På min väg hit till Wien reste jag via den nyöppnade restaurangen “Street food” på Arlandas Terminal fem. Jag vet, det är dumt att äta på flygplatser men vi gör det alla förr eller senare, trots att kvaliten är låg och prissättningen förlorat all kontakt med verkligheten.

Street Food på Arlanda använder samma käcka öppna planlösning som andra restauranger på Arlanda där man kan plocka ihop, beställa och betala många olika maträtter utan något synbart system. Därför möter man alltid ett par dussin förvirrade barnfamiljer som inte vet om de ska beställa nudlarna i kassan eller betala vid någon av beställningsdiskarna. Framkomligheten är obetydlig.

Jag plockade därför till mig det livsmedel som fanns lätt gripbart vilket var en räkmacka som fanns i oerhörda mängder i en kyldisk. Den kostade den i sammanhanget oerhörda summan 139 kronor men den verkade rätt stor och en hamburgare kostade ungefär lika mycket. Förresten kände jag ett starkt behov av att komma där ifrån innan jag blev nertrampad av helt disorienterade thailandsresenärer från Dalarna. Med en öl kostade måltiden en bit över 200 kronor.

Det var den i särklass värsta räkmackan jag har upplevt. Dess främsta kvalité framstod vara dess storlek men även denna visade sig vara ett hån. Mackan var gjord med ett grovt bröd av landgångstyp som verkade vara fyllt från ände till ände. Vid närmare observation framgick det att den hade en skiva ägg i ena änden och en skiva ägg i den andra, varje ände var täckt med några räkor. Däremellan bredde en potemkimkuliss av grönsallad ut sig, en kulis som dolde en total tomhet av innehåll. Midskepps på räkmackan fanns dessa två salladsblad och absolut inget alls.

Men man fick ju åtminstone mycket bröd? Det tog mig nästan en minut att ta mig igenom brödet med kniven och ytterligare en minut att lossa brödbiten från gaffeln med tänderna, som jag fick räkna efteråt för att bedöma tandläkarkostnaderna. Brödet var säkert utmärkt till en lång rad ändamål; som fasadbeläggning, som yttre hölje på rymdfärjor och för att slå ihjäl små däggdjur med men det var definitivt inget som lämpade sig som föda för människor eller några andra flercelliga varelser.

Äggen var i det närmaste unika. De var de enda äggen jag sett som var helt enfärgade, det som skulle ha varit “gulan” var precis lika blekt grå som “vitan”. Allt var täckt av en kritvit massa som i en bättre värld hade varit majonäs men som nu antagligen var något sorts konsistensfett vanligtvis bara nyttjat för att hindra den kinesiska vapenaresenalen från att rosta sönder.

Ingenting på mackan smakade något som helst. Jag försökte verkligen finna något som ens med min, erkänt långsökta, fantasi smakade något men det var ett företag lika hopplöst som de tre senaste fredsförhandlingarna i Mellanöstern. Till mackan fick man en citronskiva som skurits extra tunn med rakblad och den hade lite skrämd citronsmak men det hjälpte inget.

Street food är Marcus Samulessons satsning på snabbmat. Han berättar gärna om hur han reser jorden runt för att finna ny spännande “gatumat” och under sina resor har han uppenbarligen besökt helvetet för det var där jag var när jag försökte äta hans räkmacka.