Det går inte alltid att kontrollera vad man läser. Ibland läser man om saker som man verkligen inte vill veta något om bara för att det inte går att sluta. Det var så jag kom att börja läsa Dagens Nyheters blogg om Melodifestivalen.
Hanna Fahl, som skriver bloggen, har jag rätt avlägsna minnen av som någon som kretsade kring den Blekingska Nationen i Lund i slutet på 1990-talet. Om man kretsade kring den Blekingska Nationen i slutet av 1990-talet så ökar risken att jag kommer att läsa det man skriver. Så jag läste ett inlägg hon skrivit om att sitta i Melodifestivalens urvalsjury. Sedan dess sitter jag och läser om artister jag aldrig hört talas om och musik jag inte kommer att lyssna på. Det känns, när jag tänker på det, lite som att läsa tidningen POP 1993 eller 1994.
En anledning till att man fastnar är förstås att Fahl skriver väldigt underhållande. En anledning till varför just jag gillar bloggen är att beskrivningen av den turnerande schlagercirkusen påminner rätt mycket om en rapport från en valkampanj. Den där typen rapporterande från stora valkampanjer som beskriver vad som händer bakom scenen när kandidaterna och deras staber inte riktigt har kontroll. “Obamas pressekreterare såg pressad ut på väg ut till bussen, har de första mätningarna från New Hampshire kommit in?”. Den typen av rapportering.
Ingen människa har gjort den sortens läsning mer läsvärd än Hunter S Thompson. Hans klassiska bok “Fear and loathing on the campaign trail ’72” har kallats “The most accurate and the least factual account of the campaign” av demokraternas presidentkandidat George McGovern. Thompson skriver utifrån vad Werner Herzog kallar “extatisk sanning”, alltså en sanning som fångar det centrala budskapet i vad som händer och förstärker det genom mindre justeringar i beskrivningen av det faktiska händelseförloppet.
1972 var Hunter S Thompson en av de två reportrar från Rolling Stone som följde valkampanjen. Den andra var den mycket yngre och ytterst korrekta Timothy Crouse, vars “The Boys on the Bus” hyllats som den kanske bästa boken någonsin om mediauppbåd som följer en valkampanj. Crouse skriver ledigt och övertygande med stor detaljrikedom och inte ens de reportrar som framstår ofördelaktigt har förnekat något han beskriver.
Det mest slående med kontrasten mellan Thompson och Crouse är att det samlade intrycket av kampanjen blir ungefär samma utifrån de olika berättelserna.
32 år efter deras valkampanj ger sig Matt Taibbi ut på en liknande resa under 2004 års valkampanj. Problemet för honom och alla som läser hans bok “Spanking the Donkey” är förresten att han inte ger sig ut på en liknande resa utan på exakt samma resa.
1972 var året Richard Nixon vann en jordskredsseger trots att Watergate-affären redan var avslöjad av Washington Post. 2004 var året då George W Bush utökade sin majoritet trots att han startat åtminstone ett krig för mycket. Hunter S Thomson skakade om den politiska rapporteringen genom att ta droger tillsammans med kampanjarbetare. Matt Taibbi tog LSD och gick på kampanjbussen klädd i en vikingadräkt. Där satt han tyst och ignorerad på ett rätt sorgligt sätt tills en annan reporter kom fram och frågade om det var han som försökte göra “en ny Boys on the Bus”. En del saker fungerar bara en gång och aldrig mer.
Eftersom jag redan har glömt varför jag började skriva detta så låter jag det vara en uppmaning till Dagens Nyheters reporter i det närmaste vi kommer en valkampanj i år. LSD och vikingadräkter är gammalt. Skriv det på baksidan av körkortet och glöm det aldrig.