Fördelarna med att lära känna Enno Hallek är många. En av dem är att man råkar på små utställningar på små konsthallar man annars hade missat. En annan är att man snubblar över Enno lite varstans och blir uppiggad och får ett såntdär flin på läpparna. Häromsistems skulle en endokrinolog klämma på mig och jag passerade därför Astrid Lindgrens barnsjukhus, och jag hade där den stora glädjen att råka på lite tvättäkta Enno sådär i förbifarten. Det var precis vad som behövdes en mörk och regnig morgon, och jag gick därifrån med lättare steg. Nu undrar jag bara var alla hans sågar gömmer sig!