Okategoriserad

The Maharaja Imperial IPA (11739)

av Johan

Jag har aldrig varit i Indien. Det har inte Averys Maharaja Imperial India Pale Ale heller. Det spelar ingen roll. Ifall jag reser någonstans snart så blir det till Boulder i Colorado, USA.

En öl blir inte fylligare än så här. För att kunna få en uppfattning om smaken måste man praktisera nykterhetsrörelsens utmärkta rekommendation ”varannan vatten”. En mun IPA, en mun av Vällingbys kommunala kranvatten. Det är en vinnande kombination, om än en som upphovsmakarna aldrig förutsåg.

Humlesmaken är direkt bedövande, beskan är överväldigande och alkoholhalten (10,2%) gör något med din förmåga att finna adjektiv. Maharaja Imperial IPA är ganska långt ifrån öl i bemärkelsen ”ta en öl”. Detta är en flaska som kräver mer än så. Avboka dina möten, fäll ner persiennerna och ta ur batteriet i telefonen, här krävs koncentration och en del arbete.

78,80 kronor på systembolaget, nummer 11739 i katalogen

3 långtidsprojekt av 5 möjliga

XX-bitter (11784)

av Johan

Brouwerij De Ranke har tagit steget till en extra bitter bitter genom att lansera extra extra bitter. De har tagit bitterheten till en helt ny nivå. Min gissning är att de har nått så långt som de kan nå med den. Vi kommer aldrig att få se XXX-bitter. Det är helt enkelt inte ett säljande namn.

Ärligt talat förstår jag inte all uppståndelse kring denna öl. Det är en milt fruktig öl som har en mångsidig och ganska angenäm smak med en mycket påtalig beska. Samma sak kan dock sägas om många andra öl och jag kan inte se på vilket sätt denna skiljer sig från dem. Det finns förstås inget som säger att en öl måste skilja ut sig.

24,90 på systembolaget, nummer 11784 i katalogen

3 tidningsankor av 5 möjliga

Släpp i släppet

av Johan

Jag är vanligtvis inte mycket för traditioner. Det finns dock återkommande högtider som är så fina att man inte kan låta bli att ryckas med i festligheterna. Den kanske främsta bland dessa är systembolagets släpp av höstens nyheter.

Förväntningarna på året släpp var höga och de bara växte när vanligtvis välunderrättade källor berättade om de oktoberfestöl som ingick bland nyheterna. Jag höll ut till klockan fyra innan jag smet från kontoret. Det var ungefär två timmar efter att jag kommit dit.  Det finns en tid för allt men det finns bara en första september och bara ett höstsläpp. Det var åtminstone vad jag trodde.

Hyllan för nyheter är vanligtvis välfylld på Östermalms mest uppnästa systembolag. Idag fann jag också en rad nyheter men inga som helst oktoberfestöl. Jag hejdade ett förbipasserande biträde med en offensiv helkroppstackling för att fråga efter det tyska guldet. Han informerade mig motvilligt om att höstsläppet ej skall sammanblandas med oktoberfestsläppet. Det senare inträffar tydligen först i mitten på september och det skall ses som ett ”släpp i släppet” av höstens nyheter.

Jag köpte en av allt som var nytt och gick ut på Nybrogatan med en molande längtan till Bayern. Föga visste jag att mina prövningar bara börjat.

Det skulle visa sig att någon spottat ett tuggummi på spåret någonstans i höjd med Liljeholmen och till följd av detta befann sig tunnelbanan i ett långt gånget tillstånd av upplösning längs med hela den röda linjen. De tåg som fortfarande var operativa var fulla till bristningsgränsen och sedan lite till. På Östermalmstorgs tunnelbanestation gick det inte att borda tåget mot Norsborg med mindre än hot om dödligt våld och trots traumat på systembolaget var jag inte fullt ut där än.

Den röda linjen till T-centralen var uppenbarligen ett förlorat slag redan från början och jag bestämde mig snart för att bryta upp och hajka bort till Hötorget i hopp om att den gröna linjen klarat sig bättre. Det var därför jag kunde ses släpa en komplett uppsättning av systembolagets höstkollektion över Stureplan och längs med Kungsgatan kring klockan fem i eftermiddags. Jag var åtminstone inte tyngd av några oktoberfestöl.

Tåget mot Hässelby strand verkade först fullständigt normalt. Visserligen satt jag inklämd mellan en hårdrockare och – mer oväntat – en ortodox jude men efter att ha pendlat mellan Vällingby och Slussen ett par månader så har jag på tunnelbanan redan sett alla mänskliga särarter kända av vetenskapen.

Vad ingen av oss kunde veta var att tågets förare hade för avsikt att testa huruvida man kan få 1500 pendlare att lyfta från sätena samtidigt. Han accelererade upp tåget i häpnadsväckande hastighet för att sedan bromsa kraftigt. Denna process upprepades ett halvdussin gånger mellan varje station. Sedan förtöjde han hela tåget vid perrongen i Kristineberg i 10 minuter, förmodligen så att vi passagerare skulle få tillfälle att begrunda det stora som vi precis fått vara med om.

Då vi åter rullade annonserades det från högtalarna att det befann sig inte mindre än fyra tåg på Tranebergsbron samtidigt. Jag var inte säker på om vi förväntades applådera eller ringa en taxi.

Återstoden av resan var relativt odramatisk. Jag förväntade mig att mannen i AC/DC tröjan skulle gå av i Rocksta men han lämnade oss redan vid stationen innan. Han var förmodligen glad att vara back in Blackeberg.

Mina egna känslor var mer blandade. Den dramatiska färden från staden hade jag spenderat med att fånga rullande flaskor och skriva det här utan att armbåga min hebreiske granne mellan revbenen. Att blogga på papper kommer aldrig att slå igenom under sådana omständigheter.

Jag ser inga oktoberfestöl komma min väg än på ett tag. Det är dock – påminner jag mig – blott september. Det finns en tid för allt.

Hälsosvinet

av Johan

Sommaren är över och det hjälper inte att låtsas som något annat. Den alternativa verklighet vi känner som semester finns inte längre. Detta är den verkliga verkligheten där en pizza har kalorier, en måndag har förpliktelser och en flaska Jameson har konsekvenser.

Förändringen är tydlig på min arbetsplats. Idag på lunchen talades det vitt och brett om olika träningsprojekt som just skulle till att sjösättas. Friskvården vid min arbetsplats skiljer sig något från den genomsnittliga. Under våren bestod den huvudsakligen av att en teologie doktor som också är amatörboxare bjudit in sparringpartners till gymmet längst ner i byggnaden där jag jobbar. Det var därför med fullständig uppriktighet som vi idag kunde erbjuda vår nya praktikant att ”få stryk av en präst i källaren”. Uppslutningen har hittills varit en besvikelse.

Själv springer jag runt Grimsta naturreservat en gång i veckan plus minus en gång. Mest minus. Det är ungefär åtta kilometer och det tar mig sådär en trekvart under vilken jag vanligtvis hinner med 1-3 hjärtstillestånd. Under min djupt ovärdiga uppvisning på denna sträcka under senaste lördagsmorgonen noterade jag markant skillnad i löparspåret. Vanligtvis är det bara befolkat av mig och ett par tusen kanadagäss med orolig mage (vilket spåret för övrigt har gemensamt med min förra runda i Pildammsparken i Malmö). I lördags var det dock relativt tätt mellan löparna. Löpare är förresten ett stort ord i sammanhanget. I de flesta fall var det medelålders kvinnor som skuttade fram i strax under normal gångtakt. Jag föreställer mig att det var just dessa kvinnor som under en normal semesterhelg hade legat utslagna på grund av en ansvarslös överdosering av grillad grishals och solljummen Oude Kaap. Nu är tiden att försonas med sina synder.

Nu är jag förstås direktdiskvalificerad att kasta den ordspråkliga första stenen. Min semester gick på det stora hela ut på att jag gjorde vad jag vanligtvis gör men på ett mer lättjefullt sätt. Att skriva på en vetenskaplig artikel är en ganska anständig sysselsättning om man kan kosta på sig rödvinspauser och oplanerade utflykter till storstadens många nöjen med jämna mellanrum. Jag har aldrig skrivit något så långsamt i hela mitt liv.

En viktig del i höstens hälsosamma omställning är förstås den mentala hälsan. En intressant form av självterapi uppenbarade sig för mig idag i form av en cyklande operasångerska. På väg ner för Katarinavägen mot Slussen hör jag ett märkligt ljud närma sig i hög hastighet. Det lät lite som Valkyriakörerna i ”Apocalypse Now”. Innan jag hunnit vända mig om susade en kvinna i min egen ålder förbi ute på gatan på en cykel och hon sjöng för vad jag förmodar var toppen av hennes förmåga. Det var första gången som jag blivit omkörd av ett högt C. På vilket sätt det hjälpte kvinnan vet jag inte men själv kände jag mig stärkt på något sätt.

Förmodligen var den cyklande sångerskan ute efter att fördriva någon sorts demoner. Det är viktigt att få avreagera sig men också att utöva behärskning. Behärskning går att öva upp. Jag brukar ge mig själv små belöningar när jag lyckats behärska mig. Vid en tidigare arbetsplats drog jag ett streck på ett papper för varje dag som jag kunde kväva impulsen att ta med ett skarpladdat skjutvapen till jobbet. Ibland blev det flera streck i rad. Nu skämtar jag förstås. Det ska också vara hälsosamt.

Wårby Stockholm extra stark (1430)

av Johan

Från min position 13 våningar ovanför Solursparken i Vällingby kan jag blicka ner på heltidsdrickarna nere på gräset. De sitter där dagarna i ända och på tryggt avstånd i mitt ointagliga örnnäste observerar jag deras vanor och ritualer. Eftersom de flesta vanor och ritualer har att göra med att dricka så har det inte undgått mig vad de dricker. De dricker Wårby Stockholm extra stark.

Kanske blev det fel redan när Spendrups döpte sin öl efter Vårby. Jag har varit i Vårby men jag vill inte prata om det.

Wårby smakar förvånadsvärt lite för en öl som håller 7,2% alkohol. Efter att ha testat Björnebrygd extra stark, och Kopparbergs Special Brew så är jag glad för detta.  Wårby smakar som grönsakssoppa och två Long John Silver vid ett köksbord i Oxie. Smaken slår dig inte som alkoholstark men Wårby har ändå sätt att tala om det för dig. Du kommer att veta.

Var det där lakrits jag kände? Nej, det var fänkol.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1430 i katalogen

1 solur av fem möjliga

Sodavatten

av Johan

Låt oss vara ärliga: Det här är vatten, varken mer eller mindre. Ingen vackert designad flaska, ingen sprudlande kolsyra och ingen jävla skivad lime kan ändra på det. De säger att sodavatten är bra för magen men gud vet att det inte gör ett skit för själen. Att dricka sodavatten är inte att förlora något, att dricka sodavatten är att inte försöka.

Sodavatten smakar av karbonat, salt och förlorade möjligheter. När den den första vågen av brusande tomhet lagt sig följer en eftersmak av tristess som inte vet att ta slut. Efter att ha druckit en flaska känner du ingenting och du har ingenting eftersom du uppnått ingenting. Sodavatten är ingenting.

Det är därför inte utan oro som jag konstaterar att sodavatten är allt jag har. Det är fredag och vi befinner oss bara i början på en arbetsvecka i augusti som kommer att sluta någon gång i trettonhelgen. 2013.

Egentligen hade jag redan ett heltidsjobb. Ändå har jag inlett en ny kurs idag, av skäl bäst kända av den skäggiga mannen som står och skriker efter bilar nere vid rondellen. Att undervisa kan vara storslaget men det har drivit mig till att dricka sodavatten. Detta är den smutsiga undersidan av högskolelärarens annars ärorika livsgärning.

Naturligtvis är jag inte den första som förfallit till gränsen av nykterhet på grund av en pressande arbetssituation. Sällan har dock fallet varit så hårt, så fruktansvärt eller så vanhedrande.

Nykterhet kan leda till tidigare oanade personlighetsförändringar och jag tror att jag börjar känna av dem nu. Så sent som för en liten stund sedan funderade jag på att det kanske är dags att köpa en ny mobiltelefon och det skrämmer mig. Inte för att det skulle vara så fruktansvärt att ha en mobiltelefon som man kan få kontakt med utan att riskera sträckningar i vänster vadmuskel utan för att det kanske inte slutar där. Ett par veckor till på sodavatten så kanske jag sitter där med en förbannad TV, tunn som en spelbilaga och stor som en jävla laggårdsdörr. Det får inte gå så långt och jag vet att det inte behöver det. Jag kan spola den här skiten. En dag i sänder.

4,90 kronor på konsum, ännu utan nummer i katalogen.

0 anledningar till optimism av 5 möjliga

I Rocheforts namn

av Jonas
Sean Connery

När Rosens namn går på tv’n i bakgrunden känns det helt rätt att plocka fram en gammal trappistöl ur kylen. Trappistes Rochefort 8 har väntat på mig där en längre tid. Jag har ett tag nu försökt lära mig uppskatta de belgiska trappisterna, med blandad framgång. Eller tja, utan framgång ska det egentligen vara, trots att jag försöker hålla mitt sinne öppet.

Den handfull munkar som jobbar med att brygga ölet i klostret Notre Dame de St Remy brygger bara för husbehov, och för att kunna sälja nog för att finansiera klostret och ett par välgörande ändamål. I mina öron låter det som vilket företag som helst, och ska man vara celibat någonstans hade jag nog föredragit ett sånt här ställe. Man får ju i alla fall dricka öl.

Rochefort 8 med sina 9,2% alkohol, är mitt mest positiva möte hittills med Belgiens religiösa. Det första som slår en är att den är mörk, nästan svart, med en beige ton. Det andra som slår en är en kall lukt. Den luktar dragig källare, sten, mörker och senhöst. Inga fylliga toner når mig. Smaken är till en början väldigt spritig, men blir efter ett tag angenäm och man börjar känna något bakom alkoholen om man tar små klunkar. Det påminner om en lättare stout, men utan fyllighet. Smaken är subtil men elegant. Återigen smakar det kallt (kan bero på temperaturen i kylskåpet) och tomt som i mörkret i en stenkällare. Lite brödigt som många andra belgare. Aningen söt också kanske, men här är alkoholen i vägen. Stundom känner jag också viss beska. Ölen skiftar med varje scen.

Nej inte var väl den här heller fantastisk, tänker jag när Christian Slaters rollfigur förlorar oskulden med en vacker bondflicka på ett stengolv. Ett stengolv inte helt olikt det som Rochefort 8 luktar och smakar av.

En flaska öl

När jag tittar upp på tv’n inser jag att min beskrivning av ölen också stämmer in på Rosens namn. Mörker och kall sten, elegans och skärpa. Har jag blandat ihop de två upplevelserna eller smittar de av sig på varandra? Har de i symbios levererat en upplevelse av medeltid i mitt vardagsrum? Hur som helst kan jag nu omöjligt ge betyg åt bara drycken utan den kontext den befinner sig i.

Trappistes Rochefort 8 tillsammans med Rosens namn, 4 puckelryggiga munkar spelade av Ron Perlman av 5 möjliga.

Notre Dame de St Remy

Kulinarisk skymning över Malmö

av Jonas

Den som läser nyheterna noggrant har säkert uppfattat att det förekommit skottlossning mot Malmös kollektivtrafik den senaste tiden. Man kan lätt tro att krutröken ligger tät som en dimma över Malmös gator när man läser domedagsartiklarna.

Och visst ligger dimman tät. Men det är inte krutrök utan grillrök som stiger i stora gråa moln från Malmös gator. Gustav Adolfs torg ångar som ett tyskt kolkraftverk, med en påträngande doft av fulimporterat griskött som letar sig in i alla gränder och vrår i centrum. Festivalen stoltserar med ett par rätt stora band, men det är maten som lockar de flesta. Skåningarna dras som flugor till exotiska höjdpunkter som vildsvinskebab, älgwok och langos, maträtter som ingen vit man tidigare sett.

Som seriös matblogg har naturligtvis Gödsvinet åtagit sig att ge ett trovärdigt reportage om maten, likt våra okritiska kollegor på lokalblaskan. Så vad finns då för läckerheter att fynda?

Langos

Detta påstådda ungerska ofog har antagligen fötts på en svensk stadsfestival och inte alls i Ungern. En förrädisk rätt, som till en början verkar lockande. Särskilt om man levt i langoscelibat sedan senaste festivalen man var på. Och visst är det gott, men i ungefär tre tuggor. Under resten av langosen, och kvällen, mår man rätt risigt. Langos är helt enkelt aldrig en bra idé.

Burgare

I alla dess former. Kön utanför tältet med texasburgare ringlar sig så lång att langoskrängaren bredvid fått ägna en stor del av sin tid åt att dirigera om konkurrentens kö så att den inte skymmer hans innovativa och unika matstånd. Burgaren är en formpressad röd biff, rå lök, ajvar och lite fefferoni i ett bröd som liknar en källarfranska. Ätbart, men underkänt. Att kön är festivalens längsta är obegripligt.

Afrikanska rätter

Det finns ett flertal afrikanska tält, och jag har ätit på det som heter African Queen. Stället hade fått fina omdömen i de extrabilagor som frodas i festivalens kölvatten så mina förväntningar var höga. Friterad sötpotatis med etniskt kryddad (?) oxgryta blev det. Den friterade sötpotatisen gick nätt och jämnt att skilja från papptallriken hela kalaset ligger på. Tallriken såg intakt ut när jag var klar, men känslan av att ha ätit kartong fanns kvar. Oxgrytan liknar ganska mycket det vi kallar chili con carne i Sverige, det vill säga blandfärs i krossade tomater med bönor och utan chili och utan smak. För 60 kronor är detta i det närmsta kriminellt. Tur att man fick jättelite.

Minimunkar

Detta kan man lita på. Man mår fruktansvärt illa efter att ha ätit lite för många, men det är väldigt gott strax innan man kommit dit. Onödigt, oexotiskt, men godkänt. Finns överallt.

Det övriga utbudet är jag inte ens sugen på att prova. Den internationella (inter)nationalrätten grillspett finns i ett syndigt överflöd, och korvar likaså. Allt från samma köttfabrik i södra Slovakien om jag får tro min cyniska instinkt. De olika kebaberna är inte så olika som de låter påskina. Och jepparna som lagar oxgryta med choklad har fortfarande inte fattat att choklad i matlagning var en väldigt snabbt övergående trend i början av millenniet. Det ryktas alltid i tidningarna om nya fräscha matentreprenörer, men de hittar man aldrig i verkligheten. Troligen är de bara ett marknadsföringstrick.

Jag är ledsen om jag regnar på någons parad. Maten på malmöfestivalen är inte en anledning att ta sig dit, det är en anledning att hålla sig därifrån. Och mitt personliga statistiska underlag: tre dåliga maträtter och inga beskjutningar, visar tydligt att det är viktigare att akta sig för maten än för krypskyttarna.

Så lämna kevlarvästen hemma, men glöm inte att äta innan du åker in till stan.

Valréas 2009 (12815)

av Johan

Jag köpte en liten fransk dessertost på Konsum i Vällingby. Den såldes till halva priset för att den var gammal. Min filosofi är att ädelost inte blir gammal, den blir intressant. Min ost från Konsum är mycket intressant.

Konsistensen påminner lite som vältuggat tuggummi och den får mig att tänka på när John Cleese (”Mousebender”) försöker köpa en bit camembert från Michael Palin (”Wensleydale”) i en känd sketch:

Wensleydale It’s a bit runny, sir.
Mousebender Oh, I like it runny.
Wensleydale Well as a matter of fact it’s very runny, sir.
Mousebender No matter. No matter. Hand over le fromage de la Belle France qui s’apelle Camembert, s’il vous plaît.
Wensleydale I think it’s runnier than you like it, sir.
Mousebender (smiling grimley) I don’t care how excrementally runny it is. Hand it over with all speed.
Wensleydale Yes, sir. (bends below counter and reappears) Oh…
Mousebender What?
Wensleydale The cat’s eaten it.
Mousebender Has he?
Wensleydale She, sir.

Min poäng här är att min ost är ”runny”. Nu skulle ju detta inte alls handla om ost. Har man en väldigt rinnande ost från la Belle France så ligger det dock nära till hands att öppna upp en flaska vin från samma land.

Valréas är ett fylligt vin som har en rad smaker som avlöser varandra i ordningsam succesion från den första klunken. En period av fat följd av en annan med lite syrliga bär efter en kort periodvila. Till sist följer en kraftfull arom av fotsvett men oss emellan kan den komma från osten.

Egentligen är detta nog inget typiskt ostvin, det är alldeles för smakrikt och sammansatt. Även om syran är kraftfull så saknas dock helt beskhet vilket nog har att göra med att detta vin, i likhet med de flesta från södra Rhonedalen, är ungt. Jag har en känsla av att inte heller denna flaska kommer att bli gammal.

99 kronor på systembolaget, nummer 12815 i katalogen

4 frankofiler av 5 möjliga

Restaurang Gödsvinet

av Johan

Ibland funderar jag på vad jag skulle ha gjort om jag inte jobbade med forskning. Det kan vara värt att fundera på i denna branschen. I forskarvärlden är man bara så bra som sin senaste publikation och inget vet när forskningspengarna slutar rulla in.

Jag behöver dock inte oroa mig för jag har en idé. En affärsidé. Om jag inte längre kunde jobba som forskare eller högskolelärare så hade jag startat upp Stockholms första vegetariska sportbar. Det skulle vara ett ställe dit man kunde gå för att dricka stora glas med lager och äta fenomenalt onyttig mat som bara råkar vara vegetarisk. Grunden i konceptet är att man här får samma ölfisiga atmosfär som på vilken sportbar som helst. Dit skulle after work gängen gå för att äta buffé, vi skulle ge små förmåner till tipsgänget som ser på tipsextra med sina kuponger vid samma bord varje lördagseftermiddag och ingen skulle ens märka de döda djurens frånvaro.

Jag vet att det finns vegetariska grillrestauranger av det mer syltiga slaget men jag har personligen aldrig sett någon restaurang som förenat hela sportbarskonceptet med en helvegetarisk meny.

Jag är förstås inte vegetarian. I själva verket tuggar jag på en bit halalslaktad salami från Bosnien medan jag skriver detta. Den helvegetariska sportbaren skulle delvis vara ett experiment. Bara för att man inte kan vara samhällsvetenskaplig forskare längre så betyder inte det att man måste sluta experimentera med normer och kollektiva identiteter. Att se hela Hammarbyklacken gå lös på ett tråg med kikärtsbullar skulle vara värt alla omkostnader för reparationer.

Framför allt tror jag dock att det verkligen finns en marknad. Gillar vegetarianer att dricka öl, äta onyttig mat och skrika på TV-skärmar? Gillar vegetarianer att andas? Det klart att vegetarianer gillar öl, onyttig mat och att skrika på TV-skärmar.

Varför inte ta steget fullt ut och göra sportbaren vegansk? Jag tror att en stor del av menyn skulle kunna vara vegansk. Ifall man ska nå upp till samma lättjefullt syndiga nivåer av onyttighet som transfettbuffén på O’Learys så krävs dock vissa animaliska produkter. Den onyttiga matens hemland är förstås USA och en sak som jag lärt mig i Amerika är att om man täcker något med ost så kommer någon att äta det. I USA kan man köpa precis vad som helst täckt med smält ost.

Stockholms första vegetariska sportbar skulle verkligen behöva jobba med menyn. Sallader skulle vara helt uteslutna, inte för att de inte kan vara goda utan för att det sänder fel signaler. Processad mat är förmodligen vägen framåt. Livsmedel så behandlade och djupt friterade att ingen längre riktigt vet om den innehåller kött eller inte. Tänk falafel. Mexikansk mat eller Tex-Mex kan säkert vara en lösning. Vem kan någonsin vara helt säker på om ens burrito innehöll något kött eller bara bönor, majs och listeria? Den friterade delen av den kinesiska kostcirkeln är också fylld av kolesterolhaltiga vegetabilier.  Jag tror verkligen att detta går att göra, matrelaterade hjärtinfarkter skall inte längre vara begränsade till köttätare.

Låt oss ändå hoppas att jag inte behöver ta tag i detta, jag trivs med det jag gör. Jag har dock mer än en idé. Jag har ett namn på restaurangen.