Jag vill leva i Europa

 

Eurokitsch

Sverige gick med i den Europeiska Unionen den första januari 1995 och jag tillhörde de som firade. Jag firade att Sverige skulle delta i världshistoriens mest framgångsrika fredsprojekt, den fria rörligheten och introduktionen av en kraft som stod över den svenska socialdemokratin. Jag hade dock även andra, mycket mörkare, skäl att glädjas.

Maten sades vara ett argument mot EU men för mig var det precis tvärtom. Motståndarna berättade med avsmak hur främmande livsmedel skulle komma att korsa våra gränser med tillsatser, färgämnen, gifter och sjukdomar. Jag kan fortfarande minnas hur det fick min mun att vattnas.

Även om jag då inte sett mycket av Europa så förstod jag ju att folk åt mat även i länder som Tyskland, Frankrike och Nederländerna och att de ändå överlevde i häpnadsväckande stor utsträckning. Så den utländska maten var nog inte så farlig. Den var däremot fullständigt oemotståndligt kitschig.

Mest av allt tror jag det var eurokitschen som gjorde mig till EU-vän. Ett skräckreportage på statstelevisionen visade i början på 1990-talet en tysk medwurst tillagad så att det bildades ett ”smiley” ansikte på skivan man la på mackan. Bengt Öste var inte road men jag kunde inte slita blicken från skärmen. Jag var förlorad i ett leende och efter det fanns det ingen väg tillbaka från eurokitschen.

Ställ mig i valet mellan en svensk yogurt och en tysk motsvarighet med umlaut över varje bokstav och en bild på en tecknad renrasig bayrare på paketen så har du ett val som inte är ett val.

När jag bodde i Östersund valde jag kategoriskt små färgglada paket med en leende kossa på framför de strama förpackningarna med lokalt producerad ädelost.

Den mycket humlefriska och fullständigt anständiga ölen som såldes med ett eurotecken på burken för några år sedan var naturligtvis ett självklart val för mig även om den såldes i en burk som hade förmåga att springa läck vid minsta tillstötning och de sämsta tänkbara tillfällena. I själva verket tror jag till och med att den bristen  i funktion hjälpte helhetsintrycket.

Jag inte bara handlar på Lidl, jag tycker dessutom att affären är estetiskt tilltalande. Däremot förstår jag inte deras försök att dämpa kulturchocken för svenska traditionalister genom att sälja tryggt tråkiga svenska produkter som mjölk och ost från Arla. De borde tvärtom renodla och inte sälja någon produkt utan umlaut i namnet.

Mina syndigaste tankar inbegriper att leva i en tysk reklamfilm för nötchoklad.

Inget kan få mig så upprymd som att läsa e-koder på baksidan av ett italienskt kexpaket.

Holländskt påläggsströssel är min drog.

Under perioder av svält på eurokitsch har jag till och med kommit hem från affären med müsli, snärjd av de två prickarna över ”u”.

Det svenska är för mig, med ett par lysande undantag, det smakfullt återhållna och de flesta svenskar lever också smakfullt återhållna liv.

Motståndarna till EU inte bara kritiserade den syndigt färgglada maten i utlandet de höll upp något fint och äkta i den svenska vågskålen också. Som falukorv och… mest falukorv egentligen. EU skulle förstöra falukorven.

Som tur är förlorade motståndarna och vår svenska falukorv fick sällskap av en hel pridefestival av inmarscherande livsmedel i alla former och färger. En del svenskar lever nog ännu i chock av intrycksöverdosen som följer när det finns mer än en sorts creme fraiche i kyldisken men jag kan inte få nog.

Jag vill äta, dricka och överleva i Europa.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.