Författare: Johan

Monks Porter House, Stockholm

av Johan

För ett par veckor sedan besökte jag Monks Porter House i gamla stan. Den senaste installationen i Monks projekt för att ta över Stockholm var inte vad jag hade väntat mig. Till att börja med var inte stället direkt översvämmat av porter.

Jag hade stämt träff där med två personer som inte känner varandra och det mest anständiga hade förstås varit att berätta det för dem och det näst mest anständiga hade varit att inte komma en kvart för sent. Anständighet är dock något som inte alltid infinner sig och sett i ett större perspektiv tror jag alla har roligare så.

När jag skyndade mot Monks gamla kråkslott från gamla stans tunnelbanestation försökte jag föreställa mig hur det skulle smaka med en väl tilltagen porter. Porter är vanligtvis inget jag ägnar många tankar åt men på tåget in till staden kunde jag inte undgå att återkomma till ämnet. Där, på språng ner för en våt och mörk gata, kom jag att bli övertygad om att en porter var precis vad jag ville ha och precis vad jag behövde.

Nu var ju just porter inget som Monks direkt slösat bort hyllutrymme på. Den unge mannen bakom baren såg plågad ut när jag frågade efter en. Kanske var jag inte den första som förväntat mig en porter i ett porterhus. Kanske var jag inte den första som blivit besviken.

Jag blev hänvisad till en enda kran som stod lite vid sidan av de andra. Det var porterkranen. Ur den sipprade en trögflytande svart vätska som de sålde för 99 kronor per vinglas. Vilken porterfest!

Denna porter var mycket smakrik och på sitt sätt intressant men för att säga något jag nästan aldrig säger så är jag glad att glaset inte var större. Resten av kvällen skulle jag komma att dricka Monks fina ”Bavarian pils” istället.

Under kvällen intog jag en ”Bryggarpytt” som utöver något slags nötkött bestod av lök och potatis som enligt uppgift kokats i porter. Jag undrar var de fick tag på den. Pytten var både närande och god.

Enligt Monks hemsida finns det nu ett par sorters porter till i porterhuset. Jag kanske återvänder för att testa dem men förmodligen går jag till Monks på Sveavägen istället.

3 konstiga planlösningar av 5 möjliga

Skåne – en kulinarisk resa

av Johan
Malmö - parkernas stad

Skåne är så mycket mer än sverigedemokrater, seriemördare, gängkrig, människohandel, mordbrännare, Trelleborg, segregering, Dr Bombay, barnfattigdom, Helsingborgs IF och Edvard Persson. Vi har ju även all den goda maten och drycken. Och Kal P Dal.

Under oktober månad har jag gjort inte mindre än två kulinariska resor till landet i söder. Under den första besökte jag Malmös finaste restaurang och jag grillade mitt eget spett med en kristen sekt. Den här berättelsen handlar om min andra resa.

Sittande svulten på Bromma flygplats beslutade jag mig för att ta ett sista farväl av det Stockholmska köket. Jag köpte en liten, inplastad smörgås och en ännu mindre öl för 129 kronor. Det var ett om inte värdigt så ändå ganska typiskt uppbrott från huvudstaden. En och en halv timme senare rullade jag in i Lund med flygbussen och den kändes som en triumfvagn.

Mottagningen hemma hos min värd Martin blev informell men på sitt sätt storslagen. En flaska rödvin drucket ur dricksglas vid ett mycket gammalt köksbord kanske inte gör en fest i alla kretsar men jag har svårt att tänka mig ett bättre sätt att uppleva Lund. Att uppleva Lund är förstås inte lika nytt som det var 1997 och följande kväll bestämde vi oss för att göra tillvaron lite mer spännande. I likhet med endast en handfull äventyrslystna personer i Lund före oss bestämde vi oss för att resa till Malmö.

Kulregnet över Bergsgatan hade bedarrat då vi steg av 169:an i höjd med miljöförvaltningen. Vi gick raskt upp för Skolgatan mot vad som skulle utveckla sig till en givande kväll hemma hos Gustaf. Det visade sig att han varit flitig i köket och han var lika flitig med att förse sina gäster med öl. Gustaf har tre polska livsmedelsbutiker i sitt kvarter medan jag fick försöka klara mig med två då jag bodde i Malmö, en knapp kilometer bort. Det var därför inte att förundra sig över det polska temat i den första av två fina rätter. Sill, kokta rotsaker och saltgurka med snaps och öl. Det är allt en människa behöver.

Till huvudrätt blev det tupp. Huvudrätt kanske inte är rätt beteckning eftersom huvudet visade sig vara den enda delen av tuppen som kocken inte kokat. Såvitt jag vet. Det var, hur som helst och helt ärligt, delikat. Vilken är den hemliga kryddan? Kanel och inälvor.

Kvällen avslutades på ett angenämt men ganska suddigt vis på det närbelägna Malmö Brygghus. Jag provsmakade några glas av deras IPA men på något sätt har de minnesanteckningarna förlorats under sorteringen i mitt mentala arkiv.

Den kulinariska resan genom Skåne tog förstås inte slut där, bland ölrapande firmafester på brygghuset. Resan gick vidare. Denna berättelsen slutar dock här.

Nils Oscar God Pilsner (1305)

av Johan

En gång hörde jag ett tips på hur man kan göra det lättare att sluta röka. Eftersom mitt problem är att börja så lyssnade jag bara med ett öra men tipset var ganska intressant så jag minns det. Det gick ut på att man samlade ett antal cigarettfimpar i en liten glasburk. Dessa skulle man sedan täcka med vatten och försegla under lock. Nästa gång man kände av röksug kunde man sedan bara skruva av locket och ta ett djupt andetag av den illaluktande fimpvätskan. Jag har ett tillägg till den metoden. Spara dig besväret med att leta fimpar och fyll burken med Nils Oscar God Pilsner istället.

Detta är en vedervärdigt äcklig öl. Nej, den är inte ”rökig”, den är ”askig”. Den smakar som det första man dricker efter att ha somnat med en cigarett i munnen trots att man lovat sig själv att inte göra om det. Jag kommer inte att göra om det. Jag dricker aldrig den här ölen igen.

18,80 kronor på systembolaget, nummer 1305 i katalogen

1 askfat av 5 möjliga

Choy’s Garden, Västerås

av Johan

Jag blir så förbannad. Efter 8 månader i Stockholm hade jag trott att jag vant mig vid lunchpriserna i huvudstaden men ett besök i Västerås får mig att minnas vad en bra lunch kostar i den riktiga världen. Choy’s garden erbjuder en kinesisk buffé med 12 varmrätter och en lång rad tillbehör för 75 kronor, mindre än vad en macka och en kopp kaffe kostar någonstans på Södermalm.

Klockan var bara lite över elva när jag som av en tillfällighet gick förbi det ganska dystra lilla huset på Smedjegatan som en gång var ett konditori. Det var tidigt men jag hade varit uppe sedan fem för att intervjua unga människor som misslyckats med att få fullständigt betyg i skolan och, som i något fall, därför bränt ner den. Detta visade sig vara lite utav en utmaning så jag behövde något stärkande.

En kinabuffé är som regel stärkande och den på Choy’s är inget undantag. Kinesiska restauranger har oftast väldigt följsam betjäning och och även i detta fall följer Choy’s mönstret. Vid varje givet tillfällde jobbar det minst ett halvdussin personer på restaurangen, någon tar betalt i baren, någon tar upp dryckesbeställning, ytterligare någon visar dig till ett bord och så vidare. Sist kommer någon till bordet med den valfria läsk, lättöl eller vatten som ingår i priset på 75 kronor. I Stockholm jobbar huvudsakligen misantroper a´la Seinfelds soppnazist. Sådana som mycket väl kan skalla dig bara för att de inte gillar ditt utseende eller för att du inte är tillräckligt snabb med hundralapparna.

Jag kan förstå tanken på att ha mycket personal, saker och ting sker ju fortare och de kan få upp cirkulationen på gästerna i lunchrusningen. Däremot förstår jag inte riktigt hur de kan servera så mycket, så bra mat för de pengarna.

Den enskilt största kundkategorin på Choy’s garden är byggarbetare. Jag tror inte att jag i onödan fortplantar en illasinnad stereotyp ifall jag säger att de äter mycket. En ambitiös knegare kan utan vidare stapla 4 kilo rent kött på en tallrik och med god min fylla en andra med diverse friterade land, havs och kräldjur.

Allt du associerar med en kinabuffé finns egentligen där. Där finns ett par grytor, kyckling på spett och vållullar med den där röda saftsoppan. Inget är direkt märkvärdigt men allt är mer än väl godkänt.

Efter maten bjuds man på kaffe och kaka och man jobbar då fortfarande av de 75 kronor som man betalade ungefär 6000 kalorier tidigare.   

Det finns bra ställen att äta lunch på efter en arbetsam förmiddag och det finns mindre bra ställen. Choy’s garden är ett bra ställe och Stockholm är ett dåligt.

4 fritöser av 5 möjliga

Jämtlands president (1373)

av Johan

Väl hemkommen till Vällingby från ett par dagars dåligt umgänge i gott sällskap i Skåne möttes jag av ett besked om att jag skall föreläsa i Östersund i december. Jag har helt förlorat greppet om dessa ting och accepterade utan protest. Däremot fann jag anledning att ta en promenad ner till Ångermannagatans systembolag. Det är lika bra att inleda förberedelserna redan nu.

I nära halvt dussinet år dväljdes jag i republiken Jämtland. Det är en historia som aldrig lämnar mig och Jämtlands president från Jämtlands bryggeri i Pilgrimstad är en liten del av den. Personligen var jag aldrig övertygad om att ölen från Jämtlands bryggeri var världens förnämaste. I själva verket bedrev jag en betydande del av mina år i Östersund med att sitta i en lägenhet på Prästgatan och dricka irländsk whiskey, grolsch, eller den plommonsprit som varit officiell sponsor av de tre senaste balkankrigen. Det är dock aldrig för sent att ändra sig om ändra sig är något man gör.

Det var på många sätt en fin tid. I fyra år satt jag och skrev om saker som jag fann intressanta samt ibland även på min doktorsavhandling. Under tiden fick jag ett fint kontor, fantastiska kollegor, bättre lön än de flesta jag kände vid den tiden och en brysk uppmaning att resa runt världen och träffa så många intressanta människor som möjligt på någon annans bekostnad. Efter fyra år gav de mig ett diplom, en stor fest i min ära och 10 000 mer i månaden. Jag stannade kvar ett tag efter det men sedan flyttade jag till Malmö där jag hade en lägenhet utan möbler men med utsikt över Lidls parkeringshus, och ett muntligt löfte om tre månaders distansarbete.

Men nog om mig. Jämtlands president har massor av egen personlighet att tala om och då syftar jag inte på den på den gamla skogskommunisten i slokhatt som uppträder i diverse Broadwayproduktioner på en scen i Östersunds centrum under varje års Storsjöyra. Jämtlands president har en kraftig men väl avrundad humlesmak som kan få vem som helst att överväga att parkera husvagnen permanent vid Revsundssjöns strand. Smaken har spår av bröd, citrus och stängningsdags på Captain Cook.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 1373 i katalogen

4 starka yror av 5 möjliga

Vart har alla svinen gått?

av Johan

Det råder tystnad på Gödsvinet. Inläggen verkar ha helt upphört, inget nytt har skrivits här sedan jag presenterade en 7 år gammal fiskehistoria för fem dagar sedan. Tystnaden kommer sig dock inte av någon sorts förstämning. Tvärtom.

I lördags var samtliga fyra registrerade skribenter på gödsvinet samlade under samma tak för första gången sedan lanseringen i våras. Det tog förstås ände med förskräckelse.

Anledningen till sammankomsten var signaturen Jonas bröllop. Ifall någon känner till någon bättre anledning till att samla 100 personer i föreningslokal på den skånska stäppen och ge dem obegränsat med alkohol så vill jag höra den.

Jag trodde, på fullt allvar, att det skulle bli en relativt lugn kväll. Så blev det nu inte. Mina sista minnen rör en brinnande ambition att avsluta samtliga öppnade flaskor med vin så att inget skulle gå till spillo. Mängden vin uppgick till ungefär 27 liter över min förmåga och det var inte något speciellt stort fel på min förmåga när nu viljan fanns där. Ibland når man helt enkelt inte ända fram.

Naturligtvis var det hela vansinnigt roligt. Signaturen Nils var alltså där liksom signaturen Zonk, som tagit sig upp från sitt hemliga gömställe i de italienska alperna. Vi får så här i efterhand vara glada att föreningslokalen står kvar, även om Södra Sandby förmodligen aldrig kommer att vara detsamma igen. Kanske är det bäst så.

Söndagen lämnade förstås en hel del att önska i termer av energi och finmoterik. Det är egentligen först nu som jag kan röra min näsa med ett utsträckt pekfinger medan jag blundar, varför nu det skulle vara något att eftersträva. Ser säkert skitfånigt ut.

När skall då livet återvända till Gödsvinet? Mycket snart tror jag. Efter en total omstart som denna kommer nya historier att börja falla på plats närmast av sig själva. Det var bra och trevligt att möta övriga skribenter och en lång rad andra personer i förskingringen utanför inramningen av Internet. Nu återvänder oundvikligen vardagen och den här bloggen känns mer än någonsin som en del av den.

Redfin shiraz cabernet sauvignon (6832)

av Johan

The Redfin, den rödfenade abborren, introducerades först  till Murrayfloden i Australien under mitten av 1800-talet. Det har förstås inget med det här vinet att göra. Det har inte heller nedanstående fiskehistoria. Eftersom vinet Redfin är ett vin man inte pratar om så är det kanske ändå bäst så här. Ju mindre sagt om detta bäriga, unga vin med dess uppfriskade fruktighet, desto bättre. Så nu går vi vidare till en berättelse om när jag fångade en abborre på Storsjöns is för sådär 7 år sedan.

Abborren är liten ondsint rovfisk vars oskyldiga yttre icke bör lura någon. Den förekommer i svenska insjöar, Östersjön, Bottniska viken och där man minst anar det.

De fiskas och äts av folk som inte lyckas fånga något annat och jag kan inte säga att jag är ledsen däröver. Honfiskarna lägger sin rom i ris men de äts bäst med kokt potatis och smör. Jag blev alldeles nyligen (2003, när detta skrevs) anfallen av ett särskilt fientligt inställt exemplar.

Det var i en hörna av Storsjön vars exakta position jag helst håller för mig själv. Jag var ute och vinterbadade med mina fluglarver då vi blev helt oprovocerat attackerade av en abborre, kanske klarar inte de ondskefulla sumpdjuren av att se på den oförställda glädje som jag och mina fluglarver uppvisar när vi är och vinterbadar tillsammans. Eller egentligen är det väl mest mina fluglarver som badar, jag sköter helst kringfunktionerna, så som att borra hål i isen och hjälpa dem på badkroken.

Jag hjälpte på en i gänget fluglarver på badkroken och även om fluglarver inte säger mycket så var det tydligt att detta exemplar var väldigt upplivad av att fästas stadigt på kroken. Efter att ha skickat min larv-kompis upp och ner i vattnet några gånger började jag fundera på ifall killarna ville testa att bada i ett annat hål lite längre ut vid en udde. Det var då det hände.

Från ingenstans dök en abborre på säkert tre hekto upp och min stackars kompis fluglarven han inte ens skrika på hjälp, åtminstone hörde inte jag något. I rent raseri drog jag till mig badkroken och min vinterbadande vän men för sent, både krok och larv var slukade. Abborren stirrade på mig med kalla, empatilösa fiskögon och jag insåg genast att den var han eller jag.

Jag slet till mig isborren och skrek ut över Storsjöns isvidder mitt desperata rop på hämnd för min lilla vita vän. Med ett våldsamt hugg befriade jag världen från denna rödrandiga skräck, varvid jag sjönk ihop i snön av utmattning och känslomässig ansträngning. Det var i detta tillstånd som jag bestämde mig för att ta med den blodtörstiga besten in till Östersund så att stadens borgerskap skulle kunna ta en sista blick på det odjur som till alldeles nyss härjat obehindrat i Storsjöbygden. Jag skulle senare även besluta att filea och äta upp besten, mest för att lära den en läxa.

69 kronor på systembolaget, nummer 6832 i katalogen

3 storsjöodjur av 5 möjliga

Blossa 10 saffran 2010 (76137)

av Johan

Så du tycker det är för tidigt att börja dricka glögg? Fördärvar julstämningen? Vet du vad du kan göra med din julstämning? Just det, tidigarelägga den!

Inget är så avskyvärt som jul men glögg utgör ändå ett liten lättnad i det brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon som vi känner som decembers storhelger. Det är naturligtvis en dryck som inte är av naturen begränsad till en enda säsong. Mina egna bästa minnen av drycken är från en solig gräsmatta i juni på ett universitetscampus någonstans i Norrland. Tillsammans med ett par kollegor tömde jag en box Blossa på tre liter i ett försök att visa upp ett gott akademiskt föredöme för förbipasserande studenter. Varje dag var julafton på mitt gamla universitet.

Blossa 10 är förstås den senaste installationen i Blossas återkommande och mycket uppskattade årgångsglögg. Förra årets clementinglögg skapade rubriker med att inte hamna i systembolagets ordinarie sortiment utan att någon drog några slutsatser om vad det innebär att ha ett försäljningsmonopol på alkohol.

Mer framgångsrik var 2008 års blåbärsglögg och jag vet människor som fortfarande talar i fördelaktiga ordalag om havtorn och kanelglöggen från 2007. Många av de tidigare årgångarna är mer bortglömda men det finns gott om fascinerande historier om hur de olika smakerna blivit framställda. Mitt under den gröna vågen 1978 valde vin och sprit att smaksätta glöggen med kamomill och johannesört med fantastiskt resultat för alla överlevande. Ingredienserna till 1973 års upplaga odlades uteslutande hemma i Gabriel Romanus klädkammare, ett övertramp som kom att förfölja honom långt in på 1980-talet. Smaker som krusbär, arrak, pommes friteskrydda och våt hund har passerat revy under årtionden sedan introduktionen av årgångsglöggen under beredskapsåren.

Årets glögg, Blossa 10 saffran, är en vackert kissgul glögg med påtaglig men samtidigt ihålig smak av saffran. Det saknas verkligt djup i aromen, alla smaker ligger ”långt fram”, ungefär som alla instrument utom basen på Metallicas svarta skiva. Kvar två sekunder efter den första munfullen är endast en del dova bitoner, viss sötma och Jason Newsted.

Blossa 10 saffran dricks bäst till enklare tilltugg och dess du inte känner för att lukta som en förbannad spansk fiskgryta längre.

89 kronor på systembolaget, nummer 76137 i katalogen

2 lussekatter av 5 möjliga

Jag måste vara sjuk

av Johan

Kampen mot sjukdomen går vidare. I ett desperat sista försök att skrämma livet ur min förkylning gav jag mig tidigare i eftermiddag ut på en rätt utdragen löparrunda runt Vällingby och Råcksta. Det har fungerat förrut. Tror jag. Jag är dock inte helt säker på utgången av det här försöket.

Det var förstås en djupt ovärdig uppvisning i kortbyxor och det enda bestående resultatet verkar vara ett påtagligt pipade ljud i samband med andning. Under slutspurten in mot Vällingby centrum lät jag som en hel mässingsorkester. Jag skulle förmodligen kunna uppföra en hel konsert bara genom att andas. Eller åtminstone spela ”When the saints go marching in” för turister i gamla stan och kanske tjäna en hacka på kuppen. Panflöjtsindianerna skulle förstås bli skitsura över den mördande konkurrensen. Kanske skulle de nedkalla sina förfäders andar för att förgöra det rödhåriga monstret som stulit marknaden genom att springa på stället och avge pärlande toner från strupen. Inte långt därefter skulle hyresvärden finna mig död på badrumsgolvet, mystiskt kvävd av min egen tandborste. Förlåt, min fantasi reagerar dåligt på snor.

Var var jag? Just det, huskurer. Gårdagens försök till tillfriskning var på många sätt mer radikal än dagens. En frivilligvårdare kom förbi mitt örnnäste med ett par fem centimeter tjocka, hängmörade skivor entrecote och några flaskor vin. Vi inledde behandlingen med en betydande mängd gravad lax, hovmästarsås, öl och OP. Det första provresultaten var uppmuntrande så vi fortsatte med de mörkröda köttstyckena, klyftpotatis, haricots verts stekta i vitlökssmör och en bearnaise så tjock att den fick serveras med en glasskopa. Jag tror vi börjar närma oss en alternativ anledning till varför jag kände ett behov att springa en runda idag.

Näringslära är en djupt deprimerande vetenskap och jag undviker i det längsta att begrunda energivärdet i livsmedel jag konsumerar. Med hjälp av en del rätt suddiga minnesanteckningar och en dator från NASA räknade jag ändå precis ut att förra lördagens ölkonsumtion motsvarade en joggingtur härifrån till Vansbro. Gårdagens vin allena motsvarar en triathlon. Bearnaisen innehöll ganska precis tillräckligt med energi för en rodd till Åland. Till och med haricotes verten hade räckt för en snabbmarsch till Västerås. Och så vidare.

Livsmedelsproducenterna gör förstås inget för att underlätta förståelsen av näringsvärdet i deras produkter. Ett vanligt tillvägagångssätt är att ange kalorier per portion där portionen är helt hypotetisk. Det är hypotetiskt sett möjligt att bara äta 25 gram potatischips när man väl har öppnat en normalstor påse på 300 gram. Det är hypotetiskt sett möjligt att äta två tunna kakor när man öppnat en paket som rymmer ett 30-tal. ”Hypotetiskt sett” ska här förstås som ”inte”.

Min favorithistoria i sammanhanget är glassföretaget som annonserade ”50% mindre fett” på paketen efter att de gjort dem hälften så stora.

Det har nu gått ett tag sedan jag kom tillbaka från löpningen och jag börjar långsamt vänja mig vid oljudet. När jag går omkring i lägenheten låter det ungefär som om någon fäst en biltuta under varje fot, som på en clown i en mycket billig och ganska tröttsam cirkusföreställning. Det går att vänja sig vid.

Kaltenberg organic (1270)

av Johan

Kan någon komma ihåg en god öl som kommit från Krönleins i Halmstad? Kan någon minnas någon som smakat något alls? Kaltenberg organic gör det inte. I övrigt är det inget fel på den.

Kaltenberg organic är en öl framställd på ekologiskt odlade råvaror. Detta är dock inte anledningen till den diskreta smaken, det finns ekologisk öl som smakar bra. Eller mycket. Åbros ekoöl är ett fint exempel som nu bara finns som folköl. Förr fanns den även som mellanöl och den var en av de bästa affärerna man kunde göra i baren på den Blekingska nationen i Lund. En halvliter kostade 20 kronor.

När Åbro drog in ölen så arkiverade vi, av oklar anledning, ett antal flaskor av ekoölen. Dessa hade idag utgjort ett fint alternativ till en blaskig ekoöl som Kaltenberg. Tyvärr förolyckades samtliga flaskor efter bara några år. Ett lokalt fyllo gjorde en sen natt inbrott i arkivet. Såvitt vi vet fann han inget att stjäla men han drack upp alla ekoölen. Sedan bajsade han i trappen. Det hade aldrig hänt om det varit Kaltenberg organic. Så där, nu har jag sagt något positivt om den också.

11,90 kronor på systembolaget, nummer 1270 i katalogen

2 miljöpartister av 5 möjliga