Maris Otter Vintage Ale (11712)

maris-otter-vintage-aleInte bara körsbäret utforskades grundligt när de två svinavdelningarna Vällingby & f.d. syd senast klinkade glas med varann, nej, längst ner i den medhavda påsen lurade även en vällagrad ale. Likt den där suspekta men lockande högen med frukt längst nere i ett mörkt hörn av trädgården, är Maris Otter Vintage ale en osalig kompott av fallna, mörknande plommon, fläckig äppelkart och svartnande körsbär, tung och rusig, allt annat än pur, men likväl lockande, aromatisk, rik. Över detta spelar en skir, ljusgrön humlebeska, likt sommarsol i maskätna plommonblad. Det är en poetisk om än inte helt balanserad brygd som Stroud Brewery har fått fram, men likväl mycket njutbar. Man kan dessutom smutta i trygg förvissning om att den är vegansk – inga getingar har gått vilse i fallfrukten. Eller hade det krävts ahimsa-märkning för att undanröja allt tvivel på den punkten?

Fyra alkoholstinna, slött vinglande getingar av fem möjliga. Nr 11712 på systembolaget.

Boon kriek (89976)

boon-kriekDet finns kriek som mest av allt påminner om Bob blandsaft, det finns kriek vars syrlighet är en effektiv synergi av surkörsbär och gueze, men de mer behagliga mellantingen kan stundtals lysa med sin frånvaro. Då är det trevligt när besökare från Vällingby spatserar förbi, oförhappandes med just ett sådant trevligt mellanting. Så hav förtröstan – Boon kriek (från belgiska bryggarna Brouwerij Boon) är här för dig som vill ha ett intimt samkväm med körsbäret, och utforska dess varje nyans, sitta och suga varje droppe smak ur den, med kärnan på tungan. För öl i ordets mer alldagliga bemärkelse är det ju inte precis tal om. Men lite som ett mer vuxet alternativ till den Freeze alkoläsk man som glin drack som en liten paus, en liten uppfriskare, mellan första och andra halvdussinet rumpvarm Åbro orginal direkt från flaskan, på nån syntklubb vars alkoholtillstånd kanske inte tålt närmare granskning, ja, lite på det viset kan man ta sig en Boon kriek. Eller så kanske man kan slänga sig med den som aperitif, eller som välkyld smuttdryck soliga dagar. Se bara till att ha några öl redo, ifall lusten faller på.

Tre och tre fjärdedels episkt körsbärsäventyr av fem möjliga. Nr 89976 på monopolet.

Heaven (89810)

heavenDet jämtländska himmelriket är mörkt, rökigt och sombert. Huruvida det besjungs av små damer inne i elementet ska vi kanske låta vara osagt, men det är alltigenom fint, och man känner nog att man har en bra sak, när man sitter där med ett glas i näven. Så kanske?

Själva vill de helst kalla det mörk lager. Jag hade hellre spunnit vidare kring svartvita, korniga bilder av män med osannolikt hår, för det ger åtminstone mig betydligt bättre vibbar än det slabb som brukar kallas mörk lager, som jag vill kalla lager-med-sirap-och-sockerkulör, för även om det inte rullar av tungan, så är det något man kan kalla det utan att känna sig som en hund och usel lögnare.

Nej, jag håller hårt i mitt outgrundliga himmelrike, jag behöver inget begripa, jag trivs i röken, mörkret, dimmorna, i den alltomslutande svärtan man så gärna återvänder till.

Fyra Lynchanstrukna recensenter av fem. Nr 89810 i systembolagets beställningssortiment.

Bedarö Bitter (1410)

bedaro-bitterNär fd. Gödsvinet syd (numera baserade i vår kungliga huvudstad) fick tillfälle att prova på det modernaste av det moderna, tog vi givetvis tillfället i akt. Vi talar givetvis om livet i en av Sveriges utposter för framtiden, ABC-orterna, dessa våra kronjuveler från vårt samhälles guldålder. Gödsvinet Vällingby står för detta storslagna värdskap, per distans, från München, generöst upplåtande sina lokaler till tillfälligt displacerade sydlänningar.

Så efter avnjutande av det moderna samhällets läckraste och mest praktiska delikatesser, såsom frysköttbullar, fryst pytt-i-panna, och snabbkaffe, krävs det ju något att fukta strupen med. Vi framhåller här det utmärkta urval drycker som finns på systembolaget Vällingby, utan dessa onödigt distraherande skaror av knepig öl från all världens hörn. I modernitetens tecken är det storskalighet, industriell produktion, och effektivitet vi hyllar!

Nåja. Efter att tillfälligt ha tappat koncepterna inför denna dånande framtidsvision låg en selektion alkoholhaltiga drycker i huvudsak baserade på malt, humle, jäst och vatten i vår varukorg. Först i glaset blev en gammal bekant, Bedarö Bitter. Måhända är Nynäshamns ångbryggeri mer storskaligt och industriellt än det låter, vi kan bara hoppas. Hursomhelst är detta är enligt flaskan överjäst ale, vilket sånär hade undsluppit vår uppmärksamhet, vi var på god väg att kalla detta en bättre lager, om än kanske inte helt i misshugg rent smakmässigt sett. Huruvida det rör sig om en amerikansk eller engelsk ale framgår inte, men det hade nog kunnat platsa som vilketdera, det är rejält besk men ändå återhållen öl, sammanhållen, en helhet, en öl man kan dricka många av, i bästa session-stil. Rekommendationen är att avnjuta den vid 11-13 grader, vilket ju onekligen ger en något engelsk känsla, och i slutändan är det nog det intrycket som står fast: en sådär lite rund och fruktig öl, ärke-engelsk, lite Nick Frost, typ.

Fyra mestadels moderna livsstilar av fem möjliga. Nr 1410 på Systembolaget.

Achel Extra Bruin

achel-extra-bruinFrån trappistbryggarna Brouwerij der Sint-Benedictusabdij de Achelse Kluis, som av förståeliga skäl oftast kallas Achel, kommer en överladdad sviskontorped vid namn Extra Bruin. Denna blytunga fruktkompott, som närmast ger associationer till högoktanig barley wine, är inte något för den som jagar beska, nej, det är en besinningslös orgie i malt, katrinplommon och kanderad frukt, med en smula hö och källare lite sådär på kanten. Med sant belgisk magi är detta inte bara drickbart utan rentav njutbart, det är alls ingen kakafoni, utan en sluten, mörk, alkoholstinn helhet, lite som man föreställer sig ett Trappist-kloster.

Tre och en halv evighet inne i ett alkoholdränkt romrussin av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, vilket däremot Achels Brun (utan Extra) gör, och likaledes deras Blonde, för den som känner sig hågad att beställa ett helt kolli om 24.

Kwak (1664)

kwakKwak är kanske lika känd för sitt tokroliga glas som sin smak. Sen är den förvisso en aning anonym (man skulle kanske kunna säga att den påminner om en leffe), om än inte dålig. Den klockar in på myndiga 8.4%, och är maltigt rund, god och fin, men med lite motspjärn, en beska i red beer-stil, och det porlar ordentligt på tungan, fräser, sprätter och bubblar. Den har en viss jästighet, men det är behagfullt i sorten. Således lyckas den distrahera från procenthalten, och håller sig upprätt trots att den är så lastad med både alkohol & sötma att regalskeppet Vasa verkar stabilt i jämförelse.

Tre svajande glas av fem möjliga. Nr 1664 på systembolaget.

Kontextens makt

biscara2På Gödsvinet har vi alltid gjort vårt bästa för att inte låta objektivitet eller faktakoll komma i vägen för en god historia. Icke desto mindre kan man ju efter ett visst antal druckna öl få intrycket att man vet vad man tycker om vad som är i glaset. Och det gör man ju. Saken är bara den att glaset inte är i ett vakuum, det är inte ensamt på en öde ö, det är i en varm, vänlig hand, och handen sitter på en arm, på en person som är på en plats, på ett humör, på pickalurven, mer eller mindre. Det är ingalunda så att Gödsvinet syd inte varit varse om dessa faktum. Deras fulla kraft har kanske däremot underskattats. Exempelvis är det två väldigt olika saker att intaga en öl, säg till exempel en Biscara, bara för att ta en i högen, som veckans första öl en varm solig fredag nere i söder, eller som tredje eller fjärde öl för kvällen, efter en Epic Ipa. Man skulle kunna säga som så att den förra av de två situationerna är lite mer till Biscaras fördel. Kanske blir betyget lite därefter.

Gödsvinet syd får därför flagga för att framtida inlägg huvudsakligen kommer mogna och växa fram i en helt annan kontext. Från en solig italiensk söder kommer vi att relokalisera till den fjärran norr, Hyperborea, till svearnas och götarnas huvudstad. Vi talar alltså om Stockholm. Än har det inte avgjorts exakt var bopålarna ska slås ner lite mer permanent, men inom kort ska Gödsvinet syd ändå bli.. Gödsvinet Norr 3? Det får dryftas på nästa svinmöte, om inte förr. Sen får framtiden utvisa vilka intryck och runtikringfaktorer som kommer vara mest utmärkande för denna nya hemort. Kanske är det mindre troligt att här råka på en bar, där man vid en förfrågan om en gin & tonic, får svaret ”vi har bara de drinkar som står i drinklistan”. Men man vet ju aldrig. Kanske har Stockholm och de bitar av Italien som trängs runt alpernas fötter mer gemensamt än man först skulle kunna tro.

Lundafolk

Om vissa öl lundafolkfinns det mer att säga, om andra mindre. Om Lundabryggeriets Lundafolk, en folköl från Lund med folk från Lund på etiketten (ni ser den underfundiga vitsen) finns det verkligen inte mycket att säga. Trots en racka till synes utmärkta ingredienser blir det här en aning för slätstruket, lite som det Lund den ska återspegla. Funkar alltså bättre som metafor än som öl.

Två nogsamt mikrobryggda Falcon export av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Anchor Steam Beer (1575)

anchor-steamMin far har alltid envist hävdat att marketing fick för sig att kalla ölen ”steam” för att flaskorna, jäskärlen, eller nåt annat rengjordes med ånga, men på flaskan står det däremot att öl bryggd under enkla förhållanden på västkusten – utan is (bara tanken!) – kallats steam, och bluddrar vidare något oklart om en fascination inför att det blev karbonerat, alltså att ölen bubblade. Det är svårt att säga vilken av anledningarna som skulle vara dummast, men låt inte det kasta någon skugga över Anchor steam. Det är en småmysig pale ale, med en schysst men inte påträngande beska, och en len, rund maltighet, ja, det är nästan lite engelsk ale över den. Det är inte tu tal om några blommiga, prunkande fruktiga toner av humle här, nej, det är en distinkt, enkel bitterhet, närapå pilsnerbeska. Anchor Steam är inget överdåd, men åker likväl med i korgen ibland på systemet – en juste, trevlig öl till maten, som inte tar över.

Tre och en halv ångpuff av fem. Nr 1575 på systembolaget.

Rochefort 10 (1627)

rochefort-10Gödsvinet syd har tidigare i förbifarten druckit Rochefort utan att så noga kika på vilken av deras öl det varit, och varit nöjda därvid. Redan vid uppkorkningen är det dock glasklart att nr 10 inte tidigare avsmakats, och att det kanske hade varit bäst att fortsätta så. Det luktar lurigt, vagt kemiskt, brödigt, som om ett experiment i bryggning spårat ur på ett sätt man kanske annars mest förknippar med galna vetenskapsmän i 80-talsfilmer med mer självlysande grönt gunk än budget. Dvs, galet och fel på det där närmast konstruktiva, intressanta sättet som ytterst sällan inträffar i verkligheten, där felaktig bryggning snarare leder till nåt som luktar som ett veckogammalt väl begagnat plåster. Nej, det är inte en obehaglig doft, men likväl oväntad, och illavarslande.

Första slurken bekräftar denna känsla av Frankensteins öl: det är ganska sött, med en snabbt framspringande fruktig, märklig smak, som drar åt vingummin, små flaskor med bjärt färgade essenser, estrar i kemilabbet, och den är brödig på ett onaturligt sätt, med klistriga drag av honung och lönnsirap. Sjutusan stark är den också, 11.3%, och det blir för mycket, det håller inte ihop. Så i slutändan sitter man där med en lätt obehaglig kittlande känsla på tungspetsen och undrar var allt gick så fel. Liksom Frankensteins monster är det liksom inte så att bitarna för sig är helt fel, men det enda man ser är sömmarna, och helheten. Och det är inte vackert.

Två puckelryggiga belgare av fem möjliga. Nr 1627 på systembolaget.