Fotbollsölen

Mjällby AIF

Mjällby AIF

För någon som dricker så mycket öl ser jag rätt lite på fotboll. Det har aldrig slagit mig som något man måste göra. Har jag fel?

När jag träffar människor med en patologisk passion för sporten så kommer jag alltid att tänka på rollspelare. Ni vet sådana där som kan helt försjunka i en låtsasvärld och föreställa sig att den är på riktigt. De blir också upprörda när man påpekar att den inte är det.

Det betyder dock inte att jag inte kan uppskatta en match och en kall öl. Jag kan till och med uppskatta det mer än bara en kall öl. Så jag antar att jag är en fotbollsvän i det lilla.

Fotbollsintresse av långt våldsammare proportioner omger förstås mig och oss alla hela tiden. På Södermalm i Stockholm, dit mitt arbete tvingar mig dagligen, håller man på ett lag som vi kommit överens om att inte driva med mer. Det är inte roligt längre.

Här i Vällingby där jag bor håller man nästan uteslutande på AIK. Det har jag inga åsikter om men när jag från mitt fönster ser Grimsta idrottsplats upptänd för kvällsträningen kan jag inte låta bli att undra över det. Någon här borde hålla på Brommapojkarna men inte ens pojkarna själva gör det. Ungdomarna går i rödsvart till träningen men i gulsvart till tunnelbanan för se på match i Solna.

Själv har jag en irrationell dragning till Malmö, staden och indirekt även deras lag. Det talar jag förstås inte om för någon, folk blir bara förbannade.

För att undvika att åka på en snyting i sociala sammanhang brukar jag säga att jag håller på Mjällby och det är en halv sanning. Jag kommer från Blekinge och kan tala språket på ett övertygande vis.

Framför allt är det dock helt ofarligt att hålla på Mjällby. Ingen blir provocerad. Istället för raseri väcker man artig nyfikenhet.

En gång för inte så länge sedan nämnde jag för en liten grupp med främmande, berusade AIK-supporters att jag höll på MAIF. Jag kunde lika gärna ha nämnt att jag var frimärkssamlare. De betraktade mig med samma irriterade likgiltighet som en rottweiler betraktar en skällande tax. Som en fluga man inte orkar vifta bort. Och så vidare.

Denna attityd håller på att skifta bland de stora klubbarna i södra Sverige nu lagom till Mjällbys tredje raka säsong i allsvenskan men till Stockholm har inte nyheten om att MAIF är ett lag ännu nått allmänheten.

Eftersom jag inte ser fotboll på plats så vet jag mycket lite om fotbollsölen. Är den lite som konsertölen? Eller kanske som travölen? Att hälla i sig ett par flaskor Hofbrau framför en landskamp på TV kan inte vara allt fotbollsölen är.

Jag har varit med på en eftersläckning efter en allsvensk match en gång. Det var Kalle som bjöd in mig till Djurgårdsklackens debriefing på Scandic Park vid Karlavägen. Hur det gick till kommer jag aldrig att veta, han är själv IFK Göteborgare.

När jag dök upp hade de redan suttit där ett tag. Kalle reste sig när jag kom och hans ord kom snabbt: ”Det här är Johan OCH HAN ÄR INTE INTRESSERAD AV FOTBOLL”. Det var bäst så. Jag har en tendens att tala om för främmande, berusade AIK-supporters vilket lag jag håller (lite) på.

Det var en match som gått ungefär så mycket åt helvete som matcher gjort för Djurgården och alla andra Stockholmslag under de senaste åren. Fotbollsölen var en Heineken med för lite kolsyra, som jag föreställer mig att den också ofta är. Ölen var dock inte hälften så avslagen som stämningen bland barens Djurgårdare. Jag bestämde mig för att verkligen inte vara intresserad av fotboll den kvällen.

Till helgen startar allsvenskan och det är bäst så. Människor jag vet skulle inte klara en vecka till utan oteknisk fotboll i snöblandat regn. Nu är jag förstås bara avundsjuk. Om än mest för den där fotbollsölen.

Liknande inlägg:

Publicerat i Verklighetens öl och taggad , , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.