Keemun gongfu kan mestadels beskrivas som en lite lättare och mindre spretig kusin till Keemun Hao Ya, med ett trevligt kanel-kardemumma-drag i smaken. Det är ett lätt te, friskt och porlande, och det har inget av den där syran, rentav surheten, som man kan hitta i det billigaste Keemun-teet. Man kan ana en ton av bärighet, men det är en parantes till den maltiga kryddigheten, jag vill inte säga glöggig nästan, men nästan glöggig. Gongfu är förresten ett annat sätt att skriva kung fu, kinesisk stavning med latinska bokstäver kan som bekant variera lite beroende på i vilket tidevarv man translittererat. Kung fu förknippas kanske i väst främst med kampsport, men det betyder egentligen bara något i stil med att ”göra det mästerligt”. Te kung fu blir alltså kinesisk teceremoni, där man brygger i en liten kanna, med en stor mängd te, flera gånger på raken, men bara helt kort varje gång, detta för att utforska och njuta av hur teet förändras från bryggning till bryggning. Keemun gongfu är således en variant av keemun-te avpassad för just kinesisk teceremomni. En dag ska jag dricka teceremoni, och en dag ska jag lära mig att göra det själv, men tills dess kan jag lugna er med att Keemun gongfu går alldeles utmärkt att brygga på vanligt vis också. Det är ett lite eget, finurligt te, udda, kul att dricka och fundera lite på, och passar fint sådär efter någon kopp annat te, när man behöver pigga upp sig med något lite annorlunda.

Tre och nio elftedelars små mysterier av fem möjliga. 89 kr/hg, In the Mood for Tea.

Från Kina kommer detta svarta te som formats till vad de kallar drakpärlor men som i ärlighetens namn mest påminner om kaninpluttar. Det är ett lite udda te, som smakar lite av kardemumma och anis, ja, det drar lite åt salmiak a la Jätte Salt, faktiskt. Det är inte ett te med en jättestor kropp, men det har en distinkt och väldigt speciell maltighet, lite skånepepparkaka och kolakakor över det. Ändå är det inte sött på något sätt, man kan inte med trovärdigheten i behåll prata om honung, frukt eller bär, nej det är stramt och hårt hållet, exakt i sin märklighet. Kaninplutten, förlåt drakpärlan, tar sin tid på sig att veckla ut sig, och likadant är det med smaken. Eventuellt får man testa sig på en riktig långbryggning framöver. Allt i allo är det alltså ett klart udda och eget te, långt borta från allt vad English breakfast tea heter, även om det är aningen tunt. Det är en trevlig om lite kufisk bekantskap, det hade suttit fint i varje gammal stofil och excentrikers hand, ja, jag oroar mig att jag är på god väg att bli just en sån där knasig te-gubbe. Men det må väl vara hänt, isåfall.

Tre och tre fjärdedels rullklump av fem möjliga. 131 kr/hg på The Tea Centre of Stockholm.

Det är ju lätt att sätta en lista med lite blandade adjektiv på en teförpackning, men Himalayan Black är ett te som faktiskt lever upp till dem. Visst är det i grund och botten ett svart te, men inom ramarna så är det ett lite stillsamt knasigt te, som kommer undan med att smaka honung, mandlar, karamell-malt, vinbär och kakao. Ändå är det en trevlig helhet, där inget sticker iväg, det är ett runt och behagligt te som sitter lika bra först på morgonen som sist på kvällen. Hökarn på In the Mood for Tea rapporterar att det är ett höghöjds-te, från gården Jun Chiyabari på 1800 meters höjd i Nepal, och om man får tro honom, är det lite typiskt för höghöjdste att ha lite mer djup i smaken. Tydligen ska ju en av våra andra gamla favoriter, Golden Yunnan Black, också komma från en punkt en bra bit över havsnivå. Liksom denna har Himalayan Black snabbt blivit en slitvarg, och fått åka med till både det ena och andra kontoret, och det har testats grundligt i kontorsmiljö. Här lever det högt på att vara fylligt utan att vara påträngande, och att vara tillräckligt smålövigt för att man ska kunna använda kniptångs-sil. Dess enda riktiga nackdel i sammanhanget är väl att det inte är riktigt i toppskiktet i att ge en koffein-skjuts till drickaren, det piggar upp, men inte som ett bättre Ceylon. Likväl är det ett mycket trivsamt te som det kommer köpas mer av.

Fyra små moln av fem möjliga. 129 kr/hg, In the Mood for Tea.

 

Om man nu råkar förbi Hornsgate-puckeln så måste man ju kliva in på Tea Center, men jag lyckades ta mig därifrån med bara tre nya sorter, vilket måste vara någon slags nytt rekord. En av dem var Golden Monkey, vars tidigare recension jag sitter på fingrarna för att inte läsa om innan jag dricker en kopp på Tea Centers löv.

Apans teblad är onekligen ganska ljusa, man hade kunnat säga gyllene med lite god vilja, och luktar bitvis gräsigt, bitvis körsbär, sådär. I vått skick blir de aromatiskt söta och doftar kronärtskocka och kål. Lite av kronärtskockan kan anas även i teets milt grönsaksosande arom. Det är ett lent och runt te, karamelligt maltigt, med en honungsaktig efterbeska. Ett trevligt te, allt sagt, men jag är lite konfunderad, för mina minnen av den Golden Monkey som avdracks på Chaikhana är om inte glasklara så ganska annorlunda. Vid kontroll av noterna visar det sig att den apa som avdracks på Chaikhana var från Vietnam, och man kan bara anta att det här med namnskyddat te inte är i farten här. ”A little knowledge is a dangerous thing”, säger de ju, och nu vet vi alltså varför.

Tre apor och en liten makak av fem möjliga. 95 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Det fanns en period då avd Bromma knappt kunde kliva in i en tebutik utan att köpa på sig lite mer pu-erh, och det var på det sättet vi fann oss på hemväg med en påse små mini-puckar av pu-erh från sydvästra Yunnan. Pu-erh finns ju numera i lösvikt, men från början skapades den som större eller mindre kakor, i alla dess former. I modern tid kom någon på tanken att göra dessa kakor i portionsstorlek, så man tar en per bryggning. Praktiskt, helt klart, men ändå dessvärre inte, för en halv mini-puck är på tok för lite för min kopp, även om en hel egentligen ska räcka till fem deciliter.

Denna femåriga mini-pu-erh har nämligen en ganska clean arom, mer (ryss)läder och frukt än möglig källare, och det förebådar tyvärr en lite tunn smak. Det smakar absolut pu-erh, men ganska diskret. Det finns ingen riktig början, och ingen riktig finish: eftersmaken är vag, lite papp, lite bröd. Hintarna av kåda och tall saknas, och man får inga vibbar av överbelamrad fruktkällare eller medeltidsmuseums-funk, det är helt enkelt inget kul med smaken. Både Golden Sails billiga och deras 12-åriga Special Toucha är långt bättre: det här är ingen kompromiss, det här är bara tråkigt, tyvärr.

Två och en tredjedels puck av fem möjliga. 88 kr/hg på Tecentret.

Raka vägen från Yunnan, via In the Mood for Tea i Vasastan, kommer detta ekologiska svarta te. Det är kanske inte lika distinkt från breakfast tea som Keemun Hao Ya, men är ändå en precis och trevlig personlighet. Liksom Tian Mu Tips är löven elegant långa och obrutna och vill endast svårligen inordna sig i vår vanliga tesil i tång-format.

Samtidigt som man alltså inte kan säga att det är något väsensskilt från breakfast tea, finns det ändå distinkta intryck av detta gyllensvarta te. De våta löven doftar äppelkart & kakao, teet osar kanel och rabarber, och smaken är klar och ren, lätt på malten, med en touch svarta vinbär och sparsmakad beska. Eftersmaken är fin, beskan och den bäriga syran ligger omslingrade som två kärlekskranka snokar och man smuttar och smackar och är mycket nöjd.

Fyra snokar av fem möjliga. 59 kr för 50g, In The Mood for Tea.

Är det terroiren eller är det Assamplantorna? Det återstår att säga, men det finns klara drag av breakfast-te i de flesta svarta teer som hittills passerat vår kopp, och det alla dessa breakfast-aktiga teer har gemensamt är att de inte är från Kina. Nu är vi inte på långa vägar klara med att testa oss igenom världens svarta teer, men hittills är det nog bara Keemun Hao Ya som stuckit ut rejält. Keemun kommer från Qimen-trakten i Kina, och egentligen hade nog de båda orden stavats likadant om inte folk i olika tider haft olika idéer om hur man ska skriva kinesiska ord med vårt latinska alfabet.

Det finns ett flertal varianter av Keemun, och Hao Ya är nog bara näst mest känd, Mao Feng smäller högre, men enligt hökarn på Tea Centre var senaste skörden undermålig. Då Hao Ya sades vara väldigt spruttig i smaken jämfört med Keemun Congou var valet enkelt, avd Bromma är inte en avdelning som säger nej till fräs i smaken.

Keemun Hao Ya doftar kryddigt, åt kanel-hållet, med kanske en hint av kakao och en schucker underton av grönmögelost. De våta löven luktar funkigt, av kål och obestämbara vegetabiliska galenskaper. Smaken är initialt lätt syrlig, men blommar ut i en intensiv räcka toner, även här kanel, lite ingefära och grönmögel, vilket blir en trevlig helhet, lite som gorgonzola på pepparkakan, om inte lika uttalat i de olika nyanserna. Det är ett spännande te och jag har druckit det ett flertal gånger utan att riktigt bli klok på det. Det är inget go to-te först på morgonen eller sist på eftermiddagen, men det har en självklar plats som det fundersamma teet man tar lite senare på förmiddagen eller lite sådär mitt på eftermiddagen. Som ett abstrakt ljudlandskap av Skinny Puppy finns det alltid fler lager att hitta och skrynkla pannan lite fundersamt åt.

Fyra abstraktioner av fem möjliga. 75 kr för 50 g på The Tea Centre of Stockholm.

Från tehökaren på In the Mood for Tea har vi inhandlat detta gröna te från Zhenjang i sydvästra Kina. Som vi så pedagogiskt kan läsa på paketen skördas det för hand i mitten av april, och ska bryggas nånstans runt 70-75 grader. Hyfsat specifikt och hard core, vilket jag förstått är typiskt för butiken.

De obryggda telöven har en intensiv arom av gräsklipp och diverse hejvilt hackade grönsaker av grönaste sort, men det bryggda teet har bara en aningens aning av sådan grön arom, och kanske en hint av kokta grönsaker. Smaken är lätt och frisk, med bara ett uns syrlighet. Det är lite vaga toner av grönt, och kanske de där mandlarna de pratar om på paketet, jag vet inte riktigt. Beskan är beskedlig även efter fem minuters bryggning, men efterbeskan är juste, och drar lite åt gräsklipps-hållet. De våta telöven (ja, jag har börjat ta mig för vana att lukta på dem, i ren nyfikenhet) osar däremot intensivt av dragon och kokt kål, och en smula vått hö. Det här verkar dock inte precis hitta ner i tekoppen i någon större utsträckning, och det är kanske lika bra.

Det är inte ett de stora åthävornas te, men det är likväl ett mycket smakligt te, som försvinner fort i koppen. Det kan nog vara ett te där man kan experimentera med längre bryggtider – jag har något vagt minne av att tehandlarn talade om något sådant – för att se om de där luriga tonerna från de våta telöven kanske kan smita igenom lite. Hittills har jag testat två samt fem minuters bryggning, och skillnaden blev inte milsvid, även om femminutarn helt klart smakade mer.

Tre och en tredjedels grönska av fem möjliga. 129 kr/hg på In The Mood For Tea.

Det är helg, soffan är intagen, och det är dags att hänge sig åt det estetiska. Det är dags att dra fram en kniv och angripa en formpressad puck av tolv år gammalt fermenterat te. Ja, fermenterat på riktigt, inte bara torkat som ditt vanliga svarta te. Språkbruket kring te är lite förvirrande och speglar därigenom en tid med lite sämre koll på det mikrobiella. Hursom, med kniven i hand skiljer vi med visst dammande ut lite blad från vår ädla puck, och finner doften rätt mild, ordinärt teaktig, kanske med en vag aning av jord, men det är på gränsen till det förnimbara. Vi hittar nån lite mindre kvistig bit, men löven är annars fina, hela och inte sönderfallande i småbitar och bladvener. Nu bryggde vi på intet sätt enligt ordentlig gōng fu chá (eller kinesisk tecermoni), men vi vågade oss ändå på två bryggningar, den första på dryga minuten, den andra ungefär lika lång. Även som våta var löven föredömligt sammanhållna, utan att likt balladsångares hjärtan gå i tusen bitar.

Den första bryggningen slog oss med en distinkt arom som närmast ledde tankarna till lapsang, men mer nyanserad, inte så brutal: det doftar helt klart kåda, tjära, och barrträd, men även läder, ja just ryssläder, med kanske en vag hint av källare och hö. Smaken är elegant rund, aromatisk, rökig men lätt, med en behaglig efterbeska. Färgen är djupt bronsig, precis i början åt det himmelsskära. Den andra bryggningen är mildare och det kådiga, resinösa kommer lite mer i framkant av aromen. I smaken blir det inga större omstuvningar, kanske även där en lite tydligare fokus på det rökiga.

Överhuvud är det ett delikat gott te, balanserat, och mycket trevligt. Det är helt klart ett te med större pondus och fler dimensioner än det treåriga pu-erh från Stockholm Tea Centre vi prövade härförleden.

Fyra och en halv kvist av fem möjliga. 250 kr för 100g, Tehuset Java i Lund.

Det sägs att de hoprullade löven som ger gunpowderte sitt namn är större i de bättre varianterna, och redan där märker vi att Central Asia Pacific limiteds variant på denna tetyp inte är så värst ”special”. Det är dock ett juste brukste, lätt rökigt, aningen beskt, brett och behagligt i smaken, men dock dimmigt och med ett veritabelt fält av partikulat på botten. Det kan fås för en billig peng på asiatiska butiker och gör för priset ett gott arbete, det piggar upp, läskar, och får upp tein-halten i blodet till mänskliga nivåer. Jag har glömt 250-gramskartonger med sånthär te på föräldrarnas sommarhus, på labbet där jag doktorerade, på korridoren och antagligen snart på ett par ställen till. Det är inte dyrare än att man kan köpa in ett paket o ställa nånstans man brukar passera, som reserv, och inte sämre än att man gärna dricker det när man behöver en varm kopp te. Gott så.

Tre gröna kartonger av fem möjliga. 55 kr för 250 g på Hong Kong Trading vid Hötorget.