kaffe

Gylles konditori

av Johan
Hoglands park vid tiden för berättelsen

Jag tror att alla någon gång upplevt att någon liten bortglömd del av deras liv plötsligt gör sig påmind igen. I helgen fann jag fem borttappade år på Gylles konditori i Karlskrona. Konstigt att jag inte saknat dem.

Gylles konditori är inte längre vad det har varit. Till att börja med sitter jag inte där 8 timmar om dygnet längre. Jag är dock inte den enda delen av inredningen som är utbytt. Någon gång kring sekelskiftet delade Karlskrona Kommun ut bidrag på upp till 50 000 till restauranger och kaféer som införde rökförbud. Pengarna skulle användas till att renovera och sanera bort alla spår av mänskligt liv. Gylles tömdes på sina bruna galonsoffor och lika bruna karmstolar. Man slängde ut de ärrade borden och flådde den intrampade heltäckningsmattan från golvet. Istället drog man dit ljus och luft. Efteråt såg det ut som fikarummet på ett försäkringsbolag.

Ingen bad oss att dra men vi visste vad som gällde. Det fanns ingen plats för mig eller mina kedjerökande vänner Tomas och Rickard. Det nya Gylles blickade framåt, mot en framtid där missbruket sker på gatan och kunder faktiskt köper något.

Det är därför jag väljer att minnas Gylles från åren då inget hände där eller någon annanstans. Jag kallar dem tonåren.

Ibland gick jag dit själv men man var aldrig ensam länge på Gylles. Det dök alltid upp någon man kände vilket förstås bäst förklaras med att Gylles hade en kundkrets på kanske 20 personer. De som inte i likhet med mig var gymnasieelever kom för det mesta från ABF:s angränsande lokaler. Gylles var, mer än något annat, ett arbetarställe.

Ifall man hade suttit på ett gatukafé i Paris dag efter dag på 1920-talet så hade man förmodligen förr eller senare stött på alla stora konstnärer som man bryr sig om att känna till. Det var då och där det moderna samhället kom till liv och revolution av någon anledning alltid låg i luften. Att sitta på ett kafé med utsikt mot Hoglands park i Karlskrona dag efter dag på 1990-talet var en annan slags upplevelse. Det var krisår i ett land under avveckling, det moderna samhället var dött och revolutionen hade slutat höra av sig.

Det betyder dock inte att det inte fanns något att prata om. Vi pratade med den sortens ändlösa energi som kommer av ungdom och två liter kaffe. Vi pratade i timmar och tröttnade aldrig. Jag tillhörde dem som faktiskt försvann iväg till en lektion ibland men i regel kunde man återvända efter den och omedelbart glida tillbaka in i den fortfarande pågående diskussionen. Folk kom och folk gick men grytan förblev kokande. Bäst var diskussionerna på fredagar för då planerade vi stordåd som med något undantag aldrig blev fullt så storslagna som i våra gemensamt odlade dagdrömmar.

Den familjära känslan blev förstås inte mindre av att Rickards mor jobbade där. Varje förmiddag då jag klev in genom den trånga dörren och beställde en slät kaffe med gratis påtår för 14 kronor brukade hon trött men överseende peka mot taket och serveringen på andra våningen för att meddela att “Rickard sitter redan där uppe”. Inget kunde ha gjort mig mindre förvånad.

Själv hade jag inga som helst tankar på att vara någon annanstans. Det är på något sätt ironiskt att så unga människor kan prata så mycket utan att någonsin formulera några planer för framtiden. Det var som om vi för alltid skulle sitta där och diskutera det senaste avsnittet av Seinfeld. Det var därför helt aningslöst som jag en dag reste mig ur det djupa galonsätet och vandrade iväg genom tobakdimmorna mot Lund, trygg i förvissningen om att samma diskussion fortfarande skulle vara vid liv när jag återvände. Hur skulle jag ha kunnat veta att ett bidrag från Karlskrona kommun skulle ta död på både den och resten av Gylles?

Serveringen är nu helt nedlagd på Gylles. Ingen vill längre dricka kaffe där sedan stamgästerna sanerades bort. Jag har återsett några av dem på andra kaféer i stan. Det är förstås inte samma sak men det går ändå. Ibland sitter inte allt i den inrökta galonen.

Närodlat någon annanstans

av Jonas

Senare års matlagningstrender har gått mot att det är väldigt fint att göra allt själv. Blogg-Martin ser till att vi gör eget surdegsbröd. Folk som tidigare levde på pasta med ketchup kan nu sitta och diskutera sin jäsande surdeg som om de fått barn. Grytor ska vi koka själva tills köttet är upplöst i molekyler, och grisen ska man tillaga i ugn på 38 grader i fyra veckor innan den är klar. Kan vi, så ska vi ha odlat rotfrukterna själva.

Är man riktigt lat odlar man inte sitt kaffe själv, utan köper bönorna som man sedan rostar och maler bara minuterna innan man gör en 8 millimeter djup espresso till sig själv.

Naturligtvis är detta inte en hållbar trend, trots att ett av ledorden i detta är hållbarhet. Vanliga hushåll kan inte klara sig utan konserveringsmedel, och vår jord håller inte för att alla ska odla sina morötter själv på en gård där korna betar fritt med havsutsikt och ekologisk latteservering. Inte heller är det hållbart att brämhults juicepress importerar hela frukter istället för transportoptimerade koncentrat som alla andra. Men vad är då nästa steg?

Jag, och Gödsvinets avdelning för framtidsstudier, tror att övergången kommer genom att allt hemgjort och varsamt behandlat kommer färdigförpackat. Alltså med väldigt liten skillnad från förut. Vi tvingas lita på att någon annan ser till att vår mat är politiskt korrekt. Tanken slog mig när jag gjorde mig en trendriktig espresso för någon minut sedan. Jag kan välja vilka kaffebönor, vilken styrka och alla tänkbara nörderier, men utan att anstränga mig själv. Min nespresso och dess färdigförpackade ampuller kan allt det där åt mig. Det är hemmagjort utan att jag gjort något hemma.

Folk som vill vara närodlade och säsongsbetonade har för det mesta insett ganska snabbt att det inte ens är teoretiskt möjligt för en heltidsarbetande familj, så de har lagt ut det på entreprenad. Hem kommer matkassar fulla med närodlade matvaror och gott samvete. Än så länge packas dessa av miljömedvetna universitetsutbildade ungdomar med rastaflätor. Den mjuka övergången till att hela Europas närodlade påsar packas fyra veckor i förväg av slovakiska lagerarbetare på ekologikonglomeratets lagerhögkvarter utanför Bratislava kommer knappt att märkas.

Buljongtärningar har man reagerat hårt mot, men steget till att koka sina egna märgpipor och lårbenshalsar till buljongen där hemma är för stort. Knorr snappade upp detta snabbt och lanserade en färdigförpackad koncentrerad “hemgjord” buljong. På samma sätt snappade bagerijättarna upp surdegstrenden, och införlivade den i deras överoptimerade bageriprocesser som kan jäsa limpor på fem minuter.

Vi är snart alltså i stort sett tillbaka där vi var från början. Närodlattrenden dör inte ut, men får i framtiden skötas av storföretagen som själva avgör definitionen på ordet “nära” (och för den delen “odlat”). Det enda vi har uppnått är ett omarbetat produktsortiment hos tillverkarna, och det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag och min gode vän Nespresso ser framtiden an med tillförsikt.

Sanningen skall göra mig fri

av Johan
Kaffe är frukt?

Det finns sanningar och det finns saker vi håller för sanna. Skillnaden mellan dem är försvinnande liten och den kan vara nästan omöjlig att finna. En sak jag hållit för sann i tjugo år kan mycket väl vara det. Har jag levt en sanning alla dessa år?

Nej, antagligen inte. Detta är en fullständigt osannolik sanning men när jag hörde den var jag inte mycket äldre än en hyfsad flaska vin så på något sätt fastnade den. Det var min skollärarinna som förklarade varför hon inte drack kaffe eller te. Enligt henne tog dessa drycker fullständigt kål på all c-vitamin i kroppen. En person som drack en kopp kaffe gick omedelbart från rosenkindad vitaminbomb till blek stackare med dödens blå skugga över ansiktet.

Det är i princip det enda jag minns från dessa tidiga skolår. Det och att man av någon anledning skulle spela fotboll hela tiden. Var det en pedagogisk lögn för att hålla den blekingska landsbygdens framtid borta från koffeinets skadeverkningar? Jag har svårt att ta hennes ord på allvar men jag kommer ändå inte undan från dem.

Den senaste gången jag kom att tänka på dem var i frukostmatsalen på ett hotell i Istanbul. Jag är ytterst skeptisk mot frukost och jag hatar hotell så hotellfrukost är inte min definition av roliga timmen. Min kollega såg på den ensamma kaffekoppen som jag fyllt med kaffe sedan jag lyckats rycka kannan från den flegmatiska serveringspersonalen. Han pekade mot en kylvagn och sa något om att frukten var bra. Jag äter vanligtvis mer frukt än ett aphus men jag kunde inte förmå mig att hämta ett fat. Det kändes inte rätt att blanda med kaffe.

Jag berättade varför för kollegan och han såg på mig som om han hoppades att jag bara var berusad. Är jag verkligen galen för att inte kunna blanda kaffe med frukt? Inger, vad har du gjort med min hjärna?

Jag måste gå till botten med detta. Jag måste veta sanningen för att kunna gå vidare.

Caffè americano

av Johan

Under mitt redan avhandlade besök på Sibyllans kaffehandel på Sibyllegatan passade jag även på att köpa en mindre mängd höganrikat kaffe av franskrostat slag till min espressobryggare. Det är en rostning så mörk att butiken endast får sälja det med tillåtelse från vapeninspektionen. De bad om legitimation och jag figurerar nu på listor över människor värda att bevaka i ett stort antal NATO-länder. Jag kommer aldrig lagligen att kunna besöka Israel. Min poäng är att det är ett kraftfullt kaffe och det är den enda jag har.

Varför köpa en koncentrerad dos av de bönor som butiken annars bara använder för att spetsa sina blandningar med? Den smutsiga sanningen är att jag häller varmvatten i min espresso. Ja, jag dricker caffè americano. Om du fortsätter och läser det här efter det avslöjandet så förutsätter jag att du är amerikan, mycket liberal eller en av de sökrobotar som utgör en majoritet av gödsvinets läsare.

Visst kan jag dricka en kopp espresso ibland men en lång dags skrivande kräver en mugg med kaffe som håller en sällskap under längre tid än det tar att snorta två centiliter koffein-gyttja. Caffè americano blir precis så starkt som de proportioner mellan kokhett vatten och espresso du väljer. I en normalstor mugg betyder det att kaffet blir ungefär som bryggkaffe. Varför då inte göra bryggkaffe? Även om jag generellt sett anser att kaffebryggaren är ett mycket fint redskap så har mina känslor för bryggkaffets karakteristiska beskhet kommit att svalna. Caffè americano har samma styrka som bryggkaffe men utan beskheten och utan de bismaker som endast kan förklaras med att någon använt filterhållaren till något annat än att göra kaffe. Ifall man blandar vätskorna rätt så får man dessutom ett fint espresso-skum som en högst bokstavlig krona på verket.

Att vattna sin espresso väcker ungefär samma känslor som när man vattnar sin whiskey. Man må ingripa i det redan fulländade men ingen kan förneka att vissa smaker måste ges utrymme i ett neutral medium som vatten för att kunna uppfattas av mänskliga sinnen. Är Bobs blandsaft finare när den är outspädd? Godare?

Känslor kan aldrig få inverka på något så viktigt som kaffe.

Elma Çay

av Johan

Det var en het förmiddag i Istanbul så jag drack hett te. Ärligt talat hade jag kunnat tänka mig en öl men givet omständigheterna föredrog jag att inte tänka alls.

Det var en smutsig gränd helt nära Taksim torget där Orhan Pamuk säkert bott någon gång under sin barndoms exil från släktens hyreshus bara några kvarter bort. Där jag satt kunde jag blicka ner mot Peras livliga gågata İstiklâl Caddesi medan den långsamt fylldes med flanörer. Egentligen väntade jag på att det skulle bli dags att åka ut till flygplatsen som i likhet med så mycket annat döpts efter Mustafa Kemal Ataturk, det moderna Turkiets grundare.

Det var hett turkiskt äppelte som jämte det kolsvarta kaffet är landets nationaldryck. De fruktteer som säljs i Sverige under kända varumärken är undantagslöst odrickbara. Turkiskt äppelte är dock något helt annat och om det görs rätt är det nästan lika bra som en öl en het söndagsförmiddag efter en veckas konferens i Turkiets kulturella huvudstad. Smaken beskrivs bäst som te med klara äppeltoner.

En kvinna några bord framför mig blåste sensuellt rök från en vattenpipa genom öppningarna i sin niqab.  En amerikansk dam haltade in med en ryggsäck och en man från mellanöstern för att fråga den barnarbetande kyparen ifall toaletten kostade något. Jag tittade ner i mitt anteckningsblock och fortsatte skriva dessa rader.

Var kan jag få tag i bra turkiskt äppelte i Sverige? Helt säkert i Malmö men dit far jag inte än på ett tag och jag har fått smak på något som inte låter sig vänta. Jag är beredd att chansa på Skärholmen.

Den minderåriga kyparen i basketlinne försökte få mig att betala 10 lira för teet men jag gillade hans entreprenörsanda så jag lämnade ändå ett mynt på bordet när jag gick. Kvinnan i niqab verkade le från under sitt skynke. Den amerikanska kvinnan kom aldrig tillbaka.

Har du testat El-bryggaren?

av Johan
OBS Kräver elektricitet

Många gillar roliga prylar. Det gör inte jag. En del blir alldeles till sig när de fått en ny elektrisk apparat i händerna. Det blir inte jag. Någon på mitt jobb satt som förhäxad med ett fånigt leende och lekte med en I-pad medan timmarna gick idag. Det var inte jag.

Det finns dock en maskin som jag alltid har haft ett nära och stundtals destruktivt förhållande till. Maskinen i fråga är kaffebryggaren. Den elektriska kaffebryggaren.

Det är fantastiskt hur man kan hälla vatten i en ände, lite malet kaffe i den andra och få hett, abstinesstillande kaffe på ingen tid alls. Det enda jag inte riktigt kan förstå är varför de gör kannorna till el-bryggarna så sköra. I kaffekannornas universum är jag Kali, förgörare av världar. Mina föräldrar har skaffat sig den enda bryggaren på marknaden som har en kanna av lättmetall, bara för de två gånger om året jag kommer på besök.

Den bästa bryggaren jag någonsin haft var av märket Black and Decker. Jag fann den på röda korsets loppis i en liten stad i Kalifornien där jag bodde ett år i min ungdom. Den var stor, fruktansvärt effektiv och den kostade mig två dollar. In i det sista vägrade jag inse att den inte skulle få plats i min resväska när jag for tillbaka till el-bryggarnas lilleputtland Sverige.

El-bryggaren förföljs av ett märkligt rykte om att vara väldigt brandfarliga. Att döma av många 40-talisters relation till el-bryggaren så riskerar de att när som helst flamma upp som Hindenburg.

En brandinspektör av något slag besökte mitt föräldrahem med anledning av min fars första och hitills enda försök att själv värma mat på spisen. Denna berättade då att el-bryggaren var en dödsfälla eftersom folk lämnade dem på för påtåren varefter de glömde dem. Jag trodde det var så i många år.

Det var först under värnplikten som jag kom att värdera brandrisken med el-bryggaren på ett mer balanserat sätt. El-bryggaren var nämligen den utrustning som jag lärde känna bäst i lumpen. Jag tjänstegjorde på en kompanistab där jag efter två veckor bland alla officerarna var den enda som förstod allt från lönesystemet till en bryggare av märket Phillips.

En fredag lämnade jag denna, kanske undermedvetet, påslagen när jag flydde officerskorridorerna som sista man vid lunchtid. På måndagen fann jag inte en nedbrunnen 1600-talsfästning utan enbart en bryggare av märket Phillips som kokade tjära. Den var lite svår att göra ren men den var inte nära att brinna. Något inom mig kunde inte låta bli att bli besviken.   

 Det finns något väldigt fantasieggande med principen bakom el-bryggaren. Om det går att hälla vatten i dess behållare så kan man väl hälla andra saker där också? Sprit är en sådan sak. Fungerar det? Efter alla år av undran har jag fortfarande inte försökt. Kanske är det brandinspektörens ord som ännu dröjer kvar trots allt.

En annan tanke är ju att hälla kaffe i behållaren. Kan man göra starkare kaffe genom att köra det två gånger? En dag kommer jag att veta men inte så länge som jag bor i någon annan persons lägenhet och använder någon annan persons el-bryggare.

Detta var egentligen bara en något pratglad introduktion till en blogglänk som jag tipsades om idag. Den handlar om en förvirrad ung kvinna som häller livsmedel i köksutrustning tror jag. Se själva:

http://kaffekokarkokboken.blogg.se/

Jag är en koffeinist

av Johan

Mitt namn är Johan och jag är en koffeinist. Jag har egentligen alltid vetat att jag varit koffeinist. Det är ju så uppenbart. En missbrukare blir förr eller senare en lögnare och den första man ljuger för är sig själv.

Dagen börjar på seven eleven. Jag vaknar förstås hemma, ibland äter jag till och med frukost där. Men dagen börjar på seven eleven för det är där jag får dagens första fix.

Vi är en sorglig samling där vi står. Det är mest män i kön fram till kaffemaskinen. Vi ser varandra men låtsas inte om det, tittar mest ner i golvet. Någon skrapar med en fot. Det tar så jävla lång tid. Skammen ligger tät men ingen av oss känner den längre.

Jag brukar precis klara mig till jobbet. Sedan är jag färdig för en ny kopp. Fikarummet ligger en trappa ner och jag måste passera det för att hänga av mig på kontoret först. Ibland klarar jag det.

Alla klagar på kaffet som maskinen gör men alla dricker det.

På något sätt reagerar jag på dagens andra kopp på samma sätt som den första. Det är som om kroppen glömt bort den första helt, som om den var en detalj eller inget alls. För det är en kroppslig upplevelse, man finner ro.

Efter dagens tredje kopp brukar jag försöka jobba en stund. Jag försöker fokusera på arbetet men som från ingenstans kommer en röst som kräver en kopp till. En kopp till, en kopp till, en kopp till, EN KOPP TILL.

Jag hämtar en kopp till och försöker igen. Jag sätter upp etappmål. “Nu måste jag låta bli att dricka kaffe fram till klockan 09:40”. 09:32 är jag tillbaka i fikarummet.

Efter förmiddagens mani blir det lite bättre framåt lunch och på eftermiddagen behöver jag bara underhålla ruset med en kopp eller två.

Kaffet har kallats vår sista vardagsberusning. Den sista drogen som det är legitimt att missbruka helt öppet. När tobak och alkohol fått bita i gräset och gräset aldrig fick en chans återstår endast kaffet. Antydningen från detta resonemang är att även kaffet en dag skall ta samma väg som dessa andra droger i det offentliga rummet.

Detta är inte en tanke som roar mig. Helt säkert kommer jag då bli föremål för företagshälsovården i egenskap av han som gömmer en termos i understa skrivbordslådan.  

Intressant nog har inställningen till kaffe en omvänd generationskoppling jämfört med andra droger. Äldre personer har större acceptans för kaffedrickande än dagens unga, dit jag inte räknat mig själv någonsin.

Min omtänksamma moder brukar ibland påminna mig om att dricka kaffe “så att du inte får huvudvärk”. Nu är inte kaffe något jag glömmer men uppmaningen blir intressant om man ersätter kaffe med något annat. “Glöm inte att ta ditt heroin så att du inte börjar skaka och svettas”. 40-talister är den hårda kärnan i denna drogkultur.

Visst har jag försökt sluta. Några gånger har jag varit ren i nästan två veckor innan jag trillat av vagnen igen. Det verkar omöjligt att klara längre än så, kaffet finns överallt. Det räcker med att jag ser något som har samma mörkgröna färg som paketen med Zoegas skånerost för att jag ska finna mig själv framför kaffemaskinen med en skakande kopp igen. Det går inte att sluta men det går inte heller att fortsätta. Det finns inget lyckligt slut för en koffeinist.

Håller man inne på kaffet så blir vardagen omöjlig. Alternativet är dock ännu värre. Ger man en man tillräckligt med kafferep så hänger han sig.

Det är lördag eftermiddag och jag har precis druckit en hel kanna. Min tanke är klar och anden är frisk. Just precis nu skulle jag inte kunna må bättre.

Snart är den dock igång igen, kampen om kaffet, bönen om bönan. På något sätt kan jag redan känna det. Jag behöver ett fix för jag är på väg ner.

Nu kommer kokkaffet

av Johan
Lattegubbe

Jag satt och åt lunch på friluftsmuseumet Jamtlis restaurang i Östersund  för ett ganska bra tag sedan. I maten ingick kaffe som visade sig vara kokkaffe. Jag kommenterade det lite kuriosa i detta, vilket föll ganska platt i sällskapet av jämtar.

För att bryta den pinsamma och möjligtvis hotfulla tystnaden tog jag en kortare promenad i klaveret genom att fråga ifall kokkaffe fortfarande gick att köpa i affären. Vid den punkten i min allt darrigare monolog  hade en kvinna från mitt jobb fått nog, vilket hon lät göra känt.

Man KAN köpa kokkaffe i butiken, så nu vet vi alla det. Vi vet också ett par tydligt formulerade saker om min allmänbildning och varifrån i Sverige jag inte kommer men de är inte nödvändiga för den här historien.

Jag kommer dock ihåg när det gevalia mina föräldrar drack kom i tre huvudkategorier, kok, brygg och det nya el-brygg. Går man in i en butik i söder om Älvros så lär man nog hitta företrädesvis mittenalternativet, de andra verkar ha försvunnit med tiden.

Efter att ha undersökt Sveriges kaffekultur lite noggrannare så har jag dragit slutsatsen att kokkaffe nu dricks regelbundet endast i Norrland och att bryggkaffet även där gjort betydande avancemang under senare år. Detta är inte direkt etnologi i nobelklass men ändå.

Min poäng är att kokkaffets reträtt kan vara inledningen på en ökad konsumtion av kokkaffe i det urbana Sverige.

Vad är det folk i de sydsvenska storstadsregionerna letar efter i sitt kaffedrickande? De vill ha något “orginellt”,”genuint”, “äkta” och gärna lite “exotiskt”. Framför allt är det viktigt att inte så många andra dricker det och att man själv kan utmärka sig inte bara genom att dricka det ovanliga utan att man vet något om det.

 Ritualer är bra, någon liten grej man gör för att kaffet ska smaka speciellt.

Kokkaffe har allt detta. Macchiato gör ingen speciell längre, men tänk den som beställer in en liten kopp kolsvart kokkaffe, hälld direkt ur en sotig kopparkitel som hängt i en krok över en björkvedsbrasa hela förmiddagen.

Ok, skippa björkveden och kiteln, kokkaffet kan göras i en sådan där kromad maskin de har på kafferestauranger med mörk träinredning världen över.

Kokkaffets återkomst påskyndas bara av dess undanträngande från de breda folklagren, när bryggkaffet till sist lagt under sig hela Sverige så är kokkaffets återkomst nära. Det ligger i sakers natur att trender måste vara små för att bli stora, ingen vill hoppa på något stort.

Norrlänningarnas nya vurm för bryggkaffe kommer skicka kokkaffet direkt i famnen på de identitetssökande metropoliterna. Någon gubbe i Gäddede kommer antagligen påpeka att han druckit kokkaffe hela tiden från innan det blev innekaffet i Stockholm men ingen kommer tro honom.

“Bönner förstår sig inte på kokkaffe, de kan få hålla sig till sin macchiato”, kommer man säga.

Vardagsberusningens sista utpost

av Jonas

Det här inlägget kommer inte sluta bra.

För bara ett ögonblick sedan, sett ur universums synvinkel, drack man obehindrat sprit på jobbet. Man rökte utan att tveka när man kom hem till folk. Satt man på flygplanet kombinerade man med fördel de två lasterna, medan man idag får nöja sig med en av dem. Nyhetsuppläsaren på TV kunde mycket väl avslappnat och coolt (även om det inte hette så då) röka en cigarett medan han berättade att Tage Erlander fortfarande var statsminister.

Man visste väl ganska tidigt att alkohol och tobak inte var det allra nyttigaste man kunde ägna sin tid åt, men speciellt skadligt var det ju inte heller. Två socialt accepterade droger, med någon enstaka nackdel som knappast överskuggade alla de positiva. Framför allt behövde man ju fyra fem glas whiskey för att hantera nerverna under en normal arbetsdag, och en timmes flygning utan ett halvt paket gula blend var direkt omänskligt.

Idag är situationen som bekant en helt annan. Men det finns en drog kvar. En drog som stämmer in på allt ovan, men som fått vara kvar. En flygning utan denna drog skulle vara direkt riskabelt ur flygsäkerhetssynpunkt. Ett längre möte på jobbet utan paus för en fix, accepteras inte. En arbetsplats utan fri tillgång på denna gudarnas rostade nektar är helt otänkbar. Jag pratar såklart om en av mina bästa vänner, kaffe.

Men om det nu är som jag säger, och kaffe är i samma ställning som alkohol eller tobak var för femtio år sedan, vad förtäljer oss då historien om kaffets framtid?

Jag ryser.