Fruktkorgarna anfaller

av Johan
Man undersöker fruktkorg

Var kommer alla fruktkorgar från? En dag var de bara där och de anlände i stort antal. Var finns idag det möte som saknar en fruktkorg? Kan någon finna ett kontor utan en flätad behållare med ett par sura äpplen kvar på botten? Det går inte.

Jag minns var jag först såg en fruktkorg av den typen som nu lagt sig under Sveriges samtliga arbetsplatser. Det var på Dagens Industris redaktion i Bonnierhuset och även om jag bara passerade igenom så hann jag undra vad någon behövde så mycket äpplen till. Bonniers, så klart är det de som leder invasionen.

Fruktkorgarna är förstås en del i en bred folkhälsoiver som drabbat arbetsplatser och då speciellt offentliga arbetsplatser särskilt allvarligt. Kaffebröd, godis och läsk har fått ge plats för frukt och ingen verkar kunna stoppa utvecklingen.

Personligen äter jag milt skrämmande mängder med frukt så kanske borde jag inte klaga på vad som håller på att ske. Att inte klaga är dock som vanligt väldigt kortsiktigt. Genom att inte klaga kanske jag kan tjäna in en apelsin eller två men samtidigt hjälper jag till att sprida den värsta sortens förmynderi genom att uppmuntra korgarnas framfart.

En gång kunde alla äta vad de ville och vara vem de ville. Det kunde förstås inte få fortsätta.

Vid en av mina tidigare arbetsplatser var hälsoförmynderiet särskilt allvarligt. Vid den arbetsplatsen hade vi en godisautomat i ungefär 30 minuter innan en mycket högljudd person lyckades få dem borttagna. På så sätt inte bara anslöt han sig till hälsoarmén, han gjorde sig själv till general i en handvändning. 

Arbetsgivaren serverade kakor varje fredag tills hälsoarmén fick den utbytt mot en fiberbulle med en svettig ostskiva och en bit paprika.

Skändligast av allt var ändå behandlingen av rökarna där och på andra platser. En gång var de kungar och drottningar. De spred sin doft i delar av huset och det fanns inget någon kunde göra åt det. I en första aktion låstes de in i särskilda interneringsläger med gulnande väggar och tak. Sedan blev det snart värre. Rökarna kastades helt enkelt ut. En del tycker detta är rätt och visst finns det en poäng i att inomhusrökning även påverkar de som inte väljer att röka själv.

Det var dock inte tillräckligt för hälsoarmén. Någon kom på den auktoritära idéen att det var störande när arbetsplatsens sista rökare rökte en liten bit från entrédörren. Därför sattes det upp en stolpe med ett litet askfat mitt ute på en öppen plan så att alla stora hälsovänner kan blicka ner med förakt på den som nyttjar den.

Där står han nu, den sista rökaren. Med darrande underläpp blickar han upp mot den blanka fasaden och det som en gång var hans borg. Den isande vinden som sveper in från sjön är en mild bris i jämförelse med den som möter honom från kollegorna.

Idag morse på Katarinavägen gick jag förbi en parkerad lastbil. Jag blickade in i dess lastutrymme och skådade fruktkorg efter fruktkorg i flera lager. Omedelbart gick mina tankar till en film jag sett för länge sedan. Den heter ”Invasion of the Body Snatchers” och är gjord 1956. Filmen handlar om frökapslar från yttre rymden som förvandlar alla människor som den kommer i kontakt med till zombieartade ”jämlikar”. Det är förstås en tidstypisk beskrivning av det röda hotet från Sovjet men liknelsen fungerar lika bra för hälsolikriktningen.

Scenen jag mindes där på Katarinavägen var en där filmens hjälte flyr från de ”jämlika” rymdzombierna och försöker lifta med en lastbil inte helt olik den jag såg. När han blickar in i lastutrymmet skådar han frökapsel efter frökapsel i flera lager.

För ett par veckor sedan gjorde jag ett återbesök på min gamla arbetsplats. I fikarummet som en gång hyste en godisautomat fann jag en före detta kollega med ett äpple i handen.

”Vi har fått fruktkorg” , berättade han, ”vi äter alla frukt nu”.

Jag ville bara skrika.

Summer solstice summer wheat (11419)

av Johan

Det är en känd sanning bland öl-kännare att den amerikanska veteölen är särskilt angenäm. Själv är jag inte lika säker, i min mening är det glest mellan bra amerikanska veteöl. Den amerikanska kontinenten är dock vidsträckt och den är hem åt tillräckligt med bryggerier för att omöjliggöra några generaliseringar.

Summer Solstice Summer Wheat kommer från Anderson Valley Brewing Company i Mendocino County i Kalifornien. Det är en fantastisk plats och ölet som kommer därifrån är mer än anständigt.

Summer Solstice är en fruktig och frisk öl med en ganska begränsad eftersmak. Det är en öl för fingervarma kaliforniska sommarkvällar med rykten om en fest någonstans. Det är en öl att dricka uppskattande men utan ritualer direkt ur flaskan.

Den milda smaken av fruktbål känns något konstgjord men den dröjer sig inte kvar för någon mer utförlig analys. Utförliga analyser har dock betydligt mindre med öl att göra än vad en del vill erkänna. Öl och drickandet av öl är en upplevelse och som sådan är Summer Solstice Summer Wheat alldeles utmärkt.

Fyra björnar av fem möjliga

Ølfestival København 2010

av Jonas

Med ögon som tindrade och tungor styva och torra som små vedträn i munnen steg vi in på Köpenhamns Ölfestival i torsdags kväll. En hel lokal fylld av bryggerier och entusiaster, beväpnade med flaskor och kranar, bådade gott inför kvällen.

Efter att ha betalat inträde fick man ett litet glas i näven, och efter att ha betalat lite till fick man en hög ölpoletter. Att handla saker för poletter är något av en favoritsysselsättning, så de åkte världsvant ner i fickan. Och med ett krampaktigt grepp om glaset som var både biljett och färdmedel för kvällens resa kastade vi oss in bland kranarna.

Runt 60 utställare och flera hundra ölsorter omöjliggör en fullständig recension. Vi tog oss igenom knappt 50 sorter innan vi vinglade hemåt genom den danska huvudstadens horkvarter, så några godbitar vill jag gärna dela med mig av.

Revelation Cat, ett nystartat bryggeri i Rom bjöd på en mängd olika välhumlade Lambics. Smakrika och goda, definitivt ett bryggeri att hålla koll på. Detta verkar vara deras första framträdande och de är svåra att hitta info om. Inte ens festivalens eget program nämner dem, och någon hemsida hittar jag inte.

Beer Here, med sina färgglada etiketter, inte helt olik Flying Dogs estetik, bjöd på de vanliga sorterna. Utmärkt öl och trevlig framtoning. Bra etiketter är en av de viktigaste komponenterna för att göra god öl.

Är man lättroad som jag söker man snabbt upp Bøgedals bryghus. Den roliga skylten drar till sig uppmärksamheten. Vi provade ett par av deras alster, men jag fastnade för deras Bøgedal Hvede. En fyllig och syrligt frisk veteöl av belgisk typ med apelsin och koriander. Mycket god. Jag brukar ha svårt att hitta veteöl som passar mig, och denna var precis vad jag brukar leta efter men aldrig hitta.

Amager bryghus serverade som vanligt stabila drycker. Bryggeriet Skovlyst bjöd på jordnära öl för romantiskt lagda skogshuggare. Det lille bryggeri med sin öl humlemord imponerade tyvärr inte, och det gjorde inte genomflummiga Sirius från Christiania heller.

Bland de ölen som stack ut ordentligt fanns Mikkellers beryktade 1000 IBU. IBU (International Bitterness Units) är ett relativt nördigt mått på beska. 1000 IBU är ett sorts rekordförsök och jag måste tyvärr säga att det funkade sådär. En mycket stark och nästan trögflytande vätska, som med sin explosion av smaker blir för mycket. Detta är jag dock troligen ensam om att tycka, bloggare och amtörkritiker världen över hyllar denna. Samma sak kände jag för amatörhembrygden Humlesovs (humlesås, övers. anm.) som nästan var som att dricka sås. Roligt, men inte så väldigt gott.

Även ingefärsölen var roligare än god. Ingefäran smakade visserligen väldigt fräscht och naturligt, men inte hade den i ölen att göra. Varm öl med piskefløde (vispgrädde, övers. anm.) var ganska gott, men långt ifrån det vi i vardagligt tal kallar öl. Mer som Kahlua.

Den allra sista poletten hamnade i händerna på en mustaschprydd herre från det holländska bryggeriet Brouwerij de Molen. Han var märkbart nervös över att det välrenommerade Gödsvinet var på besök, och en svettpärla i hans överläppsbehåring avslöjade att han mycket väl visste att hans lilla bryggeri kunde stå och falla med denna servering. Men han fattade sig snabbt och hällde upp deras Vuur & Vlam, en IPA på 6,5%. Det var en frisk örtig fläkt från de nederländska vidderna. Som att kasta sig framstupa i en blommig sommaräng och andas in. Beskt och gräsigt, blommigt och naturliga toner, helt välbalanserat. Troligen spelar det in att det var sista smakprovet, men detta var kvällens vinnare. Himmelsk.

Utöver kunskap och glädje resulterade den här utflykten också i en påträngande huvudvärk dagen efter. Undrar om det var något jag åt.

Blanda med gin

av Johan

Helgen närmar sig åter och då kan det kanske vara på sin plats med några spännande drinkrecept. Själv gillar jag att blanda med gin som bas. Här nedanför delar jag med mig av några av mina favvo-recept! Supergott!

The End of an Empire

2 dl Earl Grey te

8 cl Gin

Gör så här: Slå upp allt te i en lite för stor mugg. Tillsätt ginen när du tror att ingen ser. Rör om. Den svaga citrustonen i Earl Grey gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Något att värma sig med när våren verkar vänta ett år till. Supergott!

London Hurl

12 cl gin

2 msk (cirka) pressad citron

1 isbit

Gör så här: Häll upp ginen i ett vätskebeständigt kärl av exempelvis glas, keramik eller plast. Tillsätt ett våldsamt sprut från den lilla plastflaskan formad som en citron. Släpp i en isbit. Den svaga citrustonen i plastflaskans citronsaft gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Ginbas Alpha

12 cl gin

1 isbit

Gör så här: Öppna kylskåpet och notera att citronsaften är slut. Svär. Fråga högt varför det inte finns några glas. Minns att du är ensam och häll sedan upp ginen i en gammal senapsburk. Släpp i isbiten. Den svaga citrustonen i din andedräkt gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Deadline ringer

45 cl gin

1 famn prestationsångest

Gör så här: Halta tillbaks ut i köket. Riv ner diskstället. Stanna upp en stund och vänta på att grannens hund ska sluta skälla. Häll i dig ginen. Den svaga citrustonen i tillvaron gifter sig underbart med den lite sträva ginen. Supergott!

Har du testat El-bryggaren?

av Johan
OBS Kräver elektricitet

Många gillar roliga prylar. Det gör inte jag. En del blir alldeles till sig när de fått en ny elektrisk apparat i händerna. Det blir inte jag. Någon på mitt jobb satt som förhäxad med ett fånigt leende och lekte med en I-pad medan timmarna gick idag. Det var inte jag.

Det finns dock en maskin som jag alltid har haft ett nära och stundtals destruktivt förhållande till. Maskinen i fråga är kaffebryggaren. Den elektriska kaffebryggaren.

Det är fantastiskt hur man kan hälla vatten i en ände, lite malet kaffe i den andra och få hett, abstinesstillande kaffe på ingen tid alls. Det enda jag inte riktigt kan förstå är varför de gör kannorna till el-bryggarna så sköra. I kaffekannornas universum är jag Kali, förgörare av världar. Mina föräldrar har skaffat sig den enda bryggaren på marknaden som har en kanna av lättmetall, bara för de två gånger om året jag kommer på besök.

Den bästa bryggaren jag någonsin haft var av märket Black and Decker. Jag fann den på röda korsets loppis i en liten stad i Kalifornien där jag bodde ett år i min ungdom. Den var stor, fruktansvärt effektiv och den kostade mig två dollar. In i det sista vägrade jag inse att den inte skulle få plats i min resväska när jag for tillbaka till el-bryggarnas lilleputtland Sverige.

El-bryggaren förföljs av ett märkligt rykte om att vara väldigt brandfarliga. Att döma av många 40-talisters relation till el-bryggaren så riskerar de att när som helst flamma upp som Hindenburg.

En brandinspektör av något slag besökte mitt föräldrahem med anledning av min fars första och hitills enda försök att själv värma mat på spisen. Denna berättade då att el-bryggaren var en dödsfälla eftersom folk lämnade dem på för påtåren varefter de glömde dem. Jag trodde det var så i många år.

Det var först under värnplikten som jag kom att värdera brandrisken med el-bryggaren på ett mer balanserat sätt. El-bryggaren var nämligen den utrustning som jag lärde känna bäst i lumpen. Jag tjänstegjorde på en kompanistab där jag efter två veckor bland alla officerarna var den enda som förstod allt från lönesystemet till en bryggare av märket Phillips.

En fredag lämnade jag denna, kanske undermedvetet, påslagen när jag flydde officerskorridorerna som sista man vid lunchtid. På måndagen fann jag inte en nedbrunnen 1600-talsfästning utan enbart en bryggare av märket Phillips som kokade tjära. Den var lite svår att göra ren men den var inte nära att brinna. Något inom mig kunde inte låta bli att bli besviken.   

 Det finns något väldigt fantasieggande med principen bakom el-bryggaren. Om det går att hälla vatten i dess behållare så kan man väl hälla andra saker där också? Sprit är en sådan sak. Fungerar det? Efter alla år av undran har jag fortfarande inte försökt. Kanske är det brandinspektörens ord som ännu dröjer kvar trots allt.

En annan tanke är ju att hälla kaffe i behållaren. Kan man göra starkare kaffe genom att köra det två gånger? En dag kommer jag att veta men inte så länge som jag bor i någon annan persons lägenhet och använder någon annan persons el-bryggare.

Detta var egentligen bara en något pratglad introduktion till en blogglänk som jag tipsades om idag. Den handlar om en förvirrad ung kvinna som häller livsmedel i köksutrustning tror jag. Se själva:

http://kaffekokarkokboken.blogg.se/

Äta ute

av Johan
Stockholm

Stockholm och Malmö må vara två städer som är oense i frågan om de tre miljarder kronor som den förra skänker till den senare men de är också överens i en fråga. Båda städerna gillar uteserveringar. I både Malmö och Stockholm har man tagit politiska beslut för att skapa fler uteserveringar.

Samma sak gäller antagligen flera mindre städer som Göteborg men detta är detaljkunskap som jag inte rimligtvis kan veta något om.

Uteserveringar är trivsamma och politikerna föreställer sig att man med lite fantasi kan få för sig att man sitter på en uteservering i Paris och inte Stockholm eller Malmö. Man måste vara svensk för att förstå det fulla värdet i denna verklighetsflykt.

Vi vill alltså ha uteserveringar men vill någon sitta på dem? Vill? Detta handlar inte om att vilja något, det gör det nästan aldrig i Sverige. Att sitta utomhus är bättre och om man inte vill sitta utomhus och äta under den något varmare halvan av året så är man förmodligen satanist.

När vi gör vårt bästa för att föreställa oss att vi är på någon varm plats så gör det svenska vädret sitt bästa för att få oss att återvända till verkligheten.

Verkligheten är dock inget som imponerar på en hungrig svensk. När blir dags att välja plats att äta förvandlas varje svensk till scoutledare och det spelar ingen roll om du är bankdirektör eller har ett riktigt jobb, du tar din tallrik och sätter dig ute bland fågelskiten med oss andra. Det måste finnas en regelbok för dessa saker någonstans och den kan ha förväxlats med SS-handboken för fysisk fostran.

Är det svenskens pinsamma vurm för naturen som orsakar detta tvångsbeteende? Det är förstås möjligt men om man ser det som en naturupplevelse att trycka i sig en Vesuvio på Folkungagatans trottoar så är det ärligt talat dags att lämna Stockholm.

Är det vår berövning av solljus under den halva av året som är ännu lite kallare än den andra? Säkert har den något med saken att göra. Det förklarar dock inte varför vi även sitter ute under de 98% av tiden då det är kallt, mulet och mörkt i det här landet.

Säsongen för uteserveringarna är så klart längre i Malmö än i Stockholm men på ingen av platserna är den tillnärmelsevis lika lång som det faktiska öppethållandet av dem. I Malmö glöder gasolelementen till långt in i november vilket betyder att vi med kolvätenas hjälp skapat en längre säsong i Skåne än i det Paris vi egentligen vill bo i.

Enligt obekräftade rykten planerar ryska Gazprom två parallella dragningar av gasledningen Nord Stream, en till Tyskland och en till Lilla torg.    

Nu vill jag inte verka negativ till att äta ute även när de yttre omständigheterna uppenbarligen inte är avsedda för det. Så sent som idag satt jag och huttrade på en balkong högt över Södermalm för att det enligt utsaga skulle vara vår nu. Det första steget mot att tillfriskna är dock att erkänna att det är ett sjukligt beteende. När orsaken till sjukdomen är landet vi bor i så kan vi inte göra mycket mer än så.

Räkfrossa

av Jonas

Räkfrossa. Jag pratar inte om tvivelaktiga tillställningar på Viking Cinderella där tanter med lila hår trängs med kräkfulla ungdomar för att slafsa i sig kilovis med maskinskalade tångräkor. Jag pratar om den abstinensliknande känslan man kan få när man verkligen behöver en räkmacka. Den brukar infinna sig när jag är i Göteborg, och där var jag i helgen.

Varje gång jag är i Göteborg behöver jag en räkmacka. Jag känner ett behov av att utvärdera stadens rykte som räkmekka. Hittills har staden uppvisat en bra känsla för att hantera detta havets animaliska giftfilter. Jag har fått stora fina handskalade små kryp serverat för ett rimligt överpris.

Men med smörgåskunskaperna har det varit sämre, och främst har det brustit i känslan för proportionerna mellan smörgås och räkor. Ni vet alla känslan man får i kroppen när räkmackan man beställt visar sig innehålla fem räkor, och sedan är resten sallad och vitt bröd. Som om man kom dit och betalade 89 kronor för en skiva formfranska och en kvist dill som troligen åkt in och ut ur köket på många mackor innan man själv fick den?

Men i helgen provade vi Göteborgs räkflaggskepp (flaggtrålare?), nämligen på Heaven 23, högst upp i Gothia Towers. Med ett klart godkänt ölsortiment, bekväma fåtöljer och en oslagbar utsikt över staden från tjugotredje våningen känns 175 kronor för en räkmacka helt rimligt. Och när den bärs in i all sin prakt hör jag små änglar sjunga i min mage.

Eller så är det skrik av hundratals små avlivade räkor som är på väg mot sin undergång. Som sig bör med räkmackor i den här klassen syns inte själva mackan under berget av handskalade räkor. Några gurkbitar och någon enstaka körsbärstomat ligger som prydnad, och på ett ställe kan man skymta en klick majonnäs under räkorna. Den obligatoriska dillkvisten ligger såklart på toppen, så man får enligt gängse normer inleda måltiden med att lyfta bort den. Kan man ens äta dill?

Räkorna är som väntat fina. De är också väldigt många, och man behöver inte oroa sig för att gå därifrån hungrig. Majonnäsen och ägget är i lagom proportion till mängden räkor. Faktum är att det hade behövts en respektabel mängd ägg och majonnäs för att få övertaget på den här tallriken.

Men i högen gömmer sig också ett par styva bitar isbergssallad. Man får intrycket av att de lagts dit för att ta plats, något som drar ner betyget. Inte ska man väl behöva ta till sådana knep för en räkextravaganza i den pris- och viktklassen? Brödet är av någon halvgrov sort, med en vag smak av kummin som inte hör hemma här.

Sammantaget är detta en mycket bra räkmacka. Invändningarna är av marginell art. Men Grand Hotell i Lund har en liknande macka, i samma prisklass (till och med marginellt billigare) och utan dessa invändningar. De har å andra sidan en ganska dassig utsikt och ett halvdant ölsortiment. Göteborgs räkmacka förlorar alltså mot Lunds, men sammanlagt mellan ställena blir det oavgjort.

Fyra maskinstarka räktrålare av fem möjliga.

Skåpmat

av Johan
Bahnhof Zoo

Jag minns ett spritskåp och jag saknar det. Nu har jag inget och det har lämnat ett tomrum i min tillvaro. När jag bodde i Östersund hade jag ett fylligt spritskåp i plåt ovanför kylen och jag besökte det ibland. Sedan dess har jag flyttat ett par gånger och nu bor jag i en mycket liten lägenhet i centrala Stockholm där det varken finns utrymme eller en framtid för ett omfattande spritskåp.

Det var kanske därför jag började bläddra bland några gamla blogginlägg och fastnade för ett om mitt nu avvecklade spritskåp. Minnena flödade tillbaka och jag vill dela med mig av dem. Det är ett mycket gammalt inlägg, notera den fräscha referensen till justitieminister Bodström, men en del sanningar åldras inte. Den ursprungliga titeln på inlägget var ”Det som göms i snö kommer att dö”:

  Det här kommer låta som ett ansträngt skämt lämpat för 35-åringar på innebandyträning men jag har slitit ut gångjärnen på barskåpet. När jag för mindre än fem minuter sedan släpade mig från något slags komatöst tillstånd av delirium mot köket satt fortfarande dörren där den skulle. En sista hastig ryckning mot flaskan på andra sidan och så förlorade skåpsdörren all förankring i världen förutom min hand. Det är ett farligt tillstånd.

 Jag noterar att skafferiet har fullt operationella skåpsdörrar, de fungerar felfritt de udda tillfällen jag får för mig att öppna dem för att äta något jag lagat själv. Slitaget är i en helt annan klass för barskåpsdörren.

 Egentligen är det inget barskåp utan ett ganska fylligt skåp beläget ovan kylskåpet. Varje gång jag varit utomlands trycker jag in ett par flaskor. De som står längst ut och innehåller den slags irländsk nektar jag just nu sörplar genom stängda tänder byts ut ganska ofta. De mer udda flaskorna som trycks alt längre in för varje resa har förutsättning att bli betydligt äldre.

 Någonstans där inne i mörkret lurar en flaska Apfelkorn. Jag vill minnas att jag köpte den någon natt på glid ombord Viking Cinderella. Jag vill, men jag kan inte eftersom jag vet att jag köpte den i berått mod på systembolaget i Östersund.

 Den enkla bakgrunden betyder inte att flaskan saknar minnen och erfarenheter. Det var den sista flaskan jag köpte på det gamla systembolaget på hörnan Kyrkgatan/Brunnsgränd. Butiken slog igen och flyttade ut till ett köpcenter utanför stan. Jag flyttade, med mitt vanliga sinne för timing, in i huset tvärs över gatan ungefär samtidigt.

 Ja, jag bor tvärs över gatan från ett nedlagt systembolag. Från min balkong är det inte längre än så långt som man kan kasta en tetra Monsieur Rouge en solstarrig eftermiddag under Storsjöyran. Det hade varit intressant att få bo tvärs över gatan från ett verkligt, öppet systembolag, med risk för att dörren till mitt barskåp slitits ut ännu lite tidigare.

 Någonstans i samma olycksaliga trakt som min Apfelkorn befinner sig trolig ännu en flaska Nordhauser Doppelkorn, ifall ingen av mina kollegor fick den att vandra mot ljuset under en sen efterfest i min lägenhet. Jag fann den blygt rodnande på en hylla i en jourbutik på Bahnhof Zoo i Berlin. Jag hade bara minuter på mig att debarkera ett tåg från Magdeburg och äntra en flygbuss mot Tegel. Eftersom jag gett mig fan på att handla sprit innan flygplatsen tog jag Zoo med storm Det är helt enkelt inte en plats som låter sig tas med överraskning.

 Med en svart sexförbrytarväska svingande i strax under huvudhöjd forcerade jag den av håriga tyskar delvis blockerade entrén till en liten matbutik. En något mer senior kollega lät sig ryckas med i stämningen och han saknade inte talang i genombrottet mot sprithyllan längst in i affären. Jag ryckte en flaska Gordons och en flaska Doppelkorn och bad expediten ta mina pengar eller ta sitt liv.

 På bussen var allt lugnt igen och vi kunde fortsätta med att peka ut nazistiska minnesmärken. På Tegel hittade jag en flaska Gordons för lite under halva priset av den från Bahnhof Zoo men Doppelkorn verkade stå under flygmänniskornas värdighet.

Det finns också lite värdighet i att bli stående i ett barskåp utan dörr i en lägenhet på Prästgatan i Östersund. Ändå kunde sällskapet vara sämre.

 Exempelvis finner man där en flaska kinesisk vodka som jag inte öppnat än trots att jag köpte den sommaren 1999. Det är ingen lätt sak för en flaska vodka av enkelt ursprung att leva så länge, speciellt inte sedan jag haft ihjäl dess enda landsman i sällskapet.

 Det var en ockult fest i dräneringen under golvet på ett hyreshus i den västra delen av Lund. Jag visste att ta med mig min egen flaska men jag visste inte att jag skulle komma att tömma den. Den nu bortgångne av de två kinesiska vodkaflaskorna var den mer exklusiva av dem båda, med vilket avses att den kostade 10 kronor istället för två. Det fanns till och med engelsk text på den nu hädangångne.

 Festen i murarsanden under huset i Lund var en otäck historia redan från början, den största delen av kvällen satt jag hopkurad i en hörna med min kinesiska vodka krampaktigt hållen i min högra hand och min vänstra arm tröstefullt kring min byst av ordförande Mao. Jag hade en kinesisk grej ett tag. Framför mig i sanden utspelade sig de mest fruktansvärda saker i skenet av en strålkastare någon skruvat ner från scenen på den Blekingska Nationen. Jag drack mest själv men vid en tidpunkt kände jag mig förpliktad att skicka flaskan till en man bredvid mig i mörkret. Han tog en klunk, tittade på mig och frågade ”Zippo?”.

 Efter den kvällen av finkel och fraternisering bestämde jag mig för att dra ner radikalt på min konsumtion av kinesisk tvåkronorssprit, ett beslut jag fortfarande lever efter.

 Det finns stunder då jag plockar fram en absintflaska ut ur skåpet utan dörr och tittar på den, misstrogen över att den fortfarande lever. Jag har helt enkelt så många minnen av den att jag kommit att betrakta den som en gammal vän. Att den fortfarande finns till kan bero på att jag i själva verket druckit ur en reskamrats identiska flaska vid ett par tillfällen och på att man inte dricker så mycket i taget.

 Jag minns absint i baksätet på en buss på väg mellan Lund och Göteborg. Vi var många, vi var törstiga och jag hade en grön dryck i en flaska från Tjeckien. Det var en fredag i maj och klockan var strax innan lunch när vi rullade ut på E6:an norrut. Tanken var att vi skulle cykla tillbaka till Lund i etapper på en tandemcykel. De flesta tankar upptogs dock av att fånga en känsla och inget väcker känslor som gröna droppar från Prag. Vid tiden vi såg Laholmsbuktens skimrande vatten så vi från baksätet även en vacker framtid i toner av grönt.

 Man kan tycka att jag har väldigt mycket åsikter om systembolaget för någon som köper sprit utomlands så ofta. Man har förstås rätt att tycka var man vill tills Bodström täckt till den luckan också, men man bör beakta fenomenet öl. Jag gör det. Jag gör det så ofta att jag kan räkna mig till samma kategori stamkunder på systembolaget som den man som brukar stå och svära efter bilar uppe vid Rådhusgatan. En skillnad är att jag betalar för mig i kassan istället för att hoppa över kundslussen som en gazell och springa mot säkerheten på andra sidan Nya Kyrkan med en flaska Löitens Export i näven. Dessutom har jag, låt vara marginellt, bättre sinne för personhygien.

 Imorgon är det tisdag och jag kommer att finnas på ett kontor med utsikt över Oviksfjällen. Jag kommer inte att se dem för alla papper som måste fyllas med text men de kommer att finnas där ändå. Någon gång så kommer mina tankar att driva iväg ner till arkivet och minnen av en flaska kommer att berätta en historia.

Varje flaska berättar en historia och utan historia finns det inget nu. Historierna går i mitt skåp ovan kylskåpet, från flaska till flaska. Inga dörrar kan längre hålla dem inne.

När jag läser detta kan jag inte låta bli att blicka mot väster. Där borta i fjärran ligger Vällingby och jag har en lägenhet i mitt namn där. Kanske kan jag där åter finna ett skåp och fylla det med sprit. Ödet har nämligen sett till att jag efter alla år nu får en andra chans att bo tvärs över gatan från ett systembolag.

Cuvee Chardonnay Scheurebe 2008 (99167)

av Johan

Tyskland är förmodligen världens främsta vinland. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Det görs dock en hel del mycket fina viner i Tyskland och de allra flesta av dessa är vita. Cuvee Chardonnay Scheurebe är ett sådant vin.

När tyskt vin förs på tal brukar jag börja berätta historier från Rheingau i Hessen utan synbar poäng. Förmodligen försöker jag förmedla något om vinets betydelse i denna del av Tyskland men det är mycket svårt.

Rheingau ligger tvärs över floden  från Pfalz där detta vin görs. Att korsa Rhen har ingen avgörande betydelse för vinkulturen, den är lika påtaglig på båda sidor. Även i världens mäktigaste öl-supermakt har det inhemska vinet en stor betydelse. När Bayern har oktoberfest har Rheingau och Pfalz vinfestivaler.

Det relativt alkoholsvaga vittvinet spädes i dessa delar med vatten så att det kan drickas till lunchen på vilken arbetsplats som helst. En gammal kollega berättade att hon som sjuksköterska drack ett glas lokalt, vitt vin blandat med mineralvatten till sin lunchmacka på jobbet ibland.

Cuvee Chardonnay Scheurebe 2008 är, trots att det inte är en riesling, en ganska typisk tysk flaska, om man kan tänka sig en sådan. Redan när man bryter förseglingen på skruvkapsylen sprider sig en påtaglig doft av frukt i rummet.

Vinet är ju vad det heter, alltså en blandning mellan 78% chardonnay och 22% Schreurebe. Smaken är både frisk och lite söt vilket gör upplevelsen ganska påtaglig men långt ifrån obehaglig.

Personligen föredrar jag den svala kombinationen av frukt och fat i en tysk riesling men detta är definitivt ett alternativ.

Fyra teutoner av fem möjliga

Jag är en koffeinist

av Johan

Mitt namn är Johan och jag är en koffeinist. Jag har egentligen alltid vetat att jag varit koffeinist. Det är ju så uppenbart. En missbrukare blir förr eller senare en lögnare och den första man ljuger för är sig själv.

Dagen börjar på seven eleven. Jag vaknar förstås hemma, ibland äter jag till och med frukost där. Men dagen börjar på seven eleven för det är där jag får dagens första fix.

Vi är en sorglig samling där vi står. Det är mest män i kön fram till kaffemaskinen. Vi ser varandra men låtsas inte om det, tittar mest ner i golvet. Någon skrapar med en fot. Det tar så jävla lång tid. Skammen ligger tät men ingen av oss känner den längre.

Jag brukar precis klara mig till jobbet. Sedan är jag färdig för en ny kopp. Fikarummet ligger en trappa ner och jag måste passera det för att hänga av mig på kontoret först. Ibland klarar jag det.

Alla klagar på kaffet som maskinen gör men alla dricker det.

På något sätt reagerar jag på dagens andra kopp på samma sätt som den första. Det är som om kroppen glömt bort den första helt, som om den var en detalj eller inget alls. För det är en kroppslig upplevelse, man finner ro.

Efter dagens tredje kopp brukar jag försöka jobba en stund. Jag försöker fokusera på arbetet men som från ingenstans kommer en röst som kräver en kopp till. En kopp till, en kopp till, en kopp till, EN KOPP TILL.

Jag hämtar en kopp till och försöker igen. Jag sätter upp etappmål. ”Nu måste jag låta bli att dricka kaffe fram till klockan 09:40”. 09:32 är jag tillbaka i fikarummet.

Efter förmiddagens mani blir det lite bättre framåt lunch och på eftermiddagen behöver jag bara underhålla ruset med en kopp eller två.

Kaffet har kallats vår sista vardagsberusning. Den sista drogen som det är legitimt att missbruka helt öppet. När tobak och alkohol fått bita i gräset och gräset aldrig fick en chans återstår endast kaffet. Antydningen från detta resonemang är att även kaffet en dag skall ta samma väg som dessa andra droger i det offentliga rummet.

Detta är inte en tanke som roar mig. Helt säkert kommer jag då bli föremål för företagshälsovården i egenskap av han som gömmer en termos i understa skrivbordslådan.  

Intressant nog har inställningen till kaffe en omvänd generationskoppling jämfört med andra droger. Äldre personer har större acceptans för kaffedrickande än dagens unga, dit jag inte räknat mig själv någonsin.

Min omtänksamma moder brukar ibland påminna mig om att dricka kaffe ”så att du inte får huvudvärk”. Nu är inte kaffe något jag glömmer men uppmaningen blir intressant om man ersätter kaffe med något annat. ”Glöm inte att ta ditt heroin så att du inte börjar skaka och svettas”. 40-talister är den hårda kärnan i denna drogkultur.

Visst har jag försökt sluta. Några gånger har jag varit ren i nästan två veckor innan jag trillat av vagnen igen. Det verkar omöjligt att klara längre än så, kaffet finns överallt. Det räcker med att jag ser något som har samma mörkgröna färg som paketen med Zoegas skånerost för att jag ska finna mig själv framför kaffemaskinen med en skakande kopp igen. Det går inte att sluta men det går inte heller att fortsätta. Det finns inget lyckligt slut för en koffeinist.

Håller man inne på kaffet så blir vardagen omöjlig. Alternativet är dock ännu värre. Ger man en man tillräckligt med kafferep så hänger han sig.

Det är lördag eftermiddag och jag har precis druckit en hel kanna. Min tanke är klar och anden är frisk. Just precis nu skulle jag inte kunna må bättre.

Snart är den dock igång igen, kampen om kaffet, bönen om bönan. På något sätt kan jag redan känna det. Jag behöver ett fix för jag är på väg ner.