Öppet brev till Jills matprat

Hej Jill,

Jag skriver med anledning av ditt senaste bidrag till publikationen ”Magasin Västerort”. Nej, jag tänker inte nämna något om sättet på vilket detta illa maskerade annonshäfte gång på gång letar sig förbi den klisterlapp med texten ”Ingen reklam tack” som pryder mitt brevinkast. Den saken är mellan mig, reklamutdelaren och valda delar av den tjetjenska maffian (nu skämtar jag förstås). Istället skulle jag vilja rikta uppmärksamhet till resereportaget ”Som att åka 20 år tillbaka i tiden” ur redan nämnda skrift.

I denna artikel av det mindre formatet delar du med dig om en resa till Paris som du genomförde tillsammans med din man och dina föräldrar i december. Det glädjer mig och säkert åtskilliga andra i den ofrivilliga läsekretsen att ni hade ett par trevliga dagar där, fyllda av vad som verkar vara fina kulinariska upplevelser. Det är dock möjligt att det har letat sig in ett missförstånd i din rapportering från resan.

Du berättar om dina intryck från restaurangerna ni besökt och skriver: ”sniglar, crepes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras hittas på varje meny”. Detta är en beskrivning som jag inte tänker ifrågasätta. Däremot undrar jag över den slutsats du drar utifrån dina observationer. Du skriver: ”Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden”.

Jill, låt mig nu bli den som berättar det. Ni åkte inte 20 år tillbaka i tiden. Ni åkte till Frankrike.

Kanske gör du likt Thomas Mann i ”Bergtagen” en liknelse mellan hur tiden och rummet påverkar de mänskliga sinnena, kanske är du den sista överlevanden från den ironiska generationen och kanske drar du lite för stora slutsatser utifrån vad du själv – och din mamma – åt för 20 år sedan.

Oavsett vilket misstänker jag att du gör en väl kraftig generalisering när du vid hemkomsten från din weekend avfärdar det franska köket med orden ”Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare”.

Detta är hårda ord Jill, ord som sårar. Fransmän har också känslor. Jag fruktar för tanken på hur ditt omdöme om det franska köket har skakat självförtroendet hos dess en gång stolta representanter. Förstämningen har lägrat sig bland restaurangköken och någonstans ikväll gråter en kock i löksoppan. 

För att visa att jag på inget sätt avser att kritisera ditt sätt att skriva så vill jag även uppmärksamma något jag uppskattar i din text. Finalen på artikeln är en jordnära jämförelse mellan makroner från Café Ladurée, som uppfann makronen, och de köpta i en vanlig matbutik. Du beskriver med rättmätig upprördhet hur de handgjorda bakverken är långt dyrare än de industriproducerade från butiken trots att de senare var ”minst lika goda”. En sådan vardaglig observation är ett exempel i god hushållningskunskap för vilken husmor eller hemkunskapslärare som helst någon gång under det framstegvänliga 1950-talet. 

Avslutningsvis vill jag som matvän och garderoberad frankofil be dig att ge Frankrike en chans till. Om du reser igen nästa december så tror och hoppas jag att Frankrike har hunnit ifatt dig och att de franska köken då kan presentera något som bättre motsvarar vad du kommit att förvänta dig från din vardag i Sollentuna. 

Med vänlig hälsning

Gödsvinets Vällingbykontor

Liknande inlägg:

Publicerat i Okategoriserad och taggad , , , . Bokmärk permalänken. RSS-feed för det här inlägget. Trackbacks är avstängda.

7 Responses to Öppet brev till Jills matprat

  1. zonk säger:

    Konstigt att hon blir besviken – att knalla in på första bästa restaurang i ett turistkvarter brukar väl annars vara ett sant framgångsrecept… speciellt då om man är sugen på något nyskapande i matväg.

  2. K säger:

    När Magasin Kista anlände häromdagen (eller häromveckan? en morgon hittade jag den bara på köksbordet) noterade jag att den här artikeln även hade letat sig in där. Jag kunde då med gott samvete skippa den. Tack för det.

  3. Jill säger:

    Hej Johan!
    Jag råkade surfa in på denna sida av en slump och hittade smått förvånat detta öppna brev till mig.

    Vill börja med att tacka dig för att du tror att min lilla artikel har så stor betydelse för folk. Jag tror dock att de flesta tar det för vad det är – en matartikel om mina personliga åsikter baserade på en weekend till Paris. Hoppas innerligt att det är var någon kock som började gråta i löksoppan. Är medveten om att det är väldigt många som avgudar det franska köket. Men jag står fast vid att jag inte är ett jättefan av den typen av mat (föredrar mer kryddstark mat) och att de maträtter som stod med på de flesta menyer var sådant som var trendigt i Sverige på 90-talet.

    Alla kan ju inte gilla allt, eller? 😉

    Ps. Ett tips. Om du inte vill ha magasinet i fortsättningen så kan du sätta upp en lapp på brevlådan med texten ”Ej gratistidningar”. Gratismagasin som exempelvis våra magasin samt Mitti klassas nämligen som samhällsinformation, det är därför den går förbi ”Nej tack till reklam”.

    Ha det gott!

    Mvh/
    Jill

  4. Tiro Franco säger:

    Johan: snälla ät var glad och låt andra äta. Its food not politics. Själv anser jag att hela Frankrike är såååå 1996.

  5. Ola säger:

    Jag noterar i all stillsamhet att allt fler tar Gödsvinet på blodigt allvar. Rätt så.

  6. Johan säger:

    Jill: Vilken trevlig överraskning att du hittade hit, som ofrivillig prenumerant av er ”samhällsinformation” fortsätter jag förstås läsa dina texter om stort och – mer ofta – smått. I den mån mitt öppna brev innehåll en sarkastisk ton så var den riktad mot idéen att säga något om något lands kök utifrån ett kort besök, oavsett land, oavsett preferenser. Det är något som vi här på Gödsvinet, på grund av vår medfödda ödmjukhet, aldrig skulle våga.
    Tiro: Jag vet inte hur jag förväntas reagera på din kommentar så jag låter bli.
    Ola: Något annat är förstås otänkbart.

  7. Jonas säger:

    ”Samhällsinformation” måste vara ett av svenskans vidaste begrepp.

    Om vi för en stund bortser från sarkastiska undertoner i den här debatten, så har Jill och Tiro dessutom fel. Fransk mat är ytterst trendigt just nu. Bara för några månader sedan öppnade Malmös senaste franska bistro, med lyckat resultat och ansenlig hipsterfaktor.

    Även om Malmö brukar ligga några år efter Stockholm (dumplings börjar precis slå rot här) så är det inte 90-talsmat vi pratar om. Möjligen var det inne på 90-talet också.

    Slutligen Jill, ser jag på internet att du inte äter däggdjur. Det är ett berömvärt initiativ. Då vill jag bara tipsa om att ge det franska köket en chans till, med sniglar, grodor och alla tänkbara kroppsdelar från fåglar torde det vara en utmärkt diet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.