Från kök till kökkenmödding

ostron

Det var sent förra veckan som Mejeri-Robin lät mig veta att han kommit i besittning av en låda innehållande någon sorts fossil. Det visade sig vara ostron vilket i några delar av världen anses vara ett livsmedel. Med det som utgångspunkt gjorde vi upp om att tillsammans försöka göra slut på dessa slemma molusker genom att sluka dem hela och levande. Det skulle visa sig vara ett företag som inte saknade utmaningar.  

Den första utmaningen bestod förstås i att öppna dem. Ett kraftigt skal kräver ett kraftigt blad och det var så bajonetten på bilden kom att plockas fram ur den nedersta kökslådan. Jag vet inte riktigt hur den hamnade där men jag antar att den kan visa sig ovärderlig om köket någonsin skullle invaderas av röda armén. 

Jag roade mig faktiskt med att göra en sökning på internet för att få en bättre uppfattning om var den kom ifrån. Tydligen finns det sidor på internet för personer som har en lätt oroväckande expertis på området vapen, inte minst vapen från den tyska nazi-perioden, som bajonetten på bilden. Bortsett från mycket kunskap om vapen skänker dessa sidor en påtaglig lust att dricka sig full och/eller ta en lång dusch. 

Vapnet är en bajonett av typ Carl Eickhorn som tillverkades i Solingen i Nordrhein-Westfalen mellan 1934-37, för det tyska infanteriets mauser modell K98. Nu vet vi det och det räcker så. 

Oavsett redskapets många positiva egenskaper vid bruk i överfall av små, centraleuropeiska länder så var det inte mycket till en ostronöppnare. Efter ett par stickande rörelser som kom närmare att dödligt såra mig och människor i min närhet än ostronet pensionerade vi det gamla krigsförbrytarredskapet. 

Samtliga 14 molusker fick till sist kapitulera inför en gammal men pålitlig, svensk morakniv. 

Den andra utmaningen består förstås i att äta dem. Jag är inte ens säker på att ”äta” är verbet jag söker. ”Dricka” borde likaledes kunna användas, liksom ett par andra ord vanligtvis hemmahörande i djurriket. 

Hur ska jag beskriva smaken för den som själv aldrig sörplat i sig innehållet i små stenar som växer i havet? Jag tror inte att det låter sig göras. Visst kan man hänvisa till smaken hos en mussla som inte haft förmånen att koka i vitt vin men om det vägleder någon så har nog denna någon faktiskt ätit ett ostron eller något tillräckligt nära för att räknas som ett. 

Därför kan jag bara rekommendera till var och en att skaffa sig en egen låda och testa. Ostron är nyttiga och kan ätas alla dagar i veckan. De innehåller ditt totala behov av zink, selen, magnesium, kadmium och geranium. Dessutom är de näst efter årsskiften den bästa ursäkten för att dricka champagne. 

Se upp för E Coli och tyska stickvapen.

Hushållsekonomi

hushallsekonomi

Januari är som bekant årets fattigaste månad och januari i detta onådens år 2013 är förstås inte annorlunda. Det är därför upp till Gödsvinet att som allmänhetens tjänare nummer ett ge en lektion i hushållsekonomi. 

Jag är fullt införstådd med det motsägelsefulla i att just jag håller en kurs i hushållsekonomi. Trots att jag inte saknar sekiner och nästan aldrig har gjort det heller så ser jag nästan aldrig en räkning som inte har det småaktiga tillägget ”påminnelse” i rubriken. 

Det är bara så fruktansvärt tråkigt att ägna sig åt praktiska göromål. I det inbegriper jag alla praktiska göromål från tapetsering till skatteplanering men visst uppbär just betalningen av räkningar en särskilt prominent plats bland tråkiga praktikaliteter. 

Jag är alls inte sniken, fodringshavarna ska ha sitt och en annan sida av mitt ointresse för världsligheter är att jag ibland betalar räkningar flera gånger. Vid ett tillfälle, inte ett av mina stoltaste, fick jag över telefon svara på min hyresvärds frågor om varför de fått två hyror samma månad.

Det tog ett tag att förklara för det kommunala bostadsbolaget i Östersund att jag helst inte besväras med att anpassa mig till den trista sinnevärlden, än mindre med att förklara mitt beteenden i den. De erbjöd att stryka följande månads räkning och med det var till allas glädje samtalet över. 

Så vid ett flyktigt betraktande framstår inte jag som den naturlige hemkunskapsläraren. I tider som dessa måste dock alla vara ekonomiskt på sin vakt och fördömd äro den som icke hedrar veckans erbjudande. 

I ett historiskt steg att medvetandegöra priser och få kontroll över min hushållskassa skaffade jag under sommaren ett med mera-kort på Coop Konsum i Vällingby. Där handlar jag nu allt.

Lever genom kooperationen, ett blåvitt liv i förorten. 

Detta är min första lektion, skaffa kontroll över utgifterna, om inte för att minska dem så åtminstone för att förvånas över hur mycket man kan spendera på grillolja. 

Jag har nu resultaten från mitt första halvår med kortet och de är omskakande. Utdragen från Coop visar att jag har bränt häpnadsväckande 268 kronor i veckan på livsmedel! Bara på livsmedel! Det är ju mer än hälften av vad jag lägger på öl och vin!

Det var precis den här typen av uppvaknande jag hoppades på. Nu är det slut på det här. Inte längre kommer jag att kunna gå och handla varje gång det saknas mat hemma.

I värsta fall får jag köpa med mig dubbla portioner dumplings från något ställe på söder när jag är på jobbet. Kanske måste jag börja stanna för en stödburgare och några öl på väg hem till förorten för att slippa handla när jag kommer dit. Oavsett vilket, det ska inte bli några 268 kronor på Coop längre. 

Så låt denna insikt vara en inspiration, det går att leva snålt även i dessa tider. Det är bara en fråga om vilja och kunskap. 

Tal till nationen inför det nya året

nyar 2010

Så hastar ännu ett år mot sin fullbordning och världen vänder åter sina blickar mot Vällingby för några ord att ta med sig till andra sidan.

I var passage från det gamla till något nytt bor en ängslan och detta år 2012 framstår trots alla sina tillkortakommanden som en trygg hamn vi är på väg att lämna.

Det kommande året kommer att innebära ett skifte till det sämre för många av oss och damoklessvärden vajar olycksbådande i vinden medan jag skriver dessa ord.

Med nya risker kommer nya möjligheter och 2013 kan mycket väl bli året då det omöjliga faktiskt visade sig vara omöjligt.

Under det kommande året kommer det att bli dyrare att leva och fortsatt trist att göra något annat. Det kommer att bli året då priserna steg, kvalitén sjönk och varorna levererades till fel adress.

Ja, det kanske ser mörkt ut nu men kom ihåg att det alltid är som mörkast efter solnedgången.

Det finns förstås också mycket positivt att säga om året som stundar. Låt oss tala om våra förhoppningar inför det nya året. Min förhoppning är att 2013 inte bara blir ännu 365 dagar att lägga på rad efter de som redan varit. Meningen med 2013 får inte vara att bara bli ett år äldre. Det kan vara att bli äldre än man någonsin varit.

Om vi nu går mot svårare tider – som alla säger att vi gör – vad kan vi då göra åt det? Jag tror att förändring och förbättring börjar hos var och en av oss. När ett år gör över i ett annat måste du se dig själv i spegeln och fråga hur du kan bli en bättre eller åtminstone en annan människa.

Men fråga inte hur du kan bli nästa års hjälte, fråga dig vad du kan göra som dig själv. I själva verket bör du fråga dig vad du kan göra som någon som mer liknar någon du kan komma att bli under året som följer. Man måste ligga ett steg före.

Föreställ dig själv som långtidsarbetslös svinaherde någonstans på den skånska landsbygden. Vilken typ av långtidsarbetslös svinaherde på den skånska landsbygden vill du vara? Det är den typen av frågor vi måste ställa oss.

Fråga inte vad samhället kan göra för dig, fråga vad du kunde ha gjort för samhället när det fortfarande betydde något.

På ett personligt plan har vi här på Gödsvinets vällingbykontor mycket att se fram emot/upp för under 2013. Projekt skall landas, böcker skall skrivas och mitt upp i allt skall jag söka asyl vid ett universitet i Bayern under åtminstone några månader. Exakt hur många är i slutänden beroende på hur många av de där projekten som faktiskt landar och hur många böcker som verkligen blir skrivna.

Kanske hålls nästa nyårstal från någon tillflykt i alperna.

Vi här på Gödsvinet kommer oavsett vilket att fortsätta att leda dig genom samtiden i det nya året. Tillsammans finner vi vägar genom det här. Gott nytt år allesamman.

Den blanka flaskans etik

fickplunta

Allt fler finner i våra dagar anledning att bära fickplunta. Oavsett vem du är och oavsett vad du fyller den med så spår jag att fickpluntan kommer att bli årets accessoar 2013. Det är därför helt på sin plats att Gödsvinet i sin roll som ledande livsstilsguide ger dig några enkla förhållningsregler till fickpluntan och dess bruk. 

En fickplunta är inte bara vacker att se på den är också bra för att bedöva och förföra övriga sinnen. Det är därför den är hetare än någonsin. 2013 kommer att bli året för högre arbetslöshet, minskad tillväxt och stigande opinionssiffror för Sverigedemokraterna så det kommer inte att saknas tillfällen att visa upp sin blanka flaska. 

Den ekonomiska konjunkturen har förstås även en mer direkt koppling till bruket av fickplunta. När priserna på krogen och lönen för ditt arbete skiljs åt och går åt olika vägar så finns det kronor att tjäna på att ta varannat järn ur innerfickan. 

Den vanligaste frågan på ämnet är vad man bör hälla i sin fickplunta. Gödsvinets linje i frågan är och har alltid varit att inte ägna sig åt någon konservatism. Fyll upp din plunta och sedan dig själv med det du tror kan hjälpa. Jag tänker inte ha några åsikter om ditt val.

Det utesluter dock inte att någon annan har det. En gång en natt i Åbo såg jag en landsman hånas öppet av lokalbefolkningen för att han fyllt sin plunta med pepparmintsnapsen Minttu. Förmodligen bekräftade det lite av vad dessa finländare länge misstänkt om Sverige och de som bor där.

En annan vanlig fråga är i vilka sammanhang man bör ta med sig sin fickplunta. Det enkla svaret är förstås att den följer med i alla sammanhang där mörk kostym eller högtidsdräkt bärs.

I min mening är det dock för mycket av en begränsning och en eftergift för borgerliga konventioner. Fickplunta är snyggt till allt.

Med detta sagt skall det sägas att även jag ibland måste fråga mig om jag behöver 25 centiliter irländsk whiskey med mig då jag klär mig för ett offentligt evenemang. Frågan uppstod exempelvis en morgon i början på juni då jag stod i begrepp att i sällskap av ett hundratal seniora stockholmare se Anders Eldemans livsändning av Melodikrysset på musikmuseum på Östermalm. Den gången följde pluntan och whiskeyn med men jag kan förstås tänka mig att det hade gått precis lika bra med konjak.

En tredje fråga om pluntans bruk rör hur vett och etikett ser ut på ett rent allmänt plan i sammanhanget.

Kan man exempelvis fylla på sin plunta i offentliga sällskap? Det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan, svaret varierar med sammanhanget. Du får helt enkelt känna av stämningen i miljön där du befinner dig.

Jag tänker mig att det är en avvägning som liknar den som gäller för var och när barn kan ammas. Trots detta måste Gödsvinet avråda från att amma och fylla på fickpluntan samtidigt, såtillvida du inte råkar befinna dig i Danmark.

Låt mig ge ett exempel på ytterligare en knivig etikettsfråga ur min vardag. Tidigare i år gjorde jag en resa till Åland med Eckerölinjen. I väntan på anslutningsbussen till färjelägret i Grisslehamn fann jag mig plågat sittande med en mugg pressbyråkaffe utan ett spår av whiskey. Sådan fanns dock, som du redan gissat, i min innerficka.

Plockar man raskt upp sin plunta för att göra vad pressbyrån misslyckats med att göra? Svaret är inte självklart, platser som Cityterminalen i Stockholm är en plats där missbruket av alkohol satt käppar i hjulet för bruket. Därför kan diskretion vara av värde.

Vad gör man då? Förflyttar man sig till närmaste, låsbara toalett? Nej, det gör man verkligen inte. Kaffet i kaffemuggen är äckligt nog ändå och för övrigt sänder det fel signaler att dricka på toaletten.

Inget väcker så ambivalenta känslor hos en man som ljudet av ett lock till en fickplunta som skruvas av i toalettbåset intill.  

Långt bättre är därför att – så som jag gjorde – söka sig ut i det fria och blända sin omgivning med en snygg plunta under bar himmel. Du har inte sett solen innan du har sett solen reflekterad i en liten flaska av stål eller silver.

Fickpluntan på bilden är något av en trotjänare. Det framgår av de många bucklorna och av texten på framsidan. Den har varit med mig sedan de dagar i en avlägsen forntid då jag engagerade mig i den Blekingska nationen i Lund

När jag tänker på det var det många fler som använde fickplunta på den tiden och många av de som gjorde det då gör det inte längre. Vad retfullt för dem nu när det vänder, nu när fickpluntan är på väg att bli senaste mode. Vi som aldrig lagt undan den står långt bättre rustade för 2013. 

Äkta svenska jultraditioner

Med julen kommer julens alla traditioner och bland dem – stora och små – är ingen mindre än att du kan dömas till socialt gatlopp om du bryter mot den. 

Det senaste exemplet på ett övertramp inom området jultradtitioner är tydligen att SVT valt att klippa bort ett par bildrutor av julfirandet med Kalle Anka och hans vänner som visar en amerikansk sydstatskarikatyr av en svart kvinna i leksaksform. Det är där debatten står i Sverige 2012. 

Allra mest upprörda över redigeringen är förstås representanter för sveriges största fascistiska parti, Sverigedemokraterna. Inget hotar det heliga svenska julfirandet som en förändring i en disneyfilm från 1940-talet. 

Sverigedemokraterna presenterade nyligen en rapport om vad som är att betraktas som typiskt svenskt vilket var ett stycke folklivsforskning som till det yttre påminde mycket om en bellmanhistoria. ”En svensk, en dansk, en norsk och Bellman” etc.

Bland det svenska vi måste värna finns våra rasstereotyper. Så Sverigedemokraterna är inte rasistiska, de bara vill att vi ska vara precis som vi var när vi var det. 

De som ändå försöker formulera ett mer seriöst argument menar att vi inte bör redigera bort nedsättande beskrivningar av människor som avviker från normen eftersom det är en form av historieförfalskning.

Resonemanget är att vi måste bevara bruket av sådana beskrivningar för att vi inte ska glömma bort att vi en gång gjort dem. Inte för att vi gör dem nu förstås, vi är väl inte rasister?

I enlighet med det resonemanget borde vi minnas Bollhusmötet genom att dra in passet för Göran Rosenberg. 

Nu är detta förstås ingen politisk blogg och jag kan med tillförsikt hänvisa till vår historik som ett exempel på total ideologisk opartiskhet. Exempelvis har vi avstått från att göra billiga poäng på sverigedemokraternas olycka eller att säga något nedsättande om de inavlade idioter som röstade på dem. 

Istället ska denna blogg ju handla om mat. Så låt oss säga något om svenska mattraditioner kring jul. Jag har haft goda förutsättningar att studera dem, förra helgen besökte jag restaurang Ulla Winblads fina julbord tillsammans med bland andra Mejeri-Robin och under arbetsveckan har julmatsparaden fortsatt i oförminskad styrka. 

I egenskap av folkbildare och filantrop tog jag mig rollen att granska den svenska julmatstraditionen objektivt och sedan försöka säga något om det typiskt svenska utifrån denna granskning.

När analysen nu är fulländad har jag ett tydligt och angeläget budskap till det svenska folket: Ni är helt sjuka i huvudet.

Hur fick ni ihop den där maten? Allvarligt, hur tänker ni? Syrad fisk, rökt och saltat kött och olika former av smält socker. Det är inte en meny, det är ett rop på hjälp.

Till och med i Norge, det enda landet i världen som har värre mat än Sverige, äter man läckert lamm kring jul.

Men den svenska julmaten är ju tradition? Som vi redan konstaterat så är en viss grad av rasism också tradition men det betyder inte att vi måste praktisera den.

Precis som vi inte behöver leva med forna tiders fördomar och vidskepelse så behöver vi inte leva med forna tiders konserveringsmetoder längre. Vi kan få färskt kött och färsk fisk nu. Vi kan dricka vin utan mandel och russin. Vi kan se på tecknad film utan rasistiska stereotyper.  

Pripps extra stark (1296)

Är detta en öl eller ett självmordsförsök? Det är något alla måste fråga sig själva när de öppnar en flaska Pripps blå extra stark. För min del är det förstås ännu ett offer för folkbildningen. Människorna måste få veta om när jag öppnade denna öl så att det aldrig ska behöva hända igen. 

Senast jag drack denna öl var på en fest som hölls i en tvättstuga, det var någon gång i mitten på 90-talet. Vid ungefär samma tid mördades 800 000 människor i det lilla Östafrikanska landet Rwanda. Oavsett hur allvarligt jag tar öl i allmänhet och äckliga öl i synnerhet så kan jag inte jämföra de två händelserna. 

Ändå kan jag inte låta bli att reflektera över att vi nu äntligen har fått till en svensk rättegång mot en person som är misstänkt för att ha deltagit i massmordet samtidigt som Pripps blå extra stark har fått fortsätta att härja fritt ända sedan dess. Varje dag öppnas en ny flaska Pripps blå extra stark. 

Hur den smakar? Vilken fråga. Du vet hur vansinnigt äcklig vanlig Pripps blå är? Pripps blå extra stark är inte dubbelt så äcklig och inte heller tre gånger så äcklig. Pripps blå extra stark är så mycket äckligare än så, äcklig bortom all matematik.

Pripps blå extra stark har ingen smak utöver äckel.

8,90 kronor på systembolaget, nummer1296 i katalogen

Hoppas du inte förväntar dig ett betyg.  

När ljusen tändas där hemma

Ett spöke går runt Stockholm – vinterns spöke. Snön faller medan jag skriver detta och kölden tränger genom betongen som ett gift.  

Huvudstaden var en samling fruktansvärda scener då jag försökte lämna den tidigare idag. Uppe på Stigberget tycktes jag mig genom den yrande snön skymta en liten skara norrländska barn med en get i släptåg. Björns trädgård täckt av döda karoliner. 

Därför var det en befrielse att åter komma hem till förorten. Se så fridfullt de värmande ljusen bringar ett budskap om fred över jorden. Precis som alla säger blir vintern så ljus och varm när julen kommer. I en idyll som denna blir kölden till en värmande vind och snön till ett strålande solsken. 

Se alla lyckliga människor på bilden. Mer än något annat ger de oss julens budskap. 

Midtfyns jule stout (11310)

Du trogna läsare av Gödsvinet har säkert inte kunnat undgå en viss återhållsamhet i entusiasmen inför den stundande julen. Jag kan ha kallat högtiden saker som ”förhärdat vidrig” och ”den mest motbjudande av alla helger”. Kanske är det så att jag kallat julen för ”ett brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon”. Jag tänker inte förneka den möjligheten. 

Nu så står den likväl inför dörren och det är för sent att låtsas som om man inte är hemma när den knackar. Det enda sättet att möta eländet är att ge sig hän på sådant sätt man kan. Omfamna fanatismen. 

Kanske beror det på ålderns sentimentalitet, kanske beror det på de 7,6 procenten alkohol i en dansk öl men jag tänker att det inte behöver bli så illa. Det finns ju hjälp att få för att ta sig igenom decembers prövningar och på bilden ser du en del av denna hjälp. 

Det är en öl svart som natten i en liten by på Fyn. Midtfyns jule stout är en rått maltig öl som smakar av kornmalt och inte mycket mer. Det är förstås en smak som täcker hela kartan från choklad till råolja. 

Midtfyns jule stout är en kraftfull öl men smaken är varken kryddig eller särskilt spretig, som julöl av någon anledning annars ofta är. Framför allt är den inte söt. 

Som med all julöl är den direkt olämplig att dricka till julmat men med en sådan här i var ficka så kan varje tomte vara glad.

39,90 kronor på systembolaget, nummer 11310 i katalogen

3 alver av 5 möjliga 

Fläsk och fascism

 

Den fascistiska rörelsen har haft ett par dåliga dagar i Sverige. 

Ett gäng sverigedemokrater visade sig på en skakig filmupptagning vara precis den typen av mentala kalhyggen som deras politik givit oss anledning att tro de var. Inga stora överraskningar men det var ändå ett glädjande klargörande. 

Eftersom vi här på Gödsvinet förhåller oss helt opartiska till partipolitiken tänker vi inte göra några billiga poänger på fascisternas olycka eller ens yttra några nedsättande omdömen om de 339610 idioter som röstade på dem i det senaste riksdagsvalet. Vi står över sådant 

Istället tänker vi diskutera ett ämne som ligger gödsvin nära: Fläsk. Fläsk är ett centralt inslag i den enigma lindad i en gåta som är den sverigedemokratiska begreppsvärlden.

Det verkar vara varje sverigedemokrats bestämda uppfattning att konsumtionen av just fläskkött är hotad. Ursprunget till hotet ligger i att det finns allt fler människor i vårt land som inte äter detta kött.

Min reaktion på samma konstaterande är att det blir mer skinka över till mig. Vem tänker fel här?

Tror sverigedemokraterna vidare att även nötköttet är hotat på grund av förekomsten av vegetarianer? När jag tänker på det så tror jag faktiskt de tror det. I tider som dessa är det en tröst att det i brist på rationalitet åtminstone finns en logik i vansinnet. 

Hur kan någon tro att konsumtionen av fläskkött är hotad? Statistiken är åtminstone inte på deras sida. Vi slaktar och äter upp fler grisar än någonsin tidigare. Det finns bitar av gris på ställen du aldrig skulle kunna tänka dig. Det djurets kött omger oss alla. Vi lever i en tid inlindad i bacon. 

Frågan om fläsk tangerar en annan fråga viktig för fascisterna. Det är frågan om jul. Precis som fläsket är hotat trots att det finns mer av det än någonsin så tror de att julen är hotad trots att vi börjar fira den i oktober nu för tiden. 

Julen sveper in allt tidigare på hösten för varje år som går och inför klimax i december är landet fullständigt impregnerat av en nejlikedoftande balsameringsvätska av tända ljus, halmbockar, inomhusträd och jesusfigurer av plast.

För att inte tala om fläsk. Julen är fläskets Woodstock, år efter år. 

Nej, det har inte varit lätt för våra fascister de senaste dagarna. Problem som hopat sig måste dock betraktas som obetydliga i jämförelse med deras problem att skapa en realistisk bild av den verklighet som vi fått inse att vi nu delar med dem. 

Från där jag sitter kan jag skymta den nybyggda Zlatan Ibrahimovic arena i Solna. Mannen som gav arenan dess egentliga namn igår kväll är enligt sverigedemokraterna inte svensk. De svenska fascisterna har verkligen haft ett par dåliga dagar och jag önskar dem många fler i framtiden

Blossa 12 yuzu ingefära (76300)

Att recensera årgångsglöggen från Blossa har kommit att bli en av våra finaste eller åtminstone längsta traditioner här på Gödsvinet. Hösten 2010 kunde vi recensera det årets saffransglögg och samtidigt ge en ganska heltäckande historik över fenomenet årgångsglögg.

Förra året kunde vi presentera Blossas djärva satsning på petrokemiska smakhöjare och hur du går vidare med grupptalan mot Altia då du lurats att testa den. Ni som uppskattade de föregående årens smakprovning och som fortfarande är med oss har säker sett fram emot årets årgång.

Den årliga glöggen från Blossa har aldrig ryggat tillbaka för det okonventionella och den sista konventionen är i och med 2012 års upplaga bruten. 

Blossa 12 är glöggen som tar det geniala greppet att inte alls vara en glögg. När jag tänker på det är det helt obegripligt att ingen tänkt på det förut. Blossa 12 är för cool för glögg. 

Vad är då Blossa 12? Varje försök att ge den en etikett gör den lite tråkigare så varför inte bara likna dess citruskaraktär vid något ur en juicebox som jäst bakom ett element på sluten beroendeklinik? Kanske kan vi drista oss att jämföra dess kryddighet med halsbrännan den där morgonen du bestämde dig för att aldrig mer dricka 11 whiskey sour på samma kväll? Längre än så vill jag inte gå. Det skulle kunna förstöra illusionen. 

94 kronor på systembolaget, nummer 76300 i katalogen

1 sushi av 5 möjliga