Det finns kriek som mest av allt påminner om Bob blandsaft, det finns kriek vars syrlighet är en effektiv synergi av surkörsbär och gueze, men de mer behagliga mellantingen kan stundtals lysa med sin frånvaro. Då är det trevligt när besökare från Vällingby spatserar förbi, oförhappandes med just ett sådant trevligt mellanting. Så hav förtröstan – Boon kriek (från belgiska bryggarna Brouwerij Boon) är här för dig som vill ha ett intimt samkväm med körsbäret, och utforska dess varje nyans, sitta och suga varje droppe smak ur den, med kärnan på tungan. För öl i ordets mer alldagliga bemärkelse är det ju inte precis tal om. Men lite som ett mer vuxet alternativ till den Freeze alkoläsk man som glin drack som en liten paus, en liten uppfriskare, mellan första och andra halvdussinet rumpvarm Åbro orginal direkt från flaskan, på nån syntklubb vars alkoholtillstånd kanske inte tålt närmare granskning, ja, lite på det viset kan man ta sig en Boon kriek. Eller så kanske man kan slänga sig med den som aperitif, eller som välkyld smuttdryck soliga dagar. Se bara till att ha några öl redo, ifall lusten faller på.

Tre och tre fjärdedels episkt körsbärsäventyr av fem möjliga. Nr 89976 på monopolet.

Från trappistbryggarna Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, som av förståeliga skäl oftast kallas Achel, kommer en överladdad sviskontorped vid namn Extra Bruin. Denna blytunga fruktkompott, som närmast ger associationer till högoktanig barley wine, är inte något för den som jagar beska, nej, det är en besinningslös orgie i malt, katrinplommon och kanderad frukt, med en smula hö och källare lite sådär på kanten. Med sant belgisk magi är detta inte bara drickbart utan rentav njutbart, det är alls ingen kakafoni, utan en sluten, mörk, alkoholstinn helhet, lite som man föreställer sig ett Trappist-kloster.

Tre och en halv evighet inne i ett alkoholdränkt romrussin av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, vilket däremot Achels Brun (utan Extra) gör, och likaledes deras Blonde, för den som känner sig hågad att beställa ett helt kolli om 24.

Kwak är kanske lika känd för sitt tokroliga glas som sin smak. Sen är den förvisso en aning anonym (man skulle kanske kunna säga att den påminner om en leffe), om än inte dålig. Den klockar in på myndiga 8.4%, och är maltigt rund, god och fin, men med lite motspjärn, en beska i red beer-stil, och det porlar ordentligt på tungan, fräser, sprätter och bubblar. Den har en viss jästighet, men det är behagfullt i sorten. Således lyckas den distrahera från procenthalten, och håller sig upprätt trots att den är så lastad med både alkohol & sötma att regalskeppet Vasa verkar stabilt i jämförelse.

Tre svajande glas av fem möjliga. Nr 1664 på systembolaget.

Gödsvinet syd har tidigare i förbifarten druckit Rochefort utan att så noga kika på vilken av deras öl det varit, och varit nöjda därvid. Redan vid uppkorkningen är det dock glasklart att nr 10 inte tidigare avsmakats, och att det kanske hade varit bäst att fortsätta så. Det luktar lurigt, vagt kemiskt, brödigt, som om ett experiment i bryggning spårat ur på ett sätt man kanske annars mest förknippar med galna vetenskapsmän i 80-talsfilmer med mer självlysande grönt gunk än budget. Dvs, galet och fel på det där närmast konstruktiva, intressanta sättet som ytterst sällan inträffar i verkligheten, där felaktig bryggning snarare leder till nåt som luktar som ett veckogammalt väl begagnat plåster. Nej, det är inte en obehaglig doft, men likväl oväntad, och illavarslande.

Första slurken bekräftar denna känsla av Frankensteins öl: det är ganska sött, med en snabbt framspringande fruktig, märklig smak, som drar åt vingummin, små flaskor med bjärt färgade essenser, estrar i kemilabbet, och den är brödig på ett onaturligt sätt, med klistriga drag av honung och lönnsirap. Sjutusan stark är den också, 11.3%, och det blir för mycket, det håller inte ihop. Så i slutändan sitter man där med en lätt obehaglig kittlande känsla på tungspetsen och undrar var allt gick så fel. Liksom Frankensteins monster är det liksom inte så att bitarna för sig är helt fel, men det enda man ser är sömmarna, och helheten. Och det är inte vackert.

Två puckelryggiga belgare av fem möjliga. Nr 1627 på systembolaget.