Tagg-arkiv för: café

Ett öde värre än Waynes

Mannen på den gröna skylten har tänkt rätt. Fontänen t.v. i bild.

Det var dags att gå på café, och jag har av någon anledning knappt gjort det på Norrmalm. Stegen gick utan planering men jag hade siktet inställt på något annat än en kedja, speciellt inte Waynes. Man vill ju söka det lite mer egna och lokala, säger man sig, kedjor är så otrivsamma. Ja, ska jag vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när vi stegade in på Café 60, förstrött noterande att kaffebröd och liknande låg trivsamt fritt att plocka på sig på väg till kassan, praktiskt framlagt i sina kartonger, som en liten hinderbana fram tills man skulle beställa. Helt utan att notera mindre kommentarer från min kafékumpan om det hygieniskt tveksamma i denna hantering beställdes te från en radda burkar som av döma av det bärnstensfärgade skiktet på glaset hängt med ett tag.

Med varsin bulle på fat klev vi upp för en pittoreskt brant trappa till en övervåning som vi snart noterade var ganska välbefolkad, om inte fysiskt så definitivt i atmosfär. Det är fint att jobba hårt och det var en varm dag men vi kände oss nödgade att vända nedåt för trappan vars vinkel brandinspektionen möjligen hade haft några spetsiga kommentarer om. Nere såväl som uppe var det väl möblerat så att inte onödig golvplats slösades bort, med väl insuttna läderfåtöljer som var betydligt stadigare än de ganska svajiga dito på ovanvåningen. Mitt i lokalen stod en liten torrlagd fontän, som en artistisk centerpiece, och bildade en stilig kontrapunkt till de vita fyrkanter som satt i en smal bård längst upp på den mörkbruna fondväggen. Pizzavalvet ut till entrén flankerades av två ståtliga svarta spjut i någon okänd metall. Varför endast det ena begåvats med ett ljus är jag fortfarande inte säker på.

Efter att man fått loss skorna från tuggummin och andra substanser kunde man slå sig ner i den praktiskt filtförsedda soffan och efter en kort argumentation med servitören fick vi vad som antagligen var någon annans te-beställning, då vi på nåt sätt inte hade fått någon nummerlapp, vilket servitören verkade hålla för aningen märkligare än glass-strutar regnandes sidlänges för Sveavägen utanför. Teet kom i charmigt kantstötta muggar och med det började nån slags gissningslek om vad vi egentligen fått och om någon fått det de borde, och det var inte helt glasklart vad som var svart te eller svart te med en smak av björnbär, men vi lät det inte störa oss när vi med friskt mod gav oss på våra bullar. Dessa visade sig ha ett gult innanmäte i en oroväckande skarp nyans, men hade en relativt neutral smak med fokus på socker. Exakt vilken sorts svart te som egentligen hamnat i min kopp var svårt att utreda, det var otvetydigt svart och inte smaksatt, men var nog inte tillräckligt starkt i karaktären för att riktigt noteras över platsintrycken. Det faktum att de föregående gästerna lämnat halvfulla muggar och halvätna bakverk framstod med tiden som mer och mer begripligt. Det sparsamma klientelet verkade huvudsakligen bestå av tonåringar med ett överskott av fritid samt folk som gått in av misstag.

Det var med lättnad vi klev ut i Sveavägens väldoftande luft igen och när vi gick förbi ett Waynes en bit längre ner längs Sveavägen kunde vi inte låta bli att slås av hur förbaskat trevligt, hygieniskt och gemytligt det såg ut. Hur deras te smakar vet jag fortfarande inte, men jag har en misstanke om att en jämförelse på denna punkt inte heller den kommer utfalla till fördel för Café 60.

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Selimbong på Chaikana

Det är med blandade känslor jag beger mig till gamla stan. Visst är det mysigt med alla gränder och fina gamla hus men en mänska tål bara så många blågula plyschhjälmar med horn, älg-tischor, vikingarestauranger och turister på segways innan blodtrycket når farliga nivåer. Men har man nu fått höra att ett seriöst te-hak ska finnas här, så får man bita ihop, göra en snabb räd, och hoppas det håller.

Chaikana ligger bakom tyska kyrkan och det innebär dessbättre att strömmen av turister är intermittent, snarare än oupphörligt forsande. På uteserveringen sitter man i vårsolen och ser italienare snubbla förbi, med ögonen fästa på tyska kyrkan, medan tyskar och holländare skallrar fram över gatstenen på hyrda el-sparkstöttingar. En man i kavaj och brun ullmössa strosar gatan lång. Mellan varven blir det nästan spöklikt tyst, tyska kyrkans klocka slår två.

Småningom kommer den något buttre kyparen med en Selimbong FTGFOP1 (det ska utläsas Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe, eller näst bästa kvalitet) 1st flush (första skörden) Darjeeling, ett organiskt svart te (måtte gudarna spara oss från det oorganiska teet!). Det har en mild arom, klassiskt te-ig, man kan nästan smaka sconesen, ja det är svårt att inte tänka på English breakfast tea. För några paranoida ögonblick frågar jag mig om jag verkligen skulle kunna skilja på det här teet och en kopp helt vanlig EBT. Raskt tar vi oss en smak-slurk, Selimbongen är bitter men fruktig, och man sitter och rullar beskan över tungan med visst behag. Persika och lite hallon, kanske ett och annat blåbär smiter förbi. Efteråt är tungan behagligt impregnerad med tebeska, och det känns betydligt klarare och renare i minnet än en EBT. Nån gång ska smaklökarna skolas, lika väl idag som någon annan dag, Orange Pekoe ska gnuggas in, och det är inte en process vi misstycker till.

Som teställe hade vi önskat att Chaikana hade haft lite lapsang eller pu-erh på veckans temeny, och kanske att de hade hållt menyn uppdaterad online, de julteer som hemsidan gör reklam för är dessbättre långt borta i köttrymden.

Selimbong FTGFOP1, tre och en halv pekoe av fem möjliga, 95 kr för en liten kanna, Chaikana.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.