Författare: Johan

Bönpytt

av Johan

Kampen för den onyttiga vegetariska maten har nu kommit att leva ett eget liv. Jag kontrollerar den inte längre. Det är inte utan förvåning som jag konstaterar att experimenten nu helt tagit över min vardagskost.

Min definition av något enkelt och gott har nu kommit att bli bönpytt. Hur gick det här till? Jag vet inte men det fascinerar mig och jag undrar vart det här ska leda. Här följer ett ganska typiskt exempel på vad jag steker ihop på nästan daglig basis nu för tiden.

Bönpytt (1-2 portion)

200g bönor

2 st carlipaprikor

1 liten lök

5-6 champinjoner

2 piri-pirifrukter (inlagda)

2 klyftor vitlök

Olja

kryddor efter smak

Själva definitionen av en pytt är att man kan hälla i nästan vad som helst. Detta gör varje recept en smula löjligt. Detta receptet är ganska minimalistiskt och det baserar sig enbart på vad jag råkade ha hemma just ikväll. Låt ditt kylskåp bestämma, det vet vad du behöver. Gör så här:

Hacka löken och vitlöken och lägg det i en panna med olja. Låt det värmas upp medan du skär svamparna. Tillsätt dessa och fortsätt med de skurna paprikorna (som kan vara vanliga paprikor också) samt piri-pirin. Håll pannan puttrande medan du skär. Jag har för detta recept valt två piri-piri eftersom min vana att äta tre om dagen långsamt fick mig att förlora kontakt med verkligheten. Där det finns ett bruk finns det ett missbruk. Generellt sett tycker jag att man kan krydda bönrätter ganska rejält, bönorna bär upp hettan på ett fint sätt. Sist tillsätter du de sköljda bönorna. Bönorna kan vara av den sort du föredrar. På bilden ovan har jag använt endast svarta bönor. Det finns dock ett stort antal olika att välja mellan och dessutom många olika blandningar. Jag använder bönor direkt ur en paket från go green men det finns många alternativ på marknaden. När bönorna är tillsatta kan det hela få steka på lite svagare värme i ett par minuter. Total tillagningstid är kring tio minuter. Servera med en folköl från Lidl.

Kals Stout (11473)

av Johan

E den go eller? Nej, inte direkt. Det är en stout från Dugges  som nästan helt saknar skum och bubblor. Vid den inledande okulärbesiktningen såg Kals stout mest ut som avslagen julmust. Med risk för att gå händelserna i förväg så smakar den inte helt olikt avslagen julmust heller.

Världens mest kända stout är guinness och till dess berömmelse hör att det är den enda ölen vars bubblor sjunker istället för stiger. Kals stout har möjlighet att göra sig ett eget namn som den enda ölen som inte har några bubblor alls. Kanske har jag fått en dålig flaska.

Dugges Kals Stout smakar svagdricka som kryddats milt med apelsinskal. Smaken är ganska platt, tveklöst för att den inte rider på en våg av bubblande gaser. Är detta det slutliga beviset på att stout skall drickas på en pub där den pumpas upp ur underjorden av en överviktig fotbollshuligan i ett smutsigt förkläde? Kanske är det så, när jag tänker på det har jag sällan druckit goda stout från flaska. För lager råder nästan omvänt förhållande.

Det är som sagt inte omöjligt att det är just Gödsvinets provexemplar som fallit offer för produktionsfel på fabriken. Ifall Dugges skickar ett par backar med ny öl så kanske vi kan göra om den här recensionen. Tills dess ser det inte så bra ut.

27,90 kronor på systembolaget, nummer 11473 i katalogen

Två plattfiskar av fem möjliga

Ett fjärde Monks

av Johan

Efter Israels 12 stammar och den 36:e kammaren av Shaolin talas det nu om ett fjärde Monks. Ingen vet var denna mytiska plats ligger eller ens om den ännu existerar. På något sätt vet jag att jag kommer att hitta dit ändå.

Legenden kom till mig genom Monks nyhetsbrev. Det är inte speciellt länge sedan vi på Gödsvinet kunde skriva om etableringen av det tredje Monks och det är ännu mindre tid sedan vi recenserade detta Monks Porterhus. Nu annonserar den expanderande kedjan av vattenhål att de har för avsikt att öppna en vinbar.

Jag är generellt sett inte så förtjust i vinbarer, om än mest för att de brukar ha en inredning av glas, anställa nazistisk personal och vara belägna på flygplatser. Ifall Monks lyckas leverera en vinbar med samma rustika charm som deras övriga inrättningar så kommer jag att vara med på det experimentet.

Monks vid Sveavägen är en av ganska få barer som verkligen lyckats förena ett brett sortimente av belgisk fruktöl med en känsla av att Arne Anka kan komma in genom dörren när som helst. Det är därför man gillar Monks. Hur långt kan man sträcka ut det varumärket? Förmodligen ganska långt och vi kommer alltid att ha Sveavägen (?). Man bör dock komma ihåg att en gång i tiden var Seven Eleven en pittoresk liten butik i en dålig del av Dallas.

Barkbröd – den nya ekobaktrenden

av Johan

Barkbröd är nästa ekobaktrend enligt Göteborgsposten. Det ekologiska består i att man genom en extremt arbetskrävande process avlägsnar ett millimetertjockt ytskikt från en hel furustock för att få råvaran till det cellulosamjöl som kan utgöra en obetydlig del i en brödlimpa. Nu vill jag inte verka negativ. Det viktigaste i en ekobaktrend är ju att den är dum, bakåtsträvande och exklusiv. Därmed måste det sägas att barkbrödet är en fullträff.

Du känner till reglerna. En mattrend börjar som ”äkta”, ”genuin” och påstått ”hälsosam/ekologisk”. Det krävs en kritisk massa på ett par personer, med fördel bosatta på Södermalm i Stockholm, för att saken ska ta fart men sedan blir trenden bara mindre värd för varje person som ansluter sig. Rätt snart står folk från Ystad till Kiruna med surdeg upp till armbågarna utan att någon egentligen förstår hur det gick till. Då är trenden redan död och de som bryr sig om sådant har redan börjat med en ny, som barkbröd. Detta går att uttrycka i en enkel ekvation och den förklarar allt.

Nu är förstås barkbröd lite dummare än vanligt men också lite mer harmlöst. Egentligen har jag svårt att se medelålders hipstermän i för små byxor smyga omkring i Tantolunden med såg och yxa, på jakt efter material till nästa bakprojekt. Fast den dag som Urban Deli börjar sälja specialimporterat barkmjöl från lika delar japansk dvärggran och nordamerikansk douglas med samma kilopris som kokain så kan förstås vad som helst hända.

Bark är ju redan från början en förorening i brödet som man godtog som ett sätt att dryga ut mjölet under svåra år i svunna tider. Samma sak är dock sant för allt som gör bröd mörkt och fiberrikt. Under förindustriell tid och på förindustriella platser lämnade bönder sin spannmål till en mjölnare som mot en mindre provision malde det till mjöl åt dem. Denna transaktion krävde en viss nivå av tillit och det fanns alltid en misstanke om att mjölnare drygade ut mjölet med annat än spannmål för att själv lägga beslag på mellanskillnaden.

Speciellt problematisk verkar mjölsituationen ha varit i England. Där var det inte helt ovanligt med omfattande och mycket våldsamma upplopp kring kvarnen då någon hittat något som inte var helt vitt i mjölet. Ifall det faktiskt hände att mjölnare, som det påstods, hällde ekollon och halm i kvarnen är svårt att fastställa idag. I vreden och misstron mot den lokala mjölnaren hände det dock även att bönderna gemensamt fantiserade ihop rykten om torkad dynga, ben, självdöda djur och andra hemskheter så fort det dök upp hela korn och gryn i mjölet. Detta var, med andra ord, långt innan fullkornsbrödet.

Vi kan vara ganska säker på att dessa, mer osannolika, komponenter aldrig förekommit i bröd i någon historiskt relevant omfattning. För säkerhets skull föreslår jag dock att du inte nämner varken dynga eller självdöda djur för folk som bakar surdeg. Man vet aldrig vilka nya baktrender som kan dras igång.

Ett inlägg om lakrits

av Johan
Lakritsroten på Sveavägen - gå dit och köp något

Det kan inte ha undgått någon att det har varit svårt att finna nya ämnen att skriva om här på sistonde. För bara ett par dagar sedan skrev jag om nyårsafton 2001. Ingen ska behöva gräva så djupt.

På liknande sätt använde jag ännu en liten bit av Internets värdefulla utrymme åt en avskrift av en gammal dikt. Det var en mycket fin dikt transkriberad med ett pubertalt syfte. Det är dit vi har kommit. Jag tänker inte ens nämna inlägget som baserade sig på en felskrivning på en av SL:s ljustavlor.

Jag fick ett förslag till ett möjligt inlägg. I en kommentar menade någon att jag borde skriva något om en lakritsbutik på Sveavägen. Även om vi kan förutsätta att denna någon äger en andel i butiken så gick jag dit. Det var lite längre upp på Sveavägen än vad jag räknat med. Jag såg norrsken innan jag såg lakrits.

När jag klev in i lakritsbutiken fann jag en butik med lakrits. Så långt allt väl. Där var svart lakrits, blå lakrits, grön lakrits och…nej, där var nog bara svart lakrits. Lakrits i olika förpackningar. Förpackningar som man kunde köpa. Jag gick ut i snömodden igen. Det var en lång, kall promenad till Rådmansgatans tunnelbanestation.

Det var nog inget större fel på lakritsbutiken. Tanken på en butik som endast säljer lakrits är nog en liten del av den större tanken på att bo i Stockholm. Om en stad är stor nog att ha en sådan butik så finns allt annat också. Själv brukade jag säga att om en stad är tillräckligt stor för att ha en frisör som specialiserar sig på afrikanskt hår så är det en stad stor nog att bo i. Det slutade jag med när jag fann en i Sundsvall.

Jag minns när jag kunde skriva ett euforiskt inlägg om en sjunde korv i ett sexpack med röda pölser. Nu kan jag inte hitta något att skriva om en hel butik med lakrits. Var ska det här sluta?

Nya och gamla år

av Johan
Utsikt från mitt fönster nyårsafton 2010
Utsikt från mitt fönster nyårsafton 2010

Det är ett nytt år och jag är den första att säga att det är en förbättring från det gamla. Inte för att det var något fel på det. Det börjar väl bara bli gammalt.

Jag avslutade 2010 här i mitt örnnäste i Vällingby. En vän kom förbi med mer vin än vad någon av oss behövde. Vi gjorde en upptäckt under kvällen. Fyrverkerier exploderar på samma höjd som min lägenhet är belägen. Den trettonde våningen. Med jämna mellanrum fylldes min annars rofulla boning av ett kraftigt ljussken och en ljudlig explosion. Kring midnatt var alla lampor släckta men lägenheten upplyst så som av dagsljus.

Någonstans där i skenet kunde jag inte undgå att minnas gamla nya år. Du får förlåta en gammal man för hans minnen och hans vana att berätta dem.

Ett minne jag har är från Sahara. Jag hade precis disputerat och min enda plan var att bli väldigt berusad på ett främmande språk. Mitt första misstag var att välja ett muslimskt land. Jag hade en diskussion med min medresenär om vart vi skulle resa och till slut kom vi fram till att Tunisien var varmare än St Petersburg i december. Jag blev full redan på flygplatsen.

Vi tog en bussresa ut i öknen. På hotellrummet bad de oss att spara på vattnet i duschen. Nyårsfesten var på hotellet. Serveringspersonalen var inte bekant med begreppet berusning. När jag bad om en andra öl under middagen såg de på mig som om jag varit ute i solen för länge. Två öl på samma kväll? Hur kunde någon vara så törstig?

Särskilt rolig blev situationen när vi närmade oss tolvslaget. En orkester bestående av hårt arbetande beduiner spelade schlager. De vägrade göra något annat. När endast minuter kvarstod av 2007 försökte folk få in champagne från baren. De hade endast en flaska och personalen var uppriktigt förbryllade över att alla plötsligt ville dricka franskt vin med bubblor. Klockan blev 23:59 och orkestern spelade vidare utan nåd. En del människor i restaurangen började räkna sekunderna till det nya året och det satte skräck i alla som arbetade på hotellet. Plötsligt stod ett par hundra personer upp och räknade ner. Tio, nio, åtta och så vidare. Vad skulle hända vid noll? Jag såg paniken i orkestermedlemmarnas ögon. På något sätt bet de ihop, de spelade ännu högre och försökte tänka på något annat. Melodin de spelade var Viva Espana. Det hade inget med saken att göra.

Ett annat nytt år var i Berkeley. Jag bodde hos en vän 15 meter norr om campus. På den yttersta dagen 2001 fotvandrade vi till Oakland för att köpa sprit. Jag köpte en Old Crow, han en vodka. Båda flaskorna innehöll 1,75 liter och de var gjorda av plast. När vi kom tillbaka fyllde vi en papperskorg med is och de två flaskorna. Vart vi än gick den dagen följde korgen med.

På kvällen var flaskorna med mig men min värd var försvunnen. Jag började leta på översta våningen, den översta av nio. Överallt fann jag glada studenter från hela världen som bjöd in mig till sina rum. Jag fann inte min värd. Långsamt jobbade jag mig ner för alla nio våningar, ständigt nya plastmuggar med sprit, ständigt nya utbytesstudenter från hela världen. Det var som ett förenta nationerna för alkoholister.  Till sist fann jag honom i tvättstugan, i källaren. Han sov på en strykbräda. Då var det redan 2002 och jag var mycket, mycket berusad.

Varför berättar jag detta? Det är inte klart men jag misstänker att det har något att göra med åldern och en smygande misstanke om att det inte hänt om man inte skriver om det. Nyår kommer och går och inte alla har varit så festliga som de jag beskrev. Trots det vore det synd om de inte fortsatte att hända. Gott nytt år.

Nyårsdikten från Vällingby

av Johan
"I told her to stick it into my ass"

År efter år har Jan Malmsjö, full som en apa, bräkt fram orden till Tennysons gamla pekoral från ett avspärrat område på Skansen i Stockholm. Dikten heter ”Nyårsklockan” och den klämtar för Sveriges Television. Själv läser jag inte poesi längre men jag gör ibland undantag för dikter av Charles Bukowski. Hans samlingar ”Love is a dog from hell” och ”The days run  away like wild horses over the hills” saknas nästan aldrig på mitt soffbord.

Det är därför jag vill dela med mig av en alternativ nyårsdikt. Föreställ dig tolvslaget och om det hjälper kan du föreställa dig Jan Malmsjö också. Han raglar fram till mikrofonen och tar till orda. Det låter så här:

Charles Bukowski: Junkies

”She shoots up in the neck” she told
me. I told her to stick it into my
ass and she tried and said ”oh oh”
and I said ”what the hell’s the matter?”
she said ”nothing, this is New York
style” and she jammed it in again and said,
”oh shit”. I took it and put it into
my arm, I got part of it
”I don’t know why people
fuck with the stuff, there’s not that
much to it. I think they’re all losers
and they want to lose real bad. there’s
no other way, it’s like they can’t
get where they’re going or want to go
and there’s no other way
this has got to be it
she shoots up in the neck
”I know”, I said. I phoned her, she
could hardly talk, said it was
laryngitis. have some of this wine
It was white wine and 4:30 a.m. and her
daugther was sleeping in the bedroom. she
had cable TV with no sound and
a large screen young John Wayne watched
us, and we neither kissed nor made
love and I left at 6:15 a.m.
after the beer and wine were gone
so her daugther wouldn’t awaken for
school and find me sitting in
bed with her mother
with John Wayne and the night gone
and not much chance for anybody-

Sista tåget till Vyn

av Johan

Det roliga med den här bilden är att det inte finns en tunnelbanestation som heter Vyn. Huvudstadshumor. Skylten är ett resultat av att SL tappat begreppen efter att ha utsatts för minusgrader. Tåget till höger hade redan avlidit när jag kom till platsen. Det stod där mörkt och övergivet med texten ”Vyn” skrivet som en kryptisk dödsruna över perrongen. Jag antar att det ligger på samma linje som den där bussen i Ghost World.

Tåget till vänster hade till avsikt att färdas till Farsta men det var uppenbarligen ett sådant där livsprojekt som ingen kunde säga  när det skulle bli av. Egentligen visste vi alla att det aldrig skulle hända .

På morgonen då bilden togs kom jag för sent till ett möte på Södermalm. På kvällen tog det två timmar att komma hem med hjälp av fler sorters transportmedel än vad Jules Verne kunde komma på när han skrev Jorden runt på 80 dagar. Det kommer att bli en lång, hård vinter i förorten.

Svin i jultid

av Johan

Allt är inte som det en gång varit här på Gödsvinet. Svinen är spridda för vinden och inläggen har kommit mer sällan än någonsin. Det är nio dagar sedan jag själv gjorde ett. Detta är en förändring från det normala och förändringar är alltid till det sämre.

Naturligtvis är det julens fel. Julen och de som firar den. Låt mig inte gå in på julen, låt mig bara säga att den är över.

Den trogna, om än imaginära, läsaren har noterat att Gödsvinet nu listar länkar till bloggar som vi uppskattar. Eftersom vi aldrig framgångsrikt planerat något, någonsin, så har vi ingen direkt plan för vilka bloggar som hamnar i samlingen. Där finns ett antal mycket seriösa ölbloggar som Ofiltrerat och Ölrådet, bloggar som i detalj beskriver smaken av ständigt nya ölsorter. Även om jag själv inte hänger upp mig på smaken när jag recenserar en ölupplevelse så kan jag respektera deras arbete.

Bland de länkade bloggarna återfinns gamla hjältar som epikuréen, lebemannen och skägget Edward Blom. Blom fick svinkontakt med Jonas under Bok och Biblioteksmässan och han har betraktats som en vän i anden sedan dess. Samma sak gäller den ännu bredare bloggen av Fredrik Strage på Dagens Nyheters bilaga På Stan. Även han närmades av Jonas under Bok och Biblioteksmässan men jag känner honom endast från långa läsestunder med tidningen Pop på Karlskrona stadsbibliotek under 1990-talets mitt. Även om han skriver om musik som jag endast kan stampa fram poserande intresse för, vid väl valda tillfällen, så går det inte att sluta läsa det han skriver och har skrivit så länge. Mikrofonkåt är en av de bästa reportageböckerna på det svenska språket och till dess lagrar räknas främst att den nästan kunde få en läsare att ta svensk hip hop på allvar. Om Fredrik Strage hade skrivit om country så skulle jag förmodligen ha lämnat meddelanden skrivna med blod i hans trappuppgång. Kanske är det bäst så här.

Sedan har vi förstås Mejeriprodukt.se; spenvarm läsning om det vita giftet som engagerar genom skribenternas uppriktiga och oförklarliga intresse för ämnet.

Så sent som idag fann jag att någon lagt till en länk till den bindgalna fettdoktorn som från sin mottagning i Norrland berättar om hur smör kan förebygga cancer. Jag antar att hon av lyteskomiska skäl också har en plats i listan.

Nio dagar har kommit och gått men nu är de över. Det finns många nya viner att berätta om, många nya recept att misslyckas med och en hel massa arbete att försumma till förmån för ölrecensioner ingen bett om. Med julens alla fasor bakom oss kan Gödsvinet återgå till vardagen.

Veggo vs Veggo

av Johan

Hamburgaren är en grundpelare i den vegetariska kosten. Det är åtminstone så jag har kommit att känna den. Under min tid vid den Blekingska Nationen i Lund serverades vegetarianer endast undantagsvis något annat än vegetariska hamburgare från en stor, brun kartong i frysen. Ibland kanske de fick några stekta champinjoner, vid särskilt högtidliga omständigheter. Detta trots att vegetarianer och veganer säkert utgjorde 25% av de som uppehöll sig på nationen, kanske mer. De flesta kom ändå för ölen och musiken, vegetarian eller inte.

Den vegetariska hamburgaren är förstås just en lösning för vegetarisk mat som är lika enkel som kött. Dessutom liknar den kött, vilket är den sortens måttstock som vi köttätare mäter vegetarisk mat efter. Den vegetariska hamburgaren fyller en avgörande funktion i det smala fältet av icke köttbaserad snabbmat. Det är förstås därför den dragit till sig Gödsvinets intresse. Vi på Gödsvinet tar den onyttiga vegetariska maten på ett allvar den sällan känner. Det milt utopiska målet är fortfarande etableringen av Sveriges första helt vegetariska sportbar och vägen dit är kantad av små runda plattor av tofu.

Detta var det långsamma sättet att säga att det är hög tid för en recension av vegetariska hamburgare. I själva verket är det dags för två.

Quorn Burgare

Quorns burgare är engelsktillverkad puck av svampprotein (se Kalles kommentar), ägg, mjölk, korn och vetegluten. Jag säger detta helt utan någon förutfattad mening. Gödsvinets högteknologiska provkök i Vällingby stekte upp två av dessa drygt centimetertjocka och, faktiskt, ganska inbludande skivor i en neutral matlagningsolja på en grundligt rengjord stekpanna. Grillränderna tror jag så mycket jag vill på och det är inte särskilt mycket ens på en bra dag. Nu smakar Quorns burgare faktiskt rätt bra. Låt mig korrigera: Quorns burgare smakar väldigt mycket som motsvarande, djupfrysta burgare av kött. Jag utmanar dig på ett blindtest, givet att jag får välja köttalternativet. Nu är förstås djupfrysta hamburgare av puckkaraktär inte något många människor äldre än 12 år kan känna någon större entusiasm för. Ändå, kan man äta köttpuckar så kan man äta Quorns veggopuck. Priset är någonstans kring 35 spänn för fyra stycken. Betyget är 4 stealthvegetarianer av 5 möjliga.

Hälsans Kök Burgare

Har du fruktansvärda fördomar mot vegetariska hamburgare så är det nog dessa du tänker på. Hälsans kök är gör en liten rund biff av huvudsakligen sojaprotein (60%) och vetegluten (17%). Två exemplar av denna produkt preparerades på ett identiskt sätt som med Quorns burgare men med ett helt annat resultat. Konsistensen på sojabiffen är betydligt torrare och ifall den har en smak så missade jag den. Allt går förstås att rädda med dressing. När jag tänker på det så gjorde vi av med bokstavligen spannvis av dressing på Blekingska, då en gång för mycket länge sedan. Jag förmodar att man äter en burgare som denna för att undvika det blodiga alternativet i köttdisken men den goda saken har aldrig smakat sämre. En burgare som denna får mig att tänka att man nog, trots allt, måste laga mat om man ska undvika kött, vilket för övrigt är något som avhåller mig från att försöka. Priset är någonstans kring 30 kronor för fyra stycken. Betyget är 2 dammråttor av 5 möjliga.

Det återstår med andra ord en del arbete att göra för att nå fram till ett allvarligt alternativ till den köttbaserade vulgärmaten. Industrin verkar misslyckas lika ofta som den lyckas med något i den riktningen.