Vardagsberusningens sista utpost

av Jonas

Det här inlägget kommer inte sluta bra.

För bara ett ögonblick sedan, sett ur universums synvinkel, drack man obehindrat sprit på jobbet. Man rökte utan att tveka när man kom hem till folk. Satt man på flygplanet kombinerade man med fördel de två lasterna, medan man idag får nöja sig med en av dem. Nyhetsuppläsaren på TV kunde mycket väl avslappnat och coolt (även om det inte hette så då) röka en cigarett medan han berättade att Tage Erlander fortfarande var statsminister.

Man visste väl ganska tidigt att alkohol och tobak inte var det allra nyttigaste man kunde ägna sin tid åt, men speciellt skadligt var det ju inte heller. Två socialt accepterade droger, med någon enstaka nackdel som knappast överskuggade alla de positiva. Framför allt behövde man ju fyra fem glas whiskey för att hantera nerverna under en normal arbetsdag, och en timmes flygning utan ett halvt paket gula blend var direkt omänskligt.

Idag är situationen som bekant en helt annan. Men det finns en drog kvar. En drog som stämmer in på allt ovan, men som fått vara kvar. En flygning utan denna drog skulle vara direkt riskabelt ur flygsäkerhetssynpunkt. Ett längre möte på jobbet utan paus för en fix, accepteras inte. En arbetsplats utan fri tillgång på denna gudarnas rostade nektar är helt otänkbar. Jag pratar såklart om en av mina bästa vänner, kaffe.

Men om det nu är som jag säger, och kaffe är i samma ställning som alkohol eller tobak var för femtio år sedan, vad förtäljer oss då historien om kaffets framtid?

Jag ryser.

Hem till Lidl

av Johan

Under ett års tid bodde jag med Lidls butik som närmaste granne, vid Dalaplan i Malmö. Det var ett år av kompromisser, förundran och transfetter.

Det fanns flera saker som jag gillade med Lidl också. Folköl var en sådan sak. En annan sak var att folk som antagligen inte sitter i Nordeas styrelse också kan få känna sig rika där. Stora barnfamiljer hade råd att köpa både godis och färsk frukt, små tanter kunde köpa något att bjuda på till kaffet och så vidare. Jag brukar tänka på det när jag hör folk i övre medelklassen argumentera för att maten ”måste få kosta”.

Sedan jag flyttade är min närmaste matbutik förmodligen NK:s saluhall. Dit går jag vanligtvis inte, sådana ställen får mig att känna som om någon skall komma fram och fråga mig om biljetten.

Det är svårt att hitta en butik med billig mat i denna delen av stan helt enkelt eftersom folk här hyser en djup misstänksamhet mot billig mat. Därför betalar man massor för precis samma Ica-produkter som är billiga någon annanstans.

Ica Hötorget är ett utmärkt exempel. Det enda sättet att få tag på färskt bröd i den butiken är att köpa ett dussin av de triangelformade mackorna och skrapa bort mellanläggen.

Konsum Sveavägen är rätt trevligt trots den kreativa prissättningen. De har dessutom en fyndspann med sekunda köttprodukter som jag brukar krafsa runt i med båda händerna. I regel är detta det första jag gör i butiken, innan jag går och klämmer på limpor eller besöker veckans provsmakning. Sedan de installerade de helautomatiska kassorna så har dock min relation till Konsum Sveavägen försämrats märkbart. De åldrade kassörskorna, som enligt ett obekräftat rykte tidigare arbetat på Ica Vildgåsen i Lund, har svårt för den nya tekniken och jag har svårt för deras sätt att ge instruktioner.

Precis som i Malmö ligger dock svaret på mina matproblem tvärs över gatan när man kliver ut från Konsum. Precis som i Malmö kommer svaret från Tyskland och det heter Lidl. Mitt nya Lidl ligger bara en liten bit längre upp på gatan från Konsum, inte långt från Handelshögskolan.

Lidl, Lidl, Lidl, folkets saluhall och mitt hem i matvärlden!

Gammal Chartreuse är äldst

av Nils

Det gömmer sig skatter i gamla barskåp må ni tro. Firade en äldre släktings 87-årsdag för en tid sedan och fick utöver den delikata 3-rätters middagen också smaka 55 år gammal (oöppnad) grön Chartreuse. Kanske inte den mest lämpade kandidaten för lagring men spännande ändå!

Pernod’en vi avnjöt som välkomstdrink såg ut som om den också inhandlats någon gång på 50-talet. Efterkrigsanisen hade behållit både sin strävhet och sötma så till den milda grad att jag fick ta ytterligare ett stänk vatten i glaset. Etiketten pryddes överst av en rad ur vilken man kunde uttyda att drycken brygts i enlighet med samma principer som för absint. Stabilt, van Gogh nästa.

Tillbaka till Chartreuse’n. Grejen var mer den känsla som infann sig när vi upptäckte att de gamla dropparna från 1952 inte förlorat sin spänst. Annars är inte femtifemprocentigt munvatten med tandkräm och örtsmak min grej efter maten. På etiketten kunde man läsa drinkförslag som gick ut på att man skulle blanda Chartreuse med whiskey, som min kusin Mårten uttryckte det: Sänker man en sån behöver man aldrig bevisa något igen. True, true.

Så här står det på Chartreuse hemsida:

”Only two Chartreuse monks know the identity of the 130 plants, how to blend them and how to distill them into this world famous liqueur. They are also the only ones who know which plants they have to macerate to produce the natural green and yellow colours. And they alone supervise the slow ageing in oak casks.”

Ingenting man ger sig på att själv försöka svänga ihop med andra ord. Det visar sig vid närmare inspektion av hemsidan att det dessutom finns en variant som lagrats extra länge på ekfat, Chartreuse V.E.P (Vieillissement Exceptionnellement Prolongé). Den vi drack är nog bland det äldsta i Chartreuse-väg man hittar som icke-munk men den hade förstås inte lagrats på ekfat.

Man lär sig också att likören skall serveras mycket väl kyld och att det sedan 1838 finns en litet mildare nymodighet i form av gul Chartreuse.

Själv var jag för trött för att toppa med en Remy Martin men det ångrar jag nästan lite i efterhand.

Ingrid Strängs Kasslergratäng

av Johan
Kvinnan i Gunnar Strängs knä är en av Sveriges mesta ministrar. Hustrun Ingrid stod hemma vid spisen och syns inte på bilden.

Jag köpte idag en begangad kokbok för fem spänn. Den hade det inspirerande namnet ”Hej Mat!” och var från 1980. I boken låg dock ett gammal tidningsutklipp som verkade vara betyligt äldre. Det innehöll receptet på en kasslergratäng som enligt uppgift kom från Gunnar Strängs andra fru Ingrid. I egenskap av statsvetare var jag tvungen att ta reda på exakt vad som väntade den svenska välfärdsmodellens främste ekonomiska företrädare när han tog tunnelbanan hem till det fräscha nybyggda hemmet i Stockholms västra förorter någon gång på 1960-talet.

Ingrid Strängs Kasslergratäng:
4 portioner

1 bit kassler, storlek efter hunger
3-4 hg champinoner
3 dl vispgrädde
4 msk heinz chilisås
1 tsk potatismjöl
1 bit ost
Paprikapulver

Skiva och stek kasslern, krydda kraftigt med paprikapulver under stekning. Lägg kasslerskivorna i en ungsfast form, inte mer än två lager med skivor. Skiva och stek svampen, lägg den på kasslern. Blanda grädden med en tsk potatismjöl och 4 msk chilisås och häll blandningen över kasslern och svampen. Riv osten och lägg ett lager över hela formen. Sätt in i ungen 15 minuter eller tills gratängen har en fin färg och vätskorna fått koka ihop ordentligt. Servera med ”ett par riktigt goda potatisar”, som det står i orginalreceptet.

Svensk välfärd när den är som bäst, smaklig men enkel och rationell, avnjutes bäst i en miljonprogramlägenhet.

Folkunga Sushi, Stockholm

av Johan

”En sushi-restaurang på Södermalm?”, kanske du tänker och det är faktiskt helt korrekt, de har sådana där nu.

Detta är i min mening en av de bättre, låt vara att denna uppfattning nästan helt formats  av att Folkunga Sushi ligger ungefär 2 minuters gångväg från min arbetsplats och att jag inte testat några andra ställen.

Jag är dock inte ensam om att återvända dit. Varje gång man pressar sig genom dörren kring lunchtid möts man av en stor samling män i 35-årsåldern alla klädda som Anderssonskans Kalle.

En visdom stor och sann för sushi-restauranger är dock att de flesta bara hämtar mat och att sittplats går att finna även när det verkar omöjligt.

En mellanstor sushi-tallrik kostar 80 kronor och då ingår soppa, te och all tjuvlyssnad information om förlagsverksamhet för queer-litteratur som du kan äta.

Sushin ser ut och smakar exakt som all annan sushi överallt i världen, möjligtvis med undantag för Japan. Laxen är fin men den där kräftstjärten saknar som vanligt all smak och de drycker som kräftor kräva. Inte mycket att säga om maten egentligen. Det är sushi. Du kommer att må som en sjöelefant en timme efter lunch men av någon anledning känner du snart ett behov av mer fisk.  

Det är egentligen det bästa man kan säga om Folkunga Sushi, man kommer tillbaka.

Tre fina fiskar av fem

Djuret

av Johan

Djuret är en restaurang med en idé, ingen tvekan om den saken. Den inkluderar kött. Mest kött egentligen. Fast med finess och ett gott hantverk. Sedan så är allt väldigt rutigt, det hör till på något sätt.

Hur vi fick ett bord en lördagskväll kommer jag aldrig att förstå. Visserligen var det OS och Melodifestival på TV och det värsta snökaoset sedan 1987 lamslog huvudstaden men ändå.

Restaurangen på Lilla Nygatan i Gamla Stan var liten, gemytlig och uppvärmd när vi en efter en trillade in genom dörren likt fyra av Armfeldts karoliner. Lokalen var smakfullt inredd med turkiska mattor på golvet och grislampor i taket. P.G Wodehouse möter John Wayne Gacy.

Det finns en annan idé också. På Djuret äter man ett djur åt gången. Jag förstod först principen som att man äter en individ åt gången men senare har jag förstått att det är en ras åt gången. Detta förklarar att det fanns stek åt alla och att kocken slapp finna användning av alla kroppsdelar på den hjort vi åt.

Skrev jag stek? Naturligtvis menar jag steken, den bestämda formen är inte förhandlingsbar, även om det alltså rör sig om många stekar från en flock av hjortar.

Steken var bra. Hjort och rådjur brukar variera mellan att vara antingen torra eller mjälla, nästan leveraktiga när man tillagat dem. Jag vet inte vad kocken utfört för slags voodoo på den här köttbiten men den var saftig och mör på ett sätt som jag aldrig upplevt att hjort kan vara. De hade trots allt en poäng, detta var inte stek, detta var steken.  

Steken hade sällskap av några små svampar och lökar och de kom väl överens. Stämningen förstärktes ytterligare på tallriken då en stor klick med potatismos anslöt sig till sammankomsten. Kanske var det inte potatismos, det kan mycket väl ha varit potatismoset. Som allt bra potatismos innehöll det mycket få potatisar men en väl tilltagen dos med smör. Smöret.

Till detta drack vi ett vin som ingen av oss läste namnet på, vi följde prislistan tills vi hittade något med bara tre siffror. Ett utmärkt val. Djuret har annars ett gott dryckesutbud med ett flertal bourbons som verkar passa in i den speciella miljön där. Gamla köttkvarnar som ljusstakar, köttvågar som klädhängare och bordsdukar med slaktintruktioner? Då är det bourbon.

Sammantaget var det en bra idé och en trevlig upplevelse vilket är en kombination som jag hade slutat tro på.

4 starka kadaver av 5 möjliga

 

DN försöker igen och igen och…

av Johan

Vi närmar oss raskt en brytpunkt då tidningarnas artiklar om mat oftare handlar om andra aspekter av den än ätandet. Idag kan vi i en enda tidning, Dagens Nyheter, läsa om irländsk köttfärs, whiskeysill, beskattning av konstgödsel, en TV-kock som säljer farliga tänger, att samma kock inte fungerar i den amerikanska södern och min favorit: att avbildningarna av Jesu sista måltid avbildas som allt större med åren.

Allt detta var ändå i Dagens nyheter, en tidning vars kunskaper om mat det altså finns all anledning att ifrågasätta.

Jag börjar bli allt mer säker på att mat är den postmoderna världens sista gemensamma samtalsämne. Eller att det är ett billigare  att fylla tidningen med inköpta historier som dessa jämfört med exempelvis nyheter från 20-30 utrikeskorrespondenter runt om i världen som på 1960-talet. Något av de sakerna.

Det öde landet

av Johan
Inte alla vet att Vattenfalls huvudkontor ritades av Kim Il Sung, kommunistledare och evig president för Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Det finns platser i världen där människor inte kan äta sig mätta och det finns till och med platser där människor inte kan finna något att äta alls. Jag har precis varit på en sådan plats och jag är skakad. Råcksta var verkligen inte vad jag hade förväntat mig.

I visningskallelsen stod det att man skulle vara i god tid vilket i Råckstas fall måste ha varit någon gång på 1950-talet. 45 minuter innan utsatt tid för min lägenhetsvisning steg jag av gröna linjen vid Jämtlandsgatan. Området kring tunnelbanestationen domineras av Vattenfalls huvudkontor men jag var inte där för utsikten.

Eftersom jag var där i god tid så gick jag en promenad kring de tidstypiska punkthusen från en annan, mer modernistisk era. Det skulle visa sig vara en mycket orginell idé, ingen går på promenad i Råcksta, promenader var något som modernismen försökte planera bort. Tunnelbanan kom 1952 och i dessa optimismens tidevarv såg man fram emot en framtid där alla åkte tunnelbana överallt.

Det finns dock mycket bra att säga om 1950-talet också. Som att det har upphört. 1950-talet får på det stora hela inte när nog tillräckligt med uppskattning för att ha övergått i nutid.

På min i det närmaste hebreiska ökenvandring genom betongen var jag noga med att lägga märke till var mataffärer och restauranger låg, för den eventualitet att alla 19 personer före mig i bostadskön skulle omkomma i ett oväntat ninjaöverfall.

Det som lite skämtsamt kallas Råcksta centrum har en igenspikad Ica-butik, det är det närmaste man kommer. Jag letade men fann inget jag kunde associera med livsmedel och då har jag ändå rätt livlig fantasi på det området.

Det finns ingen mataffär i Råcksta och det finns ingen restaurang. Det finns ett kafé, som förstås också var stängt eftersom mörkret höll på att falla och ljuden från andra sidan spåren började komma allt närmare.

Det finns en liten alkisbar, med namnet Råcksta krog, men där inne fann jag bara tre fårade män på varsin köksstol med varsin pripps som slutat bubbla ungefär samtidigt som övriga Råcksta.

Vad äter folk i denna modernistiska sovstad? När jag efter visningen åter gick mot tunnelbanan funderade jag på om människorna där bara sattes på laddning över natten inne i Vattenfalls monstruösa anläggning då de återvänt från något underbetalt arbete i IT-branschen inne i staden. 

Kanske får jag anledning att återvända, kanske har jag inget val. Då tar jag med spritköket.