Okategoriserad

Djuret II

av Nils

Efter att ha kutat till tuben, nätt och jämt fått alla kroppsdelar genom de stängande automatiska dörrarna och som med kapillärkraft sugits in i ett spatie mellan övriga stackars resenärer, var det inte utan besvikelse jag räknade till 15 minuter utan att tåget rörde sig en enda millimeter.

Med mental fradga fräsande i mina hjärnvindlingar insåg jag att det var dags för första taxifärden i min nya hemstad. Jag trängde mig ut, upp för trapporna och ut i den virvlande snö som med årlig precision återigen lamslagit riket.

Utan att se mig så noga för hoppade jag in i en taxi som andra hugade taxispekulanter av någon anledning bara gick förbi. Efter att ha slirat iväg och in ibland medtrafikanter höjde jag blicken och konstaterade snabbt att detta skulle bli min första nyktra svarttaxifärd. Den storvuxne föraren charmade mig lite skönt hotfullt genom att snegla schizofrent på mig, hinta om att han inte gillade min nationalitet och sedan pungslå mig rejält. Pekuniärt då.

Så mycket trevligare då att stiga ur taxin, in i stugvärmen och mötas av vänner från den hemstad vi alla nu tycks flytt. Platsen vi valt är restaurangen med samma namn som tema. Inredningen är i bästa slakteristil med grislampor, köttkrokar och oljemålade styckningsdetaljer som för tankarna till ”Delicatessen”.

En del av konceptet är perioder med temakött, vid vårt besök skånsk kronhjortkalv. Med finfin vinlista, lagom personlig service, gott kaffe, högst rimlig prissättning och föredömligt oknussligt gödslande med smör hade man kunnat stanna hela kvällen.

4 kulinariska vesaliusverk av 5 möjliga

Texas Burger Co

av Johan
"Så säg Willie, vad tycker du om att de kallar sig Texas Burger?"

Det har sagts att en burgare är en burgare och aldrig någonsin och aldrig någonstans har det varit så sant som ikväll på Texas Burger Co vid Stureplan i Stockholm.

Ingen kan bli besviken på 150 gram kött och en kall öl men ingen kan direkt heller minnas upplevelsen mer än två timmar senare. I själva verket kunde jag inte ens minnas namnet på restaurangen när jag nu lagt alldeles för få steg mellan mig och det värsta av Stockholm. Jag var tvungen att använda www.google.se (de är nya men de är bra).

Jag valde restaurangens standardburgare och att inte fundera för mycket på det. Jag tror att man fick en bit saltgurka till. Åtminstone hoppas jag att det var en saltgurka.

Menyn sa att burgaren serverades med ett fritt val av friterad potatis men de skrev inte ut vem som gjorde valet. Det var hur som helst inte jag och det var antagligen bäst så.

Den för kvällen influgne affärsjuristen som deltog i måltiden såg ut att drömma sig bort till förhandlingsprotokoll och avtalsbilagor som en flykt till något mer färgstarkt och spännande medan han petade i den lilla plastburken med sur, marinerad vitkål.

Jag uppskattade musiken som helt påtagligt strömmade ut i lokalen och vidare ut på en iskall Birger Jarlsgata. Loretta Lynns varma stämma tinade flera kvadratmeter is på trottoaren men kunde göra mycket lite åt atmosfären inomhus. När Willie Nelson plötsligt talade till mig från en högtalare på väggen var det med ett budskap om att gå hem eller bli full på det där sättet som man bara kan bli i en countrylåt.

Fast Willie var aldrig riktigt där och vi var tvungna att gå vidare. Närvaro var helt enkelt inget som kännetecknade platsen där vi hamnat för en timme av ord om tider och platser som måste ha varit bättre.

Texas Burger Co är en kedja och restaurangen på Birger Jarlsgatan är avsedd att bli den felande länken mellan det enkla ursprunget borta på Kungsgatan och något högre, bättre som enligt obekräftade rykten existerar vid kvarteren kring Stureplan.

Jag är inte säker på vad det är men jag är rätt övertygad om att det inte finns på Texas Burger Co.

Chateau Gratien 2006 (2236)

av Johan

Chateau Gratien är ett kompromisslöst vin. Relationen till vinet avgörs för evigt i den första munnen. Antingen ryggar du tillbaka för kärvheten och den respektingivande fruktsyran eller också rycker du till dig flaskan och avslutar den ensam i toppen av ett träd. Jag är inte beredd att komma ner än.

För ner näsan i glaset och ta ett djupt andetag. Inandningen kommer att växa till en mäktig vind som lägger dina flimmerhår rotlösa i en skoningslös stormfällning. Detta vinet kräver inte respekt, det kräver intensivsjukvård.

Att producera ett vin som består av enbart Cabernet franc är som att göra sushi och utesluta allt utom wasabin. Det är en sjuhelvetes idé. I Bourdeaux kryddar man ibland med fem procent av denna druva och tio procent händer.  Inte ens i Loiredalen får man särskilt ofta för sig att låta Cabernet franc dominera men på Chateau Gratien i Saumur Champigny lät man det hända. Vi kan kalla det epicentrum.

Vad gör man då med ett vin som detta? Nio av tio saker man kan göra med det är förbjudna av genevekonventionen men jag antar att man dricker det till mat som tål omild behandling och som inte själv behöver stå i centrum.

Att ta en mun av detta vin är som att bita för hårt i ett grässtrå som man satt i munnen i slutet av en period med för mycket banjobaserad musik i hörlurarna. Först blir det beskt men när beskan lagt sig stiger en örtig gräsarom upp ur syrorna.

Det är inte nödvändigtvis en lätt smak att ta till sig och den har inget att erbjuda den som tycker att livet i stort har förlorat sin sötma. En flaska vin en fredag framför TV:n funkar mot det mesta men detta vin tappas inte i en flaska formad som en katt. Detta är i Jarl Kulles ord en TIGER.

Chateau Gratien är inget vin man dricker fem glas för mycket av i soffan för att man har haft en jobbig vecka. Chateau Gratien är ett vin som man utan att reflektera över det klär upp sig för innan man öppnar det. Urkorkningen blir en liten ritual som avslutas med en givakt. 89 kronor på systembolaget, nummer 2236 i katalogen.

Fyra frätskador av fem möjliga

Nu kommer kokkaffet

av Johan
Lattegubbe

Jag satt och åt lunch på friluftsmuseumet Jamtlis restaurang i Östersund  för ett ganska bra tag sedan. I maten ingick kaffe som visade sig vara kokkaffe. Jag kommenterade det lite kuriosa i detta, vilket föll ganska platt i sällskapet av jämtar.

För att bryta den pinsamma och möjligtvis hotfulla tystnaden tog jag en kortare promenad i klaveret genom att fråga ifall kokkaffe fortfarande gick att köpa i affären. Vid den punkten i min allt darrigare monolog  hade en kvinna från mitt jobb fått nog, vilket hon lät göra känt.

Man KAN köpa kokkaffe i butiken, så nu vet vi alla det. Vi vet också ett par tydligt formulerade saker om min allmänbildning och varifrån i Sverige jag inte kommer men de är inte nödvändiga för den här historien.

Jag kommer dock ihåg när det gevalia mina föräldrar drack kom i tre huvudkategorier, kok, brygg och det nya el-brygg. Går man in i en butik i söder om Älvros så lär man nog hitta företrädesvis mittenalternativet, de andra verkar ha försvunnit med tiden.

Efter att ha undersökt Sveriges kaffekultur lite noggrannare så har jag dragit slutsatsen att kokkaffe nu dricks regelbundet endast i Norrland och att bryggkaffet även där gjort betydande avancemang under senare år. Detta är inte direkt etnologi i nobelklass men ändå.

Min poäng är att kokkaffets reträtt kan vara inledningen på en ökad konsumtion av kokkaffe i det urbana Sverige.

Vad är det folk i de sydsvenska storstadsregionerna letar efter i sitt kaffedrickande? De vill ha något ”orginellt”,”genuint”, ”äkta” och gärna lite ”exotiskt”. Framför allt är det viktigt att inte så många andra dricker det och att man själv kan utmärka sig inte bara genom att dricka det ovanliga utan att man vet något om det.

 Ritualer är bra, någon liten grej man gör för att kaffet ska smaka speciellt.

Kokkaffe har allt detta. Macchiato gör ingen speciell längre, men tänk den som beställer in en liten kopp kolsvart kokkaffe, hälld direkt ur en sotig kopparkitel som hängt i en krok över en björkvedsbrasa hela förmiddagen.

Ok, skippa björkveden och kiteln, kokkaffet kan göras i en sådan där kromad maskin de har på kafferestauranger med mörk träinredning världen över.

Kokkaffets återkomst påskyndas bara av dess undanträngande från de breda folklagren, när bryggkaffet till sist lagt under sig hela Sverige så är kokkaffets återkomst nära. Det ligger i sakers natur att trender måste vara små för att bli stora, ingen vill hoppa på något stort.

Norrlänningarnas nya vurm för bryggkaffe kommer skicka kokkaffet direkt i famnen på de identitetssökande metropoliterna. Någon gubbe i Gäddede kommer antagligen påpeka att han druckit kokkaffe hela tiden från innan det blev innekaffet i Stockholm men ingen kommer tro honom.

”Bönner förstår sig inte på kokkaffe, de kan få hålla sig till sin macchiato”, kommer man säga.

Ett sällskap på en

av Johan

Poängen med snabbmat är att den är snabb och under lyckliga omständigheter även mat. Detta är väl anledningen till att man går till ställen som McDonalds, Burger King , Max och så vidare? Min teori är att snabbheten helt säkert är något som kunderna uppskattar men det är inte anledningen till att de söker sig mot frityroset i stora klungor. Förklaringen till kundernas antal är deras antal.

De gånger jag ställer mig i skottlinjen för en köttsemla med engelskspråkigt namn är företrädesvis när jag reser för jobbet eller för att komma undan detsamma. Jag reser ensam och om jag även äter ensam så gör jag det inte sällan på en plastbricka. McDonalds framgång sammanfaller med ett ökat ensamätande utanför hemmet.

Det finns förstås inga hinder för att gå på en traditionell restaurang själv också men något i det formatet säger att det egentligen är en social verksamhet. När man går på restaurang är det inte för maten och den nedlåtande serveringen i sig utan för att umgås. Att sätta sig själv vid ett bord med vit duk och tända ljus är lite som att gå till danspalatset och valsa ensam. All respekt åt den som klarar av det men folk kommer att prata.

McDonalds är i kontrast rent affärsmässigt, man tar sin bricka och sätter sig i ett hörn för att äta och inget annat. Den 17-åriga gothtjejen bakom kassan skulle inte bry sig om man självantände och dog och det är just det man uppskattar.

Det finns en annan anledning till att ensamätarna föder McDonalds mer än vad McDonalds föder dem. Det finns inget fint sätt att säga detta men har du sett dig själv när du äter på McDonalds? Jag var för ovanlighetens skull på just en sådan restaurang med två gamla kollegor för ett tag sedan och det var ingen rolig syn. Vi satt alla tre tysta medan vi i skam rotade runt bland papper och plast efter föda på brickan. Med allt mer glansiga händer och ansikten tryckte vi i oss utan att se varandra i ögonen. Någon av oss tänkte säkert att det var trevligare att gå dit själv.

En tredje anledning till att gå dit själv är ju just att det inte är så särskilt socialt meriterande att äta på McDonalds. Detta är åtminstone fallet bland de professionella akademiker som jag vistas bland, de är antingen vänsterradikala eller vinsamlare eller båda sakerna och en Big Mac passar varken till pinot noir eller revolutionen. 

Känslorna är dock aldrig ömsesidiga, McDonalds kan leva med nästan vilka kunder som helst. Hos dem är vi fria från alla sociala band som bundit oss i århundranden. Någon av oss tänker säkert att vi trodde det skulle vara roligare.

Vardagsberusningens sista utpost

av Jonas

Det här inlägget kommer inte sluta bra.

För bara ett ögonblick sedan, sett ur universums synvinkel, drack man obehindrat sprit på jobbet. Man rökte utan att tveka när man kom hem till folk. Satt man på flygplanet kombinerade man med fördel de två lasterna, medan man idag får nöja sig med en av dem. Nyhetsuppläsaren på TV kunde mycket väl avslappnat och coolt (även om det inte hette så då) röka en cigarett medan han berättade att Tage Erlander fortfarande var statsminister.

Man visste väl ganska tidigt att alkohol och tobak inte var det allra nyttigaste man kunde ägna sin tid åt, men speciellt skadligt var det ju inte heller. Två socialt accepterade droger, med någon enstaka nackdel som knappast överskuggade alla de positiva. Framför allt behövde man ju fyra fem glas whiskey för att hantera nerverna under en normal arbetsdag, och en timmes flygning utan ett halvt paket gula blend var direkt omänskligt.

Idag är situationen som bekant en helt annan. Men det finns en drog kvar. En drog som stämmer in på allt ovan, men som fått vara kvar. En flygning utan denna drog skulle vara direkt riskabelt ur flygsäkerhetssynpunkt. Ett längre möte på jobbet utan paus för en fix, accepteras inte. En arbetsplats utan fri tillgång på denna gudarnas rostade nektar är helt otänkbar. Jag pratar såklart om en av mina bästa vänner, kaffe.

Men om det nu är som jag säger, och kaffe är i samma ställning som alkohol eller tobak var för femtio år sedan, vad förtäljer oss då historien om kaffets framtid?

Jag ryser.

Hem till Lidl

av Johan

Under ett års tid bodde jag med Lidls butik som närmaste granne, vid Dalaplan i Malmö. Det var ett år av kompromisser, förundran och transfetter.

Det fanns flera saker som jag gillade med Lidl också. Folköl var en sådan sak. En annan sak var att folk som antagligen inte sitter i Nordeas styrelse också kan få känna sig rika där. Stora barnfamiljer hade råd att köpa både godis och färsk frukt, små tanter kunde köpa något att bjuda på till kaffet och så vidare. Jag brukar tänka på det när jag hör folk i övre medelklassen argumentera för att maten ”måste få kosta”.

Sedan jag flyttade är min närmaste matbutik förmodligen NK:s saluhall. Dit går jag vanligtvis inte, sådana ställen får mig att känna som om någon skall komma fram och fråga mig om biljetten.

Det är svårt att hitta en butik med billig mat i denna delen av stan helt enkelt eftersom folk här hyser en djup misstänksamhet mot billig mat. Därför betalar man massor för precis samma Ica-produkter som är billiga någon annanstans.

Ica Hötorget är ett utmärkt exempel. Det enda sättet att få tag på färskt bröd i den butiken är att köpa ett dussin av de triangelformade mackorna och skrapa bort mellanläggen.

Konsum Sveavägen är rätt trevligt trots den kreativa prissättningen. De har dessutom en fyndspann med sekunda köttprodukter som jag brukar krafsa runt i med båda händerna. I regel är detta det första jag gör i butiken, innan jag går och klämmer på limpor eller besöker veckans provsmakning. Sedan de installerade de helautomatiska kassorna så har dock min relation till Konsum Sveavägen försämrats märkbart. De åldrade kassörskorna, som enligt ett obekräftat rykte tidigare arbetat på Ica Vildgåsen i Lund, har svårt för den nya tekniken och jag har svårt för deras sätt att ge instruktioner.

Precis som i Malmö ligger dock svaret på mina matproblem tvärs över gatan när man kliver ut från Konsum. Precis som i Malmö kommer svaret från Tyskland och det heter Lidl. Mitt nya Lidl ligger bara en liten bit längre upp på gatan från Konsum, inte långt från Handelshögskolan.

Lidl, Lidl, Lidl, folkets saluhall och mitt hem i matvärlden!

Gammal Chartreuse är äldst

av Nils

Det gömmer sig skatter i gamla barskåp må ni tro. Firade en äldre släktings 87-årsdag för en tid sedan och fick utöver den delikata 3-rätters middagen också smaka 55 år gammal (oöppnad) grön Chartreuse. Kanske inte den mest lämpade kandidaten för lagring men spännande ändå!

Pernod’en vi avnjöt som välkomstdrink såg ut som om den också inhandlats någon gång på 50-talet. Efterkrigsanisen hade behållit både sin strävhet och sötma så till den milda grad att jag fick ta ytterligare ett stänk vatten i glaset. Etiketten pryddes överst av en rad ur vilken man kunde uttyda att drycken brygts i enlighet med samma principer som för absint. Stabilt, van Gogh nästa.

Tillbaka till Chartreuse’n. Grejen var mer den känsla som infann sig när vi upptäckte att de gamla dropparna från 1952 inte förlorat sin spänst. Annars är inte femtifemprocentigt munvatten med tandkräm och örtsmak min grej efter maten. På etiketten kunde man läsa drinkförslag som gick ut på att man skulle blanda Chartreuse med whiskey, som min kusin Mårten uttryckte det: Sänker man en sån behöver man aldrig bevisa något igen. True, true.

Så här står det på Chartreuse hemsida:

”Only two Chartreuse monks know the identity of the 130 plants, how to blend them and how to distill them into this world famous liqueur. They are also the only ones who know which plants they have to macerate to produce the natural green and yellow colours. And they alone supervise the slow ageing in oak casks.”

Ingenting man ger sig på att själv försöka svänga ihop med andra ord. Det visar sig vid närmare inspektion av hemsidan att det dessutom finns en variant som lagrats extra länge på ekfat, Chartreuse V.E.P (Vieillissement Exceptionnellement Prolongé). Den vi drack är nog bland det äldsta i Chartreuse-väg man hittar som icke-munk men den hade förstås inte lagrats på ekfat.

Man lär sig också att likören skall serveras mycket väl kyld och att det sedan 1838 finns en litet mildare nymodighet i form av gul Chartreuse.

Själv var jag för trött för att toppa med en Remy Martin men det ångrar jag nästan lite i efterhand.

Ingrid Strängs Kasslergratäng

av Johan
Kvinnan i Gunnar Strängs knä är en av Sveriges mesta ministrar. Hustrun Ingrid stod hemma vid spisen och syns inte på bilden.

Jag köpte idag en begangad kokbok för fem spänn. Den hade det inspirerande namnet ”Hej Mat!” och var från 1980. I boken låg dock ett gammal tidningsutklipp som verkade vara betyligt äldre. Det innehöll receptet på en kasslergratäng som enligt uppgift kom från Gunnar Strängs andra fru Ingrid. I egenskap av statsvetare var jag tvungen att ta reda på exakt vad som väntade den svenska välfärdsmodellens främste ekonomiska företrädare när han tog tunnelbanan hem till det fräscha nybyggda hemmet i Stockholms västra förorter någon gång på 1960-talet.

Ingrid Strängs Kasslergratäng:
4 portioner

1 bit kassler, storlek efter hunger
3-4 hg champinoner
3 dl vispgrädde
4 msk heinz chilisås
1 tsk potatismjöl
1 bit ost
Paprikapulver

Skiva och stek kasslern, krydda kraftigt med paprikapulver under stekning. Lägg kasslerskivorna i en ungsfast form, inte mer än två lager med skivor. Skiva och stek svampen, lägg den på kasslern. Blanda grädden med en tsk potatismjöl och 4 msk chilisås och häll blandningen över kasslern och svampen. Riv osten och lägg ett lager över hela formen. Sätt in i ungen 15 minuter eller tills gratängen har en fin färg och vätskorna fått koka ihop ordentligt. Servera med ”ett par riktigt goda potatisar”, som det står i orginalreceptet.

Svensk välfärd när den är som bäst, smaklig men enkel och rationell, avnjutes bäst i en miljonprogramlägenhet.