker nog hade kallat surhet. Ölen smakar av omogna rabarber, vinteräpplen och stall. Men på ett bra sätt.

Inte bara flaskan är vacker förresten. Den lätt grumliga drycken har en fantastisk gyllene färg som skulle få den mest förhärdade godtemplare att vekna och falla till föga för skönheten i alkoholen. Gueuze Tilquin är en bra anledning till att börja dricka.

54,50 kronor på systembolaget, nummer 11183 i katalogen

4 citroner av 5 möjliga 

Innis & Gunn spiced rum finish (11619)

av Johan

Ibland undrar jag om ölbryggarna i Storbritannien vet vad de sysslar med. Det är förstås en hädisk fråga, inget annat land är väl så associerat med socialt öldrickande och sortimentet av öl från Storbritannien är svåröverskådligt. Ändå finns det inget land med så många udda öl och kanske heller inget annat land med så många direkt ifrågasättbara öl. Det ölkonservativa Tyskland har, som jämförelse, en betydligt jämnare kvalité på den inhemska ölen. 

Innis & Gunn är precis en sådan där experimentell brittisk öl som är svår att bedöma. Den liknar inte så mycket annat. Ölen görs i Skottland och det mest kännetecknande för den är att den lagras på ekfat innan den tappas på flaskor. Innis & Gunn original är den ursprungliga ekfatsölen från bryggeriet och den smakar mer än de flesta öl. Detta betyder inte att den smakar bättre. För att bli mer specifik så smakar Innis & Gunn original Werthers original. En rund, fyllig och ganska söt smak. 

Flaskan på bilden är Innis & Gunn spiced rum finish och att förklara hur den smakar kräver en del inlevelseförmåga. Jag vet att jag känner igen doften men det tog mig en stund att placera den. En gång spenderade jag en stekhet dag i en kohage i Texas med förutsägbara effekter på min delikat rosa hy. Den följande dagen körde jag genom Arizonas öken när smärtan blev för överväldigande. Jag behövde någon sorts solskydd snabbt. Det närmaste en butik jag kom var ett litet skjul som sålde diverse krimskrams. I en hörna hittade jag mot förmodan en tub solskyddskräm. Jag betalade för den till en indian med ett fårat ansikte. Han var tyst och dyster men den dagen var det ändå jag som var den plågade röde mannen. Innehållet i tuben var förmodligen för gammalt och det luktade fruktansvärt av vad förpackningen sa var “banan” men jag smetade in mig med den ändå. Innis & Gunn spiced rum finish luktar som den solskyddskrämen. 

Innis & Gunn spiced rum finish har originalets runda kola-smak men med en kryddning av frukt, kokos, annanas, sprit och kemisk banan. Visst luktar ölen gott, som ett av alla schampon eller hudkrämer som är baserat på livsmedel som oliver, yoghurt, avokado eller honung. Frågan är om man vill dricka något som luktar så. Jag är fortfarande inte säker.

26,90 kronor på systembolaget, nummer 11619 på systembolaget

2 pina colada av 5 möjliga 

 

Abita christmas ale (11335)

av Johan

De senaste åren har de svenska öldrickarna, delvis genom systembolagets förtjänst, lärt känna en lång rad amerikanska mikrobryggerier. Den som har druckit tillräckligt många har kanske noterat att de tenderar att komma från ett antal särskilt fina ölregioner. Den nordöstra hörnan av USA är en sådan region, Colorado är definitivt en annan och norra Kalifornien är förmodligen en tredje. 

Förhållandevis få bra öl kommer från södra USA och innan jag öppnade denna flaska från Abita Springs hade jag aldrig druckit en god öl från Louisiana. Abita Springs ligger visserligen bara några mil norr om New Orleans och där har jag druckit öl som uppenbarligen var goda nog att konsumera per dussin. Jag tvivlar dock på att några av dem var lokalt producerade, i söderns hetta svalkar man sig i regel med lätt och till frysningspunkten kyld öl från den amerikanska mellanvästern. 

Abita christmas ale är första hand en ale och möjligtvis i andra hand en julöl. Detta nämner jag helt och hållet som en positiv egenskap. Allt för många av säsongens julöl smakar som en kombination av allt man finner på julbordet. Abita christmas ale smakar bättre än så. 

Denna helt balanserade ale har en välutvecklad men ganska återhållen smak av nötter och citrus som nästan helt smakar sötma. Den låga sötman gör att smaken blir lite tunn men utan att bli tråkig. Detta kan vara något så ovanligt som en julöl som man kan äta julmat till.   

24,90 kronor på systembolaget, nummer 11335 i katalogen

3 mississippi av 5 möjliga