Författare: Johan

Sanningens pris

av Johan
Hör ni mig SÄPO?

Vi visste att vi skulle möta motstånd. Sedan Gödsvinet definierade om betydelsen av Internet har attackerna kommit allt tätare. De senaste dagarnas utveckling visar dock på en tilltagande desperation hos våra mäktiga fiende.

Ingen av oss var egentligen förvånade när tidningen Internetworld fullständigt, och i strid med all logik, förbisåg Gödsvinet då de utsåg ”årets svenska sajt 2010”. Vi har kommit att förvänta oss sådana pinsamma markeringar. Mer oroväckande är då de upptrappade försöken att övervaka vår verksamhet.

Det var tidigare ikväll som en liten man i för stora snickarbyxor knackade på här i örnnästet i Vällingby för att installera två ”radonmätare”. Jag förstod naturligtvis vad det egentligen var för slags utrustning han ville installera. Vad han och hans mäktiga arbetsgivare vill mäta är inte radon utan den sortens subversiv genialitet som är gödsvinets livsnerv.

Jag hade redan bestämt mig för att spela med men jag kunde ändå inte låta bli att fråga installatören om han inte tyckte det var konstigt att placera ut radonmätare i ett hus som byggdes våren 2010. Han stelnade till där han stod i hallen och mumlade något på bruten svenska om att ”de vill det”. Det tvivlar jag inte på.

Vilka är de då som vill avlyssna och övervaka Gödsvinets redaktionella verksamhet? Det tror jag du vet.

Det mest naturliga är förstås att misstänka en allians bestående av Wallenbergarna, Hovet, LO och Svenska Bridgeförbundet. Högt upp på listan står förstås även judarna. Jag har pressat min judiska vän James på information men han låtsas som om det regnar, vilket förstås bara bevisar att jag är något på spåren.

Det finns naturligtvis en lång, lång rad andra aktörer som kan vilja skada Gödsvinet. Spontant kommer jag att tänka på slemma producenter av grilloumi, bok och biblioteksmässan och Jimmie Åkesson.

Den lilla mannen med de för stora snickarbyxorna tog god tid på sig med att placera ut ”radonmätarna”. Utan en tanke på min personliga integritet sträckte han på sig för att placera en ”radonmätare” överst på min skivhylla i sovrummet. Jag var tvungen att flytta på den kikare jag använder för att spionera på folk i Solursparken bara för att han skulle få plats.

Det var svårt att höra vad han sa även om jag delvis måste tillskriva det den ganska påtagliga volymen med vilken Willie Nelsons hypnotiska nässång strömmade ur alla fyra högtalare. Installatören var påtagligt besvärad av sången vilket visar att han är ond ända in i ryggraden. Onda människor skyr det själsliga reningsbad som är country likt vigvatten.

Vad återstår att göra nu? Naturligtvis har jag tänkt på det. Jag har redan inlett med att sjunga personliga tolkningar av Jacques Brel in i mottagaren i den lilla svarta burken. Det borde driva upp sjukfrånvaron på FRA. Sedan återstår bara att köra båda ”radonmätarna” i mikrovågsugnen i 7 minuter. Samma som för Dafgårds oxjärpar.

Den här attacken får betraktas som avvärjd. Vi måste dock räkna med att det kommer fler. Nästa gång får de försöka bättre.

Gylles konditori

av Johan
Hoglands park vid tiden för berättelsen

Jag tror att alla någon gång upplevt att någon liten bortglömd del av deras liv plötsligt gör sig påmind igen. I helgen fann jag fem borttappade år på Gylles konditori i Karlskrona. Konstigt att jag inte saknat dem.

Gylles konditori är inte längre vad det har varit. Till att börja med sitter jag inte där 8 timmar om dygnet längre. Jag är dock inte den enda delen av inredningen som är utbytt. Någon gång kring sekelskiftet delade Karlskrona Kommun ut bidrag på upp till 50 000 till restauranger och kaféer som införde rökförbud. Pengarna skulle användas till att renovera och sanera bort alla spår av mänskligt liv. Gylles tömdes på sina bruna galonsoffor och lika bruna karmstolar. Man slängde ut de ärrade borden och flådde den intrampade heltäckningsmattan från golvet. Istället drog man dit ljus och luft. Efteråt såg det ut som fikarummet på ett försäkringsbolag.

Ingen bad oss att dra men vi visste vad som gällde. Det fanns ingen plats för mig eller mina kedjerökande vänner Tomas och Rickard. Det nya Gylles blickade framåt, mot en framtid där missbruket sker på gatan och kunder faktiskt köper något.

Det är därför jag väljer att minnas Gylles från åren då inget hände där eller någon annanstans. Jag kallar dem tonåren.

Ibland gick jag dit själv men man var aldrig ensam länge på Gylles. Det dök alltid upp någon man kände vilket förstås bäst förklaras med att Gylles hade en kundkrets på kanske 20 personer. De som inte i likhet med mig var gymnasieelever kom för det mesta från ABF:s angränsande lokaler. Gylles var, mer än något annat, ett arbetarställe.

Ifall man hade suttit på ett gatukafé i Paris dag efter dag på 1920-talet så hade man förmodligen förr eller senare stött på alla stora konstnärer som man bryr sig om att känna till. Det var då och där det moderna samhället kom till liv och revolution av någon anledning alltid låg i luften. Att sitta på ett kafé med utsikt mot Hoglands park i Karlskrona dag efter dag på 1990-talet var en annan slags upplevelse. Det var krisår i ett land under avveckling, det moderna samhället var dött och revolutionen hade slutat höra av sig.

Det betyder dock inte att det inte fanns något att prata om. Vi pratade med den sortens ändlösa energi som kommer av ungdom och två liter kaffe. Vi pratade i timmar och tröttnade aldrig. Jag tillhörde dem som faktiskt försvann iväg till en lektion ibland men i regel kunde man återvända efter den och omedelbart glida tillbaka in i den fortfarande pågående diskussionen. Folk kom och folk gick men grytan förblev kokande. Bäst var diskussionerna på fredagar för då planerade vi stordåd som med något undantag aldrig blev fullt så storslagna som i våra gemensamt odlade dagdrömmar.

Den familjära känslan blev förstås inte mindre av att Rickards mor jobbade där. Varje förmiddag då jag klev in genom den trånga dörren och beställde en slät kaffe med gratis påtår för 14 kronor brukade hon trött men överseende peka mot taket och serveringen på andra våningen för att meddela att ”Rickard sitter redan där uppe”. Inget kunde ha gjort mig mindre förvånad.

Själv hade jag inga som helst tankar på att vara någon annanstans. Det är på något sätt ironiskt att så unga människor kan prata så mycket utan att någonsin formulera några planer för framtiden. Det var som om vi för alltid skulle sitta där och diskutera det senaste avsnittet av Seinfeld. Det var därför helt aningslöst som jag en dag reste mig ur det djupa galonsätet och vandrade iväg genom tobakdimmorna mot Lund, trygg i förvissningen om att samma diskussion fortfarande skulle vara vid liv när jag återvände. Hur skulle jag ha kunnat veta att ett bidrag från Karlskrona kommun skulle ta död på både den och resten av Gylles?

Serveringen är nu helt nedlagd på Gylles. Ingen vill längre dricka kaffe där sedan stamgästerna sanerades bort. Jag har återsett några av dem på andra kaféer i stan. Det är förstås inte samma sak men det går ändå. Ibland sitter inte allt i den inrökta galonen.

Sveriges mat

av Johan
Blekingsk matambassadör

Östersund är årets svenska mathuvudstad. Nu vet ni det. Ingen annan utanför Östersunds kommun vet om det så sprid det inte. Utmärkelsen kom i en tävling utlyst av jordbruksminister Eskil Erlandsson. Erlandsson har under den gångna mandatperioden visat sig vara en förkämpe för lokalt producerad mat. Lokalt producerad mat och människans bästa vän, hunden.

För lokalt producerad mat ligger i tiden. Just i Jämtland har den småskaliga produktionen av mat kommit att bli ett riktigt samtalsämne. Inte minst den småskaliga produktionen av ost har kommit att utmärka sig, särskilt då den fina chevrén från länets västra del. Enligt en uppgift som nådde mig under mina år där så bor 2/3 av alla Sveriges getter i Jämtland. Samma uppgift fick en god vän till mig att fråga om den resterande tredjedelen rymt.

Jag har besökt två jämtländska ostproducenter, båda belägna långt ut i den svenska fjällvärlden. Om man bortser från de fina och våldsamt kostsamma produkterna de producerade så var det mest anmärkningsvärda med dem att de oberoende av varandra båda drevs av helt manliga, äkta par. Det är förstås deras ensak men som samhällsvetare kan jag inte undgå att bli nyfiken på vad det är som driver just homosexuella par från storstaden att flytta ut i vildmarken tillsammans med en flock ostproducerande getter. Är detta en subkultur som gått vetenskapen förbi? Jag känner många sociologer och jag tvivlar på att de missat någon.

Jämtland är alltså ett matlän och de är stolta över det även om stora delar av Sveriges befolkning  främst associerar Jämtland med tundra, tjuvjakt och after ski. Problemet är att Jämtland inte är ensamma om att utnämna sig själva till matlän. Ett annat län (ok, REGION) som jag bott i är Skåne. Det är många skåningars fasta övertygelse att mat från Skåne smakar mer. Ett helt allvarligt argument som jag hört är att det gynnsamma klimatet förstärker smaken i livsmedlen. Dessutom finns enligt samma människor någon diffus koppling till ”kontinenten” och allt vad det på något sätt betyder för influenser och spännande recept.

Det är onekligen sant att Skåne producerar mest mat, där finns Sveriges bördigaste jord och det mest storskaliga jordbruket. Liksom i fallet med Jämtland så har entusiasmen för den egna maten inte riktigt haft det genomslag i det egna varumärket som skåningarna kanske önskat. Men låt oss ändå säga att BÅDE Jämtland och Skåne utmärker sig som matlän. Vilka län höjer de sig då över? Alla andra? De tre småländska länen talar också gärna om sin matkultur, liksom de gamla kulturbygderna i Öster och Västergötland.

Det är därför kanske mer relevant att hitta länen som inte utmärker sig genom mat. Län där maten är slätstruken, ointressant och producerad någon annanstans. När jag tänker på tråkiga län så är förstås aldrig Örebro län långt borta. Ingen som någonsin slagit ihjäl några timmar i Örebro kan tvivla på att det är en fullständigt ointressant plats på jorden. Raskt inser jag dock att även Örebro län har aspirationen inom matområdet. Det är ju i Örebro län som Grythyttan med dess Gastronomiska Akademi ligger. Därmed var jag tillbaka där jag började.

Var hittar man Sveriges matointressanta län? Medan jag skriver detta inser jag att svaret funnits under min näsa hela tiden. Jag behöver bara blicka lite längre tillbaka, jag behöver bara blicka hem. Hem till Blekinge.

En gång på den Blekingska Nationen i Lund talade jag och en annan person med Jan-Öyvind Swahn, som var inspektor för nationen vid denna tid. Vi undrade om det fanns någon typiskt blekingsk mat som vi kunde utsätta övriga nationers aktiva för. Han skrattade på sitt eget lite kluckade sätt ett tag och sedan sa han ”nej”. Av ren generositet föreslog han att ”det skulle vara sill då”. Man behövde dock inte vara professor i varken etnologi eller marinbiologi för att inse att sillen är större än Blekinge.

Blekinge är Sveriges minsta, mest avlägsna och anonyma län. Där finns inget annat än arbetslöshet, sverigedemokrater, alkoholism och Mjällby AIF. Matkultur i Blekinge? Det enda typiskt blekingska jag kan tänka mig är vanan att stoppa allehanda änder, ankor och måsar i kroppkakor som ersättning för de rika smålänningarnas fläsk.

Blekinge är inte länet av dignande smörgåsbord. Blekinge är länet för en folköl i en fuktskadad husvagn. Situationen är kanske annorlunda i den semi-skånska västra halvan men min östra hörna av länet liknar inget i världen utom möjligtvis koldistrikten de amerikanska Appalacherna. Ett lerkrus med hembränt har alltid köpt dig en ny fru där.

Blekinge är länet för tubost och tysk smuggelöl, bullens korv och annanas på pizzan. Plötsligt är allt så klart för mig. Jag förstår vad som har format mig, jag har hittat mitt ursprung.

Imorgon sätter jag mig på planet som tar mig hem. När jag tar mark i Kallinge kommer jag att se på landet som omger mig på ett nytt sätt. Blekinge – mitt eget redneck paradis!

Ångestattack på Tjärhovsgatan, 18:13

av Johan

Detta är Sverige. Så här kommer det att se ut nu fram till någon gång i april. Det blir ju lite mörkare först förstås. Men klimatet kommer att vara ungefär detsamma. Det kommer att hata dig fram till sommaren.

Detta är du. Du kämpar hemåt genom det vita helvetet. Så här kommer du att ha det i många månader till. Sedan kommer en kort tid av nära anständighet och du glömmer alltsamman. Men snart är du tillbaka på en kall och blöt Medborgarplats. Så håller det på. Korta stunder av värdighet och långa perioder av lidande. År efter år. Tills du dör.

KWV Pinotage 2009 (2029)

av Johan

Egentligen hade jag sparat den här flaskan. Tänkte den kunde vara bra att ha om man får besök av någon medelålders gymnasielärare. Det är de som jag föreställer mig dricker sydafrikanska viner. Nu känner ju inte jag några medelålders gymnasielärare och förresten är jag törstig.

Ett glas in på flaskan kan jag inte undgå att fyllas av en värmande känsla som trotsar beskrivning. Kanske är det tankar på Nelson Mandelas långa kamp, kanske är det sulfiterna som det varnas för på flaskan men förmodligen håller jag bara på att bli salongsberusad en söndagseftermiddag i november. KWV Pinotage håller 14,5% alkohol.

Från där jag sitter ser jag radhusen i kvarteret Atlantis där Olof Palme bodde en gång när Sverige under hans ledning var ANC:s lojalaste allierade i världen. Allt sedan dess har Sydafrika plågats av en aldrig sinande ström av svenska kommuntjänstemän, fackföreningsrepresentanter och gymnasielärare som regelmässigt druckit sig apfulla på sydafrikanskt vin under mer eller mindre motiverade studieresor. Som en liten kompensation för dessa härjningar har Sydafrika fått möjlighet att sälja en del vin till våldgästare som efter hemkomst vill sprida minnen om en fantastisk tid i Afrika till fullständigt oskyldiga och värnlösa vänner och bekanta.

Ifall man blir trängd till en sydafrikansk afton med vin och smakfullt censurerade bilder från fylleresan så ser jag inte varför inte KWV Pinotage skulle kunna vara ett lämpligt bedövningsmedel.

KWV Pinotage är ett mycket smakrikt vin som sprider toner av björnbär och hallon åt den som utan anledning finner modet att öppna en flaska en söndagseftermiddag. Det är ett vin med en påtaglig personlighet men ärligt talat är jag inte säker på att det är en som jag vill lära känna närmare.

75 kronor på systembolaget, nummer 2029 i katalogen

3 studiecirklar av 5 möjliga

Balettölen

av Johan

Det var inte länge sedan jag besökte den kungliga operan för första gången. Nu springer jag där som barn i huset. Detta är berättelsen om hur ett kort återseende på eftermiddagen blev en sen kväll på operan.

Berättelsen börjar i Abrahamsberg eller kanske i Östersund. Allt handlar om perspektiv och jag har inga. Det var hur som helst i Östersund jag lärde känna E och Å och det var i Abrahamsberg vi återsågs igår eftermiddag. Tanken var att jag skulle dricka vin, se på när de åt och sedan åka hem till Vällingby igen. Detta låter som ett udda sätt att fördriva en fredagseftermiddag men det finns en fullständigt naturlig förklaring och den har något att göra  med att jag hade ätit ett helt kotteri av exotiska fiskar på Folkunga Sushi och att E och Å senare skulle röra sig mot stan för att se någon fransk balett.

Redan efter den första flaskan vin kom planerna att korrigeras i marginalerna. Jag åt upp all deras mat och ringde till Operan för att boka en biljett. Därmed var vi tre som äntrade gröna linjen, destination finkultur. Finns det en resa så måste man göra den.

Vi mellanlandade hos vänliga och förstående människor alldeles i närheten av min tidigare bostad på Norrmalm. De såg till att vi fick champagne nog att klara den sista biten ner för Regeringsgatan mot Gustav Adolfs Torg och Operan.

Vi hade platser på översta läktaren, uppskattningsvis 40 meter rakt ovanför scenen. Där, bland de andra fyllona på apberget, gjorde vi oss redo för att uppleva Manon, det klassiska kärleksdramat baserat på Prévosts roman. Det är den odödliga historien om en ung man i alldeles för trånga byxor som åtrår en cynisk golddigger i folkdräkt. Föreställningen inleds med att en förstärkt grupp av män i för trånga byxor gör en koordinerad presentation av blandade indianhopp. I den mörka lokalens stillhet kunde jag bara förnimma orkesterns smäktande toner och E och Å som då och då förtjust utbytte ordet ”rumpa”. Sådan är den fina kulturen strax under taknocken på den kungliga operan en kväll i november 2010.

Efter 45 minuter gavs vi en 25 minuter lång paus. Vi visste mycket väl vad det betydde. 25 minuter att bege sig till baren i källaren, 25 minuter att få sig en balettöl. Vi sprang, naturligtvis sprang vi. Det fanns ingen tid att ödsla på värdighet, inte då och inte någonsin.

Nu bör det sägas att vår angelägenhet avvek något från den allmänt uppvisade på operan den kvällen. I själva verket avvek vi även i andra avseenden. Åtminstone jag, som ju inte alls haft för avsikt att gå på balett en kväll som denna. I själva verket var jag mer klädd för en rodeo eller en konsert med Drive-by-truckers. Detta är dock ett mindre hinder än vad man först tror och förresten hade vi inte tid för att stanna upp och kontemplera klädkoder. Vi hade bråttom, bråttom till balettölen.

Jag var den enda som drack öl. E och Å fortsatte att dricka champagne och de fortsatte att prata om rumpor. Rumpor, rumpor, rumpor, där har ni min kväll i ett nötskal.

25 minuter går fort när man har roligt och jag antar att 25 minuter går fort när man pratar om rumpor. Hur som helst blev vi efter en bara en liten stund uppvaktade av en vaktmästare i någon sorts avlagd amiralsuniform. Han yttrade ett par ord som samtliga verkade sakna konsonanter. Ingen av oss förstod något alls. Finns det ett speciellt operaspråk som bara adelsmän och medlemmar i Wagnersällskapet förstår? Vi förstod som sagt inget men vi svarade ändå vänligt i ett röstläge vanligtvis reserverat för utvecklingstörda och kungligheter.

Budskapet hade gått fram: Vi hade väldigt lite tid och väldigt många trappor till våra platser och den andra akten. Vi ökade på takten redan i den första trappan och fortsatte sedan att öka hela vägen upp. När vi närmade oss vårt plan hade vi nått olympisk hastighet. Jag kastade mig upp för fyra trappsteg i taget, vi passerade män i kostym och vi passerade tanter i lila och hela tiden ökade vi för att hinna. Jag har inte skyndat till en föreställning på sådant sätt sedan jag bryskt trängde mig förbi en rullstolsbunden man på en Willie Nelson konsert i en liten stad i Klippiga Bergen någon gång för uppskattningsvis 60-70 år sedan. När vi andfådda men rakryggat gick in genom porten till läktaren ringde den andra signalen.

Den andra akten var ungefär som den första. Män i trånga byxor skuttade och kvinnor i någon sorts franska, heltäckande burkor skuttade tillbaka. Nästan samtlig kommunikation skedde medels skuttning. Tänk bara om resten av världen hade varit mer som klassisk balett. En riksdagsdebatt hade varit obetalbar.

Den andra pausen innebar en andra balettöl. Vid kring denna tid började vin, champagne och öl bli en relevant aspekt av allmäntillståndet. Jag skäms inte för att säga att vi var något mer högljudda än resten av operan. Trots att vårt tal även fortsättningsvis mest handlade om rumpor. Till vår förtjusning fick vi sällskap av sagofiguren Tant Gredelin ett par bord bort och den större delen av ballettöl II ägnades åt att beundra och kommentera denna aristokratiska kvinnas förehavanden. Varken fascinationen eller uppskattningen var ömsesidig

Balettölen är en illa kyld dryck som kommer ur en flaska från ett danskt bryggeri. Den har en elegant smak av bröd, humle och rumpa.

Vi var sena igen och vi sprang igen. Denna gången trodde jag verkligen att någon skulle komma till skada.

Luften var kylig och en förening av kväve och syre när vi åter stod ute på Gustav Adolfs Torg. Det var för tidigt att åka hem och för sent att göra något åt rösten som skriade av törst från någonstans i vildmarken bakom hypotalamus. Åter igen sökte vi asyl på Norrmalm och åter igen gavs vi champagne och annat som själen begär efter ett par timmars balett på rikets första scen.

På väg hem på tunnelbanan spydde en punkare på mina skor.

Spuntino, Stockholm

av Johan
Bild stulen på Spuntinos Facebooksida. Gå dit och stjäl en egen.

Det finns inget ställe i Stockholm där jag ätit fler luncher än på Spuntino på Erstagatan. Det är i sig lite konstigt. Jag borde verkligen inte tycka om det stället.

Observanta och ganska tålmodiga läsare av gödsvinet har förmodligen noterat att jag har för vana att ironisera över saker som helt enkelt är för mycket Södermalm. För att nämna ett exempel så höll jag på att dra på mig ljumskbråck på grund av alla tunga sarkasmlyft i min recension av Spuntinos granne El Mundo.

Kaféer blir inte mer Södermalm än Spuntino. Där finns allt: Glada färger, medelålders män i barnkläder och konst med tillhörande konstnärer. Ändå har jag svårt att säga något ont om detta lilla kafé i utkanten av vad folk inte längre på skämt kallar SOFO (SOuth of FOlkungagatan).

Det är ett kafé men nästan varje dag serverar de lunch även om ingen, inklusive kocken, vet riktigt vad det blir förrän klockan börjar närma sig elva. Det är åtminstone det intrycket jag får. Ingen av de luncher jag ätit där har någonsin liknat någon tidigare eller något annat tidigare serverat någonstans. Det är inte ofta man har anledning att kalla en ”intressant” maträtt för ”god” men Spuntino lyckas som kanske första kafé någonsin kombinera dessa två beskrivningar i en och samma rätt.

Om den lilla lokalen är färgglad så måste platsen där de kommer på maträtterna se ut som ett avsnitt av Dr Snuggles. Jag kan se det framför mig. Någonstans inne i de inre köksregionerna finns ett maskhål bakom en skärbräda som leder till regnbågslandet där knark-kamelen Puckly förklarar att dagens rätt ska bestå av saltgurkor, böngroddar, sesamfrö, hummus, guacamole, riven parmesan och stekt fläsk. Utan att tvivla för en sekund skriver Spuntinotjejen ner receptet och skrider till verket med vad som skulle vara en ganska genomsnittlig lunch på Spuntino, om man kan tänka sig en sådan.

När jag var där härom dagen stod det ”långpannkaka” på en liten griffeltavla ovan espressomaskinen. Med detta avsåg de ugnspannkaka men de kunde även erbjuda linsgryta under disk till tvivlande lunchgäster med traumatiska minnen från skolbespisningen. Jag beställde pannkakan och fick som vanligt något jag absolut aldrig sett förut. Naturligtvis smakade det fantastisk.

Antingen ingår en espresso eller också har jag bara för vana att gå därifrån utan att betala. Ingen har sagt något.

Ni som läst mina tidigare restaurangrecensioner vet också att pengar är en faktor att ta i beaktande. Vad kan då lunchen på Spuntino kosta? Få se: Trendig mat+ konstnärlig inredning+ Södermalm = 139 kronor? Sanningen är att en lunch på Spuntino kostar i sammanhanget skäliga 75 kronor och därmed dunkar de hem en fempoängare.

5 konstfack av 5 möjliga

Dagen jag började blogga igen

av Johan

Dagen jag började blogga igen var den första november 2009, för exakt ett år sedan. Gödsvinet fyllde sex månader för bara några veckor sedan. Konstigt nog kom jag just idag ihåg att jag faktiskt hade en annan blogg ett kort tag innan dess.

Det lite ovanliga med denna bloggen var att den inte hade några läsare. Det hade jag sett till genom att blockera tillgång till den för alla utom mig själv. På så sätt hade jag åtgärdat det problem med mina tidigare bloggar som gjort att jag fått sluta med dem mer än två år tidigare. Problemet med att folk började läsa dem.

Bloggar är inte till för att läsas, de är till för att skrivas. Därför kändes det inte som någon stor förlust att skriva på en låst blogg. Möjligtvis var det lite väl klent med kommentarer.

Hur som helst kom jag ihåg denna spökblogg tidigare idag och på den fann jag åtminstone ett inlägg som jag kunde leva med. Det var det första inlägget på två år och det handlade mest om Malmö och, faktiskt, en del om livsmedel. Här är det, mest för min egen skull. Denna gången också.

Mörkret har sänkt sig över Malmö och jag är egentligen på väg någonstans. Stående i hallen av min bisarrt överdimensionerade lägenhet inser jag dock att det är något jag måste göra först. Nu står det en grundligt isad Jameson på en liten korkplatta bredvid tangentbordet och jag skriver det första blogginläget på två år.

Vad som inte har hänt sedan dess är tillräckligt för att fylla en bok. Jag slutade skriva i bloggform på grund av förvissningen om att det var bloggandet som hindrade mig från att ta över världen. Detta skulle visa sig vara en överdrift

Istället har jag tagit min doktorsexamen och tagit farväl från Norrland i en seperation som måste sägas vara bäst för båda parter. När jag nu sitter bakom samma gamla skrivbord på samma ergonomiskt tveksamma sätt kan jag konstatera att mycket lite egentligen förändrats. Utanför fönstret finns inte längre den fortifierade parkeringsplatsen bakom det gamla ungkarlshotellet i Östersund. Istället blickar jag ut över ett parkeringshus tillhörande en tysk livsmedelskedja.

Södra innerstaden i Malmö liknar inga andra platser i Sverige men påminner däremot rätt mycket om porrdistriktet intill centralstationen i Frankfurt am Main. Det är ingen plats att komponera vykort men vi som bor här är tillfreds. Utbudet av exotisk snabbmat är oöverskådligt men man måste fotvandra i 30 minuter för att finna svenska livsmedel. Svenska livsmedel är dock inte på långa vägar så vandringsvärda som Eskil Erlandsson vill få oss att tro så jag håller till godo med någon av de fyra, snart fem, polska livsmedelsbutiker som finns inom en kilometers radie från mitt ståtliga funkishus. Min uppfattning om vilka färger köttprodukter kan ha har vidgats betydligt under de sex månader jag bott här.

Brottslighet är en faktor att ta hänsyn till i dessa kvarter. Sedan jag flyttade in har en man mördats i huset intill, poliser har sprungit på hustaken, helikoptrar har cirkulerat och banker har sprängts i luften. Bara förra veckan stacks biträdet i en jourbutik ner och under sommaren kunde man ställa klockan efter handskakningslangaren av narkotika som huserade nedanför min balkong. Ifall någon räcker dig handen här så är det bäst att du har en femhundring i din egen.

Jameson forsar genom uttorkade fåror i min hjärna och långsamt återvänder livet till mitt inre Serengeti. Gröna skott är på väg upp och jag ser fram emot att se dem blomma. Jag är tillbaka och denna gång tänker jag stanna till slutet. Det här kommer att bli bra

Träd som fallit i skogen

av Johan

Jag inledde min akademiska bana med att läsa teologi. Efter två terminer var jag redo att gå vidare och jag var precis lika mycket ateist som när jag började. Jag hade dock fått lära mig en hel del om peyote och dessutom grunderna i hur man spår i spräckta sköldpaddskal. Dessutom minns jag en gästföreläsning av en man i skägg som under en tid bott tillsammans med zen-munkar i ett kloster i Japan.

Han berättade en del om den zenbuddistiska meditationen. Denna är till skillnad från andra sorters meditation tydligen assisterad av diverse hjälpmedel. Ett hjälpmedel är att tänka intensivt på en fråga utan svar. Exempel på sådana är ”hur låter det när man applåderar med en hand?” och ”om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, gör det då ett ljud?”. Ett annat hjälpmedel var tydligen att få ett snabbt rapp i nacken med en bambustav då man minst anade det. På så sätt skulle man helt enkelt kickstarta nirvana.

När jag tidigare ikväll satte mig på gröna linjen mot Hässelby Strand kom jag att tänka på en av dessa frågor utan svar. Låter ett träd som faller i skogen om ingen är där för att höra? I mitt utförande löd dock frågan ”om det händer något utan att någon bloggar om det, har det då verkligen hänt?”.

I själva verket tänker jag på detta ofta. Nästan varje dag på tunnelbanan händer det något som, om det verkligen hänt, skulle vara anmärkningsvärt. Det vill säga om någon bloggat om det. Ibland kan jag sitta och tänka ”herregud, fångar någon detta?”. Det vore ju tråkigt om det inte skett, nu när någon ändå gjort sig besväret att göra det. Det är så man tänker efter att ha bloggat ett tag.

Det är ungefär samma fenomen som för personer som köpt sin första digitala kamera. ”Vad bra”, kanske de tänker, ”nu kan jag ta bilder på allt”. Sedan gör de det. De tar bilder på allt, hela tiden, tills de en dag känner sig fullständigt desorienterade ifall något händer som de inte kan ta en bild av. Har det verkligen hänt om det inte ligger en bild uppe på facebook inom en timme?

Ett sådant tankesätt kan komplicera ens vardag. Särskilt tråkigt blir det när man håller i en vinflaska. Detta skedde så sent som i fredags. Jag hade besök här i örnnästet för att dricka ett par glas (fyra flaskor) vin och en liten drink (en flaska gin). När jag stod där i hallen med en flaska gewurtztraminer i handen kunde jag knappt föreställa mig att dricka den utan att först fotografera flaskan och skriva en huvudsakligen kontrafaktisk recension av den. Kan man säga att innehållet i flaskan verkligen finns om inget skrivs om det?

Allt jag äter och allt jag dricker förvandlas till aska i min mun och obegripliga mängder text kort därefter. Just nu är jag i färd med att hälla i mig strax över en liter ekologisk gunpowder från Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan och medan jag skriver detta så inser jag att precis bloggat om det också.