Efter att ha läst på Brùton-bryggeriets hemsida och från deras knaggliga turistbroschyrs-engelska uttytt något om de av deras öl vi ännu inte smakat, gjorde Gödsvinet syd ett tappert men i slutändan fruktlöst försök att övertala sitt middagssällskap att beställa något annat än deras öl Bianca. Vi kan förvisso stundtals, vissa skulle säga anfäktade av martyrskap, vi säger hellre med omtanke om konsumenten, dricka öl för vilka vi inte har några större förhoppningar, men att låta det gå ut över en intet ont anande omgivning är att gå för långt.

Men la cucaracha spelade för tredje gången på en volym som varken gjorde våra öron eller de något underdimensionerade högtalarna gott, diverse förfriskningar hade redan passerat revy, och snart satt alla där med varsitt glas Bianca. Det stod snabbt klart att detta inte varit något lyckoskott, och glasen tömdes endast långsamt, under plågat grimaserande. Biancas övriga innehåll må vara finaste humle, malt och vatten, men det smakar av en enda sak, och de är de apelsinskal (sic!) som bryggarna Brùton, månne under inflytande av psykoaktiva substanser, haft i denna brygd. Gödsvinet syd har aldrig närt någon större faiblesse för apelsinjuice, och efter vissa upplevelser i ungdomen ser vi det för gott att i möjligaste mån dricka något annat. Inte för att Bianca behöver något sådant mentalt bagage för att bli en mindre njutbar upplevelse, det klarar den av på egen hand, med den äran. Utöver en bitande torr, besk, tungskrynklande bitterhet, diverse fadda citrustoner, och en molande eftersmak av gamla soljästa apelsiner, är det inte mycket bevänt med Bianca. Den närmaste referenspunkten inom ölvärlden skulle möjligen vara Oud Beersels Oude Geuze Vieille, fast utan alla de kännetecken för öl denna belgiska spontanjästa sak trots allt har.

En halv skrumpen fjolårsapelsin av fem möjliga. Undvik.