Författare: zonk

Tian Mu Tips

av zonk

Från tehökaren på In the Mood for Tea har vi inhandlat detta gröna te från Zhenjang i sydvästra Kina. Som vi så pedagogiskt kan läsa på paketen skördas det för hand i mitten av april, och ska bryggas nånstans runt 70-75 grader. Hyfsat specifikt och hard core, vilket jag förstått är typiskt för butiken.

De obryggda telöven har en intensiv arom av gräsklipp och diverse hejvilt hackade grönsaker av grönaste sort, men det bryggda teet har bara en aningens aning av sådan grön arom, och kanske en hint av kokta grönsaker. Smaken är lätt och frisk, med bara ett uns syrlighet. Det är lite vaga toner av grönt, och kanske de där mandlarna de pratar om på paketet, jag vet inte riktigt. Beskan är beskedlig även efter fem minuters bryggning, men efterbeskan är juste, och drar lite åt gräsklipps-hållet. De våta telöven (ja, jag har börjat ta mig för vana att lukta på dem, i ren nyfikenhet) osar däremot intensivt av dragon och kokt kål, och en smula vått hö. Det här verkar dock inte precis hitta ner i tekoppen i någon större utsträckning, och det är kanske lika bra.

Det är inte ett de stora åthävornas te, men det är likväl ett mycket smakligt te, som försvinner fort i koppen. Det kan nog vara ett te där man kan experimentera med längre bryggtider – jag har något vagt minne av att tehandlarn talade om något sådant – för att se om de där luriga tonerna från de våta telöven kanske kan smita igenom lite. Hittills har jag testat två samt fem minuters bryggning, och skillnaden blev inte milsvid, även om femminutarn helt klart smakade mer.

Tre och en tredjedels grönska av fem möjliga. 129 kr/hg på In The Mood For Tea.

Verklighetens korv

av zonk

En korv är inte bara en mängd mer eller mindre tvivelaktiga slakteriprodukter och andra billigare substitut i en alltför trång kavaj. En korv är ett tillfälle, ett mer eller mindre medvetet val, en genväg eller en billig ingrediens, ett impulsköp eller en tillfällig blotta i din gard. Ibland kan korven bli något medvetet tillkrånglat, men oftare är den nog en sänkning av ambitionsnivån, en lösning på tidsbrist eller ett skralt bemängt konto. En korv är dock alltid mer än bara sina smaker och dofter, och även om dessa kan beskrivas, så är det ofta intressantare att tala om dess sammanhang. I korven har vi ett tvärsnitt av livet, från sommarens piggt röda chorizo på kolgrillen, glatt skvättande över sin kock och den hårt ansträngda gräsmattan, till en blek och ledsen kokt grillad med bröd i novemberslasket, i all hast, innan bussen går. Korven är med dig i nöd och lust, och inspirerade av vår egen tidigare analys av ölens många olika sammanhang, vill vi skriva om korvens alla tillfällen i med- och motgång, sommar som vinter, natt som dag. Vi kommer skriva om verklighetens korv, och om hur korven genomlyser ditt liv, och du korvens.

Te, toast och Time team.

av zonk

Vissa saker gör sig bara i kombination. Som te, toast och time team, vid det här laget en tradition hemma hos avd Bromma. Hett te, toast med ost och apelsinmarmelad, och engelska mysfarbröder (och mysfastrar!) som gräver i marken och donar med krukskärvor, det sitter som en keps en avslappnad lördagsförmiddag. För de som inte redan känner till den, är alltså Time team en dokumentärserie i reality-aktigt format (men väldigt renons på drama, tack och lov) om ett gäng arkeologer som gräver ut ett nytt ställe över helgen. Det är väldigt mycket England, med randiga tröjor, skrockande arkeologer med yrande hår, pittoreska jordbrukslandskap och d:o hus. Kanske är det därför det gör sig så bra med te. Gudarna ska veta att man kan bli sugen på något varmt att dricka med den medeltida nivå av husbyggande och speciellt uppvärmning och isolering som brukar förekomma på de brittiska öarna. Det kan likaledes vara en del av anledningen till att de föredrar halvljummen öl. Hursomhelst är ovanstående trio ett solitt recept för mys, även såhär års när det faktiskt är riktigt uthärdligt att vara utomhus, bitvis rentav njutbart.

Close, but no cigar

av zonk

Hoppet, hoppet kan blossa upp så hastigt, och släckas så fort. Fransk fruktkola, visst låter det som det hade kunnat fungera som något slags substitut för klassikern från Ako? Men nej. Istället för att som Brio smaka lite för lite, har fransmännen tryckt ner för mycket smak i sin fruktkola. Istället för en behaglig, lite pastellig, mjuk och krämig kola, blir man här närapå överfallen med fruktsmaker. Ja, och bärsmaker. Låt oss inte debattera om det borde ha hetat Ako frukt-och-bär-kola. Ni vill inte se den debatten. Det hade blivit smutsigt och hårt. En amerikansk presidentkampanj hade framstått som ett under av renhårighet och slag över bältet i jämförelse. Nåväl. Fransmännen håller inte igen, det smakar som sjutton, och ja, det är ju inte dåligt. Man kan göra så, men det är inte rätt. Det är inte en ordentlig fruktkola. Det har konsistensen och tugget helt rätt, men smakmässigt är det motsvarigheten till att trycka ner alla tangenter och pedaler på kyrkorgeln samtidigt, det är kul, men inte i längden. Likväl är det här en motgång som ger oss styrka, motsatsen till en Pyrrhus-seger – varje förekomst av någon slags fruktkolor talar ju för att det nånstans därute finns någon som begriper sig på hur sådant verkligen ska tillverkas. Hoppet lever, ja, hoppet lever än!

Fransk fruktkola, tre smakbomber av fem möjliga. Lösgodis för runtikring 20 kr/hg på en lokal Ica-affär.

Selimbong på Chaikhana

av zonk

Det är med blandade känslor jag beger mig till gamla stan. Visst är det mysigt med alla gränder och fina gamla hus men en mänska tål bara så många blågula plyschhjälmar med horn, älg-tischor, vikingarestauranger och turister på segways innan blodtrycket når farliga nivåer. Men har man nu fått höra att ett seriöst te-hak ska finnas här, så får man bita ihop, göra en snabb räd, och hoppas det håller.

Chaikhana ligger bakom tyska kyrkan och det innebär dessbättre att strömmen av turister är intermittent, snarare än oupphörligt forsande. På uteserveringen sitter man i vårsolen och ser italienare snubbla förbi, med ögonen fästa på tyska kyrkan, medan tyskar och holländare skallrar fram över gatstenen på hyrda el-sparkstöttingar. En man i kavaj och brun ullmössa strosar gatan lång. Mellan varven blir det nästan spöklikt tyst, tyska kyrkans klocka slår två.

Småningom kommer den något buttre kyparen med en Selimbong FTGFOP1 (det ska utläsas Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe, eller näst bästa kvalitet) 1st flush (första skörden) Darjeeling, ett organiskt svart te (måtte gudarna spara oss från det oorganiska teet!). Det har en mild arom, klassiskt te-ig, man kan nästan smaka sconesen, ja det är svårt att inte tänka på English breakfast tea. För några paranoida ögonblick frågar jag mig om jag verkligen skulle kunna skilja på det här teet och en kopp helt vanlig EBT. Raskt tar vi oss en smak-slurk, Selimbongen är bitter men fruktig, och man sitter och rullar beskan över tungan med visst behag. Persika och lite hallon, kanske ett och annat blåbär smiter förbi. Efteråt är tungan behagligt impregnerad med tebeska, och det känns betydligt klarare och renare i minnet än en EBT. Nån gång ska smaklökarna skolas, lika väl idag som någon annan dag, Orange Pekoe ska gnuggas in, och det är inte en process vi misstycker till.

Som teställe hade vi önskat att Chaikhana hade haft lite lapsang eller pu-erh på veckans temeny, och kanske att de hade hållt menyn uppdaterad online, de julteer som hemsidan gör reklam för är dessbättre långt borta i köttrymden.

Selimbong FTGFOP1, tre och en halv pekoe av fem möjliga, 95 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Påsklunch

av zonk

Som ortodox-sekulär svensk kan man ju inte låta en Högtid passera utan att åtminstone göra en ansträngning att inta traditionell svensk Högtidsmat. Ända sedan Birger Jarls dagar är det ju svårt för svensken att riktigt komma i stämning utan lite fransk vitlökssill, någon liten bit varmrökt norsk fjordlax, och helst en nubbe och en öl därtill. Sen kan man ju alltid lägga till en ostmacka, för det är ju, som Magnus Ladulås så vist sade, aldrig fel med en ostmacka, speciellt inte med cheddar. Som absolutist (även det en fin gammal svensk tradition!) håller jag ju mig borta från starkvarorna, men i övrigt känner jag att jag gjort en god ansats att upprätthålla traditionerna. Även om man hade kunnat lägga till några prinskorvar (det är aldrig fel att lägga till några prinskorvar), så får jag säga att högtidsstämningen infunnit sig. Gott så.

Second place is the first loser

av zonk

Man skulle kunna beskriva Brio frukt som en Ako fruktkola, fast inte lika krämig. Men man får inte glömma att den heller inte är lika skönt tuggig – först är den för hård, sedan för seg. Smakerna är snarlika, men lite tunnare, lite fattigare. Påsen är mindre, och är inte glatt rutig och prasslig. På det hela taget är alltså Brio frukt ett andrahandsval, en sekunda vara, en nödlösning. Den har dock en stor förtjänst jämfört med Ako fruktkola: den finns i sinnevärlden, den är tillgänglig, för en mindre summa kan du gå ut ur en butik med en påse i handen. Så även om second place is the first loser, som Dale Earnhardt brukade säga, har nöden ingen lag, och man tager vad man haver. Jag kommer köpa Brio frukt igen. Det kommer vara med blandade känslor, inte utan en viss sorg och saknad efter gångna tider, men jag kommer göra det.

Tre ersättningar av fem möjliga. Finns billigt i de flesta bättre snabbköp.

Ett fall och en lösning

av zonk

Problemet med att köpa te i högre takt än man dricker det har en enkel lösning, och det är att börja jobba. Min tekonsumtion har raskt ökat med flera hundra procent och visar inga tecken på att avmattas, och på fritiden är det alltför lätt att inta horisontalläge, långt borta från allt vad teaffärer heter. Huruvida det här är en långsiktig lösning på något sätt är svårt att sia om, det känns inte så, men det är väl ofta just sådana situationer som tenderar att permanentas, hur tillfälliga de än ska vara. Påsken riskerar dock välta allt över ända, en plötslig myckenhet ledighet – fem dagar, ett sant överdåd – kan lätt skapa obalans i teköpar-vs-tedrickar-ration. Det återstår att se hur mycket horisontallägets lockelse kan vara motvikt till detta.

Var är te-tokarna?

av zonk

Om man vill dricka suröl, spontanjästa gueuze, eller bara en IPA har Stockholm tusen och åter tusen vattenhål, men för te känns det som vi är där ölen var för 40 år sen, det är vanligt te och earl grey och frukt-te, men sen är det liksom inte så mycket mer bevänt med variationen. Var i Stockholm kan jag dricka te på klassiskt kinesiskt vis, gong fu cha? Var kan jag hitta femton sorters pu-erh i svalbo-, tegelsten- och puckformat, bryggt av entusiaster? Var ligger lapsangdimman tätare än London-smogen? Visst är man glad åt Stockholm Tea Centre, och online finns massor att köpa, men var är te-tokarna, de som ständigt sökar nya kickar i allt äldre och funkigare fermentationer, klistrigt kådigare rökt te, den mest välrullade gunpowdern, det isigaste kallbryggda teet, det ludnaste vita teet, den mesta orangea av alla pekoes.

Jag tror jag har svaret: de är på gång. 2019 kommer bli tetokens år, där man debatterar bryggtemperaturer och filter, förkastar eller försvarar påste, lagrar sin fina pu-erh i tehotell, och ivrigt köper tekannor av yixing-lera. Att ha en pee-pee tea boy kommer vara höjden av estetik. 2019 kommer vi ta vår revansch, 2019 är året när ingen kommer undgå tevågen. Food trucks beware, här kommer tevagnarna!

”Jätte” salt

av zonk

Först var det bara pappahumorn som var oemotståndlig, för att inte tala om den implicerade särskrivningen, eller den lagom obegripliga omslagsbilden – varför är jätten nån slags grön lada, och vad hittar man bakom dörren mellan benen? Vad är dealen med den vita fyrkanten på den stora svarta brickan, serverar jätten oss en gigantisk saltkristall eller vad är på gång egentligen? ”Jätte” salt har dock snabbt blivit en av mina go-tos: sådär härligt pulvrigt salmiak-lakrits-salta, straightforward, gör precis det de ska. Man kan suga på dem ganska länge efter att stoftet på ytan är borta, eller tugga sönder dem direkt. Ett par stycken i snabb följd sitter som en keps. Inget klabb, inget meck med papper eller annat, bara ploppa dem i munnen. En klassiker, helt enkelt, och med tanke på hur det brukar gå för sådana är det läge att passa på och njuta medans tid är!

Fyra sältor av fem möjliga.