Jag måste vara sjuk

Kampen mot sjukdomen går vidare. I ett desperat sista försök att skrämma livet ur min förkylning gav jag mig tidigare i eftermiddag ut på en rätt utdragen löparrunda runt Vällingby och Råcksta. Det har fungerat förrut. Tror jag. Jag är dock inte helt säker på utgången av det här försöket.

Det var förstås en djupt ovärdig uppvisning i kortbyxor och det enda bestående resultatet verkar vara ett påtagligt pipade ljud i samband med andning. Under slutspurten in mot Vällingby centrum lät jag som en hel mässingsorkester. Jag skulle förmodligen kunna uppföra en hel konsert bara genom att andas. Eller åtminstone spela ”When the saints go marching in” för turister i gamla stan och kanske tjäna en hacka på kuppen. Panflöjtsindianerna skulle förstås bli skitsura över den mördande konkurrensen. Kanske skulle de nedkalla sina förfäders andar för att förgöra det rödhåriga monstret som stulit marknaden genom att springa på stället och avge pärlande toner från strupen. Inte långt därefter skulle hyresvärden finna mig död på badrumsgolvet, mystiskt kvävd av min egen tandborste. Förlåt, min fantasi reagerar dåligt på snor.

Var var jag? Just det, huskurer. Gårdagens försök till tillfriskning var på många sätt mer radikal än dagens. En frivilligvårdare kom förbi mitt örnnäste med ett par fem centimeter tjocka, hängmörade skivor entrecote och några flaskor vin. Vi inledde behandlingen med en betydande mängd gravad lax, hovmästarsås, öl och OP. Det första provresultaten var uppmuntrande så vi fortsatte med de mörkröda köttstyckena, klyftpotatis, haricots verts stekta i vitlökssmör och en bearnaise så tjock att den fick serveras med en glasskopa. Jag tror vi börjar närma oss en alternativ anledning till varför jag kände ett behov att springa en runda idag.

Näringslära är en djupt deprimerande vetenskap och jag undviker i det längsta att begrunda energivärdet i livsmedel jag konsumerar. Med hjälp av en del rätt suddiga minnesanteckningar och en dator från NASA räknade jag ändå precis ut att förra lördagens ölkonsumtion motsvarade en joggingtur härifrån till Vansbro. Gårdagens vin allena motsvarar en triathlon. Bearnaisen innehöll ganska precis tillräckligt med energi för en rodd till Åland. Till och med haricotes verten hade räckt för en snabbmarsch till Västerås. Och så vidare.

Livsmedelsproducenterna gör förstås inget för att underlätta förståelsen av näringsvärdet i deras produkter. Ett vanligt tillvägagångssätt är att ange kalorier per portion där portionen är helt hypotetisk. Det är hypotetiskt sett möjligt att bara äta 25 gram potatischips när man väl har öppnat en normalstor påse på 300 gram. Det är hypotetiskt sett möjligt att äta två tunna kakor när man öppnat en paket som rymmer ett 30-tal. ”Hypotetiskt sett” ska här förstås som ”inte”.

Min favorithistoria i sammanhanget är glassföretaget som annonserade ”50% mindre fett” på paketen efter att de gjort dem hälften så stora.

Det har nu gått ett tag sedan jag kom tillbaka från löpningen och jag börjar långsamt vänja mig vid oljudet. När jag går omkring i lägenheten låter det ungefär som om någon fäst en biltuta under varje fot, som på en clown i en mycket billig och ganska tröttsam cirkusföreställning. Det går att vänja sig vid.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

3 Responses to Jag måste vara sjuk

  1. Robin säger:

    En snaps OP stimulerar matsmältningen. Basta.

  2. Kalle säger:

    Ett bastuaggregat är nog bättre om man vill smälta mat än vad OP är. Vad gäller OP:ns effekt på matspjälkningen så lovar jag att undersöka saken om ganska exakt en månad. Huruvida jag minns något av undersökningen eller dess resultat – om några kan iakttas – må vara höljt i dimmorna.

  3. Ola säger:

    Nog fastställde väl redan Albert Engström att viss mat kräfva vissa drycker? Nog passar väl OP in på de våtvaror herr Engström avsåg?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.