Författare: zonk

Himalayan Black

av zonk

Det är ju lätt att sätta en lista med lite blandade adjektiv på en teförpackning, men Himalayan Black är ett te som faktiskt lever upp till dem. Visst är det i grund och botten ett svart te, men inom ramarna så är det ett lite stillsamt knasigt te, som kommer undan med att smaka honung, mandlar, karamell-malt, vinbär och kakao. Ändå är det en trevlig helhet, där inget sticker iväg, det är ett runt och behagligt te som sitter lika bra först på morgonen som sist på kvällen. Hökarn på In the Mood for Tea rapporterar att det är ett höghöjds-te, från gården Jun Chiyabari på 1800 meters höjd i Nepal, och om man får tro honom, är det lite typiskt för höghöjdste att ha lite mer djup i smaken. Tydligen ska ju en av våra andra gamla favoriter, Golden Yunnan Black, också komma från en punkt en bra bit över havsnivå. Liksom denna har Himalayan Black snabbt blivit en slitvarg, och fått åka med till både det ena och andra kontoret, och det har testats grundligt i kontorsmiljö. Här lever det högt på att vara fylligt utan att vara påträngande, och att vara tillräckligt smålövigt för att man ska kunna använda kniptångs-sil. Dess enda riktiga nackdel i sammanhanget är väl att det inte är riktigt i toppskiktet i att ge en koffein-skjuts till drickaren, det piggar upp, men inte som ett bättre Ceylon. Likväl är det ett mycket trivsamt te som det kommer köpas mer av.

Fyra små moln av fem möjliga. 129 kr/hg, In the Mood for Tea.

 

Gyrostallrik, Brommaplansgrillen

av zonk

Många saker kan komma i vägen för det hårda jobbet med konsumentupplysning, som till exempel att åter bli indragen i heltid på dagtidsjobbet, förkylningar, och annat. Det gäller att tänka på återhämtningen, och få saker sitter bättre efter en hård arbetsvecka än en rejäl dos solid och ordentlig mat. Få saker är mer solida än en tallrik gyros med pommes, och med Brommaplansgrillen i närområdet var valet enkelt.

Många bygger ett berg av såväl kebab- som gyrostallrikar, där de varvar pommes, kött och sallad i en onyttighetens kökkenmödding, och toppar det hela med sås. Brommaplansgrillens gyrostallrik är föredömlig i det att de separerar dessa beståndsdelar, så att man vid hemkomst fortfarande kan njuta krispiga pommes. Dessutom stoltserar de inte bara med hemlagat mos, utan även med en egen röd sås, med en touch av BBQ-sås bland chilin, som passar som hand i handske med den oersättliga vitlökssåsen. Rökig sås blir lätt obalanserat, men här är det just bara en antydan, utan att det tar över, och det blir jäkligt najs, en ny grej för mig. I övrigt är det bra grejer, om inte lika anmärkningsvärda – pommesen är frasiga på gränsen till det knapriga, gyrosen är mustig och välkryddad, och vitlökssåsen solid och smaklig. Mina kärl och mitt hjärta gråter men min själ är fri, reptilhjärnan ler och nickar vist, nöjd och belåten. En hård vecka är över, och gourmanden är åter vid sitt fat. Fint så.

Fyra små starka gurkor och en liten bit isbergssallad av fem möjliga. 102 kr inkl läsk, Brommaplansgrillen.

Seeyok, Chaikhana

av zonk

Härförleden på Chaikhana provade vi på Seeyok SFTGFOP 2nd flush (det ska utläsas Special Finest Tippy Golden Flowery Orange Pekoe = jättebra, 2nd flush = andra skörden, i juni), ett svart te från Darjeeling. Det är ett mjällt te, lätt och fint, inte mustigt och maltigt som ett Breakfast-te, och är mycket milt och fint. Det är ömsom arom av persika, lite syrligt av nektarin, aningen sött o bärigt, och drar kanske lite åt hjortron. På det hela taget alltså ett trevligt te, även om avd. Bromma kanske föredrar te med lite mer drag i. Det är svårt att bli arg på Seeyok, men det känns heller inte som ett te jag kommer återvända till. Det finns för mycket annat spännande därute att pröva, ja, Seeyok känns som typfallet för ”damning with faint praise”, det är svårt att säga något illa om det, men det är ännu svårare att vara entusiastisk.

Tre och en tredjedels orange brygd av fem möjliga. 95 kr på Chaikhana.

Till Boxholms försvar!

av zonk

Härborta hos avd. Bromma blir det lätt ett par tre ostar i veckan och omväxling förnöjer som bekant, så man har ju blivit bekant med Boxholms. Deras Borgmästarost är till exempel förnämlig, en syrlig och fyllig ost, som passar utmärkt på ett kex eller en knäckemacka. Det är ingen livsomvälvande ost men likväl känns det trist att tillverkningen är på väg att bli än mer centraliserad, än mer industrialiserad. Inte för att detta är någon hantverks-ost i dagsläget, men som svensk vill man ändå värna om det som finns, det vi har. Hade någon i Italien fått för sig att göra något liknande med en lokal ost hade det blivit ramaskri, och i Frankrike hade man satt baguetten i halsen och slängt baskern i golvet, och sedan åkt in och dumpat fyra ton potatis på närmsta McDonalds på ren princip, det är deras fel, de jävlarna, de ska ge fan i att industrialisera vår Boxholms-ost. Det är såklart konstigt i detta sammanhang att franska Groupe Lactalis köpt upp Skånemejerier och försökt hävda att det inte behövs några regler för hur man tillverkar grevé, herrgård, prästost, etc, för de namnen är det liksom inget vettigt med, men kolonial dubbelmoral är ju dessvärre inget nytt.

Svensk ost-tillverkning är alltså under belägring på flera fronter, och även om Boxholms på inget sätt är den mest unika ost jag ätit, hade det varit fint att se att dess särart odlades, snarare än att osten blev mer industriell. En lokal mat-tillverkning, specialiserad och förädlad, låter inte bara mer i tiden utan även betydligt trevligare. Visa ert stöd för Boxholm, ring eller skriv till Arla och klaga redan idag!

Joe’s Tea Co Ever-So-English Breakfast

av zonk

Man kan ju tycka att English Breakfast Tea är en ganska standardiserad tetyp, men likväl blir man ju allt som oftast överraskad. Joe’s variant är lite annorlunda här i att det är en mestadels trevlig överraskning: jag hade inte på något sätt förväntat mig en fyllig smak av vinbär, men det är faktiskt inte alls tokigt. Till skillnad från en del annat smaksatt te är det vare sig övermåttan sött eller blommigt. Tvärtom är det balanserat precis på gränsen till syrligt, och passar utmärkt till småkakor. Ingen ska säga att det är ett storslaget eller komplicerat te, men det är väl sammansatt och gör sin grej bra. Och det är inte så tokigt!

Tre och en halv kringla av fem möjliga.

Ü.nn IPA (1978)

av zonk

Ü.nn IPA är en ofiltrerad, disig bekantskap att sitta och bli dimmig med, kan man först tro, det är mycket superhumlade DIPA-vibbar för ett ögonblick innan man kommer ihåg att man dricker alkoholfritt. Eftersmaken är faktiskt inte tokig heller, den breda karamelliga maltigheten ihop med den efterhängsna beskan blir nått att sitta och fnula på medans man väntar på att ta nästa klunk. Det är en tung, plåtig humlighet, fjärran all tropisk frukt, man sitter kvar med den fem minuter senare, det är trevligt, ger flashbacks till tungt humlade dagar i forntiden. Men visst är det aningen sött, det finns en liten konstig eftersmak av honung, det är lite apart och obalanserat. Men hellre det än alkofri tråklager, som det blott finns alltför gott om.

3.78 töcken av fem möjliga, Nr 1978 på bolagt, 21:90 kr.

Golden Monkey, Tea Center

av zonk

Om man nu råkar förbi Hornsgate-puckeln så måste man ju kliva in på Tea Center, men jag lyckades ta mig därifrån med bara tre nya sorter, vilket måste vara någon slags nytt rekord. En av dem var Golden Monkey, vars tidigare recension jag sitter på fingrarna för att inte läsa om innan jag dricker en kopp på Tea Centers löv.

Apans teblad är onekligen ganska ljusa, man hade kunnat säga gyllene med lite god vilja, och luktar bitvis gräsigt, bitvis körsbär, sådär. I vått skick blir de aromatiskt söta och doftar kronärtskocka och kål. Lite av kronärtskockan kan anas även i teets milt grönsaksosande arom. Det är ett lent och runt te, karamelligt maltigt, med en honungsaktig efterbeska. Ett trevligt te, allt sagt, men jag är lite konfunderad, för mina minnen av den Golden Monkey som avdracks på Chaikhana är om inte glasklara så ganska annorlunda. Vid kontroll av noterna visar det sig att den apa som avdracks på Chaikhana var från Vietnam, och man kan bara anta att det här med namnskyddat te inte är i farten här. ”A little knowledge is a dangerous thing”, säger de ju, och nu vet vi alltså varför.

Tre apor och en liten makak av fem möjliga. 95 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Omnipollo Konx (1948)

av zonk

Man är ju van vid diverse smärre storverk från Omnipollo, så det är med viss förväntan man korkar upp deras Konx, utan att närmre ha kollat upp den. Den ser väldigt dimmig och väldigt gul ut i glaset, och en citrusaktig arom hänger diskret omkring den. Smaken är citronig, med lång eftersmak av grapefrukt. Ja, det är väldigt citronigt, och en aning sött, tankarna går till limoncello, kanske med någon slags vagt belgisk känsla, det är lite som en wit som fullständigt kantrat över i citron. Det är något öligt med den, men även nåt lemonadigt, en juste drink-känsla, typ. Just som drink betraktat är det avgjort väldigt trevligt för att vara alkoholfritt. För ett ögonblick går tanken till nån slags lite vuxnare alkoläsk, alkoholfri alkoläsk är onekligen ett koncept att fundera några varv på, fast möjligen med något starkare i glaset.

Ändå är jag inte missnöjd. Någonstans, lite oklart var, är det ändå öligt. Jag hade aldrig druckit Konx till maten, speciellt inte svensk husmanskost, men det funkar fint på egen hand, speciellt på kvällen, jag hade aldrig druckit den när det är soligt. Jag undrade ju härförleden om det gick att göra något ens aningen belgiskt i alkoholfri variant, och det här är nog svaret – det här är vad man skulle kunna göra med en Hoegaarden utan alkohol. Fast jag dricker nog hellre Konx där, även om den har viss slagsida mot citrus.

Tre och en halv rund gul frukt av fem möjliga. Börjar säljas på systemet 2:e september 2019, då i burk, nr 1948, 19:50 kr.

Carlsberg alkoholfri pilsner

av zonk

Nöden har ingen lag, och den alkoholfria ölsektionen är väldigt kort på många restauranger, speciellt de där hälften av öllistan upptas av Mariestads på flaska och d:o öl. Så sitter man med en Carlsberg alkoholfri pilsner framför sig och lever på hoppet, ett hopp som dalar så fort man smakar på ölen. Sötsyrlig, märkligt dävet humlig, och vagt unken, påminner Carlsbergs alkoholfria pilsner en del om Clausthaler, och det är inte en glad överraskning. Smaken är lite spetsig, och känns på något absurt sätt lite som smaken av en alkoholstinn fulöl, även om eftersmaken är påfallande vattnig. Det smakar lite som ölen gått ut, även om bäst före-datum är 5:e februari 2020, ja, antagligen hade den överlevt apokalypsen.

En och en halv man med en navkapsel på magen av fem möjliga. Inte värd priset.

Kooh-i-Noor

av zonk

Vi möts igen, Kooh-i-Noor! Det var några år sen senast, i ett korridorsrum i den ärevördiga studentstaden Lund, där studenter med hävdvunnen vanvördighet dekorerade de kringliggande träden med cyklar, kundvagnar och kontorsstolar. Då trivdes vi inte ihop, du var för tunn och substanslös, jag för bakfull. Mycket te har flutit under broarna sedan dess, och nu ses vi igen, om inte visare så definitivt äldre. Så fyller jag också tesilen med 2-3 teskedar te, och hoppas på lite mer fart i koppen. Likväl är det lite tunt, aningen å den friska sidan, gränsande mot den vattniga: det är fortfarande inte mycket kropp. Kanske har jag blivit mer förlåtande, om än knappast mindre nogräknad, men vi trivs helt ok ihop, jag kommer inte sakna dig imorrn, men heller knappast slänga bort ditt nummer.  Gott så: de säger att man aldrig kan ha för många vänner, och jag tror de har rätt.

Tre kompisar från förr av fem möjliga. En struntsumma för ett knappt halvkilo på välsorterade livsmedelsbutiker.