Kinas mat

Jag brukar säga att jag inte ser på TV och folk brukar tro på det eftersom jag faktiskt inte har någon TV-apparat. Vad jag inte nämner är att jag faktiskt följer ett par program på SVT play. Det är dock dags att bli fullständigt uppriktig: Jag har för vana att se ett visst matlagningsprogram på TV. Så, nu var det sagt.

Jag talar om programserien Kinas mat, en klassiskt torr SVT-produktion ledd av en ung man utan hår i Mao-skjorta. Fredrik Önnevall, som mannen heter, förföljer fullständigt oskyldiga kineser för att se hur de äter, vecka efter vecka. Det är dock inte i första hand maten som intresserar mig. Jag lider sedan nästan 20 år av patologisk sinofili.

Sinologi är läran om det kinesiska och det finns inte någon del av den vetenskapen som inte är totalt fascinerande. Jag vet inte när jag började konsumera böcker om Kina men jag vet att den första utlandsresan som jag betalade för själv, det tog tills jag hunnit fylla 21, gick till Beijing. På liknande sätt var det första jag skrev som student en B-uppsats om konfucianism.

Tiden med den där uppsatsen var en riktigt tung Kina-period. Jag hade turen att få en handledare som kunde ungefär allt som det finns att veta om kina och kinesisk religionshistoria. Han kunde en hel del andra saker också men kosthållning var inte en av dem. Jag gick flera gånger till hans kontor för handledning och varje gång fick han under intensiva ursäkter rensa upp en sittplats från skräp. Högarna av skräp var stora och de bestod enbart av två sorters förpackningar: Glasspapper och tomma glenfiddichrör. Det gav en god bild av vad han levde på. Det var för övrigt där, nedsjunken i en mjuk stol och insvept i en varm whiskeyatmosfär, som jag för första gången kom att överväga en akademisk karriär. Tanken på att få äta glass, dricka whiskey och lära sig allt som finns att veta om något var helt oemotståndlig och hittills kan jag inte säga att jag blivit besviken. Helst ville jag lära mig allt om Kina och så blev det ju inte men det är en annan historia. Nu skulle ju det här handla om Kinas mat.

Kinas mat är i all sin anspråkslöshet milt beroendeframkallande. Det händer egentligen inte så mycket och för att vara helt ärlig så är inte programmet direkt nedtyngt med matlagning heller. Önnevall mest går omkring och talar till människor på gatan som svarar med att se fullständigt oförstående ut. Det säger jag förstås bara eftersom jag hatar mannen passionerat för att han lärt sig språket. Ibland finns det någon sorts historia men den är aldrig speciellt fängslande. Istället är det detaljerna som är intressanta. Det kinesiska vardagslivet är i stor utsträckning okänt för västerländska tittare och ett par korta scener från ett kinesiskt lägenhetskök är värt mer än de senaste fyra åren av kanal fem.

Detta säger jag trots att min egna sinofili faktiskt förlorat en del av sin skärpa under de senaste åren. För att vara helt ärlig så dog en del av mitt intresse när jag började umgås med kineser. Det var för ett antal år sedan när jag bodde tillfälligt i Kalifornien. Där träffade jag en person från Kina som kallade sig Kevin. Han brukade gå på samma föreläsningar som jag även om professorn på kursen inte verkade känna till honom eller vad han gjorde där. Gud vet att han inte läste något som hade med kursen att göra.

Hur som helst frågade Kevin en dag om jag ville följa med till nationalparken Yosemitie. Jag tyckte det var ett bra tillfälle att se en av Nordamerikas vackraste platser. När datumet för utflykten närmade sig frågade jag vem som skötte de praktiska arrangemangen. Det visade sig att det var jag.

Kevin var son till en borgmästare och han hade aldrig någonsin behövt arrangera något själv. Han var hjälplös som en rik mans barn. Det fanns dock inget illasinnat i hans antagande att någon som han råkade sitta bredvid på en kurs skulle arrangera en utflykt till Yosemitie åt honom. Han var helt enkelt fullständigt aningslös eftersom han var uppväxt som det enda barnet i en överklassfamilj. Jag skulle komma att få bära den fulla vikten av det kinesiska enbarnsprogrammet.

Eftersom jag trots allt ville till Yosemitie så fixade jag en stor pickup truck, ett tält och ett par andra saker till resan. Det borde jag inte ha brytt mig om. Kevin hade nämligen inte bara aldrig arrangerat något, han hade heller aldrig sett ett träd utanför en parkmiljö. Tanken på att det inte stod en hoveunuck bakom varje träd, redo att passa upp honom, var också fullständigt främmande. Denna berättelse är redan lång och tröttsam så jag ska inte gå in på detaljer men ett exempel på vad det kinesiska samhället producerar för slags överklassprinsar kan ändå fungera som illustration. Jag erbjöd honom en brödskiva. Han frågade hur han skulle äta den. Jag svarade ”med munnen”. Han replikerade: ”Rå?”. Kevin förväntade sig att Sierra Nevadas vildmark på något sätt skulle lyckas producera en brödrost. Det är så man resonerar när man är uppväxt i arbetarnas paradis.

Jag övervägde, allvarligt, att lämna honom i skogen. Det skulle förstås vara överlagt mord. På något sätt kände jag ändå att det var något som skulle kunna vara bäst för alla parter, inte minst mig själv. När jag, motvilligt, gett upp den idéen så beslöt jag mig för att placera honom på flaket för hemfärden. Det skulle dock visa sig att det bröt mot den kaliforniska trafikförordningen att färdas med kinesiska utbytestudenter på flaket under helger och vardagar efter klockan 18. Kvarstod gjorde att bryta hans psyke med countrymusik. Efter fem mil med George Jones på högsta volym var han ett apatiskt flyktingbarn. Efter ytterligare fem började han försiktigt att klappa takten med vänsterhanden. Jag förstod att han lärt sig en viktig läxa. Allt slutade lyckligt.

Det öppnar sig en avgrund mellan pojkmän som Kevin och de arbetare som porträtteras i Önnevalls kinesiska vardagsskilldringar. Denna avgrund är förstås en del av bilden. Nästa vecka slår jag på SVT play för ytterligare en liten del.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Lämna Trackback.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.