Att luncha som biologistudent i Lund var en ganska varierad upplevelse. Var man nere på zoologen, som låg vid UB i ett stort tegelslott på den tiden, innan allt skulle bli centraliserat och fyrkantigt, så låg ju Hemma hos Greken inom bekvämt gångavstånd, om man inte ville cykla till Widerbergs (ah, dessa Widerbergare, jösses, fantastiska tingestar, torpeder av baguette och finaste allt-i-charken). Var man uppe i tegelbruket på ekologen, som ligger precis bredvid kemicentrum, så var det lite skralare. Det fanns en ganska sorglig servering i huset, som varannan dag serverade köttbullsbaguette med rödbetssallad och varannan dag köttbullsbaguette med remouladsås och rostad lök. Det var kul en vecka men jag kan fortfarande känna smaken i halsen av en köttbulle halvvägs nere, slipprig av rödbetssalladens safter. Det är inte vackert. I närheten av ekologen fanns dessutom just inget: Bellinis pizzeria (perfekt för att somna efter lunch), att äta i lunchkaoset på teknis kårhus, teknis likartat kaotiska smörgåsförsäljning, och så Rolles vid getingevägen. Rolles var en korvkiosk av väldigt typiskt snitt, med snitsare som paradnummer, dvs en tunt utbankad bit skosula som maskerade som kött, som serverades rykande het med typ pommes och något som påminde om kryddsmör. Det var faktiskt inte så tokigt. Numera lever Rolles en tynande tillvaro, där endast parkeringsskyltarna minner om det forna namnet, på skylten säger det endast Sibylla. Jag ska inte säga om denna förändring i form inneburit någon större förändring i innehåll: snitsare finns fortfarande som lokal specialitet, och de var knappast heller innan något unikt för Rolles. Men någonstans saknar jag den gamla skylten.
Månad: april 2021
Slöinge Floor Sweeper
Egentligen är det omöjligt att recensera Floor Sweeper från Slöinge kafferosteri, men jag tänker inte låta det hindra mig att skriva om den. Den är nämligen kaffevarianten av traditionell pytt i panna, dvs veckans rester. Nu är det kanske inte så dåligt som det låter, och kaffet ska inte ha varit på golvet och vänt – det ska bara vara småslattar som är kvar efter provning etc. Så en slags blended från kafferostandet i Slöinge, alltså. Så långt gott och väl, men till detta kommer att resterna varierar från vecka till vecka. Så den som beställer en Floor Sweeper vet bara att det kommer bönor, och från Slöinge, och just inget mer. Men det kan väl fungera som vardagskaffe, mellankaffe, lite sådär som kaffet när man inte riktigt är fokuserad eller inte riktigt känner att man reagerar. Snäppet över färdigmalt från det lokala snabbköpet ska det väl trots allt vara. Hoppas jag, för förpackningen är trots allt på ett kg. Nu håller ju hela bönor ett bra tag, men det är ju trots allt ett litet tag att mala sig igenom ett helt kilo.
Tre och en halv (?) ekonomisk kopp av fem möjliga. 149 kr/kg, Slöinge Kafferosteri.
PG Tips
Det är svårt att säga mycket om hur PG Tips smakar, men därmed inte sagt att det är ett dåligt te. Det är ett extremt typiskt svart te, och smakar som svart te ska smaka. Möjligen blir det fortare bittert än annat påste – ja, jag skulle vilja säga att det har en beska och en fyllighet som man sällan finner i enklare påste – men annars är det väldigt vanligt och väldigt svart te. Det är enkelt, även om man inte får nåt snöre på påsen och måste fiska upp den med sked eller i nödfall gaffel, det är schysst, det blir lätt ett standard-te, något att snabbt slänga ihop medans mötet fortgår online, medans man knapprar in mer på sin rapport, medans man kikar på hur nån på youtube pysslar med att reparera en bil, en cykel, eller något annat som händer därute, bortom datorer och nätverk och ens omedelbara närhet. PG Tips är ett bra te, och det tar dig igenom det där, snabbt på morgonen, enkelt på eftermiddagen, det ersätter inte bättre te på lösvikt, men det finns heller ingen anledning att köpa mycket annat enklare påste. Det är generiskt på ett bra sätt, det passar alltid.
Tre och trekvarts generika av fem möjliga. Finns lite varstans, till exempel på Tehuset Java.
Kebabvagnen, Lund
Den var smått legendarisk runt millenieskiftet, kebabvagnen på Mårtenstorget. Många gånger mitt i veckan var det den enda nattamat som fanns att få i denna stad vars storlek ibland gör sig omilt påmind, lite som när man som ickestudent inventerar ställena att dricka öl på, och kommer fram till att man kanske inte ska gå till Botulfs ändå. Men kebabvagnen på Mårtenstorget återkom man till, ofta för en stödkebab på väg från uppvärmningen till kvällens huvudmål, och sedan en på vägen hem framåt två- eller tretiden (vissa väldigt urbana och kosmopolitiska uteställen hade faktiskt öppet så länge som till tre, vilket var närmast överväldigande). Så mången kebab avåts, kebabmästarens rop ”Nästa! Dressing! Mildstarkellervitlok!” är inpräntat på ens hjärnvindlingar, Steve (alltså Student-TV) gjorde reportage, kebabmästaren visste att man skulle ha extra feferoni, det var tider. Visst fanns Hamburgerstället, visst hade Falafelkungen öppet senare de flesta dagar, men vid Kebabvagnen stod man oftare och slabbade vitlökssås över skinnjackan, skorna och jeansen, tryckte i sig den där sista såsiga klumpen av våt pita, hyvlad kött-torped och safter, gled vidare mot nya mål i natten, mer eller mindre rakt, oftast mindre.
Det finns fortfarande en vagn på Mårtenstorget men den är fräsch, blå, och salladen är pigg som fan, brödet verkar seriöst men är segt, det är långt från millenieskiftets optimistiskt vita vagn, ja, även den gröna vagn som senare anskaffades när stadens mäktige ansåg den vita för anskrämlig och ville ha bort denna institution. Det är unga män uppe i vagnen, väldigt unga människor utanför, det är bländande sol och otroligt långt från de dagar när vi inte oroade oss för Y2k. Det är en å man inte längre kan kliva över, för det är inget kvar vare sig av den eller den man var, utom suddiga hågkomster. Men man kan fortfarande få extra feferoni. Om man kommer ihåg att fråga efter det.
Muttley & Jack’s Shakisso Guji
My cup runneth over. Ja. Jag trodde det var mer plats i koppen eller mindre kvar i kannan, men nu kan jag knappt röra tangentbordet utan att det spiller över. Men vad är en eftermiddag på jobbet utan lite blasfemiskt bra kaffe? Det finns väl ingen i Sverige som inte vet svaret på frågan, men nu har vi i varje fall i Shakisso ytterligare ett sätt att undvika denna hårda verklighet som är det kaffe som så ofta är allt som bjuds. Är det deras bästa hittills? Njae. Inte precis. Det är ett kul kaffe, lite örtigt, syrligt, smakar kakao och nymalt doftar det såklart närmast narkotiskt, som alla bättre kaffesorter. I koppen blir det lite tunnare, men fortfarande förbaskat trevligt. Kanske hade jag önskat mig ett bänne knasiga tropiska frukter. Kanske ska jag ösa på med mer bönor per centiliter vatten i min pressokanna. Ändå är det mycket njutbart, och tanken går helt klart till yirgacheffe när det är som bättre om inte bäst, rikt, beskt, virilt, lite galet, och hade jag inget annat att dricka, hade jag inte lidit i första taget. Likväl är det en fördömelse med vagt beröm: M&J har så mycket annat jag kommer ge mig på istället.
Tre och en halv böna av fem möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.
Pomologik Hantverkscider 2020 alkoholfri (1331)
Det är trevligt att göra något gediget, ordentligt, nogsamt och exakt, så som det ska göras, utan åthävor, på gammalt vis. Men visst är det ibland roligare att ta ut svängarna. I Italien drack en ölfanatiker stundom hantverksmässigt tillverkad öl som i princip var en väldigt trogen och gedigen replika av en väldigt rak och prestigelös lager, ja en stor stark, helt enkelt. Det var inte dåligt men kanske var det inte helt uppenbart för en utomstående riktigt varför man gav sig på detta. Visst har det sitt värde, det är inte dåligt, det gör det det ska, men man frågar sig om det är värt ansträngningen. Med Hantverkscider är det aningen åt samma håll det barkar, även om det förvisso är betydligt äppligare, kraftigare och ja, mustigare än din vanliga cider-på-petflaska från snabbköpet. Det är flera snäpp uppåt, men likväl är det kanske inte sådär vansinnigt spännande. Visst, jag tar den alla dagar i veckan istället för Kiviks Musteris ansträngningar i samma genre, men samtidigt sitter jag där och suktar efter den där dundertorra cidern, asturisk kanske, men framförallt torrare än Sahara. Kanske är det en konstig sak att sukta efter, i varje fall om man tittar på cider-storsäljarna med glatt färgade etiketter som skeppas ut i parti och minut från ert lokala systembolag – sött säljer, sött är populärt. Men vad hjälper det mig? Nej, ge mig något vansinnigt torrt, alla dagar i veckan!
Tre och en tredjedels sötsak av fem möjliga. Nr 1331 på bolaget, 89 kr för 75 cl. Säsongssortiment.
En påskhare kommer sällan ensam
När de flesta nu jagar lax, kokar ägg och lägger in sill, ja kort sagt ordnar sig lite svensk högtidsmat, väntade vi på helt andra godsaker till vårens infirande. Påskharen ringde tyvärr bara en gång, men kvar på trappen var ett litet trevligt paket från våra vänner på Muttley & Jacks. Vi ser fram emot att låta påskfliten glöda, och dricka några koppar gott Aoestre-kaffe, eller i varje fall några andra mjälla fina bönor från soligare breddgrader.
Må påskharen vara med er!