Imperial stouts är ibland aningen överladdade öl – beskan börjar dra åt IPA-hållet eller där förbi, och maltigheten har för att kompensera skruvats upp så den skulle få en vanlig stout att brista i sömmarna och trycka sig ut flaskan med våld, och man känner hur svångremmen börjar hugga till redan efter ett par klunkar. Måttlighet är ju kanske inte den dygd som de hårt arbetande skottarna på Brewdog håller högst, men Rip tide är faktiskt en relativt (nåja) återhållen imperial stout. Därmed inte sagt att man inte sitter med en humlebomb i näven som kan brisera vilken sekund som helst – men man kan liksom i teorin tänka sig att ta en till på direkten, vilket man inte kan säga om alla imperial stouts. Beskan broderar inte ut sig i mångordiga haranger om frukt, metaller, eller kalla källare, och maltigheten är en inte en värld av knäcktoner, honung, och all annan naturens söta och dolska försök att försöka få din LCHF-diet att gå i stöpet.

Tre och en halv skotsk dygd av fem möjliga.

Man kan ju beklaga sig över systemets sortiment ibland (kan vi inte få lite mer Flying dog?), men de har trots allt ett hyfsat utbud av Brewdogs skapelser. Zeitgeist är en stabil black lager, och på typiskt Brewdog-vis så tar den ut svängarna lite mer än sina fränder inom genren. Den är betydligt fylligare än vad man är van vid från tysk Schwarzbier eller tjeckisk dito, krispigt torr, härligt besk, med en viss maltig avrundning, utan att för den skull närma sig stoutens eller porterns runda, tunga sötma. Alkoholen biter till en liten aning, trots ölens modesta 4.9%.

Fyra leende skottar av fem möjliga. Rinner ner vackert i strupen!

Ibland sitter man och vrider sig, och kan bara efter viss vånda bestämma sig för vilken av alla de delikata brygder som saluförs man först ska föra till sina läppar. Ibland sitter man med en kort lista av inte alltför fascinerande karaktär, och bara testar något i ren desperation, i blind förhoppning om att det ska vara någotsånär drickbart. Det senare är dessvärre alltför vanligt för en ölfantast strax söder om de italienska alperna. Old Jock Ale, i sin tur, är tyvärr ett typexempel på standardresultatet – en synnerligen menlös öl som egentligen inte smakar mycket av något alls. Old Jock Ale har en ytterst välbalanserad brist på beska, maltighet och kolsyrning, och sticker inte ut i någon riktning alls, inte ens i vattnighet: Corona är helt klart bättre som mineralvatten betraktat. Det enda egentliga resultatet är väl att man är aningen mindre nykter efter än före, vilket väl får sägas vara ett steg i rätt riktning, i det fall man ser sig tvungen att dricka Old Jock.

En porlande bäck av fem möjliga.

Jag när en viss misstänksamhet mot öl i genomskinliga flaskor. Förvisso kan man ju på diverse alkemiska vägar göra ölen immun mot solens försök att skunka till den, men tja – är det inte snarare så att den öl man hittar på genomskinlig flaska allt som oftast inte precis har så mycket med öl att göra? Lite sådär ovetenskapligt tänker man sig att tja, eftersom Corona inte precis är öl annat än genom en definition så vid att den är meningslös, så blir den heller inte dålig. De där anekdoterna om McDonalds-hamburgare som håller sig åratal i rumsvärme gör sig liksom påminda, man kan verkligen se det framför sig: en postapokalyptisk scen, där någon ur ruinerna drar fram en back 150 år gammal Corona, som en grupp män (givetvis klädda i bitar av bildäck hopsydda med navkapslar, etc) glatt dricker, och drycken är lika friskt intetsägande som dagen den bryggdes.

Nåväl. Till saken. Old Empire är, sina vapenbröder i klar flaska till trots (Newcastle brun öl, någon? Innis & Gunn? Ah, jahaa, ni var sugna på en öl..), inte så pjåkig. Den har en viss anstrykning av apelsinjuice, men är på det hela taget en hyfsad IPA. Ingalunda humligast i klassen, inte maltigast, beskast, fruktigast – men klart godkänd. Tre glada överraskningar av fem möjliga.

Från flaskan kan man utläsa att Old Tom gör denna chokladstout genom att, ja just precis, blanda kakao och vanilj i sin vanliga ale. Det låter som ett skämt – nej men vänta, chokladstout, det heter ju så efter chokladmalten, och det är ju en anspelning på färgen, inget annat! Men Old Tom är helt blodisande allvarliga med denna dryck, som ju alltså mest låter som någon slags ölbaserad dessert. När man sitter där med en hel hoper kakao- och vaniljtoner på tungan, och känner alen försiktigt tassa bort neråt tungroten, kuvad, kuschad och hunsad, ja.. då är det där efterrättsintrycket ganska nära till hands. Riktigt fullt så illa som det låter är det dock inte, även om detta knappast kvalar in i toppskiktet av stouts – drycken är åtminstone förhållandevis torr, och det som antagligen hade börjat få anstrykningar av sliskig likör vid minsta sötma, håller ihop förvånansvärt väl. Likväl tvivlar jag starkt på att det blir några fler Old Tom Chocolate Stout för min del.

Två och en halv pralin av fem.