Sånger om sprit: The Meat Purveyors

Efter ett mångårigt missbruk av countrymusik har jag samlat på mig en av Sveriges främsta spellistor med sånger om sprit. Historierna, och alla bra countrylåtar är i första hand historier, varierar från ett litet glas champagne till förtida död i alkoholism. Från min priviligerade plats vid låtskatten vill jag dela med mig av lite av några fina berättelser. Dagens lektion handlar om ett stort litet band från Austin som heter The Meat Purveyors eller TMP för oss som lyssnat oss redlösa på deras musik.

The Meat Purveyors är i grunden ett bluegrassband men med ett samtida alt-countrytilltal. De skriver egna låtar men spelar även en smakfullt vald samling låtar skrivna av andra artister som ofta egentligen tillhör en annan genre. Deras cover på Fleetwood Macs ”Monday morning” är trevlig och de har släppt ett Madonna-medley som singel.

Den första låten jag hörde med The Meat Purveyors var öppningsspåret ”Hey little sister” och jag har varit kemiskt tillvänjd sedan dess. Det var på E22:an på väg norrut från Karlskrona en solig och redan varm sommarmorgon då vägen låg öppen och min stortyska sedan svävade ljudlöst en decimeter ovan asfalten. Någonstans i höjd med Vassmolösa slog cd-spelaren över till spår nummer 16 på en nyligen inköpt samlingsskiva och var gång jag hör den överaktiva gitarren på ”Hey little sister” är jag tillbaka i Möre.

Idag har vi dock samlats för att tala om The Meat Purveyors sånger om sprit och gud vet att de är tillräckligt många för ett seminarium.

På skivan Pain by numbers tar de upp några av dryckenskapens eviga frågor, såsom i själva titlen på låten ”How can I be so thirsty today (when I had so much to drink last night)”. På skivan, Someday soon things will be much worse, beskriver de vedermödorna med att samla ihop pengar och ta sig till spritbutiken i låten ”Liquor store”. På samma skiva kopplar de fylleriet till sin tillvaro som musiker i låten ”666 pack”. Detta är bara en kort översikt för att inleda denna grundkurs. Låt oss nu gå vidare till en lite djupare förståelse av The Meat Purveyors sånger om sprit.

The Meat Purveyors skriver bitterljuv musik om att dricka som en sista konstruktiv åtgärd i en hopplös tillvaro. Det är inte ett originellt koncept inom countrymusiken men med kompositioner som ”Thinking about drinking” från skivan All relationships are doomed to fail gör Austin-kvartetten sig gott om armbågsutrymme i konkurrensen. Refrängen till den låten lyder:

”When I’m not drinking, I’m thinking about drinking, and when I’m not thinking I’m drinking about you”.

En enkel, uppriktig och slagkraftigt levererad lek med ord om vad som kan hända när man inte tänker och bara tänker på att dricka när man inte dricker. De verkliga bråddjupen av känslodödande alkoholerotik finner man dock i verserna, som den här:

“They say that the pain of a broken heart can be eased by alcohol

I know you ain’t no doctor but would you poor me a dose about yea tall

One more shot of medicine to help me through the day

It is good to know that sweet relief is just a shot away”

En central del i vad som gör The Meat Purveyors är Jo Walstons känsliga röst, som gjord för budskap som är som gjorda för country. Hon har kanske mer än någon annan jag kan komma på gjort countrys alkoholkultur tvåkönad. I låten ”2:00 am” ger hon en kvinnlig röst för ett par textrader som skulle ha fått George Jones att rodna:

“Got a stale bowl of beer nuts, smoked cigarette buts, all I can show for this day,

Just warming this bar stool, talking , a damn fool, watching the hours melt away,

And I know I shouldn’t call him in the state that I’m in, its 2:00 am, I’m ready again”.

Med en inramning av egna musikstycken som dessa blir The Meat Perveyors version av ABBA:s “S.O.S” det svartaste som kommit ur det skandinaviska svårmodet utan att ta livet av sig på vägen till rampljuset:

”Where are those happy days, they seem so hard to find

I tried to reach for you, but you have lost your mind

Whatever happened to our love

I wish I understood

It used to be so nice, it used to be so good

You seemed so far away though you were standing near

You made me feel alive, but something died I fear

I really tried to make it out

I wish I understood

What happened to our love, it used to be so good”

Nu kanske ni säger att SOS inte är en sång om sprit? Om ni har hört TMP:s version så vet ni att den är det.

En intressant aspekt av The Meat Purveyors relation till alkohol är att de inte alls kan hantera sprit särskilt bra. Varje skiva de har gjort har varit den sista eftersom de har splittrats till följd av druckna dispyter med stor regelbundenhet. Efter ett tag är de ändå liksom ihop igen, som om allt bara var något som skedde under rusets inflytande.

Att skriva om musik är ju i Frank Zappas ord som att ”dansa till arkitektur” så jag tycker vi ägnar resten av dagen åt självstudier. Öppna upp en immande sval flaska studieinspiration och ge dig hän. The Meat Purveyors kommer att lära dig resten.

Se Vällingby stå i lågor

En trevlig överraskning med min nya lägenhet ute i västerort var balkongen på bilden. Det är egentligen ingen balkong, det är snarare någon sorts helikopterplattform 13 våningar upp i luften. Det är balkongräcke i två av fyra väderstreck och inget utom himmel uppåt. När jag steg ut på det putsade betonggolvet för första gången idag slogs jag av en enda tanke: GRILLA!

Satan i gatan vad det ska grillas här uppe! Jag tänker äta dagens samtliga mål kremerade. Kan man grilla allt? Snart vet vi för jag tänker tända en eld som aldrig falnar. Det nybyggda punkthuset kommer att se ut som fyren i Alexandria. När jag drar igång grillen kommer de att få stänga ner flygtrafiken på Island.

Titta vi twittrar!

Vid gud jag tror vi twittrar! Jag har ingen aning om hur det har gått till men jag misstänker att det har något att göra med Jonas eftersom han faktiskt kan något om IT. Jag vet inte heller vem som skriver meddelandena men jag misstänker att det är Nils eftersom han faktiskt kan laga mat. Kanske kommer det att höras twitter även från våra resterande skribenter. Personligen har jag ett problem med begränsningen av antal tecken.

Twittersvinet håller till i vänstermarginalen på sidan där de fem senaste meddelandena syns. Hur låter det när ett svin kvittrar? Jag föreställer mig det lite som Ozzy Osbornes senaste skiva.

Grolsch premium lager (1640)

Det fanns en tid då jag refererade till Grolsch med namnet ”Rolf” men ingen förstod vad jag menade så jag slutade. Jag och Rolf har en lång historia ihop så det var bara naturligt att vi slängde titlarna och gav varandra smeknamn.

Under flera år tjänstgjorde Rolf som min standardöl och det är en krävande position. I förorden till min doktorsavhandling nämner jag de ”10 000 koppar kaffe” som jag drack under skrivprocessen men där kunde lika gärna stå något om Rolf. Det var Rolf som fanns där på kvällen när jag var tömd på vetenskap och i behov av livsande ur en grön flaska. Det var Rolf som sköljde ner en svårsmält tillvaro i Norrlands inland och det var Rolf som ordnade festen till dess ära.

Rolf är en riktig arbetshäst.

Det är en enkel men robust öl som är frisk och sträv på ett sätt som en standardöl måste vara. Den är besk men inte beskare än att man kan dricka fyra bara för att man har ett blogginlägg att skriva.

Jag minns inte var jag träffade Rolf för första gången men det var på Grolschbryggeriet i Enschede som vi kom att slå följe. Jag var där på ett studiebesök och den upphöjda enkelheten i ekvationen malt, humle och jäst fascinerade mig. Vägen genom den industriella anläggningen tog lång tid och lagom till provsmakningen i slutet av rundturen hade jag bestämt mig för att satsa på Rolf.

Vi har gått skilda vägar nu men vi möts fortfarande ibland. En enkel men stark karaktär förlorar aldrig sin styrka och visst gillar jag fortfarande Rolf. Våra år tillsammans har satt sina spår på fler ställen än jag önskar ibland men de flesta av våra gemensamma minnen är positiva. Vad som än händer så finns de kvar. Vi har alltid Enschede.

Tre ungdomsminnen av fem möjliga

Tre elaka fyllon

 

I slutänden var nog Aksel Sandemose bara ett elakt fyllo. De klassiska kännetecknen finns där, han var föraktfull mot kvinnor, vårdslös med pengar, han var en egocentrisk drickare och antagligen en mytoman.

 Vi vet att han ljög om sin flykt från Oslo vid tyskarnas invasion i april 1940, han var aldrig utsatt för den personliga förföljelse han påstod och han genomförde inte de hjältemodiga handlingar som han påstår under flykten. Samtidigt så behöver man förstås inte ifrågasätta en mans skäl till att vilja fly ett land under nazistisk ockupation.

 Hans son Jörgen berättar om dagen efter invasionen, den 10:e april. Aksel hade varit ute och supit i två dagar och hans fru hade gett upp väntan på honom, hon tänkte fly ensam med barnen. När hon med en tvilling under varje arm och några hoprafsade tillhörigheter packade lämnar huset möter hon Aksel. Han kommer med sko i handen och hävdar att tyskarna skjutit bort den andra. I själva verket hade han för vana att supa bort kläder och skor.

 Han kom att bo hos den svenska författaren Eyvind Jonsson som han också lånade pengar av. Eftersom han hade ganska extravaganta vanor så behövde han mer pengar än vad han kunde låna ihop till öl. Därför valde han att gifta sig rikt. Utan att först skilja sig från sin första, ganska prövade, hustru. Aksel Sandemose var alltså, ovanpå allt annat, en bigamist.

 Spekulationerna om hans pedofila och incestuösa tendenser har aldrig bekräftats men han gjorde aldrig något för att förhindra dem. Oavsett ifall de har substans eller inte så kvalar Sandemose med lätthet in i kategorin elaka fyllon.

 Han var ett elakt fyllo och en lysande författare, en av 1900-talets allra största i vår del av Europa.

 John Fante har inte fullt lika övertydliga drag av att vara ett elakt fyllo som Aksel Sandemose. Hans uppväxt i ett extremt religiöst hem i Colorado och den panikartade jakt på erkännande som följde av den ledde dock inom honom i de elaka fyllonas sällskap.

 Hans litterära alter ego Arturo Bandini delar hans irrationella jakt på tillfredställandet av maniska passioner. Jakten leder honom inte sällan över i amoraliska träskmarker så diametralt motsatt till de religiösa påbuden från hans dominerande mamma att de två motpolerna antagligen inte skulle ha varit möjliga utan varandra.

 Bandini och Fante fick båda lära sig att droger, våld och kvinnoförakt gav dem saker som depressionens Los Angeles vägrade att ge skötsamma pojkar med författardrömmar. Det var först i egenskap av elakt fyllo som han blev en stor författare.

 Charles Bukowski berättar om Fante och om att vara hemlös i sina förord till den senare versionen av Fantes storverk ”Ask the dust”. Bukowski hade ingenstans att ta vägen så han gick till ett kommunalt bibliotek. För att inte bli utkastad som den lodis han var så tog han en bok och började läsa, den första bok han hann greppa från en slumpvis hylla.

 Snart insåg han att boken inte var som han hört att böcker var. ”Fante var min gud” sammafattade Bukowski senare i livet sin upptäckt av ”den amerikansk-italienska Hemingway”.

 Bukowski var redan ett elakt fyllo när han började skriva. Ett hårt och i stort sett meningslös liv som postarbetare hade gett honom en direkt aggressiv relation till omgivningen. Han levde för sprit, cigaretter och sex eller drömmar om detsamma.

 Han sorterade post mot ett omänskligt ackord hans livsstil gav honom lite hopp och att uppnå pensionsålder. Vid femtio år fyllda sätter han sig ner och beskriver ett liv på postverket i en kompromisslös prosa som fick känsliga litteraturkännare att yla och gömma sig under bordet.

 Boken kom att heta ”Post Office” och alter egot Henry Chinaskis beteende i den pendlar mellan uppgiven vårdslöshet och kriminalitet. I en scen där Chinaski arbetar som brevbärare blir han överfallen av en kolerisk kvinna i nattlinne. När han kommer till hennes hus för att leverera posten springer hon ut och skriker ”våldta mig inte, våldta mig inte”. Chinaski försäkrar att han bara delar ut post men hon ger sig inte utan fortsätter att skrika hjälp och banka teatraliskt på den slitne brevbäraren som egentligen borde ha hunnit längre på sin runda. Det slutar med att Henry Chinaski verkligen våldtar henne bara för att komma vidare.

 Som elakt fyllo sett excellerade Bukowski både i att vara elak och ett fyllo. Det finns nästan inga filmupptagningar på honom där han inte är kraftigt berusad och han gjorde sitt yttersta för att slå mynt sexuellt av sitt kändisskap när det väl kom. Han var en 55-årig litterär rockstjärna med pengar på banken, han hade med andra ord ingen avsikt att sova med händerna på täcket.

 1980 ställer Bukowski ett ultimatum till sin förläggare, ifall han inte gav ut en ny upplaga av Fantes ”Ask the Dust” så skulle det inte bli några fler böcker av Bukowki heller på det förlaget. Nyutgåvan blev med Bukowskis hjälp en försäljningssuccé och en renässans för Fante. John Fante dog 1983.

 Charles Bukowski dog 1994 i leukemi. Han var ett elakt fyllo till sin död, hans sista roman Pulp är en enastående föreställning, full av falskhet, feghet, egoism och dekadens. Den är en värdig avslutning på en författarkarriär som trots att den var senstartad tillhör de största i litteraturhistorien.

 Det är något med elaka fyllon. Kanske är det bara så att stor konst kommer från stora egon och fylleri är ju det mest självupptagna man kan ägna sig åt. Kanske måste man ha kartlagt en tillräckligt stor del av den mänskliga naturen för att skriva trovärdigt. Kanske har vi bara svårt att minnas stora författare som inte var elaka fyllon.

 Det får vara hur det vill med den saker. För egen del kommer jag fortsätta välja de elaka fyllona framför de ångestfyllda världssamvetena.

 Det är ett val som om inget annat åtminstone är roligare.

Bra mat för Sveriges bönder

Världens bästa kebab någonstans i Sverige

Sittandes på Folkets kebab på Folkungagatan drabbades jag av en insikt. Jag mindes att en infödd södermalming en gång sagt mig att just Folkets kebab borde vara förebild för alla andra kebabförsäljare i Sverige. Jag hävdade då och jag hävdar fortfarande att Folkets kebab inte skulle ha klarat konkurrensen i Malmö i mer än någon vecka. Det finns dock något mycket spännande i denna motsättning.

Jag känner personer från Karlskrona som på fullt allvar menar att det inte går att få tag på en anständig kebab utanför Karlskrona. Med den sortens självsäkerhet som bara finns i en regional centralort hävdar dessa människor att det just i den blekingska residensstaden görs kebab på ett unikt och överlägset sätt.

Jag känner på liknande vis personer från städer som Sundsvall, Sölvesborg, Växjö och Östersund som tillskriver just sina lokala kebabförsäljare särskilda och storslagna egenskaper. Detta är bara några exempel som jag känner till, helt säkert råder samma inställning i alla svenska städer.

Möjligtvis är Malmö ett undantag. Malmös befolkning har ställt sig unisont bakom falafeln som idag betraktas som mer malmöitisk än något annat livsmedel. Principen är dock densamma. Ingen som bott i Malmö, mig själv inkluderad, skulle någonsin röra en falafel som tillagats norr om Arlöv. Om man försöker kommer man att serveras en industriell potatisburgare som doppats i skämd olja. Fast nu tror jag att jag illustrerar det fenomen som jag kom till insikt om sittandes där på Folket kebab idag: Snabbmatschauvinismen.

Snabbmatschauvinismen är inte vacker men det är viktigt att förstå den för att förstå Sverige. Vi är bönder. Det är den enkla sanningen. Vi är bara ett par generationer från en nästan helt agrar tillvaro i små lokalsamhällen och det präglar fortfarande hur vi tänker. Sverige är ännu glest befolkat och en klar majoritet av sveriges befolkning bor fortfarande i små och medelstora samhällen. Som en illustration av detta går gränsen för ”storstad” i den svenska kommundatabasen vid 50 000 invånare.

I små städer skapas små identiteter och den som innehavare av världens enda riktiga kebab är en av dem. Att kebaben förmodligen inte uppfanns i varken Karlskrona, Sundsvall, Sölvesborg, Växjö eller Östersund är förstås en historia i sig.

Denna slutsats tar mig dock tillbaka till Folkungagatan. Hur kan snabbmatschauvinismen vara ett småstadsfenomen om den verkar även på Södermalms gator? Det är enkelt: Stockholmare är bönder också och ingenstans skyr man det faktumet så mycket som på Södermalm.

Man kan köpa sitt kaffe från anarkosyndikalistiskt kooperativ i Etiopien, man kan jaga skivor annars inte hörda utanför Brixton och man göra alla andra saker som definierar en urban världsmänniska söder om slussen. Det har i slutänden ingen betydelse. Kebaben kommer att avslöja dig.

Halmstad sommar lager (11410)

Finns det fortfarande en landsände i detta land som inte har en öl uppkallad efter sig? Ja, jag kommer att tänka på flera. Det verkar efter alla år dock ännu vara en källa till autentcitet att ölen har en tydlig förankring i en specifik del av Sverige.

Halmstad som varumärke säger antagligen något om sommartider, Tylösand och ljusa nätter fyllda av dålig svenskrock som vägrar ta slut. På så sätt är namnet på detta öl ett utmärkt val.

Jag provdrack Halmstad sommar lager i en gammal ölsejdel med emblemet för Pripps blå på och det visade sig vara ett mycket lyckat val. Halmstad sommar lager ser ut som, luktar och smakar Pripps blå. Möjligtvis är den något mer maltig och den har inte den där kvalmiga söta eftersmaken som är så typisk för Pripps men i övrigt är det samma tunna öl. Halmstad sommar lager är på amerikanskt vis spetsad med majs vilket ytterligare gör att den sammantaget smakar mycket lite.

Detta är ingen god öl och den enda anledningen till att jag köpte den var att utbudet på Skanstulls systembolag är sämst i Sverige. Kanske fungerar den väl kyld en het sommardag? Helt säkert men samma sak kan sägas om ett par tusen andra ölsorter och de flesta av dessa fungerar förmodligen bättre.

Två Gessle av fem

Pub Vildanden

Igår besökte jag Vildandpuben i Lund för allra sista gången. Snart stänger den för alltid och jag kommer att vara någon annanstans tills dess. AF Bostäder tänker bygga studentbostäder där generationer med lundensare lärt sig uppskatta god öl, Frank Zappa och en mycket säregen atmosfär.

Ärligt talat var jag aldrig någon stamkund på Vildandspuben som student, inte ens när jag bodde 25 meter från dess ingång, i Vildandens hus E. Ölen var något dyrare än den på Blekingska Nationen alldeles i närheten och några kronor betydde mycket när några var fler än man hade.

Varje gång jag var där svor jag dock på att jag skulle återvända oftare. Återvända till den rödgröna lokalen med de lite för djupa fåtöljerna och de till de närmast magiska ölkylarna av 60-talsmodell.

Ur dessa ganska små kylskåp trollade pubens krögare Marian fram en häpnadsväckand variation av ölflaskor varav många man inte finner någon annanstans med lätthet.

Jag brukar vanligtvis inte lägga märke till inredningen när jag dricker öl men Vildandspuben är ett undantag. Lokalen är placerad i botten på ett av de praktfullaste exemplen på senbrutalisistisk arkitektur i Sverige och det är en prestation att göra den stora, grova lokalen i betong och tegel till den intima och trevliga pub som den är. Väggarna är målade gräsgröna med klarröda detaljer och de lågt hängande lamporna lär vara designade specifikt för Vildandspuben.

Platsen är helt unik och snart är den borta.

Det var långt ifrån fullt på Vildandspuben igår, bland dess mest tilltalande egenskaper hör att den nästan aldrig är det. Stämningen var påtagligt dämpad och den ro som vanligtvis infinner sig efter någon öl i de röda fåtöljerna ville inte infinna sig efter jag sett den tomma platsen där biljardbordet stått och Skanskas byggcontainer utanför fönstret.

Marian sålde ut några gamla glas från 1970-talet. Jag antar att han försökte tömma förråden. Några ölsorter på den långa listan var överstrykta och inga nya var beställda. Jag köpte en sejdel med en etikett från Pripps Blå fastän det fick mig att känna mig som en asgam. På något sätt ville jag ändå ta med mig en del av Vildandspuben när jag nu lämnat den för gott.  

Hur argumenterar man mot nybyggnation av studentbostäder i Lund? Visst kan man påpeka att vi befinner oss i en tillfällig topp av ovanligt stort studentantal i Lund och att det är orimligt att bygga bostäder i enlighet med efterfrågan under topparna.

Närmast till hands ligger dock känslan av att Lund är stort nog för både Vildandspuben och nya studentbostäder.

Den sista orginella puben är inte skapad och det finns ingen anledning i sig att hålla fast vid det som gått förlorat. I en stad som Lund måste livet där definieras av varje kort generation av invånare och det var många år sedan jag var lundensare. Andra före detta lundensare har andra smultronställen och någon gång ibland skapas det säkert nya för dem som bor där nu.

Det Lund som jag levde i har dock tagit ännu ett litet steg mot evigheten.

Språkpolisen ger: Lektion i franska

En ständig källa till förvirring

Idag såg jag på mitt favoritprogram halv åtta hos mig. Jag skulle inte säga att det är det bästa programmet i etern just nu, men det är det enda som heter sitt klockslag. Detta är en förutsättning för att jag ska minnas när det går och därför är det det enda programmet jag kan följa med en sådan noggranhet att jag lyckas pricka in det någon enstaka gång i veckan. Denna frekvens räcker gott och väl till epitetet favoritprogram i min värld.

I dagens avsnitt serverades chèvre. Och bara 40% av deltagarna i programmet klarade av att uttala namnet på denna getens nektar rätt. Resten valde att lägga betoningen på ordets sista e. Den nitiska och aningen snorkiga språkpolisen inom mig vaknade direkt. De som kan lite franska (vilket ovan nämnda polis inom mig tror sig kunna) vet att detta sista e är stumt och inte uttalas alls.

Hur ser man då detta om man inte är lingvist, grodätare eller uttråkad Malmöbo som bara kan komma ihåg ett tv-program åt gången? Jo det ska jag berätta för er.

Skillnaden ligger i accenten. Det första e’et i chèvre har en så kallad grav accent. Den skiljer sig från akut accent, som är den vi ofta ser i svenskans låneord från franskan, till exempel i ordet buffé eller entré. Hur akut accent låter i ordet buffé vet de flesta som klarat av lågstadiet, och personerna i programmet valde helt enkelt att bortse från accenten de inte kände igen och lägga den någon annanstans och på ett annat håll. Så som de lärt sig i lågstadiet. De sa alltså chevré.

Grav accent på ett e, alltså è,  uttalas mer som ä. Och ett e i slutet av ett franskt ord som inte har en accent som markerar att det ska uttalas på ett speciellt sätt, uttalas normalt inte alls, detta känner vi också igen från franska låneord som till exempel garage.

Så, chèvre uttalas alltså [tjävr]. Klarar man inte av denna enkla språkliga manöver föreslår jag att man säger getost istället. Eller bara get, för det är faktiskt vad chèvre betyder.