Långlördag

När jag var liten var långlördag något fantastiskt. Plötsligen var butikerna liksom öppna hela lördagen, fatta vilken grej! Det var som en karneval på stan, massor av folk ute med lönepengar som brann i fickan, kommersialismen rusade i folks vener som det planetförstörande dödsknark vi senare fattat att den är. Några år senare råkade jag hamna på en kvällsöppen Borders i Pasadena, och gick runt med en stor kaffe och bläddrade bland böcker, frälst på förenta staternas kvällsöppet. Det var magiskt, att kunna handla när man ville, och dricka kaffe i bokhandeln till på köpet.

Men numera frågar man ju sig om det här egentligen är av godo, vi tar kål på våra små och stora medboende på planeten i en takt som är värre än resultatet av den där kilometerstora meteoriten som tog kål på dinosaurierna. Klimatet knorrar och isar smälter, vi får snart ge isbjörnarna flytväst och skeppa alla pingviner till Tasmanien.

Samtidigt slås jag av vad en kursare sa när jag pluggade i Kanada: ”vi lever på en oändlig planet”. Vi använder inte slut på kopparen, vi hittar fler fyndigheter och andra lösningar när den blir allt dyrare. Det har förutspåtts betydligt fler apokalypser och katastrofer än vad som faktiskt inträffat. Hans Rosling har rätt: förändring sker hela tiden, men vår världsbild är ganska stationär, spikad på vad jag inte riktigt vill kalla fördomar, utan snarare saker man inte till vardags funderar vidare mycket på. Ens bild av Etiopien blir lätt formad av några bilder i tidningen på dammiga byar av lerhus, strunt samma sedan att det egentligen även ligger en hel del gröna berg, stora städer, och klippkyrkor i landet, och att kaffet är förbannat gott, och att bananerna smakar så mycket att man blinkar i förvåning, där man står med en liten och krokig sort i handen.

En ickeglobal värld hade blivit en förbannat fattig värld, på mer än ett sätt. Kan man inte ut och resa, kan man heller inte se gröna berg eller klippkyrkor med egna ögon. Kan vi inte skeppa saker globalt, blir det inte mycket te här i Sverige, ej heller kaffe. Datorer blir det någon svensk variant av, både den där gps-spårnings-varianten du frivilligt har i fickan och de där mer kapabla med större skärm du kanske har hemma eller i ryggsäcken. Nej, vi får ge Hans Roslings ande en salut och sedan bita ihop och börja jobba hårt, enträget och effektivt på att göra allt det vi gör på ett sätt som inte tar kål på planeten och oss själva. Vi kommer få kompromissa, vi kommer få kämpa, men det finns lösningar. Solenergi är numera ingen entusiast-grej i USA, det är en solid investering. En del resor för rena möten ersätts redan med telefon-tv-varianter som var rena scifi för ett halvsekel sedan – mer sånt behövs. Elbilarna är på inmarsch, och våra matvanor är stadda i ständig förändring, med ett koldioxid-tänk som ingen hade gissat för trettio år sen. Vi får inte ge oss, vi får inte ge tappt. Tillsammans kan vi göra fantastiska saker.

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.