The Black Grouse & Cola (708)

Varför köper man en liten metallburk med färdigblandad whiskey och cola? Det är svårt att låta bli när man ser dem uppradade där i whiskeyhyllan. De är systembolagets smågodis, hade det varit en annan butik så hade burkarna legat i en korg vid kassorna.

Det är förstås en helt onödig produkt men har man 25 spänn för mycket så kan man lika gärna plocka med sig en burk hem. Kanske är detta vad man dricker på väg hem med flaskorna? Lite som den där chokladbiten folk äter i bilen på väg hem från stormarknaden.

The Black Grouse är den lite rökigare versionen av The Famous Grouse och det känns även genom ett par deciliter söt cola-läsk. Det smakar förstås inte illa men jag kommer inte undan känslan av att ha betalat för något jag kan göra bättre själv. Den som vill slippa det arbetssamma momentet med att hälla två olika vätskor i ett glas skall dock känna sig lycklig över denna nya produkt på systembolaget.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 708 i katalogen

3 raggargroggar av 5 möjliga

Snedsteg och fisksoppa

Det är lika bra att jag erkänner, jag har gjort ett mindre avsteg från den nya hälsosamma och moraliskt högstående livstil som jag annonserade i ett inlägg igår. Självspäkningen avbröts för en lätt måltid bestående av tre sorters sill, gravad lax med hovmästarsås, färska räkor, saltgurka, bröd, ost, kokt potatis, ett halvdussin snapsar och några flaskor vin.

Under morgonen har jag försökt komma tillbaka i rätt spår genom att springa upp och ner för Johannelundsbacken och tänka kyska tankar om gud, hårt arbete och bandy. En människa kan inte leva på sådana tankar allena och det är därför jag för en stund sedan bestämde mig för att laga en fisksoppa. Naturligtvis kan jag inte med gott samvete göra det utan att berätta om det här. Så här lyder receptet:

2 morötter

1 palsternacka

1 fänkål

1 purjolök

1 gul lök

400g torsk

3-4 dl vitt vin

salt, peppar och tabasco

Egentligen kan man göra hur man vill när man lagar fisksoppa men det blir ju inte mycket till recept så vi säger så här istället: Skala och hacka alla grönsakerna medan du kokar upp 5 dl vatten i en stor gryta. Häll i alla grönsakerna i grytan och slå på vinet. Häll upp ett glas till dig själv och bläddra i en biografi av Bakunin i 15-20 minuter. Skär torsken i stora bitar som du tänker nog kommer att koka sönder. Lägg i torsken och krydda med salt, peppar och en frikostig dos tabasco. Låt allt koka i 10-15 minuter till. Servera med lantbröd och det vin som du eventuellt inte redan druckit upp.

Cold turkey

Botgöringens tid är över oss. Kanske ska jag bara tala för mig själv. Botgöringens tid är över mig. Efter veckor, månader och år av utsvävningar har det blivit dags att betala avlat och be om syndernas förlåtelse. Det kommer att bli en lång helg.

Det har hållit på i samma mönster ett längre tag nu. Förra helgen firade vi svinjubileum på ett sätt jag inte kan beskriva bättre än vad Nils redan har gjort. Det var ett svineri nästan helt utan gränser. För mig var det dock bara akt två en i vad som kommit att bli en normal helg. Dagen innan hade jag provat sex flaskor vin och ätit mer ostmögel än vad socialstryelsen rekommenderar för tre livstider. Det enda noterbara resultatet av denna övning i frankofila vanor var en recension av en tysk flaska vin som inte var så mycket en recension som en stöld av en mycket känd dikt av Heinrich Heine.

Helgen innan dess var jag i Åbo. I Åbo deltog jag i en finsk disputationsfest som hölls i ett mikrobryggeri. Vi tar de olika delarna i den meningen en gång till. Finsk disputationsfest. I ett mikrobryggeri. Hälsoriskerna med en sådan tillställning är i det närmaste oöverskådliga. Dagen efter festen spenderade jag med ett par kollegor på plats i Åbo. Vi åt fet mat, drack enorma mängder öl och spelade disco-minigolf i en fuktskadad källare. Sedan avslutade vi med en lördagskväll på Viking Line.

Helgen innan dess minns jag bara fragment av men de innehåller bilder från inte mindre än två Debaser och några av dem föreställer små illaluktande glas med tequila. De fyller mig med fasa.

Så sent som igår, en torsdag, slutade en mycket oskyldig after work på ett lika oväntat som moralistk förkastligt vis. Efter ett par öl på Bishops Arms på Folkungagatan fick jag ett samtal om en fribiljett till Operan. Jag gick i tid för att klämma en öl till innan föreställningen. Efteråt kom någon på idéen att gå till Le Bar Rouge i gamla stan. Där och då kom jag på att det vore kul att börja dricka drinkar istället för öl. Handling är aldrig långt från tanken för den som redan hunnit med ett par.

Nu börjar reningen. Jag har inte ätit något alls på lite över ett dygn och det är en bra början. Om man ska bli en vis guru helt utan världsliga behov så räcker det inte med att hoppa över frukosten.

Naturligtvis har jag inte krönt förmiddagens hemarbete med något starkare än hårt arbete, ingen Jack Daniels, ingen Jim Beam whiskey, bone dry. Detta ska bli helgen då allt vände, då gifterna lämnade kroppen och allt blev bra igen. Fasta, självspäckning och andlig kontemplation.

Medan jag skriver detta skickar mejeri-Robin ett sms där han på ett karakteristiskt vis skriker om sina svullna ögonlock och sin sjuka lever. Han vill göra något åt levervärdena och ingen av oss vet mer än en medicin. Jag svarar att mitt nya återhållsamma liv precis har börjat. Han hälsar tillbaka att ”återhållsamhet är för töntar”.

De orden ekar för mitt inre och jag känner igen min egen röst från en annan tid. Från igår. När jag känner hur tungan klibbar mot gommen och hur hungern river mitt inre inser jag att det är en tid jag minns med värme. Cold turkey håller nog på att tina upp.

Vad blir det för mat?

Det finns svar på livets alla stora gåtor på Internet. Allt som behövs för att finna dem är Google, ett öppet sinnelag och ett bra försäkringsbolag. En av dessa frågor är utan tvivel frågan om vad man ska äta till middag. Kanske är det inte en av de viktigaste frågorna i Japan eller Libyen eller ett par andra platser just nu men här i Vällingby är det en av de främsta utmaningarna som möter invånarna idag. Det är därför jag är glad över att ha funnit en lösning på Internet som heter what the fuck should I make for dinner.

Siefersheimer riesling vom porhyr (2177)

Ich weiß nicht was soll es bedeuten,
Dass ich so traurig bin;
Ein Märchen aus alten Zeiten,
Das kommt mir nicht aus dem Sinn.

Die Luft ist kühl und es dunkelt,
Und ruhig fließt der Rhein;
Der Gipfel des Berges funkelt
Im Abendsonnenschein.

Die schönste Jungfrau sitzet
Dort oben wunderbar;
Ihr goldnes Geschmeide blitzet,
Sie kämmt ihr goldenes Haar.

Sie kämmt es mit goldenem Kamme
Und singt ein Lied dabei;
Das hat eine wundersame,
Gewaltige Melodei.

Den Schiffer im kleinen Schiffe
Ergreift es mit wildem Weh;
Er schaut nicht die Felsenriffe,
Er schaut nur hinauf in die Höh.

Ich glaube, die Wellen verschlingen
Am Ende Schiffer und Kahn;
Und das hat mit ihrem Singen
Die Lore-Ley getan.

149 kronor på systembolaget, nummer 2177 i katalogen

4 Heine av 5 möjliga

Mohawk vs Amarillo (1415)

Mohawk vs Amarillo ingår i systembolagets tillfälliga sortimente under våren. Nej, den är inte från det senaste släppet av nyheter på systembolaget. Gödsvinet testade denna öl redan i februari men som ett led i vårt pågående kvalitetsarbete recenserar vi den först nu när den provdruckits en andra gång.

Är detta något du är beredd att tro på? Ok, så här var det: Jag köpte och provdrack både denna och en annan mohawköl. Sedan provdrack jag fyra flaskor vin. När det blev dags att sammanfatta omdömena var jag för upptagen med att diskutera utländska valsystem och byta musik på stereon i 23-sekunders intervaller för att fullt ut fånga denna öls karaktär i skrift.

Låt oss försöka igen. Mohawk vs Amarillo är ett försök från Sigtuna brygghus att lära allmänheten skillnaden mellan amerikansk och brittisk humle och i förlängningen amerikansk och brittisk ale. Amarillo är en sorts humle från delstaten Washington i nordvästra USA. Delstaten Washington skall förstås inte förväxlas med den amerikanska huvudstaden med samma namn. I huvudstaden Washington DC dricker man inte ale gjord på amarillo utan ljuvligt spritosande malt liquor från en tvåliters genomskinlig flaska i en brun påse, om man inte råkar att vara en federal senator från sydstaterna, då dricker man precis vad som helst.

Mohawk vs Amarillo är en tung ale med en beska som träffar dig som en rattfull lantbrevbärare. Om den inte golvar dig så belönas du med en nyutsprungen frisk humle som är precis så mycket amerikansk västkust som man vill att den ska vara. Smaken är fruktig men ändå rustik och värd att tänka på.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 1415 i katalogen

3,5 chinooker av 5 möjliga

Mitt liv till havs

Det har gått en vecka sedan jag sist skrev något här vilket förmodligen är den längsta perioden under Gödsvinets snart ettåriga historia. Det är förstås inte bra och under dagen har vi kunnat se att våra värsta farhågor har besannats; Jonas och Nils har hunnit få in tre inlägg mellan mina.

Den huvudsakliga anledningen till min frånvaro är att jag har korsat haven för att besöka Finland ännu en gång. Jag har aldrig haft tråkigt i Finland och det hade jag inte denna gången heller. Jag har i och för sig aldrig varit nykter i Finland heller, vilket är något av en bedrift med tanke på hur mycket tid jag spenderat i landet under de senaste 12 åren.

Detta tänker jag inte beskylla Finland för, även om en grupp finländska studenter tvångsmatade mig med vodka russchians direkt vid min första ankomst till Åbo en mycket tidig novembermorgon 1999. Den finländska alkoholkulturen är ungefär som den svenska men alkoholkulturen på båtarna som går mellan de två länderna är unik i världen. Eftersom jag känner den som ingen annan person med normal leverfunktion så måste jag dela med mig av ett par erfarenheter.

När man anländer till färjeterminalen är det förstås inget viktigare än att få sig ett par öl medan man står i kö till ombordstigningen. Redan här kan man råka ut för tråkigheter när man reser från den svenska sidan. Silja Line erbjuder visserligen servering med fullständiga rättigheter och inga som helst skyldigheter borta i Värtahamnen. Viking Lines sorgliga inrättning vid stadsgårdskajen kan dock inte erbjuda något annat än folköl, Norrlands Guld 3,5, vilket gör att viktiga promille går förlorade redan i startfasen av det sjögående fylleriet. Viking Line i Åbo har en liten och mycket välbesökt servering i avgångshallen men mest hjärta har avgångsserveringen i Helsingfors. Där har de spärrat av en del av hallen med band och innanför dessa kan man njuta av några snabba plastglas med mycket tunn ljus öl innan man halkar ombord.

Väl ombord finns förstås alla möjligheter att ta igen allt man eventuellt missade under de där minuterna i vänthallen. Ett vanligt tillvägagångssätt är att hamstra all sorts alkohol i tax free butiken och sedan hälla i sig den i hytten. På så sätt kan du få en flygande start på färden mot utlandet och bort från det som fick dig att dricka till att börja med.

I den välfyllda butiken finner man färdigpackade dragvagnar med ölflak, 24-pack med färdigblandade gingroggar och 1800 sorters söt gräddlikör. Det kan vara därför det är så viktigt att vara full redan när man går in i butiken.

Det finns förstås många barer ombord och i alla av dem är det svårt att köpa en öl utan att få en jägermeister att skölja ner den med. Även underhållningen, om vi vill kalla den det, är delvis ett sätt att marknadsföra olika spritsorter. Ibland händer det till och med att den helt och hållet består av att sprit lottas ut bland de som kommer fram på scenen och köper sprit till ett nedsatt pris. Det misslyckas aldrig med att locka ett par dussin lycksökande finländare och svenskar i övre medelåldern.

Kanske var det en av de lyckliga lottköparna som jag kunde läsa om i tidningen när jag kom fram till Åbo i fredags morse? Det krävs en del för att ge sig på ett svandyk från relingen på en färja, ner i ett istäckt Ålands hav. Det skulle dock förvåna mig om inte Viking Line har precis vad man behöver.

 

Erdinger weissbier kristall (1505)

Kan någon förklara den här ölen? Det är en veteöl och som sådan är den inte särskilt besk. Vad som skiljer Erdinger weissbier kristall från andra veteöl är att den inte heller är söt, syrlig eller alls fyllig. Detta är utan vidare den diskretaste veteölen jag har druckit.

På sätt och vis påminner den om en vanlig, enkel pilsner, vilken som helst, i smaken. Den saknar dock helt friskheten hos en sådan vilket gör Erdinger weissbier kristall till en ganska tråkig upplevelse. Avsaknaden av fyllighet är påtaglig. Det är svårt att alls tala om någon smak men jag antar att det finns en ton av citronvatten där någonstans.

Är detta veteölen för heta sommardagar? Kanske är det så de tänker på Erdinger men jag tror att de tänker fel. Erdinger weissbier kristall känns fel.

22,40 kronor på systembolaget, nummer 1505 i katalogen

Två vattenskador av fem möjliga

A Pad Thai Generation

Det finns en liten thairestaurang dit jag går nästan varje vecka. Egentligen är det inte mycket till restaurang, det är en liten kiosk som ligger mitt emot Bröderna Olssons på Folkungagatan. En lunch kostar 69 kronor och den är bra.

Det var först idag som jag insåg att något utöver hunger förenar alla eller nästan alla kunder jag trängts med där i den lilla kiosken. En överväldigande majoritet av alla som går dit är män i ålderskategorin 27-35 år. Sällan någon yngre, nästan aldrig någon äldre och aldrig någonsin en kvinna. Som samhällsvetare måste jag fråga mig varför, inte för att någon tvingar mig utan för det inte går att låta bli.

Den tråkigaste förklaringen är alltid mest korrekt så vi börjar med den. Kunderna är helt enkelt vad man brukar kalla ”young professionals”, alltså personer i början på en karriär med krav på viss meritering. De som är yngre än 27 är sällan etablerade i denna del av yrkeslivet och de äter därför inte lunch från en thairestaurang, åtminstone inte klockan 12 på dagen. De som är äldre än 35 har antingen med sig en matlåda hemifrån eller också äter de inte lunch från en bucklig wok för 69 kronor. Varför alla är män är lite svårare att förklara vilket gör att vi äntligen kan gå över till de mer spekulativa förklaringarna.

En man i ungefär min egen ålder kommenterade idag att han kände igen den thailändska musiken på restaurangens stereo från en semester på Ping-Pong Island, eller något liknande. Då kom jag ihåg att jag många gånger tidigare hört de väntande kunderna tala om resor till Thailand.

Det var då det slog mig, de många männen i ålderskategorin 27-35 är samma charterfyllon som i tiotusental fördelat på flockar om upp till 10 hanar vardera plågat Sydostasien i åratal. Jag kände först inte igen dem när de inte shotade Jägermeister klädda i linne och sombrero i Arlandas terminal fem.

Det kan dock inte råda något tvivel om att det är dem. Samma bastuhumor, samma bisarra tatueringar och samma förträngda känsla av att ungdomen kanske håller på att rinna iväg. I Thailand är de kungar, ingen ifrågasätter deras självbild och en öl kostar en femma på stranden. De billiga resorna till Thailand har kläckt en generation av inte längre unga och ännu inte riktigt medelålders män som behöver en portion pad thai ibland. En portion pad thai för att bli allt man inte längre är i Sverige men tillåts vara i Thailand.

Personligen ska jag nog börja äta sushi istället.