Tagg-arkiv för: finland

Blossa 17 Old Dehli (86589)

Blossa 17 litenDe årliga recensionerna av Blossa årgångsglögg är en om inte god så åtminstone väldigt lång tradition här på Gödsvinet. Det är nu åttonde gången jag dricker och skriver om den för att du ska slippa. Detta är inte heller vanligtvis en dag på året som jag ser fram emot men årets glögg skulle visa sig innebära en särskild utmaning.

Blossa 17 Old Delhi är alltså den senaste i en lång rad årgångsglögg vars enda gemensamma nämnare är att de inte direkt smakar som glögg. Detta uppfattas vanligtvis som en betydande fördel eftersom folk i allmänhet inte direkt tycker om glögg. Frågan är förstås vilka andra syften som återstår för en glögg som inte är en glögg. Jag är exempelvis rätt säker på att det här aldrig kommer att slå igenom som sportdryck.

Det är förstås också möjligt att jag är den enda som dricker det här varje år.

Detta år har tillverkaren Altia valt ett indiskt tema i ett fullständigt finskt utförande. Vet indierna om vad som görs i deras namn? Att koka ihop en kemisk cocktail i jultappning och sedan skylla på indierna är ett postkolonialt övergrepp. Det får i jämförelse Dr Bombay att framstå som en etnologiskt korrekt gestaltning av Indiskt kulturliv.

Old Delhi låter för de flesta mer som en magsjukdom än som en smaksättning men utifrån vad jag vet om att dricka för mycket glögg så kan det definitivt vara båda. Smaken avser att imitera mango men både doft och smak påminner mer om Haribo Matadormix. Detta är ett återkommande tema bland Blossas årgångsglögg, tidigare år har den varit smaksatt av saker som Ahlgrens bilar och Haribo gelébjörnar.

Denna glögg har inga naturliga tillsatser, ingen mango, ingen spiskummin och inga resistenta magbakterier. Blossa 17 Old Dehli är ett litet modernistiskt mästerverk av kemisk smaksättning som helt och hållet lyckats isolera och förgöra allt som skulle kunna smaksätta glögg på naturlig väg.

Detta är förstås inget nytt för Blossa årgångsglögg men jag vågar påstå att årets utgåva sätter ett nytt toxikologiskt rekord för denna produktserie. Aldrig tidigare har årgångsglöggen smakat så lite glögg. Blossa årgångsglögg har aldrig varit konstigare.

109 kronor på systembolaget, nummer 86589 i katalogen

1 vingummi av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Nationernas kamp

De säger att OS är över nu så jag måste tro dem. Det verkade ett tag som om det aldrig skulle ta slut och när jag såg att de moderna OS hållt på sedan 1896 stod det först inte klart för mig att de faktiskt pausar för att träna, köpa linement och överklaga resultat då och då. 

Jag antar att de svenska atleterna har ställt upp med högburet huvud i alla de 7000 olympiska grenarna och tagit massor av hedervärda fjärdeplatser i hoppa bock, spökboll, träslöjd och vad det nu är de tävlar i. 

Det finns dock en resultatlista i vilken Sverige tappat och fortsätter tappa på ett oroväckande sätt. Du ser den här ovan. Det är tabellen över ölkonsumtion per capita för världens ledande 35 nationer inom området. 

Var på listan över de 35 bästa finner vi Sverige? Du kan se det själv. Sverige ligger på en allt annat än hedervärd 35:e plats. 

För att sätta detta resultat i perspektiv: Norge ligger på 34:e plats. Missförstå mig inte, om jag bodde i Norge så skulle jag också dricka mer. Norge är dock den första, sista och enda sovjetstaten vilket gör att en öl kostar ungefär en halv (svensk) månadslön. Det är därför anmärkningsvärt att den genomsnittliga norrmannen ändå lyckas hälla i sig en hel deciliter mer per person och år än den lika genomsnittliga svensken.

Jag börjar tro att vi inte vill vinna. 

Bland våra övriga nordiska grannländer finner du att den fina gamla ölarnationen Danmark tappat fem placeringar till en katastrofal 24:e plats. Finland överraskade mig med en imponerande 10:e plats men å andra sidan så är ju finska sedan länge det mest gångbara språket i Solursparken. 

Tjeckerna är förstås i en klass för sig. Storfavoriter att ta hem förstaplatsen även nästa år. Ett dream team bestående av 10,3 miljoner av världens allra törstigaste medborgare.

De har förstås alla förutsättningar. Utmärkta träningsförhållanden, året-runt-säsong och storslagna traditioner som går tillbaka till när en ett berusat följe av hussiter ledda av en präst 1419 kastade ut Prags borgmästare och hans råd från ett högt fönster i stadshuset.  

Dessutom skadar det ju inte att stora delar av den inhemska ölproduktionen är utmärkt och att en stor Budvar fortfarande kostar 10 spänn i de flesta av Prags ölhallar och barer. 

Är det då så omöjligt för det svenska öldrickandet att nå böhmiska nivåer? Jag vill inte tro att det är det. Det är kanske inte möjligt för alla i vårt land att öka sin konsumtion med 80 liter per år men det kan gå om vi hjälps åt. Det är en hederssak.  

Jag behöver förstås inte tala om att jag för egen del är beredd att anta utmaningen. Jag kan utan vidare öka konsumtionen med 80 liter och då syftar jag ändå bara på den här veckan.

Idrott kan vara något vackert om du låter den gripa dig. Det räcker inte med att kunna reglerna, man måste kunna spelet. Det här är en sportslig utmaning som jag kan ställa mig bakom. Nu gör vi det här!   

Posted in Okategoriserad | 13 Kommentarer

Aurora (2969)

Det växer inga vindruvor i Finland men finnarna är inte ett folk som låter sig hållas tillbaka av klimat. Aurora är ett finskt vin av svarta vinbär. Det är på tiden att någon pratar om det. 

Det framgår ingenstans på flaskan exakt hur mycket svarta vinbär som drycken faktiskt innehåller. Jag misstänker att inte särskilt många vinbär fått sätta livet till i produktionen men smaken av dem är ändå mycket distinkt. Drycken håller 13% alkohol vilket gör att den förmodligen helt enkelt räknas som svartvinbärssaft i Finland. 

Vad har man en dryck som denna till? Man dricker den och man gör det ofta. Även om Aurora höjer sig ett huvud över sådana finska vidunder som Marinella och Rosita så är detta inte en exklusiv dryck. Det finns dock ingen saklig grund till varför det skulle vara mindre socialt acceptabelt att dricka ett glas Aurora med is istället för den brittiska överklassens motsvarighet Pimm’s

Aurora smakar huvudsakligen av svarta vinbär. Inget konstigt med det. Skulle jag likna vinet vid något annat skulle det förmodligen bli Alvedon mixtur med smak av skogsbär. När jag dricker Aurora går ibland till när jag var förkyld som barn och fick sådan flytande alvedon som smakar på samma vis. Åtminstone tror jag det var alvedon jag fick. Kanske fick jag helt enkelt Aurora hela tiden. Det skulle förklara så mycket. 

59 kronor på systembolaget, nummer 2959 i katalogen

3 trauman av 5

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Eckerölinjen

Till slut var det bara en glasdörr som skiljde oss från vår resas mål. Från där jag stod kunde jag se högar av kött i olika färger prydligt paraderade på rad i en serie av tråg. Lite längre bort skymtades den döda laxens varma färger och från under glasdörrens springa läckte en doft som berättade om långt mer än vad mina ögon kunde säga mig. Exakt klockan tre slogs dörrarna upp och vi steg in till Eckerölinjens påskbuffé.

Vad gjorde vi där? Jag vet inte mer än att jag någon gång under skärtorsdagens förmiddag satte mig på tåget mot Kista för vidare transport mot Grisslehamn och Åland. Den enda instruktion jag fått var att hålla mig till en mycket lätt frukost innan avresa så jag drack en öl och åt en delicatoboll som någon sexförbrytare i träningsoverall sålt till mig vid dörren dagen innan.

Vi reste i bil som enligt samstämmiga uppgifter var alternativet att föredra framför bussen från Stockholm. Bussen lär vara befolkad av lokala PRO-föreningar och högljutt berusade ungdomar från Blackebergs gymnasium. Bilen vi färdades med var det mer civiliserade alternativet. Vi lyssnade på improvisationsjazz och talade om Mahler-tolkningar, vilket åtminstone från min sida också var rena improvisationer. Det enda jag vet med full säkerhet är att alla som spelar den fjärde satsen i hans nionde symfoni på under 25 minuter borde släpas ut på gatan och skjutas. Man kommer förvånansvärt långt på det.

Från Kista till glasdörren på M/S Eckerö tog det två och en halv timme men det var bara de där sista minuterna som var verkligt långa. Vi stod nästan längst fram i en lång rad av spräckliga identiteter som alla av olika anledningar valt att äta buffé först och inte direkt gå till den förmånligt prissatta baren på våningen ovanför. Det var många lottovinnare i den kön.

Vid bordet bredvid vårt satt en förstärkt grupp med metallarbetare från Fagersta som alla inledde med att beställa snaps. Jag beställde också en på ren inspiration. Vi började med det kalla där det kallaste var reaktionen när jag hälsade på det äldre paret som satt ett stolspar bort från oss vid samma bord.

Det första man behöver veta om de kalla rätterna på Eckerölinjens buffé är att det krävdes tre promenader fram och tillbaka till serveringen och lika många rågade tallrikar bara för att skapa en rudimentär uppfattning om utbudet. En ändlös variation på sill, lax och ett antal andra havsdjur fyllde kyldiket och då det till sist korsats väntade en liknande presentation av kallt kött i tunna men talrika skivor. Det skulle komma att behövas fler snapsar.

De varma rätterna var på ett liknande sätt många och vällagade. Det är en utmaning att upprätthålla ordningen i en servering som utsätts för ett frontanfall efter ett annat från hetsätande glesbygdsbor i olika grader av berusning. Trots detta lyckades den förstående personalen förhållandevis väl. Det är ett stort ord i sammanhanget men allt det varma köttet, som var talrikt och i många variationer, såg aptitligt ut genom hela sittningen.

Först avsåg jag att helt hoppa över efterrätten. Morgonens delicatoboll hade motsvarat ungefär tio års intag av sötsaker för mig så jag var färdig. Ändå slog jag upp en liten tallrik med inlagd frukt med hänvisning till att det var lättsmält. Det är sådant man lär sig efter ett stort antal somrar som kökshand vid olika ålderdomshem i östra Blekinge. Inte alla i mitt sällskap delade denna kunskap.

Så här i efterhand inser jag att den verkliga efterrätten var stunden i baren på våningen ovanför. Där mötte vi alla som spenderat de första två timmarna med att dricka okontrollerat, istället för att som vi äta okontrollerat. Det var en onsygg syn. Människor i fel ände av medelåldern satt eller låg i olika grader av utslagning på låga möbler över en mörk och mycket förlåtande heltäckningsmatta. Jag försökte köpa en öl men kom inte från baren innan någon sålt mig även en gammeldansk för 19 kronor. Jag köpte den i likhet med frukten med hänvisning till matsmältningen. Sedan fortsatte det på det sättet.

När vi närmade oss kajen i Grisslehamn efter att ha varit i Eckerö på Åland och vänt vände jag mig till någon i baren och sa ”fan vad skönt att vara tillbaka i Sverige” vilket jag misstagit för en uppenbar ironi efter sammanlagt 5 timmar på sjön. Så var nu inte fallet vilket säger något om den intellektuella nivå som rådde på M/S Eckerö just den dagen.

Buffén på Eckerölinjen skall inte för en sekund förväxlas med den på Viking line. Den senare är en genomskinlig ursäkt för att servera fri vin och öl i två timmar vars maträtter är en grov skymt mot vadhelst för kök de nu tillskriver den. På Eckerölinjen är buffén mångfaldigt större och ojämförbart mycket bättre i termer av kvalité. Man får visserligen bekosta sin dryck själv men den är inte alls dyr. Resan i sin helhet, inklusive buffén, kostade 200 kronor vilket förmodligen bara är en delbetalning på den sill och lax jag konsumerade.

Buffén på M/S Eckerö är värt allt. Den är värd väntan vid glasdörren, den är värd resan till Grisslehamn och den kan till och med vara värd improvisationsjazzen. Den är mer än värd 200 kronor vilket är något man kan säga om allt mindre saker som flyter på Ålands hav.

Fyra novalucol av fem möjliga

Posted in Okategoriserad | 13 Kommentarer

Mitt liv till havs

Det har gått en vecka sedan jag sist skrev något här vilket förmodligen är den längsta perioden under Gödsvinets snart ettåriga historia. Det är förstås inte bra och under dagen har vi kunnat se att våra värsta farhågor har besannats; Jonas och Nils har hunnit få in tre inlägg mellan mina.

Den huvudsakliga anledningen till min frånvaro är att jag har korsat haven för att besöka Finland ännu en gång. Jag har aldrig haft tråkigt i Finland och det hade jag inte denna gången heller. Jag har i och för sig aldrig varit nykter i Finland heller, vilket är något av en bedrift med tanke på hur mycket tid jag spenderat i landet under de senaste 12 åren.

Detta tänker jag inte beskylla Finland för, även om en grupp finländska studenter tvångsmatade mig med vodka russchians direkt vid min första ankomst till Åbo en mycket tidig novembermorgon 1999. Den finländska alkoholkulturen är ungefär som den svenska men alkoholkulturen på båtarna som går mellan de två länderna är unik i världen. Eftersom jag känner den som ingen annan person med normal leverfunktion så måste jag dela med mig av ett par erfarenheter.

När man anländer till färjeterminalen är det förstås inget viktigare än att få sig ett par öl medan man står i kö till ombordstigningen. Redan här kan man råka ut för tråkigheter när man reser från den svenska sidan. Silja Line erbjuder visserligen servering med fullständiga rättigheter och inga som helst skyldigheter borta i Värtahamnen. Viking Lines sorgliga inrättning vid stadsgårdskajen kan dock inte erbjuda något annat än folköl, Norrlands Guld 3,5, vilket gör att viktiga promille går förlorade redan i startfasen av det sjögående fylleriet. Viking Line i Åbo har en liten och mycket välbesökt servering i avgångshallen men mest hjärta har avgångsserveringen i Helsingfors. Där har de spärrat av en del av hallen med band och innanför dessa kan man njuta av några snabba plastglas med mycket tunn ljus öl innan man halkar ombord.

Väl ombord finns förstås alla möjligheter att ta igen allt man eventuellt missade under de där minuterna i vänthallen. Ett vanligt tillvägagångssätt är att hamstra all sorts alkohol i tax free butiken och sedan hälla i sig den i hytten. På så sätt kan du få en flygande start på färden mot utlandet och bort från det som fick dig att dricka till att börja med.

I den välfyllda butiken finner man färdigpackade dragvagnar med ölflak, 24-pack med färdigblandade gingroggar och 1800 sorters söt gräddlikör. Det kan vara därför det är så viktigt att vara full redan när man går in i butiken.

Det finns förstås många barer ombord och i alla av dem är det svårt att köpa en öl utan att få en jägermeister att skölja ner den med. Även underhållningen, om vi vill kalla den det, är delvis ett sätt att marknadsföra olika spritsorter. Ibland händer det till och med att den helt och hållet består av att sprit lottas ut bland de som kommer fram på scenen och köper sprit till ett nedsatt pris. Det misslyckas aldrig med att locka ett par dussin lycksökande finländare och svenskar i övre medelåldern.

Kanske var det en av de lyckliga lottköparna som jag kunde läsa om i tidningen när jag kom fram till Åbo i fredags morse? Det krävs en del för att ge sig på ett svandyk från relingen på en färja, ner i ett istäckt Ålands hav. Det skulle dock förvåna mig om inte Viking Line har precis vad man behöver.

 

Posted in Okategoriserad | 6 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.