Middag med Fisk

av Johan

Jag läste ett reportage av Robert Fisk i Independents internetupplaga idag. Det handlade om några av de mer minnesvärda matupplevelserna han haft under nära nog en mansålder som reporter i Mellanöstern. En av dem som fått äta middag med Fisk är Usama  Bin-Laden, det kan man läsa om i artikeln. Eftersom det redan finns alldeles för många bloggar som uteslutande ägnar sig åt att rapa upp vad som står i olika tidningsartiklar så tänker jag dock inte beskriva Fisks artikel mer utförligt än så. Istället uppmanar jag alla att läsa den i sin helhet här.

Vem är Robert Fisk? Du vet inte? Allvarligt? Ok, var ska jag börja? Robert Fisk är en brittisk journalist som specialiserat sig på krig och konflikter i framför allt Mellanöstern och Nordafrika. Han har färdats med sovjetiska arméförband i Afghanistan och överlevt överfall av mujaheddin så att han kunde intervjua dem efteråt. En sådan mujaheddin var Usama Bin-Laden som han träffat flera gånger. Robert Fisk har levt under beskjutning i den absoluta frontlinjen i Iran-Irakkriget. På båda sidor. Han har överlevt överfall av islamistgerillan i Algeriet, ett antal bombdåd i Israel och två intifador. Han har dessutom varit bosatt i Beirut under ett stort antal år.

I USA är han om alls känd för två saker där den ena är att han skrev en krönika om elfte september på den elfte september baserat på mycket knapphändiga uppgifter om attackens omfattning eftersom han själv befann sig på ett flygplan. I brist på information plockade han fram en kär gammal käpphäst, den om hur alla terrorattacker mot USA är fullt logiska givet deras utrikespolitik. Det må vara sant men budskapet gick rakt mot strömmen på ett olyckligt sätt under de där första skakande dagarna. Den andra saken han kan vara känd för är sättet på vilket han försvarade de flyktingar som försökt lyncha honom i Afghanistan efter USA:s bombningar där efter elfte september. I USA framstod han som en travesti på den självhatande liberalen som är för fjollig för att ta till nävarna ens när folk försöker ha ihjäl honom. Fisks uttalanden om att det var naturligt för en afghansk flykting att vilja mörda honom ledde till breda hånflin och ett och annat hånskratt bland amerikas nyhetskanaler.

Robert Fisk är författare till flera bra böcker. Hans magnum opus måste dock sägas vara The great war for civilisation. Jag föreslår att du läser den.

Sånger om sprit: Say it ain’t so

av Johan

De sånger om sprit som hitills studerats på denna introduktionskurs har handlat om brustna relationer, uppgivenhet och självdestruktivitet. Men alkohol är inte bara roligt. Det finns en mörkare sida av alkoholen och få har beskrivit den bättre än Rivers Cuomo, den oförlåtligt begåvade frontfiguren i Weezer och sonen till en alkoholist.

Rivers växte upp som son till en långt gången alkoholist vars drickande gjorde honom till en källa till skräck istället för en fadersfigur. Tids nog fick Rivers mor mod nog att slänga ut fyllot och med tiden gifte hon även om sig.

Med en styvfar i huset fick familjen någon sorts normalitet. Rivers kom överens med styvfadern Steven och på ytan var allt frid och fröjd. Traumat från den alkoholiserade fadern levde dock kvar även om ingen pratade om det eller ens önskade att prata om det.

En dag när Rivers Cuomo är i tonåren kommer han hem från skolan och finner ett sexpack Heineken i kylskåpet. Steven skulle träffa några arbetskamrater efter jobbet och han hade lagt ölen där på kylning tills dess. Synen drabbar Rivers på ett fundamentalt sätt. Det är där berättelsen ”Say it ain’t so” börjar.

Somebody’s Heine’ is crowdin’ my icebox
Somebody’s cold one is givin’ me chills
Guess I’ll just close my eyes

Hans omedelbara reaktion blir att blunda och försöka hålla kvar den illusion av välbefinnande som han kämpat med att skapa och försvara. Han försöker tränga undan tankarna så gott det går

Flip on the tele’
Wrestle with Jimmy
Something is bubbling behind my back
The bottle is ready to blow

Rivers slår på TV:n, brottas med sin lillebror men burken i kylskåpet hänger som ett Damoklessvärd ovan hans huvud. Uppväxten i skuggan av den alkoholiserade fadern gjorde honom till en lysande förnekare med en livlig fantasi. Innerst inne visste han dock att den fungerande vardagen i den nya familjen bara vara en tillfällig asyl. Hans instinkt som överlevare är att dra sig längre in i en bubbla som håller på att brista.

I can’t confront you, I never could do
That which might hurt you so try and be cool
When I say, ”This way is a water slide away from me
That takes you further every day, hey, so be cool”

Kort efter mötet med ölburken rämnar allt. Rivers kan inte hålla ihop bitarna av den idealtillvaro som han skapat åt sig själv. I en smärtsam insikt förstår han att han måste gå till källan för problemet. Han skriver ett brev till sin far.

Dear Daddy, I write you, in spite of years of silence
You’ve cleaned up, found Jesus, things are good or so I hear
This bottle of Steven’s awakens ancient feelings
Like father, step-father, the son is drowning in the flood

Rivers biologiska far hade verkligen blivit nykter men utan att försöka återskapa kontakten med sin gamla familj. Historien slutar lyckligt, Rivers Cuomo återförenades försiktigt med sin far och de skapade en fungerande relation. Rivers undvek att själv dricka alkohol långt fram i livet. Hans avhållsamhet hindrade honom förstås inte från att konsumera mer hampa än ett linjeskepp. Sedan skaffade han hornbågade glasögon och ett popband som fick japaner att gå bananer.

Men nu börjar jag glida  från ämnet. Det är kanske bäst att vi slutar här. Ni fortsätter på egen hand som vanligt. Här är dagens hemläxa.

Den drickande människan

av Johan

Det finns många skäl till att äta och dricka och överleva är inte det enda. Jag snubblade på en förklaring hos den franska författaren Georges Bataillie. Han menar att man dricker exempelvis en flaska öl inte för att den är viktig för vår fortlevnad utan för att den är helt oviktig.

Människan är i likhet med alla djur resultatet av en lång tids evolution. Evolutionen har premierat samarbete i sociala strukturer men också ett visst mått av själviskhet. På samma sätt som en ekorre samlar nötter för vintern så är människan i det närmaste predestinerad att bygga samhällen och skapa nyttor åt sig själv, sina närmaste och ett vidare socialt sammanhang som i förlängningen betalar tillbaka i form av skydd eller omsorg.

Människan är begåvad med en stor hjärna och ett förstånd att inse vad som är viktigt för överlevnaden. Detta är sant även för andra djur. Det som skiljer människan från dessa är en större självmedvetenhet.

När en knegare tar sina surt förvärvade pengar och köper en öl så begår han eller hon en irrationell handling. Evolutionen säger oss att resurser skall användas sparsamt och till nödvändiga ändamål. När man köper en öl så frångår man denna princip.

Bataille menar att glaset innebär ett avsteg från den nödvändiga som är nödvändigt. Genom att göra något helt onödigt för egen skull blir drickaren medveten om sin egen person utanför rollen som nyttig samhällsmedborgare. I hans ord blir vinet ”suveränitetens essens” och medan det dricks i opposition mot allt som är rätt och rimligt så skänks drickaren en känsla av att världen står till förfogande för honom eller henne och inte bara tvärtom som till vardags.

Den onödiga alkoholen blir därmed viktig, den fyller en funktion för den individkänsla som evolutionen också skänkt oss. Naturligtvis är det inte bara alkohol som kan fylla denna funktion. Samma resonemang har använts för att för att förklara erotik utan fortplantning.

Med tanke på vilken omsorg Bataille själv lade ner på att dricka och besöka prostituerade så kan man misstänka att han hade all anledning att rationalisera sitt beteende. Man kan förstås också hävda att han visste vad han talade om.

Sånger om sprit: Portland, Oregon

av Johan

Alla kurser skall innehålla ett genusperspektiv och naturligtvis gäller det även denna internetbaserade kurs om spriten i musiken. Dagens föreläsning ägnas därför åt könsroller i sånger om sprit i allmänhet och en låt i synnerhet: Loretta Lynns ”Portland, Oregon”.

”Portland, Oregon” från 2004 är naturligtvis inte den första sången om sprit av en kvinnlig artist. Det är dock en av relativt få sånger av och med en kvinnlig artist som handlar om att faktiskt dricka alkohol och inte bara bli utsatt för den genom en man.

Inom countrymusiken dikterar de traditionella könsrollerna att mannen dricker och kvinnan står ut med det. ”Good hearted woman (in love with a good timing man”) är ett ovanligt uppriktigt erkännande av detta från Waylon Jennings och Willie Nelson. Loretta Lynns egna ”Don’t come home a-drinking (with loving on your mind)”  från 1967 intar också perspektivet av kvinnan som väntar hemma med barnen medan maken dricker.

Det är dock inte förvånande att det är just Loretta Lynn som sätter glaset i kvinnans hand i ”Portland, Oregon”. Hon har kanske mer än någon annan uppdaterat countrymusikens syn på könsrollerna. I den på sin tid kontroversiella låten ”The Pill” sjunger hon en lovsång till p-pillret som hon ansåg var en fullständigt genial uppfinning. En anledning till det är förstås att hon själv var fyrabarnsmor vid 19 års ålder, sin första fick hon vid 14. Loretta Lynn var av samma anledning en stark förespråkare av sexualundervisning. Själv fick hon aldrig fick veta att det fanns en koppling mellan sex och havandeskap förrän efter sitt första barn. Det var inget man pratade om uppe bland kullarna i Kentucky.

I låten ”Rated X” från 1973 utmanar hon framför allt den amerikanska söderns dubbelmoral i en direkt konfrontation. Hon sjunger om hur en frånskild kvinna blir lovligt byte för alla män, inklusive gifta sådana, eftersom hon blivit ”rated x” som lössläppt och lättfotad.

Kraften i Loretta Lynns musik ligger dock lika mycket i sättet hon sjunger som vad hon sjunger om. Hon har det rättframma och självklara tilltalet hos någon som haft en lång väg ner från kullarna. Det finns en kraft bakom varje ord som ingen kan ifrågasätta och det finns ingen anledning att tvivla på hennes uppriktighet när hon förklarar i ”Fist city” att hon tänker slå in framtänderna på den kvinna som tafsar på hennes karl.

”Portland, Oregon” är ett samarbete med Jack White, som också sjuger tillsammans med Lynn på låten. Den berättar en historia om ett möte på glid i Portland och White och Lynn sjunger de manliga respektive kvinnliga rollerna i en dialog.

Well Portland Oregon and sloe gin fizz
If that ain’t love then tell me what is
Well I lost my heart it didn’t take no time
But that ain’t all. I lost my mind in Oregon

Här berättar den då 69-åriga Loretta om släppa allt och låta gingroggarna ta över rodret. På ett för en åldrande kvinnlig countrystjärna otypiskt sätt omfamnar hon anarkismen i den totala fyllan. White fortsätter i samma anda i vers två:

In a booth in the corner with the lights down low
I was movin’ in fast she was takin’ it slow
Well I looked at him and caught him lookin’ at me
I knew right then we were playin’ free in Oregon

De två sista raderna sjungs av Lynn och hon fullföljer därmed en lång och stolt tradition av ärliga berättelser av de mest naturliga saker i världen som goda kristna i regel ändå inte talar om. Låter avslutas i god stil:

Well sloe gin fizz works might fast
When you drink it by the pitcher and not by the glass
Hey bartender before you close
Pour us one more drink and a pitcher to go

Man ser framför sig hur solen håller på att gå upp över Portland när Loretta Lynn ramlar ut på gatan iförd en av sina enorma broderade klänningar i sällskap med en packad Jack White. I handen har Loretta en kanna med gin fizz och Jack har ett glas i varje näve. Det är en vacker bild och countrymusiken är rikare tack vare den.

För fortsatta studier av denna sång om sprit föreslår jag att ni tar kontakt med youtube. De har allt ni behöver.

Sånger om sprit: Bloody Mary Morning

av Johan
God morgon!

När jag säger skilsmässoskiva och 1974 så säger kanske du Blood on the tracks. Då säger jag att den släpptes i januari 1975. Du kanske blir sur och kallar mig ”jävla besserwisser”. Men nu ska vi inte bråka, det är ju dags för en ny lektion på distanskursen ”Sånger om sprit”.

1974 års bästa skilsmässoskiva kan alltså inte vara Blood on the tracks och då måste den vara Willie Nelsons Phases and stages. Phases and stages är den andra i en triologi av konceptskivor. Konceptet på den följande skivan Red headed stranger var att man inte kan hänga en man för att ha skjutit någon som försöker stjäla hans häst. Konceptet för den föregående Shotgun willie var att odla skägg, bränna ner huset och flytta till Texas även om det inte framgår vid en flyktig granskning. Det var hur som helst vad Willie själv ägnade sig åt vid tiden då den spelades in.

Phases and stages är alltså inspelad efter konceptet ”skilsmässa” och på typiskt konceptskivevis är den första sidan av skivan inspelad ur kvinnans perpsektiv och den andra sidan ur mannens. Naturligtvis var den inspirerad av Willie Nelsons egna upprivande skilsmässa från hans 37:e fru.

Dagens fördjupningsuppgift är den första låten på manssidan, ”Bloody mary morning”. I denna låt beskriver Nelson på ett väldigt rakt och okonstlat sätt hur hans kvinna dragit och hur berättarjaget reagerar på det enda logiska sättet genom att sätta sig på planet till Houston:

Well it’s a bloody mary morning
Baby left me without warning sometime in the night
And I’m flyin’ down to Houston with forgetting her the nature of my flight

Detta är öppningen på den lilla berättelsen om en morgon då en Bloody Mary har en naturlig plats i frukosten. Endast på flyglatser har jag sett människor som faktiskt dricker Bloody Mary till frukost och kanske är det så Nelson kom på idéen till låten. Han utgår ofta från en vardaglig betraktelse som han sedan utvecklar och berättar en hel historia kring.

As we taxi toward the runway the smog and haze reminding me of how I feel
Just a country boy who’s learning that the pitfalls of the city are extremely real
All the night life and the parties temptation and deceit the order of the day
Well it’s a bloody mary morning cause I’m leaving baby somewhere in LA

Den andra versen fyller ut berättelsen och i den stoppar han en del klassiskt country-tankegods. Historien om grabben från landet som drar till storstaden med hemska följder är en del av det kanon som gäller för alla som någonsin funderat på hur de skulle se ut i hatt. I denna vers har vi alltså upprinnelsen till varför berättarpersonen dricker. Han är ett offer och ingen har någonsin druckit en Bloody Mary på morgonen som inte varit åtminstone lite självömkande.

Well our golden jet is airborn flight fifty cuts a path across the morning sky
And a voice comes on the speaker reassuring us flight fifty is the way to fly
Now a hostess takes our order coffee tea or something stronger to start off the day
Well its a bloody morning  cause I´m leaving baby somewhere in LA

Den sista versen börjar precis som den första med ordet ”well” vilket för lyssnaren rakt in i en till synes redan pågående berättelse. Drivet och tempot i musiken hjälper denna känsla och ”Bloody Mary Morning” är därför både medryckande och uppgiven på ett sätt som Willie Nelson men väldigt få andra musiker lyckas skapa. De små, till synes betydelselösa, detaljerna i berättelsen skänker trovärdighet och ingen behöver tvivla på att berättaren dricker av en anledning. Det är helt enkelt en bloody mary morning.

Jag tror det är allt ni behöver veta just nu. Kom dock ihåg att studera på egen hand genom att exempelvis se och höra denna version av låten på youtube. Det här kan komma på tentan.

Summer Sun Hoppy Golden Ale (1673)

av Johan

Detta måste vara en av de godaste folkölen på hela systembolaget. Det är, för att använda en sliten liknelse, lite som att vara den längsta av de sju dvärgarna. Ja den är alkoholsvag men det är ändå ingen bortkastad ansträngning att riva av denna kapsyl med hjälp av eggen på en lånad kniv. Summer Sun är en öl som går att dricka. Det är egentligen det bästa man kan säga om en öl.  

Visst har den humle men är den verkligen så särskilt påtaglig? Jämfört med exempelvis Oppigårds Summer Twist är den mycket blygsam och det gäller för övrigt smaken i sin helhet.

Summer Sun kommer från Skottland. Jag vet inte vad det betyder men det kändes som om det borde nämnas. Den kanske är särskilt maltig? Nej, det är den inte.

Summer Sun Hoppy Golden Ale är en öl. Den är ganska god. Ok? 24,90 kronor på systembolaget, nummer 1673 i katalogen.

Tre arga skottar av fem möjliga

Oppigårds Summer Twist (11415)

av Johan

Ja, jag vet. Det är dags nu. Det är dags för den stora Oppigårdssågningen. Varenda cell i min kropp längtar efter den. För varje hyllning, varje superlativ och varje vän som ”gillar” Oppigård på Facebook så blir lockelsen större. Det måste ske snart, det går inte att hålla emot. Men jag kan inte, inte nu. Oppigårds Summer Twist är osågbar.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk öl. Men det är en fantastisk öl. Fan också. Oppigård Summer Twist är en humlefrisk ale med en rik smak som tål att fundera på. Det mest negativa jag har att säga om den är att den närmar sig den hemska progressiva ölen som vi alla vet lurar runt knuten. Den är dock inte riktigt där. Typiskt. Naturligtvis kan jag anföra min standardkritik mot beska och maltiga öl, den om att man inte kan dricka tio utan att känna sig konstig. När jag tänker på det så skulle man nog kunna dricka tio sådana här. Helvete.

Ja Oppigård Summer Twist är ännu en god jävla öl från Oppigård. Men var lugna, min dag kommer. Ett litet felsteg och jag är där med sågen. Det är inget hot. Jo förresten, det är ett hot. 25,90 kronor på systembolaget, nummer 11415 i katalogen

Fyra besvikelser av fem möjliga

Det handlar om att överleva, och att göra det med stil.

av Jonas

Idag inträffar ytterligare en i raden av högtider för dataspelsentusiaster. Idag släpps Red Dead Redemption.

Det är välrenommerade studion Rockstar, sedan tidigare känd för bland annat Grand Theft Auto, som står bakom spelet. Det finns en viss hajp redan, och det har all möjlighet att slå ordentligt.

Vampyrtrenden som började för ett fåtal år sedan är vi hjärtligt trötta på och jag tror att cowboytrenden är nästa grej. True blood och Vampire diaries känns sådär lagom fräscht numera, meden serierna med westerninfluenser börjar dyka upp. Till exempel Justified, med tydliga spår av cowboyattityd.

Kille med koll på mode

Cowboytrenden har försökt komma tillbaka ett tag, inte minst med hjälp av Brokeback Mountain, men först nu är världen mogen. Först nu när den gröna vågen sköljt över oss kan vi gnugga ögonen fria från kvistar och näver och se hur vi kan förhålla oss till naturen på ett moget sätt.

Vampyrtrenden kan tyckas ha haft dålig direktkoppling till mat. Möjligtvis skulle man kunna dra någon långsökt parallell mellan senaste tidens vurm för inälvsmat och köttätande zombies, men tänker man ett steg längre än så kan det faktiskt finnas en koppling. Zombies och vampyrer är en flirt med vårt djuriska ursprung hos moder jord, och det har sin tydliga relevans i den jordnära attityden i grönsakslådor och restauranger som serverar årstidens rotfrukter med rå oxnjure. Nästa steg är att ta den här jordnära trenden ett steg till. Det handlar om att överleva, och att göra det med stil.

Bacon på burk

Konservburkar får ett uppsving. Mat som känns naturnära, men utan att kräva mycket av sin tillagare kommer att bli populärt. Ingen hade egentligen någonsin tid för långkok och svåra rotfrukter, även om det var högsta mode. Bacon, bönor, ägg, korv och torkat kött, rejäl mat som man blir mätt på och som inte kräver kylskåp. Campbells soppor, jordnötssmör och annan kulinarisk americana kommer igen. Konserverna blir designade till målgruppen ”folk med trasiga jeans” och de kommer att fokusera på att vara utan tillsatser som ett spår av dagens antitillsatstrend.

Vin är ute. Möjligtvis är det ok med billigt rödvin man dricker direkt ur renseln. Nya ölsorter kommer som passar bra att dricka vid en lägereld, dvs halvljumna. Den goda ölen är här för att stanna, och jag tror inte på någon återgång till Bud, snarare kommer vi få se en explosion av innovationer inom ölbranschen härnäst. Bourbon, om det nånsin varit ute, kommer med full fart. Inom bara några år kommer systemet ha lika bra utbud av bourbon som de idag har av single malts.

Gore-tex har sett sin sista storhetstid. Skaljackorna för fyra tusen kronor som varje människa äger idag är hopplöst ute imorgon. Nu gäller läderboots, läderjacka och snusnäsduk, och alla människor kommer att börja använda hölster och sadelväskor istället för sina haglöfsryggsäckar. Jeans är återigen den bästa vildmarksbyxan. Vi har redan sett jeansjackans och jeansskjortans återkomst i vårmodet.

Tyvärr kommer väl detta också tjatas till leda, och sura ungdomsföljetånger kommer att förstöra tjusningen med denna vackra estetik. Men tills dess är jag nöjd med att vi rider en ljus framtid till mötes. Jag skrockar förnöjt åt mina nyinköpta läderkängor och westernskjortor och jag ler ett stort dollargrin när jag tänker på att jag äger aktier i Jack Daniels. Så snart jag kommer hem ska jag kila ner till dataspelbutiken på hörnet och omfamna vårt nya mode på ytterligare en front.

Till nästa gång, so long.

Brouwerij de Molen på Bishops i Malmö

av Jonas

En vän tipsade mig om att Bishops Arms i Malmö har Brouwerij de Molen-vecka nu. Detta är något man måste veta, eller känna på sig, då deras nyheter sällan tar sig in på deras egen sida över nyheter.

Om någon mot förmodan inte vet vad Brouwerij de Molen är så är det ett bryggeri i Holland som jag hajpade för några inlägg sedan.

Jag vet inte exakt vad de erbjuder på Bishops, men jag ska dit imorgon och avnjuta några smakprov. Då får vi se om bryggeriet verkligen är bra eller om mitt omdöme bara var grumlat efter närmare 50 olika smakprover sist.

Konserveringsmedel är kvalité

av Johan

När jag idag som vanligt vandrade omkring på Folkungagatan kring lunchtid på jakt efter något att äta bestämde jag mig för att också passa på att handla hem lite saker till livet efter kontorstid. Att utsätta mig för rovgirig exploatering från en Ica-handlare är ett nöje som jag unnar mig blott en gång om dagen.

Så jag gick till Ica. Ett problem uppstod när jag kom på att jag behövde pålägg som skulle klara av att vänta ett par timmar på mitt kontor innan det fördes till den sista vilan i mitt kylskåps isiga famn. Åtminstone trodde jag det var ett problem.

I själva verket fanns det en rad alternativ bland de icke kylberoende påläggen. Exempelvis fanns ett brett sortimente av smältost på tub. Jag kom att tänka på en före detta kollegas drömska hågkomster från när denna smältost introducerades någon gång på 1970-talet. Enligt honom gjorde den kylskåpsfria räkosten underverk för fjällvandringar och långa fisketurer i Norrlands inland.

Ändå passerade jag hyllan med smältost och sökte lyckan bland det torkade köttet. Sådant finns i en mängd variationer till och med i en högst ordinär Ica-butik i centrala Stockholm.

En plötsligt insikt fick mig dock att välja det enda riktigt realistiska alternativet. Min vurm för eurokitschen tog överhanden och jag vandrade ut på Folkungagatan igen med ett litet osthjul klätt i papp med en zenbuddistiskt leende kossa på.

Den leende kossans små ostar kräver inte kylförvaring vilket är en kvalité som lyfter dem långt över känsligare konkurrenter. Dessutom är de enligt wikipedia i England betraktade som ett nyttiga mellanmål för barn. Låt vara att en friterad snickers också betraktas som ett nyttigt mellanmål för barn i England.

En mjukost som inte behöver kylas? Det måste vara onaturligt? Ja, det hoppas jag verkligen. Naturligt vore att bo en jordkula och att äta råa rovor och djur med nedsatta kroppsfunktioner. Genom många tusen år av utveckling har vi dock kommit förbi det och skapat små ostar med svamp, gräslök, skink och paprikasmak som håller för några timmar på ett kontor med söderfönster. Ska vi skämmas för det?

Utveckling är skamligt för dem som har råd att bortse från den men jag väljer att bortse från dem istället. Vad är utveckling? Utveckling är när de som har det sämst får det kontinuerligt bättre och i livsmedelsbranschen är det en historia som skrivs med e-koder.  

E-koder ser inte så roliga ut. Det kan jag hålla med om. På min paket La vache qui rit finns det en hel rad. Allt de gör är att skänka en trevlig konsistens till osten och att förstärka smaken. Konsistens och smak är två saker som ständigt måste stärkas.

 Personligen hade jag inte blivit avskräckt ens av en rejäl dos E 666, det enda heltäckande skyddet mot uttorkning, ytmögel och frikyrklighet.

Är det någon som känner för ett parti e-bingo? Vi trycker upp bingobrickor med slumpvis inskrivna e-koder. Sedan drar vi ut och handlar, den som först får bingo får sina varor betalda av den andre.

Nu, många timmar efter mitt besök i affären, sitter jag vid ett gängligt köksbord i en eländig del av Norrmalm. I mitt sällskap befinner sig en leende kossa och ingen av oss är på väg någonstans. Vi har många, många månader på oss att avsluta vår relation.