Okategoriserad

Viva Espania!

av Johan
Herman Lindqvist

En gång tyckte jag Herman Lindqvist var Sveriges roligaste person. Så smart, så världsvan och så full av onödig kunskap. Nej, jag var inte full. Jag var 12 år.

Nu känner vi förstås Lindqvist som en rätt blodlös historieberättare med en ohälsosam böjning för medeltida statsskick. 1989 i Hagge Geigerts fåtölj var han dock själv kunglig. Han berättade om fjärran länder och i mig föddes en orientalist.

När jag idag plockar fram ett gulnat exemplar av någon av hans kåserisamlingar från Herman Lindqvists tid som utrikeskorrespondent kan jag konstatera att en del av innehållet åldrats med ungefär samma värdighet som Månpockets design av framsidorna eller för den delen Herman själv.

Med framtidsmänniskans hånfulla perspektiv kan jag konstatera att hans beskrivning av spansk matlagning är ett exempel på detta.

Alla har hört talas om fransk matlagning men vem har hört talas om spansk? Ingen, åtminstone inte i Sverige, åtminstone inte 1989.

”Det finns länder där man lever för att äta (Frankrike) och det finns länder där man äter för att leva (Spanien)”. Med detta konstaterande inleder Herman Lindqvist ett kapitel i samlingsvolymen ”Caramba säger de aldrig”. Han beskriver hur spanska restauranger är fettosande jordkulor där ingen fullt ut kan veta om de skall äta eller ätas. Detta kontrasteras mot förfiningen i Frankrike, där svenskar riskerar svältdöden eftersom det knappt alls vågar gå in på de socialt uteslutande, fina restaurangerna i Paris.

Den spanska maten beskrivs av Lindqvist genom ett citat som ”grön vagnsmörja med vitlök” och han berättar med förtjust avsky att ”Allting steks eller kokas i olja, man droppar till och med olivolja på det rostade brödet,  som naturligtvis också kryddas lätt med vitlök”. Den avslutande raden om vitlök är en typiskt Lindqvistsk final, när det nämns förväntas alla folkhemssvenskar tappa hakan i förtältet till husvagnen på någon campingplats i utkanten av Skara sommarland. Va! VITLÖK PÅ ROSTAT BRÖD! Att äta vitlök är ju konstigt nog men att lägga den  på bröd! Som man äter!

Herman förklarar vidare att Spanien fortfarande har sitt helt egna kök eftersom ingen annan någonsin önskat ha det. Åter igen jämför han med det franska köket som erövrat världen. ”Den spanska maten verkar mycket improviserad , hastigt ihopslängd i köket av någon som inte bara tycker illa om sitt yrke utan förmodligen avskyr hela världen” förklarar han och fortsätter sedan med beskrivningen av hur spansk mat ser ut att ha anrättats av en kock med boxningshandskar på sig. Den typiskt spanska rätten är enligt Herman en gryta där allt från reafynd till överkörda djur slängs i olivolja och kokas i många timmar tills alla är tillräckligt hungriga för att klara av att äta den.

Budskapet är enkelt och underhållande framfört: Spansk mat är fruktansvärd och en total kontrast till det hyllade franska köket. Det är inget svårt budskap att sälja eftersom ingen i Sverige ätit spansk mat och aldrig någonsin skulle komma att göra det. Jag undrar vad Herman Lindqvist hade sagt om någon talat om för honom att det 15 år senare skulle finnas en utmärkt spansk restaurang i Östersund och att det idag går 100 spanska tapasmenyer på varje svenskt smörgåsbord.

Framtiden är en skrämmande plats och ju mindre vi vet om den desto bättre. Vem vågar säga att världen om 20 år inte hyllar den rustika charmen i finsk matlagning? Min enda önskan inför framtiden är att Herman Lindqvist slutar med det han gör och börjar skriva roliga utlandsreportage som detta igen.

Sierra Nevada Glissade Golden Bock

av Jonas

Ett långt namn och en naturromantisk etikett som lovar mycket.

Bergen på etiketten såg först amerikanska ut, men nu tror jag det är alperna de menar. Inte helt otroligt då de försökt göra en tysk öl heller. Det här smakar Europa. Smakrikt och fylligt, inte beskt. Jag känner malt, bröd och sydtyska rådhus. Alkoholstyrkan på 6,4% känns, men är aldrig spritig. Jag känner en instinktiv lust att ställa mig upp och vifta med en EU-flagga. Jag vill marschera i alperna med läderbyxor. Det vill jag å andra sidan ofta.

Men när allt kommer till kritan smakar denna ganska vanligt. Den är fyllig och trevlig, men inget extra, inget personligt. Kanske för att en väldigt europeisk öl inte är så väldans exotisk för en europé. Jag vet inte. Jag vet inte vad den här ölen har för plats.

Det blir tre av fem euro-förespråkare.

Finns tillfälligt på systemet för knappa 30 kronor.

Att äta, dricka och överleva

av Johan

Kurt Vonnegut var den enda tonårsidol jag någonsin hade. Det är egentligen inget dåligt val. Han var ateist, pacifist, pessimist och inte lik någon annan. Vad mer behöver en tonåring?

När jag fyllde 20 år hade jag för länge sedan läst alla Vonneguts böcker. Kurt själv fyllde 75 samma år och han firade med att ge ut en ny roman. Den hette ”Timequake” och var på det stora hela en besvikelse. Det var hans första bok på sju år sedan den mästerliga ”Hokus Pokus” som alla trott skulle bli hans sista. Många menade att det hade varit bättre om det fått bli så.

Det var därför svårt att inte vara en smula reserverad när han fyllda 83 gav ut en ny bok med titeln ”A man without a country”. Försiktigheten skulle dock visa sig vara helt obefogad. Denna lilla samling med korta historier är fantastiskt klok och humoristisk men också precis så uppgiven som vi vill att Kurt ska vara. I likhet med alla Vonneguts bästa böcker innehåller den en hel del av hans högst personliga filosofi. Kurt Vonneguts filosofi handlar om att äta, dricka och överleva.

Det finns en historia i ”A man without a country” som Vonnegut återkommer till i flera böcker och intervjuer. Den är hämtad från hans barndom och utspelar sig i en trädgård en varm sommardag. Kurt sitter tillsammans med en stor samling släktingar i alla åldrar i skuggan under ett träd och dricker sval lemonad. Alla pratar och skrattar. Det finns inte ett moln på himlen och inte ett bekymmer i världen. Plötsligt utbrister Kurts farbror ”well, if this isn’t nice I don’t know what is”. De orden skulle Kurt komma att ta med sig resten av livet.

Den där stunden i trädgården kom att bli Vonneguts definition av lycka och det närmaste en mening med livet han kunde tänka sig. Att få vara tillsammans med sina närmaste och dricka lemonad är inte trots utan tack vare sin enkelhet grunden i Vonneguts lyckodefinition. Kurt Vonnegut är djupt skeptisk till alla som strävar efter makt, ära eller en ny bil. Enligt hans mening skulle världen vara mycket bättre ifall alla i likhet med honom själv strävade efter ett glas lemonad i trädgården.

I boken ”Galapagos” beskriver han hur människan kommer att se ut efter ytterligare 20 miljoner år av evolution. Framtidens människa kommer att vara ganska lik ett sjölejon eller en säl. Vi kommer att ligga på stranden och äta fisk och fisa. Man kan tycka att 20 miljoner år av evolution skulle ha eliminerat gaser i magen men tydligen är vissa saker eviga. Viktigast av allt är att människan kommer att ha gjort sig av med sin värsta kroppsliga defekt. Människans värsta kroppsliga defekt är den alldeles för stora hjärnan som ständigt tänker ut nya sätt att göra hål i människor som kommer i vägen för dess ambition.

Kurt Vonnegut är känd för att han överlevde brandbombningen av Dresden som amerikansk krigsfånge i ett slakthus. Efter bombningen deltog han i uppröjningsarbetet som till stor del bestod i att samla ihop rester från brända, smälta och mycket döda civila tyskar. ”150 000 Hans och Gretor blev brända som pepparkaksgubbar” sammanfattar han själv det lakoniskt. En historia som han ofta återberättar är den om hur en medfånge sköts för att han tagit en tekanna från ett raserat hus. Den totala meningslösheten och avsaknaden av respekt för människoliv i krig blev motpolen till lemonad i trädgården.

I den lilla pamfletten ”Fates worse than death” häcklar han skoningslöst tanken på att krig kan vara befogat. Krig är inte ens befogat för att försvara sig. Att hamna under kommunistiskt styre är inte ett öde värre än döden. Att inte få vifta med sin egen flagga är inte ett öde värre än döden. Att förtryckas av en diktatorisk övermakt är inte ett öde värre än döden. Det finns inga öden värre än döden. Meningen med livet är att överleva.

Vonnegut var alltså ateist men han återkom ofta till Jesus och kristendomen. Hans egna religion var humanismen och han var inte blind för att kristendomen i sina bästa uttryck tangerade den. Hans enda råd till ungdomen var ”för guds skull var snäll”.

En värld där slutmålet för all utveckling är en trevlig stund i trädgården är svår att tänka sig. När Vonnegut började skriva böcker under det framstegsoptimistiska 1950-talet var det nog ännu svårare. När han inte skrev böcker jobbade han bland annat på General Electric där utveckling och tillväxt var mer en ideologi än bara en affärsidé. Med tiden kom Vonnegut att kallas för luddit. Luddit är ett ord som kommer från Ned Ludd, en textilarbetare som slog sönder de nya vävmaskinerna som under den tidiga industrialismen tog jobb från sådana som han. Kurt Vonnegut var ingen luddit men han var klart teknikskeptisk.

Världen 2005 var därför en mycket främmande plats för Vonnegut. Han liknande internetanvändare med 1950-talets kortvågsradioamatörer och om sociala medier skrev han följande:  ”Electronic communities build nothing. You wind up with nothing. We are dancing animals”.

Kurt Vonnegut dog den elfte april 2007. Så kan det gå. I likhet med flera av hans romankaraktärer var han under sina sista år allt mer malplacerad i sin omvärld. George W Bushs USA var inte hans land och naturligtvis fann han inga som helst förmildrande omständigheter som kunde motivera kriget i Irak. Hämnd, säkerhet eller olja, oavsett vilket var kriget ett komplett vansinne. Att äta, dricka och överleva är de enda sakerna som är värda att sträva efter. I ”A man without a country” sammanfattar han denna filosofi i god stil:

We are here on earth to fart around. Don’t let anybody tell you any different.

Belhaven wee heavy (1562)

av Johan

Att handla på systembolaget i Vällingby är som att resa tillbaka i tiden till mars 2010. Det finns ingen särskild hylla för nyheter, bara några spridda orangea lappar bland hyllorna. Inga av nyheterna är dock särskilt nya för någon som följer systembolagskatalogen som en del följer aktiekurserna. Den enda verkliga nyheten på systembolaget i Vällingby var att det är det enda systembolaget jag sett som har en hel vägg tillägnad endast tre ölmärken. Lastpall står intill lastpall med ölen Mariestad, Norrlands guld och Sofiero. Välkommen till förorten.

Nu skulle det här dock handla om en av de nyheter som jag faktiskt inte hade druckit redan. Belhaven wee heavy är en skotsk ale som smakar frukt och lite lakrits som fått ligga för länge i en varm bil.

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1562 i katalogen

Tre standardale av fem möjliga

Errazuriz estate pinot noir 2008 (6294)

av Johan

Jag tror inte att jag förhäver mig om jag påstår att jag är en av världens ledande auktoriteter på viner av pinot noir. Det är ett etablerat faktum som redan bevisats här. Självklart gjordes det viner av pinot noir innan jag började dricka dem men jag har ännu aldrig träffat någon  kännare som kan förklara varför. Naturligtvis berättar jag detta av en anledning. Det är något du måste veta innan du läser nästa mening. Errazuriz estate pinot noir är inget bra vin av pinot noir.

Vad är då ett bra vin av pinot noir? Ett bra vin av pinot noir är ett vin som åtminstone avlägset smakar pinot noit. Errazuriz estate smakar vattnad cabernet sauvignon. Eller armhåla. Någon av de två sakerna. En pinot noir har en lätt, frisk smak av bobs blandsaft men Errazuriz smakar som det där vinet du serveras med servitrisens tumme i glaset på någon strandrestaurang i Rimini. I egenskap av världsledande auktoritet på pinot noir vet jag förstås att pinot noir kan smaka på en rad olika vis. Min poäng är att ingen pinot noir kan få tillåtas att smaka som Errazuriz estate. Det har vi sangiovese och bristfällig hygien till.

Förmodligen fungerar Errazuriz ganska väl till pastarätter med skinka eller nästan vad som helst med en röd triangel på. På flaskans etikett rekommenderar de grillad lax eller en kall avokadosoppa. Errazuriz estate pinot noir kan med sin imponerande syra nog sära köttet från benen i en mustig gryta eller avlägsna färgen från skrovet på en båt beroende på vilket behov som uppstår först.

Vet du hur man kan vakna med huvudvärk dagen efter det att man druckit rödvin?  Om man väljer Errazuriz så behöver man inte vänta så länge. Denna trendiga pinot noir från Chile levererar morgondagens bakfylla redan idag.

Det finns dock bra saker att säga om Errazuriz också. Flaskan har skruvkapsyl. Det var väl det. Men skruvkapsyl är bra!

89 kronor på systembolaget, nummer 6294 i katalogen

Två svaga Pinochet noir av fem möjliga

Monks vs Monks

av Johan

Ölkulturen på Norrmalm vilar tungt på två pelare: Monks och Monks. Tillsammans utgör de två barerna en totallösning för alla dina ölbehov  i denna annars så livsfattiga och mest centrala delen av Stockholm. Finns det då någon anledning att ställa Monks mot Monks? Ja men låt oss inte se det här bara som en tävling utan som en kvalitativ analys av vilken Monks som svarar mot vilka behov. I den ena ringhörnan står alltså Monks Café på Sveavägen, precis vid Adolf Fredriks kyrka. Motståndaren Monks Café på Wallingatan får nog anses vara utmanaren från den något mer avskilda hemvisten bakom LO-borgen. Matchen går i fem ronder och segraren utses enväldigt av mig. Ämnet för första ronden har redan berörts: Geografi

Geografi

Monks Sveavägen och Monks Wallingatan är båda placerade mycket centralt i Stockholm. Sveavägen ligger i anslutning till lågprisalternativet Dovas och nära ställen som Mango, KGB och Kungsgatans många låg och mellanprisalternativ. Sveavägen är alltså inte ensamt i sin del av stan men dömer man baren efter sällskapet så är detta snarast en minuspoäng i min beräkning. Wallingatan ligger lite mer avskilt men ändå lätt tillgängligt på ett rätt naturligt och trevligt sätt. I och med lanseringen av den enorma uteserveringen på Norra latins skolgård och den allmänna satsningen på området kring Norra bantorget så känns Wallingatan dessutom som ett mer spännande läge än den ganska nedgångna och trafikintensiva Sveavägen.

Sveavägen-Wallingatan 3-4

Utbud

Utbuden är i det närmaste ogenomdrickbara på båda av Monks installationer. Vad som kännetecknar ett verkligt bra ölutbud är dock inte bara en lång lista med titlar utan att det ständigt utvecklas med nya sorter. Planeringen av inköp verkar ske på ett föredömligt dynamiskt vis men problematiskt nog sker den nästan helt säkert gemensamt för båda ställena. Variationen är med andra ord inte betydande mellan Sveavägen och Wallinggatan. Utbudet är lika omfattande och lika välavvägt på båda platser.

Sveavägen-Wallingatan 5-5

Servering

Även denna gren kompliceras av att personalen i viss utsträckning vandrar mellan Sveavägen och Wallingatan och för den delen helt andra ställen i området som Belgobaren. Att byta ställe efter tre dagar av öldrickning för att förhindra medlidande blickar tjänar alltså inget till på Norrmalm. Personalen följer efter. Trots detta har jag märkt en tydlig skillnad mellan bemötandet på Sveavägen och Wallingatan. Att vänta på att beställa i en bar är inte riktigt samma sak som att stå i kö men det bör finnas någon sorts koppling mellan hur länge man väntat och om man får beställa eller inte. Under flera försök på Sveavägen har jag och andra personer Gödsvinet hört i frågan märkt att personalen där är nästan helt okänslig får den kopplingen. Monks har många stamkunder och kanske är det dessa som glider före men mest av allt verkar det som om personerna bakom baren helt enkelt inte bryr sig. När man väl får kontakt så är bemötandet trött och rätt sorgligt. Wallingatan erbjuder en betydande kontrast. Trots ett ofta rätt stort kundtryck och de många invecklade ritualerna förenade med serveringen av viss sorts öl så sker den snabbt och obesvärat.

Sveavägen-Wallingatan 2-4

Lokaler

Sveavägen har en murrigt inredd och mycket avlång lokal med utsikt mot en kyrkogård och Sveriges mest berömda mordplats. Wallingatan är modernare inrett i ganska rymliga lokaler med utsikt mot Owe Törnqvist. Personer som Gödsvinet varit i kontakt med hävdar att Wallingatan är ”fräschare” och kombinationen av höga barbord, låga matbord och flådiga fåtöljer tillfredsställer varje ändalykt. Personligen anser jag det finns saker att säga till förmån för Sveavägens mer nedsuttna stolar och väggsoffor. Sveavägens bord kanske har lite fler hack och repor men de bär sina ärr som tapperhetsmedaljer från tusen gångna fylleslag. Jag är svag för historia. Visst saknas smakfulla stilgrepp som Wallingatans utsökta bruna sammetstapet men denna rond utfaller ändå till förmån för det stridshärdade framför paradprålet.

Sveavägen-Wallingatan 4-3

Atmosfär

Det går utan tvivel att ha trevligt på både Sveavägen och Wallingatan. Ett ställes atmosfär är något som var och en har ett ansvar för. Några av de trevligaste minnena av öl som jag har utspelar sig på platser som parker, hotellobbies, tågstationer och inuti återvinningskärl för pappersförpackningar. Allt handlar i slutänden om sällskapet och ens egna grundinställning. Vad som måste bedömas här är alltså endast de yttre grundförutsättningarna. Wallingatan verkar vara en plats för sällskap som vet vad de vill. De var inte på väg någon annanstans. Förmodligen bokade de bord redan veckan innan. Sveavägen ligger i en kraftigt trafikerad korsning och människor har en tendens att plötsligt bara befinna sig där. Detta skapar en dynamik och en blandning av folk som skänker Sveavägen ett liv inte känt borta på Wallingatan.

Sveavägen-Wallingatan 4-3

Slutresultatet blir alltså precis så jämt som man kan förvänta sig när man jämför en bar med sig själv.

Wallingatan vinner med 19 poäng över Sveavägens 18!

Pressklubben, Stockholm

av Johan

Kanske var det den välkomnande stämningen, kanske var det för att jag druckit strohrom under tunnelbaneresan dit men jag gillade Pressklubben direkt. Stämningen stod i full blom när vi trillade in genom dörren någon gång kring niotiden. Innan vi fullt ut hunnit dra konsekvenserna av att det såg väldigt fullt ut blev vi uppfiskade av en dam i personalen och visade till ett mörkt hörn av lokalen. Middagen kunde inledas.

Alla var mycket trevliga och tillmötesgående. Själv hade jag blivit en smula paranoid av den österrikiska tändvätskan och jag kunde inte låta bli att misstänka att vi var en situation som de hanterade på ett så soligt sätt. I själva verket var vi nog bara en grupp med grundligt uppvärmda män som precis återvänt från en resa på de sju haven med Silja Galaxy. Hur som helst överkompenserade jag genom att le spasmiskt mot allt som rörde sig och skratta fryntligt, vilket på det stora hela förmodligen inte förbättrade ett eventuellt intryck.

Pressklubben är Restaurang Duvels bakficka och det är min erfarenhet att många restauranger har något speciellt i bakfickan. Restaurang Djuret som recenserades här (och här) i tidernas begynnelse är Leijontornets men kommer att fortsätta på egen hand efter det att Leijontornet stänger den 23.e juni. Djuret, Pressklubben och andra backfickor är lågmälda restauranger där serveringen och inmundigandet av maten är något mindre autistisk än på en traditionell finkrog. Inte sällan är menyerna i dessa backfickor fyllda med saker som antingen är för alldagliga eller för excentriska för huvudrestaurangen.

På pressklubben har de en uppsättning klassiska rätter som är så traditionella att en seriöst menande restaurang aktar sig för att lyfta fram dem. En av dessa rätter är den klassiska råbiffen.

Hur kommer det sig att man beställer en råbiff? Det är inget fel på råbiff men varför beställer man den? Är det milt järnsmakande aromen? Är det den speciella mättnadskänslan som kommer av rått kött? Är det ritualen? Är det strohromen? Detta är mer än vad jag kan svara på men jag beställde råbiffen och det gjorde alla andra också. En hel råbiff.

Biffen serverades med en äggula, rödlök, kapris och en dijonsenap så stark att den gav ett alldeles nytt veck i hjärnan. Det var inget fel på den. Den skulle vara så. Vi åt under tystnad.

Hur går man vidare efter en råbiff på Pressklubben? Vi var glada att vi kunde gå alls. Den misstänkt trevliga servitrisen gav oss notan och vi gav oss av. Tvåhundra gram rått kött och en dag på en finlandsbåt är mycket att smälta. Ändå är jag helt övertygad om att både biffen och Pressklubben var helt rätt enligt en högre måttstock.

Tre och en halv råa köttpuckar av fem möjliga

Bloggar

av Jonas

Tro det eller ej, men det finns fler bloggar än denna på interwebben. Jag upplever att det är något som blev poppis strax efter att Gödsvinet lanserades nu i våras. Bloggtoppen heter en sajt som håller reda på en massa bloggar, inklusive denna. En av de intressantare funktionerna är att den kan rekommendera liknande bloggar.

Bloggar som liknar Gödsvinet är tydligen Pernillas recept (japp, det är Pernilla Wahlgren), en blogg som jag personligen tycker ligger en bra bit från det vi försöker åstadkomma här. Mat och politik däremot lider av samma schizofrena inställning till gastronomi som Gödsvinets skribenter gör och hamnar närmare. Lifezone tillhör de knappa 110% av sveriges matbloggar som driver LCHF-evangeliet på ett sektliknande sätt. Det har gått så långt att en matblogg känns riktigt bra så länge den bara inte handlar om att nedkalla förbannelser och demoner över livsmedelsverket och deras riktlinjer angående lättmjölk och margarin. Ska man läsa sådan tjafs tycker jag man ska gå direkt till den sekteristiska källan och se vad Doktor Fett har att säga. Det är läskigt och roligt.

Nej istället för att följa bloggtoppens tips har jag ett par riktigt bra lästips åt er här:

Middagsklubben. En grupp härligt självdistansierade entusiaster som experimenterar med matlagning, och dokumenterar det hela ytterst bra. Läs till exempel här om när de tillredde en monsterchili med ett grisben som köksredskap. Eller på Granviks blogg om när samma personer köpte guldkött, och i ett köttberusat tillstånd erbjuder sig att inte diska den lånade stekpannan så att ”arom och fibrer av guldköttet stannar i pannan”.

Schnille och Schmak. Stavningen är troligen av studentikos art, men ger ändå ett vackert skimmer av att ta ner något högtravande på jorden. Bloggen handlar om öl, och är en bra resurs om man är eller vill vara ölnörd. En annan bra ölblogg är

Ofiltrerat. En mustaschprydd gentleman som ger tips och inspiration. På senare tid har han experimenterat med kombon nördig finöl och grillchips. Mycket intressant.

På tungan är sydsvenskans officiella mat-och-dryckblogg. Den är utmärkt att följa om man vill ha öltips i och kring Malmö. Musikskribenten Håkan Engström har snorkoll på traktens ölhändelser.

Kim il Cola

av Johan

Världen näst bästa Korea har gjort nya framsteg för mänskligheten. Jag dricker vanligtvis aldrig läsk rent men för den nya, fantastiska drycken från Nordkorea som DN rapporterar om så är jag beredd att göra ett undantag. Säljer det där stället på Södermalm fortfarande de nordkoreanska jeansen? Att glida ner för Götgatan i ett par sådana med en stor plåtburk med Maranbong i handen skulle kunna starta en ny grej.

Söderkällaren, Stockholm

av Johan
Bilden är lite vinklad

Det finns en plats där alla vet ditt namn och det finns en plats där den albanska maffian stjäl dina personuppgifter. Söderkällaren har möjlighet att vara båda de platserna och jag vet inte om jag är redo för någon av dem. För inte så länge sedan gick jag dock dit.

Vi var visserligen välkomna på Kvarnen men personalen var upptagen med att återställa den mäktiga men öde lokalen från lunchen. Vi tog en försiktig öl i baren och gick till Söderkällaren som ligger bara ett rätt ynkligt stenkast österut på Tjärhovsgatan. När vi svängde in genom dörren såg jag min arbetsplats långt bort i ena ögonvrån och jag kom ihåg att klockan fortfarande bara vara lite efter tre på eftermiddagen och att nog borde ha varit där och inte på jakt efter dagens tredje öl i en bar endast befolkad av en arg, kedjerökande bartender och ett par som grälade på arabiska.

Inredningen på Söderkällaren säger ”pizzeria” och är du som jag så svarar du ”nej tack jag har redan ätit”. Vi beställde öl från den minimala bardisken i förrummet på markplan. Merparten av Söderkällaren är just en källare som där på klassiskt vis placerats under markplan. Dit gick vi aldrig, hindrade av en arg lapp och en arg iranier i förkläde.

Ölen var billig om man valde rätt och det var inte svårt givet antalet alternativ.

Min Åbro smakade inte längre som den gjorde en gång för länge sedan på den Blekingska Nationen i Lund. Den var kall. Jag tryckte den nära intill mig för att återge den livet med min kroppsvärme men det var hopplöst. När jag ivrig av törst såg innehållet snabbt sjunka bakom det gröna glaset insåg jag med vedmod att den ölen aldrig skulle få uppleva ljummenhet igen. En Åbro är inte riktigt en Åbro om man inte dricker den rumstempererad men det finns cyniker som hävdar att inte riktigt en Åbro kan vara en ganska bra sak att vara.

I en hörna visade en TV en repris på dagens morgonprogram från TV4. Någonstans nära botten på min flaska började jag långsamt glida in på det frekvensområde som Malou von Sivers lever sitt liv inom men rätt snart gled jag tillbaka till verkligheten med Malou kvar i den dimmiga värld som är endast hennes.

Jag besökte Söderkällaren med en person som rest från Lund för att se Stockholm. Jag funderade en stund på om Söderkällaren kunde sägas vara en del av den ambitionen. Sedan drack vi upp och gick.

Två nödöl av fem möjliga