Tagg-arkiv för: alkoholfritt

Easy Rider Bulldog (1973)

Det tar emot att skriva om Spendrups. Kanske tar det emot lite extra när man fallit för ett av deras chimär-mikro-bryggerier, och i oförstånd plockat på sig en öl med tanken att den ser lite småtråkig men åtminstone inte industribryggd ut. Image är ett helvete och det värsta är när fina små subkulturer blir uppsugna i storbolagens maskineri. Ja, vem lurar man egentligen, jag kikade på flaskan till en av mina (alkoholfria) favoritöl, Brooklyn Special Effects, och det framkom att den var licensbryggd i Falkenberg av Carlsberg. Falcon Special Effects, någon? Jag vet inte om Brooklyn Breweries längre brygger all sin öl med vatten från Hudsonfloden men nu kommer jag ju garanterat aldrig få ta del av dess helt unika smakpalett av fina patinerade gamla föroreningar, polyklorerade kolväten och andra genuina smaksättare. Inte för att jag för en sekund tror att jag skulle kunna skilja på Falcon Special Effects och dess anfader från Brooklyn i ett blindtest, men det här är ju fel. Det är ju inte rätt öl. Varje gång du låter Carlsberg brygga åt dig, kommer Moby hem till dig och spelar tills du förstår vad du gjort. Amerikansk öl är inte amerikansk om den kommer från svenska västkustens kanske mest överskattade stad.

Så hur smakar den sataniska ölen som maskerar sig som något slags mikrobryggd öl från Sveriges största ö? Ja, jo, det är en ofiltrerad pale ale, den smakar ofiltrerad antikrist med lite hintar av tropiska demoner och en sådär lagom demogorgonisk beska. Som vanligt, för en halvanonym inferno pentagram ale, med andra ord. Fullt drickbart, funkar till en välstekt belzebub-burgare.

Tre onda ting av fem möjliga. Sprider ondskap på Systembolaget under nr 1973, för 15:90.

 

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Sigtuna Non Alco Pale Ale (1975)

Det var med viss tvekan ett tag innan jag testade Sigtuna Brygghus alkoholfria pale ale, det ska erkännas. Helt orättvist triggade bryggerinamnet och etiketten min sensor för skalbolag (skalbryggerier?) i tjänst hos industriella storbryggerier, och det är ju något lite oärligt och trist över sådan öl, hur den än må smaka. Det tar emot att ge Spendrups pengar för att de låtsas vara ett mikrobryggeri och hittar på skojiga bryggerinamn, d:o namn på öl, etiketter, osv. Min bullshit-mätare tjongar till direkt och jag blir vrång och motvillig. Kanske är det orättvist, kanske inte. Kanske har de rätt, de som säger att det är konstigt att Moby kom undan med att sälja i princip varenda låt på sitt album Play till reklam, medan folk klagar omedelbart om någon gitarr-svingande indiepopare skulle göra detsamma. Eller så säger det mer om Moby, jag ska låta det vara osagt, eller i varje fall göra ett halvhjärtat försök.

Sigtuna brygghus verkar dock, såvitt jag kan se, ännu ha undvikt trälskap under bryggerijättarna, och jag får säga att deras alkofria pale ale är ruskigt trevlig. Bland alkoholhaltig öl kan man kanske tycka att den bleka alen är gjord, klar, tagen om hand och väl utbyggd, men för oss alkoholfria är det en annan femma. Visst finns det trevligt humlig alkoholfri öl, men det finns definitivt plats för fler. Nu är Sigtuna NAPA på inget sätt en humlebomb, men den är helt klart både krutigare och bredare i beskan än din vanliga alkoholfria öl. Den drar inte riktigt iväg åt de tropiska frukternas land, håller sig hitom den plåtiga beskan – men det är behagfullt. En välbalanserad pale ale är ett måste, en ypperlig hållpunkt att återvända till, en grundbult i ölutbudet. Så nu när jag hittat en, kommer jag hålla hårt i den.

Fyra nav av fem möjliga. 18:90 kr, 0,5% alkohol, nr 1975 på Systemet. Finns även hos välsorterade livsmedelshandlare.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Att dricka alkoholfritt

Som drickare av alkoholfri öl känns det ofta som man får vara nöjd med det lilla. Att det ens finns en enda sorts alkoholfri stout på systemet känns som ett smärre mirakel; att hoppas på en ordentlig sour, än mindre lambic, är nog för mycket. Nya butiker och handlare undersöks noga och alla varianter testas, även de som ser ut som typisk standardlager (och som ofta visar sig smaka precis så). Bättre ölhandlare kan ibland ha saker man alls inte hittar på systemet, och som gammal monopolkramare är det som att man blir lika förvånad varje gång. Något som kanske inte är förvånande, men desto tristare, är den attityd man ibland råkar ut för. När jag härförleden hittade Juodas alkoholfria stout hos en specialist på icke-stark öl, muttrade handlaren något surt när jag gladde mig åt det ökade utbudet alkoholfri öl, och härom dagen på Wirströms i Gamla sstan fick bartendern något mörkt i blicken när jag frågade efter en alkoholfri öl. Det krävdes en del dividerande innan han kunde göra sig omaket att kolla vilka alkoholfria öl de faktiskt hade, och fiskade fram en Brooklyn Special Effects istället för den Budvar han först halat fram. Det var som att de alkoholfria ölen inte riktigt existerade för honom, att de inte borde finnas, och att vi som drack dem helst borde skärpa oss och dricka alkoholstinn, ”riktig” öl – eller kanske lika gärna inte dyka upp. Det ska sägas att det på inget sätt är sura miner överallt eller ens ofta – förra gången på samma pub var bartendern bara alltför glad att rekommendera mig den första öl jag drack på många år, även den alkoholfri. Men det ligger nog något där, ibland bakom ett överslätande leende, ibland bakom en sur grimas eller en mörk blick, en irritation över den som inte dricker, som inte tar del i fyllans gemenskap. I en artikel i Slate som jag läste härom dagen pratades det om hur välkomnande den amerikanska cannabis-kulturen kunde vara, och det är förstås trevligt. Jag tvivlar inte på att öldrickare kan frammana något liknande. Det finns dock en annan sida, och det är irritationen mot de som ställer sig bredvid. Här känns det som en alkoholfri öl nästan är mer provokativ än att bara be om ett glas vatten, på något sätt verkar det skära mer i öldrickarens själ. Ja, i vissa av dem, i varje fall – de verkar helt ärligt vara i minoritet. På det hela taget har jag blivit glatt överraskad över hur sällan jag råkat ut för sura miner. Nu hoppas jag bara på lite bättre sortiment när man är på lokal, och gärna personal som är beredd att faktiskt berätta om det, istället för att bara knalla iväg och ta första bästa, och försöka stoppa den i näven på en. Men skam den som ger sig. Jag tror vi är på god väg – de senaste årens allt bredare utbud alkoholfri öl är ett tecken så gott som något.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Juodas Nealkoholinis

Vid första anblicken är Juodas alkoholfria på burk förvillande lik Murphy’s stout, och det är kanske inte en slump, för smaken är inte helt olik; de kan båda tas för den lite knäckigare, porter-aktigare brorsan till Guinness. Juodas har ju dock till skillnad från Murphy’s Irish ingen widget, så man får inte till det där underbart krämiga skummet, och det är stor synd – i övrigt är det en mycket habil stout. Nattsvart, besk, med en distinkt mörk maltighet, hittar vi dock nyanser av kakao och kaffe som vi inte precis kommer ihåg från dess irländske kusin, även om sötman och Carnegie-halten är i stort sett detsamma. Enligt uppgift från litauiska bryggarna Svyturys tas alkoholen bort via dialys efter bryggning, annars är bryggprocessen densamma som för den icke alkoholfria varianten av samma öl, och det är alltså inte fråga om någon öl som specifikt komponerats för att vara alkoholfri. Trots detta blir det en riktigt balanserad stout, och det är den hittills bästa vi hittat, i hård konkurrens med Big Drops variant. Vi kan bara hålla tummarna att den kommer dyka upp i systembolagets sortiment, så den blir lite lättare att få tag på – vår burk upphittades av en slump, när vi ramlade förbi en välsorterad handlare.

4,1 svåruttalade öl av 5 möjliga. Typ 20 kr burken, om minnet inte sviker.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Big Drop Stout (11966)

Jakten på en schysst alkoholfri stout har börjat, och först ut är Big Drop Stout, från engelska bryggarna Big Drop Brewery. Big Drops syfte, enligt dem själva, är att skapa ett sortiment schyssta alkofria mikrobrygg-öl. På systembolaget finns hittills bara deras stout och deras pale ale, men de gör även en sour, en citra IPA, m.fl. På avd Bromma när vi en from förhoppning om att bolaget snart tar in fler av deras öl, kanske speciellt deras sour – vi har fortfarande inte gett upp hoppet om en trevlig alkofri sådan. Vem vet, det kanske kan finnas något som nästan kan fungera som substitut för en Oud Beersels Oude Geuze Vielle. Man kan hoppas. Kanske får man börja leta i det alkoholfria cider-sortimentet, efter något nästan outhärdligt torrt, rentav asturiskt? Ja, man kan ju hoppas på något annat än den typiskt sliskiga svenska låtsas-cidern, i varje fall.

Nåväl. Åter till vår stout. Big Drop levererar en habil stout, rik och fyllig, och man får en riklig munfull av knäckiga, knapriga toner, av mörkt bröd, kaffe och malt. Det är möjligen aningen sötare än man hade velat, även om beskan är trevlig och distinkt. Det drar lite åt Carnegie, utan att ta steget helt och fullt till att smaka porter. Själv har jag ju länge varit ett stort fan av Guinness, som ju är en något torrare och stramare stout, och framförallt annorlunda kolsyrad, med sitt läckra skum, och någon ersättare till denna kan man inte säga att Big Drop har skapat. Det är såklart en helt annan sak att laborera fram en alkoholfri variant av en öl – det behövs andra sätt att leverera en eftersmak, och det är på inget sätt säkert att en Guinness minus alkoholen skulle vara särskilt smaklig. Likväl hoppas jag att någon försöker, och än hellre lyckas. Tills dess är Big Drop Stout en ypperligt trevlig släkting, och det är ett stort nöje att åter få läppja ett glas nattsvart, besk och underbar stout.

Tre komma nittionio svärtor av fem möjliga. 19:90 kr på systembolaget, nr 11966.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Brewdog Raspberry Blitz (1980)

Visst har man druckit ett par gueze och ett par kriek, men de här nya mikrobrygg-surölen hände liksom under ett par år när man inte drack så mycket annat än vatten. Så trots skepsis mot frukt och bär i ölen, blir man liksom sugen på att testa. Brewdog brygger ju mestadels respektabel öl, intalar man sig också. Man ska ju testa på saker här i livet, även saker i burkar som ser ut som billig cider. Man ska ju inte döma boken efter omslaget men allt som oftast brukar ju förläggaren försöka förmedla något med typsnitt, bilder, och vad annat som kan tänkas pryda våra tryckta verk, och nog gör väl de flesta bryggarna likadant? Egentligen borde ju öl trippel-blind-testas, där vare sig den som serverar eller den som dricker har en aning om vad som hamnat i vilket glas, och noter i efterhand måste jämföras med ett dechiffreringssystem för att sätta intrycken i kontext. Men som så ofta är verkligheten ganska slarvig, och allt som oftast står man där och inser att man väljer flaskor och burkar lika mycket efter etikett eller tryck som bryggeri eller öltyp.

Det kan tyckas att den här recensionen tar en lång omväg till den punkten där vi diskuterar smaken på drycken, och det är kanske ingen slump. I korthet kan man säga att Brewdogs Raspberry Blitz smakar osötade hallon. Ska man brodera ut detta kan man försöka omtala någon slags vag bakgrunds-smak av något som med god fantasi skulle kunna kallas öligt, men det är onekligen att låta associationerna flöda fritt, att utbrodera vad som egentligen är en ganska perifer och subtil detalj. Nu är väl detta förvisso par for the course och vardagsmat i recensioner, men kanske blir det just i den här hallon-bombens fall aningen uppenbart att det inte finns särskilt mycket annat att skriva. Det är en frisk och osötad dryck med tydlig smak av hallon, och man kan kanske skönja en antydan av att drycken bryggts och inte bara pressats och hällts på flaska, med skarpa smaklökar. Det är inte dåligt men man måste nog vara ganska begiven på just hallon för att inte ganska fort bli sugen på något annat att dricka, t.ex. en öl.

Två och ett halvt hallon av fem möjliga. 14:90 kr, nr 1980 på systembolaget. 0,5% alkohol.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

NAB lager

Till en början kändes det som ett överskådligt och genomförbart projekt att testdricka all alkoholfri öl som finns i Sverige, med någon slags brasklapp om att den bara måste gå att lägga vantarna på utan att utstå alltför stora strapatser, säg, t.ex på systembolaget. Som gammal monopolkramare var det med viss förvåning jag hittade först en, sedan flera, alkofria öl hos lokala handlare som inte stod att uppbåda på mitt högt skattade monopol. Ovanstående lager upphittades t.ex. på ICA Nära i Ålsten, en trevlig butik med trevliga varor, men om universum har ett centrum, är det inte där. Hur som haver är det ju trevligt med fler alternativ, och det vore ju inte ett sant Gödsvins-projekt om det inte vore närapå hopplöst att slutföra i egentlig mening.

Dess Stockholmska bryggare beskriver NAB som en tjeckisk lager, och det är precis vad det smakar som, möjligen med en aningen mer humlearomatisk smak, men det är marginellt. Det är typiskt en såndär lager som är trevlig till mat, men jag hade dock inte satt mig och druckit flera på raken bara för att dricka öl. Man skulle helt enkelt kunna säga att NAB är en 90-tals-retro-öl med en 80-tals-retro-etikett, en öl med smak av tiden då Staropramen var höjden av bra öl, och det är förstås fortfarande utmärkt öl till många tillfällen, men kanske har min tunga gått vidare, mitt långa öluppehåll till trots. Direkt efter drack jag en Nils Oscar alkoholfri och den kändes påfallande snarlik, jag fick en närmast tysk känsla i gommen, lite fyrkantig, jag vet inte om det var den överdrivet varma dagen som gjorde mig mer begiven på smakstark, mörk öl, som jag brukar bli, eller om jag börjat återställas i öl-smaklökarna. Den som lever får se, jag har ytterligare en NAB stående.

Tre 80-tals-retro-etiketter av fem möjliga. Sådär 15 spänn flaskan, om minnet inte sviker, ICA, Ålsten.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mikkeller Ambler (11996)

Ambler är en trevlig öl, en sån där eftermiddagsöl, eller matöl, besk och brödig, en del att smaka på men inte sådär aggressivt plåtig eller syrlig så munnen liksom fastnar i smaken efter ett slag. Den känns väldigt respektabel för att bara ha 0.3% och det känns på något sätt fortfarande överraskande trots att man ju egentligen druckit ett helt gäng öl i den stilen. Det känns som en riktig öl, det känns inte som man bara har något vattnigt som ser ut som öl, det är fullt med känsla och kropp och man liksom dricker öl som när man drack riktig öl. Sen kanske jag egentligen inte kommer ihåg det så väl som det känns att jag kommer ihåg det. Red ale, annars, det typifierar för mig lite den där ölen man plockar i desperation när det bara finns vattnigaste tråklager att tillgå, men där är Ambler inte alls, den står fint på egna ben, det känns som en bra öl att ha, ett tillskott i ölpaletten – nu skulle man bara hitta en riktigt vettig alkofri stout, krämig och torrt besk, så hade man suttit och känt sig riktigt Bob Ross och blivit kompis med trevliga små ölmoln. Men jag har på känn att det finns nånstans i stan, kanske snart på systemet, eller på nåt lokalt sortiment i nån butik.

Fyra trevliga små ölmoln som definitivt är kompisar, det ser man direkt, av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11996 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mikkeller Drink’in the Sun (11994)

Då vår vän på Johanneshov knappt skriver om öl längre, får vi i Bromma hålla den alkoholfria fanan högt istället. Det finns ju numera riktigt trevlig alkoholfri öl, i varje fall om du frågar någon som inte druckit vanlig öl på ett flertal år. Mikkellers Drink’in the Sun är en av dessa behagfulla lågprocentiga öl (0,3% närmare bestämt), sådär lite lagom indiskt blek, utan att sväva iväg i tropisk juice eller exotisk frukt. Aningen fyrkantig, lite plåtig, är den en juste bruks-IPA som passar fint till det grillade eller salta, som så ofta välsignar svenskens bord såhär i sommartid. Fint så, det kan behövas en aningen mindre utsvävande öl än Mikkellers Weird Weather, som ju möjligen är lite å den livliga sidan för en del mat.

Tre och trekvarts plåt av fem möjliga. 19:90 kr, nr 11994 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mikkeller Weird Weather (1956)

Vi som inte dricker behöver en öl till sillen, och Mikeller levererar, via en eller annan belgisk bryggare, den här schyssta ofiltrerade alkoholfria New England IPAn. Det är en öl som är mycket om humlen, lite plåtig, nästan, men samtidigt vare sig så fruktig eller så blommig att det inte passar till maten. Nej den är skarp och krutig, men slim och fräsch, med en rejäl, skön beska och ett bra riv, och sitter fint till svensk högtidsmat.

Men jag blir djupt misstänksam när jag börjar dricka den här. Det här smakar inte alkoholfritt. Jag blåste inte efteråt men jag hade nästan velat. Det smakade som svunna somrar och varma balkonger, ljus genom almar och bokar, och gräsmatta och gammal hårdrock, som suddiga ljusa kvällar och ett sug, en energi, ett på väg nånstans, ut, vidare, fast egentligen är det bäst där i början, den första ölen, förväntan, första burken krack-pyser upp, kondensen rinner på metallen och på pannan.

Jag tror jag får öppna en till och verkligen kontrollera det här.

4.5 riv av 5 möjliga, 21:90, nr 1956 på systembolaget.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.