Det är idag exakt ett år sedan jag flyttade till Stockholm. Jag flyttade för jobb och mycket lite annat. Drömmen om Stockholm är en jag aldrig haft. Jag drömde om att flytta från Östersund en gång och rätt länge innan dess om att flytta från Karlskrona. Det är inte samma sak.
Bostad var förstås en fråga inför flytten. Ibland får jag för mig att det är den enda frågan som människor i Stockholm verkligen tar på allvar. Jag hade tur, en kusin satte mig i kontakt med en skådespelerska, ett par år yngre än mig själv, som skulle satsa på en karriär i den franska huvudstaden det kommande halvåret. Hon hade en etta mitt på Brunkebergsåsen som hon ville hyra ut under tiden och jag slog till utan att egentligen behövt leta alls.
Arrangemanget var perfekt, så när som på en detalj. När min värd hyrde ut sin lägenhet och drog till Paris så blev hennes pojkvän hemlös. Han fick flytta till Bunkeflostrand där han delade en lägenhet med en tonårig kusin. Drömmen om Stockholm har ett pris och det är alltid någon (annan) som betalar.
Kan jag beskriva lägenheten? Det har jag naturligtvis redan gjort, under den mycket kalla mars 2010. Då skrev jag på följande sätt:
Kylan som väller in genom det öppna fönstret får det gamla pianot att knaka men jag låter det stå på vid gavel tills något släpper i instrumentet och slår an en sträng i dess innanmäte.
Det är en lustig liten lägenhet jag försänker i kyla denna klara och kalla marskväll. Den är bara 40 kvadratmeter stor och varje kvadratmeter kostar dubbelt så mycket som en mercedes jag köpte för alla mina besparingar för ett antal år sedan. Jag hyr den möblerad. Det var uppenbarligen inte min idé att använda två av de dyra kvadraterna till ett illa ommålat piano som min hyresvärd förbjöd mig att spela på efter klockan 22:00.
Huset ligger i den dyraste delen av den dyraste stadsdelen i Stockholm men likt ett överbelånat britiskt adelsgods sänder lägenheten ett falskt budskap om välstånd. Köket är nedgånget, toaletten läcker vatten och jag omger mig enbart av inredning som lämnats kvar av en ägare som inte ansåg den värd att ta med. Jag själv fortsätter förstås vara oförklarligt pank genom alla livets skeden.
Det går inte att jämföra denna lägenhet med min tidigare i Malmö med undantag för att det faktiskt finns en Lidl-butik i närheten av även denna. En annan likhet är att det även i detta kvarter utförs bombdåd. I Malmö väcktes jag en natt av att någon sprängde banken ute på Södra Förstadsgatan och förra veckan bombade någon en porrklubb bara 200 meter från mitt nya hem i Stockholm. Polisen ser inget samband och det finner jag smickrande.
Hur som helst kommer inte detta hem att vara, jag är redan på väg någon annanstans. En dag kommer ägaren tillbaka och då vill jag vara utflyttad och onåbar för frågor om värmeräkningar och missljud i stora vita pianon
Det var så det lät då och jag står vid min beskrivning. Det var dock inte för denna utvikning om heminredning som jag gick ner i mitt arkiv av texter ingen bett om. Jag letade efter den text om mina förväntningar inför flytten som jag skrev nästan omedelbart efter att jobbmöjligheten dykt upp i huvudstaden. Det är ett stort men välsorterat arkiv så naturligtvis fann jag den. Den lyder så här.
Jag måste flytta till Stockholm och jag gillar det inte. För mig har alltid Stockholm varit en plats längs E4:an med en skylt som säger ”Inga feta brudar” vid stadsgränsen.
En projektsansökan som jag jobbat med i ett och ett halvt år gav miljoner i utdelning men de betalas ut i Stockholm.
Det var bara tidigare i år som jag fann mig åter i Skåne efter nästan sex år i den jämtländska vildmarken. Nu är jag redan på väg igen.
Vad gör jag med mina båda pilträd och min tama fiskmås? Finns det plats för en medelålders man och hans plantering i en hård och kall huvudstad? Kanske är det bäst så här, en man ska inte binda sig vid egendomar eller det välkända.
Stockholm är ingen dålig plats egentligen, med lite färg och ett par krukväxter skulle den kunna bli riktigt trevlig. Under de senaste sju åren har jag hur som helst besökt Stockholm i genomsnitt en gång i månaden så jag är ingen främling i Camus definition av ordet. Den sirensång som lockat så många existenser från de nordliga skogarna till huvudstaden måste dock sända på en frekvens jag inte kan få in.
Få saker har präglat Sverige så djupt som uppbrottet från landsbygden. Det skedde sent men det skedde snabbt och sedan dess kan inte svenska manusförfattare få nog av skildringar av avfolkningsbygden. ”Änglagård”, ”Hem till byn”, ”Jägarna” och ”Skärgårdsdoktorn” är bara några exempel på samma tema: unga människor lämnar platsen där generationer av ben ligger under jord och när de återvänder möter de en värld som storstaden gjort främmande.
Stockholm är detta traumas epicentrum. Århundranden har format oss till ensliga varelser på ensliga platser och Stockholm är platsen där vi måste kasta allt överbord för att överleva. Koncentrationen av människor skapar i Stockholm en ängslan vi inte förstår utan att se oss själva som huvudsakligen varelser från landsbygden.
En italiensk invandrare noterade på 1960-talet hur alla svenskarna i hennes trappuppgång någonstans i Stockholm lämnade sina gummistövlar utanför dörren i trappen. De lortiga och oglamorösa skodonen lämnade åt sitt öde utanför dörren berättade för denna invandrare vilka Stockholmarna egentligen var. De var bönder, varken mer eller mindre. De var malplacerade bönder som kämpade för att förstå en skrämmande ny värld som de själva skapat.
Det var inte hela texten men till och med jag börjar tycka att den var tröttsam. Jag skulle naturligtvis kunna säga mycket mer på detta ämne och utan tvivel kommer jag att göra det. Sedan jag började skriva detta inlägg så har jag dock hunnit bo i Stockholm ett år och en riktigt lång stund till. Tur att det bara är jubileum en gång om året. Det är för tidigt att säga var jag bor vid nästa.
