Okategoriserad

Currywurst

av Jonas

Som jag tidigare berättat är Berlins nationalrätt currywurst. Grundreceptet verkar vara att skiva något som liknar vår ”lunchkorv”, hälla på ketchup, och krydda med curry. Men skulle man antyda för en inbiten currywurstentusiast att man genomskådat det enkla receptet, att man ser att kejsaren är naken, hade man antagligen åkt på stryk.

Det finns i själva verket en uppsjö olika recept. Man kan skiva korven olika, ha olika sorters ketchup, vissa verkar ha någon form av currywurstsås (som är förvillande likt ketchup, möjligen med ett tillskott av curry), man kan ha korv med eller utan skinn, och tillbehören kan skifta.

Antagligen kan det finnas olika varianter på korv också, men för att vara korvens förlovade hemland upplever jag ett visst ointresse för korv från tyskarnas sida. Korv är bara en naturlag för dem, ingen man ändrar på med olika varianter och nya smaker. Ungefär som med öl i England. England har skapat hela vår ale-kultur, men på puben får man vara glad om de har något annat än tuborg (och då är det troligen Stella). När jag frågade om vad ordet ”wurst” egentligen betyder verkade även de infödda ha svårt att hitta en bra definition. Men allt kött man kan ha på smörgås är tydligen wurst. Till exempel är leverpastej wurst. Och all korv är bratwurst, förutom i de fall då det uppenbarligen inte är det, till exempel chorizo, salami och wienerkorv.

För att få reda på sanningen om currywurst besökte vi currywurstmuséet nära Checkpoint Charlie. Muséets blotta existens kändes surrealistisk. Alla farhågor besannades när vi kom in och man inte fick lära sig något alls, utan istället fick det stora vetenskapliga nöjet att få sitta i en soffa formad som en korv, och att höra hur det låter i ett gatustånd när man serverar currywurst. Det senare är kunskaper man med mycket enkla fältstudier kan tillgodogöra sig själv, helt utan museum. Det skulle också vara betydligt billigare än de hutlösa elva euro man fick hosta upp vid ingången.

Trots att muséet var märkbart påkostat och välinrett förmedlade det alltså ingen kunskap. Vid utgången fick man ett litet smakprov, men även det är något man kan tillgodogöra sig utanför muséets väggar.

Men fulla av meningslös information som till exempel vad som ingår i curry (vilka kryddor som helst tydligen) och hur man gör pappersassietterna som delikatessen serveras på, gav vi oss till fots iväg till det ställe som enligt utsago skulle servera den bästa currywursten i Berlin, för att på så sätt bli fullärda. Curry 36.

Kön var lång och stället populärt. Personalen var effektiv på ett som man föreställer sig att tyskar är. Vi fick varsin currywurst med pommes och majonäs. Det var flott och gott. Korven var som vanligt av lägsta möjliga kvalitet, med bara formen som skilde den från kattmat. Inte blev vi visare, men vi blev väldigt mätta. Vilket också verkar vara rättens primära syfte.

Nej att få kunskap i fenomenet currywurst var inte lätt. Kanske är det inte heller möjligt. Kanske finns det inget att veta, ungefär som att det inte finns något vidare djup i en röd pölse med bröd på pölsemannen. Troligen är det så. Troligen är kejsaren spritt språngande naken. Och det blir bara tydligare efter ett besök på currywurstmuséet.

Berliner Weisse

av Jonas

Ölutbudet i Tyskland är generellt sett ganska torftigt. Pilsner och veteöl dominerar kraftigt. Eller tja, det är det enda man erbjuds att dricka. Ale existerar inte i Tyskland. Å andra sidan är Tyskland väldigt bra på både pilsner och veteöl, så upplevelsen är ändå högst angenäm.

Kanske på grund av det enahanda utbudet, eller som en udda effekt av deras reinheitsgebot, har man i Tyskland en tendens att blanda saker. Oftast på ett helt onödigt och i det närmsta kriminellt sätt, även om uppfinningsrikedomen och den liberala respektlösheten mot ursprungsdryckerna som princip är uppfriskande. Radler till exempel ska man hålla sig borta från, det är öl blandat med läskeblask. Cola blandat med Fanta kan man köpa färdigt på burk. Vitvin säljs färdigblandat med vad som helst på krogen.

I Berlin har man en egen specialitet som heter Berliner Weisse. Det är veteöl blandat med en söt saft, enligt rykten samma sak som man gör jell-o av. Minus gelatinet förstås. Enligt legenden gör man detta för att få ner beskan, men det låter knasigt då tysk öl inte är speciellt besk. Särskilt inte veteöl.

Två glas vansinne tack

Resultatet är en psykadeliskt illgrön eller ditoröd dryck, med ett diskmedelsliknande kemiskt vitt skum. Bara ett spår av strävhet är kvar av orginaldrycken, i övrigt är det sött och sliskigt, ungefär som väntat. Den röda var bättre än den gröna. Visserligen sötare, men utan tonen av tvål som präglade eftersmaken hos den gröna. Det känns som att jag blivit drogliberal, som att jag snart ska på rave, eller som att jag är tonåring igen (det var senast dessa färger var på modet) när jag tar min första slurk. Men långsamt klistrar munnen ihop, och mot slutet av glaset känner jag mig mest däst och gammal.

Nej detta är inte för mig. Felet är att jag gillar öl, och den här drycken är till för människor som inte gör det. Beställ veteöl utan saft och färgmedel när du kommer dit, det är tyskarna riktigt bra på.

En purken blandmissbrukare av fem möjliga.

Steve Rambam’s Jailhouse Chili

av Johan

Efter fyra månader och ett stort antal inlägg om i princip allt utom mat så är det nu dags för det första verkliga matbloggsinlägget på Gödsvinet. Jag har testat min nya kokbok och inget kan få mig att undanhålla resultatet från en fullständigt oskyldig omvärld. Direkt från sidorna i Eat, drink and be Kinky ger jag er ”Steve Rambam’s Jailhouse Chili”.

En av de verkliga fördelarna med att jobba hemifrån, även om man gör det på semestern, är att man kan kosta på sig att göra riktiga långkok. Det betyder förstås inte att jag någonsin gör det men friheten finns att mixa lågfrekvent matlagning med mina sysslor vid tangentbordet. Steve Rambam’s Jailhouse Chili är mitt första försök på länge och med risk för att förstöra spänningen så är jag mycket nöjd med resultatet.

Steve Rambam är inte någon av mina favoritfigurer i Kinky Friedmans böcker men han fyller en funktion. Hans funktion är att dyka upp på sista sidan i varje bok och slå skurkarna på käften. Rambam är någon sorts judisk Rambo och allt man vet om honom är att han gillar kriget mot terrorismen och allt annat som innebär våld mot människor som inte är amerikaner. Han gör saker så som tränar med fallskärmsjägare i Thailand och lagar chiligrytor.

Kött i öl

Så här gick det till att göra dagens rätt:

Ingredienser

1,5 kg högrev eller annat nötkött

0,5 liter öl

2 gula lökar

5 vitlöksklyftor

4 chilifrukter (storlek och antal varierar med styrka)

1 matsked oregano

2 matskedar spiskummin

2 matskedar paprika

1 tesked cayennepeppar

2 hönsbuljongtärningar

3 burkar (1-1,2 kg) pintobönor

4-5 tomater eller 1 burk färdig tomatsås

Salt, peppar, matolja

1. Skär bort allt synligt fett, hinnor och liknande från köttet. Skär köttet i bitar stora som din tumme.

2. Lägg köttet i en marinad av öl i minst två timmar

3. Stek köttet tillsammans med den finhackade löken och den rivna vitlöken. Spara marinaden. Köttet kommer att producera enorma mängder vätska som du bör spara på. Häll av i ett kärl ibland om det blir för mycket i pannan.

4. Lägg stekt kött, lök, vitlök i en gryta. Slå på marinaden och all vätska från stekningen. Häll i pepparfrukterna som bör vara antingen puréade i mixer, rivna på rivjärn eller väldigt fint hackade. Låt puttra i 45 minuter

5. Slå i de finhackade tomaterna eller den färdiga tomatsåsen. Häll i de olika kryddorna och buljongtärningarna. Låt puttra i en timme till

6. Skölj och häll i bönorna och låt koka med i några minuter

7. Servera med ris eller majsbröd.

Resultatet är en fullständigt anständig chili. Efter så lång kokning är till och med högrev i ett anständigt skick och det utdragna umgänget med ölen och pepparfrukterna sätter sina spår i fibrerna. Det bästa av allt med denna rätten är att man kan strunta i det mesta av det jag skrivit ovan och göra som man vill. Det är en förlåtande rätt som tillåter improvisation. Jag insisterar dock på att du dricker en Dugges Lager No1 till denna chili.

PS: Steve Rambam försörjer sig numer som ”säkerhetsexpert” och detta är en föreläsning med titeln ”Privacy is dead” som är en ganska underhållande beskrivning av privatliv på internet. Föreläsningen är från 2006 och saker har hänt sedan dess men privatlivet är inte mindre dött idag.

Eat, drink and be Kinky

av Johan

Mike McGovern är journalisten som i jakt på sitt livs historia knackade på hemma hos tusentals slumpvist valda, ensamstående kvinnor i Chicago för att ställa dem frågan om de var den oäkta dottern till den hädangångna presidenten Warren Harding. Det är, osannolikt nog, dock inte därför som han är känd. Mike McGovern är känd som en nära vän till countrymusikern, författaren och guvernörskandidaten Kinky Friedman.

I likhet med alla Kinky Friedmans vänner figurerar McGovern även som fiktiv karaktär i Kinky Friedmans romaner om den brottsbekämpande countrymusikern ”Kinky Friedman”. Mike Mcgovern är dock den enda som samlat samtliga matreferenser från Friedmans 20 böcker och gjort om dem till en kokbok. Eftersom jag har läst alla 20 böcker känns det naturligt att hans bok Eat, drink and be kinky den enda kokbok som jag kommer att köpa i år.

Mer eller mindre kända personer från Friedmans och McGoverns värld bidrar med recept och boken är vällustigt kryddad med visdomsord från Kinky själv. En av de personer som bidrar med recept är Larry ”Ratso” Sloman som kanske är bäst känd som författare till en turnéberättelse från Bob Dylans Rolling Thunder Revue och den slutgiltiga boken om marijuanans historia, Reefer madness. Slomans recept är förstås inte direkt ett recept utan snarare en instruktion till hur man äter mat beställd från restaurangen Big Wong i New Yorks Chinatown.

Däremot bidrar Chinga Chavin med ett alldeles äkta recept på en svärdfisk som kan bytas ut mot ett par andra, mer lättillgängliga fiskar. Chinga Chavin är förstås det kreativa geniet bakom countrybandet Country Porn och kompositör till låten ”Asshole from El Paso”, hans milda drift med Merle Haggards ”Okie from Muskogee”.

Willie Nelsons brownies saknar den hemliga, för att inte säga magiska, ingrediensen och påminner mest om vilka helt lagliga brownies som helst. Countrystjärnan Dwight Yokams recept på ekorre verkar dock fullständigt autentiskt.

Kinky Friedman själv är rätt förtjust i kokboken och ger den ett fint omdöme till omslaget: ”McGoverns masterwork, to my mind, compares quite favorably with Tolstoy’s Anna Karenina. For one thing, it’s shorter”

Svårt drabbad av inspiration kommer jag att tillaga ett par av recepten och naturligtvis kommer jag även att presentera dem här. Tills dess kan jag delge det enda av McGoverns recept som jag redan kände till. Det gäller förstås receptet på hans signaturdrink Vodka McGovern:

1 del Apelsinjuice

1 del Club Soda

1 del Vodka

Pressa en halv lime på toppen och rör om.

Berlin, en kulinarisk fantasi

av Jonas

Nattåg är visserligen ett klart godkänt transportmedel, men som sovplats är det överskattat. Dels är det konstant för varmt, och dels kör tåget lite snabbare än vad som behövs, och då kränger det ganska ordentligt. Nattåget från Malmö till Berlin kommer fram 06.04 på morgonen, och ingen av passagerarna hade gråtit blod om de kom fram en timme eller tre senare. Inte heller hjälper det att tåget ska på och av en färja med dunder och brak under resan.

Men det är ändå något speciellt med tåg. En romantisk känsla av att vara på resande fot infinner sig. Det rytmiska dunkandet ger ett lugn. Kanske är det för att jag har ett förflutet som tågluffare, men tåg känns riktigare än flyg. Mer ärligt. Man kan inte åka dit och tillbaka på samma dag, man är utlämnad till de geografiska avstånden.

Jag klev på tåget strax efter nio för några kvällar sedan med just den här romantiserade bilden av att resa, och jag såg särskilt fram emot ett par dagar med rejäl och ordentligt tysk mat och öl. Jag har bara luddiga minnen av den kväll för några år sedan då jag berusade mig på en stadig schweinshaxe mit sauerkraut, men jag minns klart och tydligt när jag satte tänderna i en prunkande wurstparade på ratskeller i München för ännu längre sedan.

Men mina förhoppningar var förgäves. I själva verket visade det sig att Berlin är lite för hippt för tysk mat. Vi vandrade långa sträckor genom Prenzlauer Berg, Schöneberg, Kreuzberg och Friedrichshain med sina osannolika mängder dönerställen och vietnamesiska restauranger. Överallt fanns burgarhak, pasta och pizza, och fler pubar och kaféer än invånare. En espresso är aldrig någonsin längre än en armslängd bort. Bara ett enda ställe gav oss en smak av det tyska köket. En liten liten restaurang i Friedrichshain.

Jag tog en bratwurstschnecke (en korv rullad som en snäcka) med surkål. Det bästa med tysk korv är inte själva korven, utan vad de gör med den. Några andra tog olika varianter av spätzle, som är en sorts sydtysk variant av pasta, inte helt olikt gnocchi. Visst smakade detta bra, men inget att skriva hem om.

Jag antar att man kan hitta tyskare ställen om man hänger i de lite finare och tråkigare områdena Mitte och Charlottenburg. Men gör man det framstår Berlin som en ytterst tråkig stad. Där hänger folk som kommer med flyg.

Har inte Berlin några egna specialiteter då? Jo det har de. Kebab så som vi känner den, pressat kött uppträtt på en påle, som sedan hyvlas och läggs i bröd med sås och grönsaker, uppfanns i Berlin. Det är det som kallas Döner. De olika stadsdelarna har sina egna varianter och de fnyser föraktfullt åt varandra. Att ha bidragit med en av västvärldens viktigaste nationalrätter är naturligtvis inte litet, men det finns en rätt som berlinarna skattar ännu högre, och det är currywurst. Men till detta ber jag att få återkomma. Fenomenet currywurst förtjänar ett eget inlägg.

Igår kväll klev vi på tåget tillbaka. Trots att jag visste att jag knappt skulle få sova på hela natten kändes det helt rätt. Och nu, med halvöppna röda köttfärsögon och en aningen virrig uppsyn, tycker jag ändå att tåg är rätt sätt att resa på. Och jag längtar fortfarande efter rejäl tysk mat.

Sanningen skall göra mig fri

av Johan
Kaffe är frukt?

Det finns sanningar och det finns saker vi håller för sanna. Skillnaden mellan dem är försvinnande liten och den kan vara nästan omöjlig att finna. En sak jag hållit för sann i tjugo år kan mycket väl vara det. Har jag levt en sanning alla dessa år?

Nej, antagligen inte. Detta är en fullständigt osannolik sanning men när jag hörde den var jag inte mycket äldre än en hyfsad flaska vin så på något sätt fastnade den. Det var min skollärarinna som förklarade varför hon inte drack kaffe eller te. Enligt henne tog dessa drycker fullständigt kål på all c-vitamin i kroppen. En person som drack en kopp kaffe gick omedelbart från rosenkindad vitaminbomb till blek stackare med dödens blå skugga över ansiktet.

Det är i princip det enda jag minns från dessa tidiga skolår. Det och att man av någon anledning skulle spela fotboll hela tiden. Var det en pedagogisk lögn för att hålla den blekingska landsbygdens framtid borta från koffeinets skadeverkningar? Jag har svårt att ta hennes ord på allvar men jag kommer ändå inte undan från dem.

Den senaste gången jag kom att tänka på dem var i frukostmatsalen på ett hotell i Istanbul. Jag är ytterst skeptisk mot frukost och jag hatar hotell så hotellfrukost är inte min definition av roliga timmen. Min kollega såg på den ensamma kaffekoppen som jag fyllt med kaffe sedan jag lyckats rycka kannan från den flegmatiska serveringspersonalen. Han pekade mot en kylvagn och sa något om att frukten var bra. Jag äter vanligtvis mer frukt än ett aphus men jag kunde inte förmå mig att hämta ett fat. Det kändes inte rätt att blanda med kaffe.

Jag berättade varför för kollegan och han såg på mig som om han hoppades att jag bara var berusad. Är jag verkligen galen för att inte kunna blanda kaffe med frukt? Inger, vad har du gjort med min hjärna?

Jag måste gå till botten med detta. Jag måste veta sanningen för att kunna gå vidare.

Oppigårds Inwit (11751)

av Johan

Kan Oppigårds misslyckas? Förmodligen inte på egen hand. Det är därför de plockat in extern kompetens på området. Oppigårds Inwit är baserad på det vinnande bidraget i svenska mästerskapen i hembryggeri och tillverkat av dess upphovsmakare Peter Högström. Inwit överraskar dock med att vara allt annat än ett amatörmässigt öl.

Ordet ”amatör” kommer från samma latinska rot som exempelvis det franska ordet ”amour” och ordet syftar också på någon som älskar något. Ordet ”professionell” syftar förstås på en profession och någon som gör något som ett yrke. Folk som gör det som de älskar presterar aldrig lika bra som de som gör något för att det är deras jobb. Ändå kan vi inte låta bli att gilla dem bättre.

I fallet med den duktiga amatören Peter Högström – förste älskare i SM – verkar dock Sveriges ölbloggare göra ett undantag. Ingen verkar fullt ut föredra honom framför en traditionell yrkesman och jag kan inte undkomma misstanken om att de helt enkelt är missunnsamma. Där det finns kärlek finns det svartsjuka.

Nu har som sagt Inwit inte alls karaktären av ett amatöröl. När man föreställer sig ett amatörprojekt så tänker man sig övermodiga utflykter bland smak och doft genomförda med naiv dumdristighet. Oppigårds Inwit är dock en smakrik, fruktig, frisk men på det stora hela ganska strömlinjeformad och välsvarvad öl. I själva verket framstår ölen som ett fullständigt yrkesmässigt bidrag till Oppigårds utsökta men lite tungfotade sortimente.

Vad jag vet saknar Oppigårds idag ett realistiskt alternativ för badstranden. ”Oppigårds på stranden” har nästan samma surrealistiska kvaliteter som titeln på den japanska boken ”Kafka på stranden”. Ett par iskylda Inwit kan fylla en viktig livsuppehållande funktion på vilken strand som helst i Dalarna.

Oppigårds Inwit finns tillfälligt på systembolaget men jag tror att Oppigårds skulle göra klokt i att behålla den som en fot i dörren till ett marknadssegment där bryggeriet är i princip helt orepresenterat. Var och en bör dock ta på sitt eget ansvar att testa en innan sommaren är över.

18,50 kronor på systembolaget, nummer 11751 i katalogen

3,5 kylväskor av 5 möjliga

Robocheeze

av Nils

Några rader om en styggelse som smugit sig in i butikshyllorna.

Sedan kebabmjukosten har det inte direkt haglat förolämpningar mot oss konsumenter. Några små avvikelser som ”stekbollar” och ”dryck med ciderkaraktär” är väl snarast ett uttryck för en centralt påtvingad uppriktighet från handlarna gentemot köparna.
Men nu är det tydligen dags igen. Halloumin, det feta ljuset i den som bekant torra norra kylan, har på sina håll ersatts av plastreplikan ”Grilloumi”. Min närmsta livsmedelsaffär hade en dag helt sonika bytt ut all halloumi mot den falska kopian. Som om originalet aldrig funnits, ingen förklaring och heller inga ursäkter. Djup orwellkänsla. Som att vakna bredvid sin partner och inse att den man älskar blivit ersatt av en robot.

Med böjt huvud hostade jag ändå upp motsvarande hutlösa summa som man brukar få punga ut med för det grekcypriotiska guldet. Väl hemma och jag fick sätta tänderna i eländet nådde kränkningen sitt klimax. För att greppa vidden av sveket måste man förstå att halloumi med fördel förtärs direkt från grillen eller stekpannan. Medan kärnan fortfarande är len och halvt viskös. Sedan tar det inte lång tid förrän det karaktäristiska gnisslet intar scenen. Och då är det försent. Som en fotbollsfinal i repris, ett fyrverkeri på tv eller varm champagne.

Här var champagnen förvärmd i mikrovågsugn. Utfluten, kemisk, gnisslande plast var allt jag fick.

En del delikatesser kan få en att inbilla sig att man befinner sig långt från storstadens myller, på en grön äng omgiven av kor och schweiziska ystare. Grilloumi för mer tankarna till labodlat in vitro-kött.

0 fryntliga bönder av 5 möjliga. Av och för robotar.

En bra start på dagen

av Johan
En aktiv livsstil kräver en bra frukost

Det är ett allmänt erkänt faktum att frukost tillhör de sju viktigaste målen på dagen. Personligen rankar jag nog frukosten någonstans mellan stödmackan och fruktstunden i relevans men för många är frukost det viktigaste målen av alla. Så var det exempelvis för journalisten och författaren Hunter S Thompson och jag vet att jag läst hans beskrivning av den ideala frukosten någonstans. Det var därför jag alldeles nyss stod framför Hunter S Thompson hyllan här i min lägenhet med en uppgiven min och rätt mycket för mycket fritid. Hjälplöst bläddrade jag i slumpvist valda volymer utan att finna ett ord om frukost. I en vild chansning googlade jag ”Hunter S Thompson +breakfast” och fick upp hela citatet som den översta träffen. Nu kan jag presentera det i sin helhet här nedanför:

Breakfast is the only meal of the day that I tend to view with the same kind of traditionalized reverence that most people associate with Lunch and Dinner. I like to eat breakfast alone, and almost never before noon; anybody with a terminally jangled lifestyle needs at least one psychic anchor every twenty-four hours, and mine is breakfast. In Hong Kong, Dallas or at home — and regardless of whether or not I have been to bed — breakfast is a personal ritual that can only be properly observed alone, and in a spirit of genuine excess. The food factor should always be massive: four Bloody Marys, two grapefruits, a pot of coffee, Rangoon crepes, a half-pound of either sausage, bacon, or corned beef hash with diced chiles, a Spanish omelette or eggs Benedict, a quart of milk, a chopped lemon for random seasoning, and something like a slice of Key lime pie, two margaritas, and six lines of the best cocaine for dessert…. Right, and there should also be two or three newspapers, all mail and messages, a telephone, a notebook for planning the next twenty-four hours and at least one source of good music…. All of which should be dealt with outside, in the warmth of a hot sun, and preferably stone naked.

Detta är förstås bara hans vision om den ultimata frukosten och inte något han åt regelbundet? Som vanligt är det svårt att veta med Thompson men som vanligt är det också egentligen ointressant vad som är verklighet och fiktion med honom. Allt han någonsin gjorde var båda sakerna och de två sidorna gav kraft åt varandra. Hans excentriska matvanor var dock välkända och bevittnade i många av varandra oberoende historier. Tom Wolfe har till exempel återberättat ett restaurangbesök i Aspen där Thompson beställde fyra Banana Split och fyra Banana Daiquiri till sig själv. När han var färdig beställde han en runda till. Ytterligare fyra Banana Splits och ytterligare fyra Banana Daiquiris.

Vad som är en bra start på dagen måste bero på vilken sorts dag det är. Ur det perspektivet är jag beredd att tro att frukosten som den beskrivs ovan var en fullständigt naturlig start för just Hunter S Thompson.

Old Crow

av Jonas
En kråka på min balkong

Under min senaste USA-vistelse försåg jag mig med ett antal oprövade bourbonsorter. Old Crow kom med på listan på Johans rekommendation.

Första gången jag frågade efter Old Crow råkade vara i en lite finare affär på Manhattan. De skrattade åt mig.

Jag vill minnas att Johan rekommenderade Old Crow med orden Det är kanske inte den finaste sorten, men den är definitivt mest country. Jag förväntade mig alltså en dryck som i bästa fall smakade som något man sprayar på möbler för att katterna ska hålla sig borta.

Så var dock inte fallet. Old Crow har kanske ingen sofistikerad smak, men den är len och fin. Den smakar inte rökigt eller komplext, men den är mjuk mot gommen som mjölkchoklad. Aningen söt, aningen parfymerad. Kort eftersmak av bensin, men på ett bra sätt. Jag tänker på ohyvlade träplankor och livet i en husvagn. Detta är inget jag blandar drinkar på, den gör sig bäst i ensamt majestät. Det är den här flaskan man ska plocka fram när Clintan halsar ur en omärkt flaska utan kork på TV’n, och man tycker att det ser frestande ut. Och det var precis det jag alldeles nyss gjorde.

Fyra starka oxpiskor av fem.