Tagg-arkiv för: usa

Old Stock Ale

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

Att Johan redan recenserat den här ölen är inget som kommer att hindra mig. Jag har ju redan tagit en bild, druckit ölen i akt och mening att blogga om den (nivån av självuppoffring är enorm här på Gödsvinet), blivit eftermiddagslurig, skjutit upp skrivandet en stund och nu loggat in på svinet. Efter en sådan ansträngning kommer jag att skriva, oavsett hur många som redan gjort det.

Johan har redan beskrivit öltypen märzen. Då behöver inte jag också slå upp det på wikipedia för att skriva en bit. Han har också berättat en del om Hunter S Thompson och dennes koppling till bryggeriet Flying Dog. Hunter S Thompson är ett helt vetenskapligt ämne där ingen nu levande människa slår Johan på fingrarna.

Existensberättigandet för det här inlägget är således nedkokat till att ge en så kallad second opinion.

Upphälld i ett glas ger ölen ett härligt fast skum. Bara hälften syns på bilden då det tog ett tag för mig att hitta en kamera. Färgen är vackert rödbrun. Smaken är sött maltig, karamellig, men väl balanserad med beska. Den här typen av öl brukar inte vara mina favoriter, men jag misstänker att Flying Dog smugit ner lite mer humle än vad traditionen bjuder, vilket helt klart tilltalar mig. Resultatet är en härligt frisk, men ändå påtagligt söt och maltig dryck. Den slinker ner skrämmande snabbt.

Fyra hundar av fem möjliga. Okej, jag hade inte mycket att tillföra efter Johans recension. Fan.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Varför amerikanerna är våra övermän

På bilden ser du en liten del av svaret på varför USA är världens enda supermakt. Den utomordentligt praktiska skumgummisockan som syns längst ner på denna burk med DAB håller ölen skyddad från värmen från både svettiga händer och den heta sydstatssolen. Dessutom halkar man inte med sin öl ens om den badat i en ishink, som ölburkar inte sällan gör på varma ställen i Amerikas Förenta Stater. 

Den verkliga genialiteten ligger dock i marknadsföringen på sockan. Som synes på bilden är produkten sponsrad av brottsmålsadvokaten Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Du vet hur det är, man är ute och tar några öl. Det blir lite galet. En kundvagn far genom bakrutan på någons Mercedes. Med dig i den. Vem ska du ringa? Jo, brottsmålsadvokat Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Varför då? Du har hennes nummer och om du läser vidare i annonsen så ser du att hon svarar telefonen 24 timmar om dygnet. Där har du en advokat som förstår sina klienters behov.

Det är advokater i allmänhet och advokater som henne i synnerhet som har gjort Amerika stort.   

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Dugan A

En fin öl på en stökig diskbänk

Härom dagen såg jag filmen Black Swan. Den var perfekt. Varje liten detalj i den filmen var så väl genomtänkt och så noggrant utfört att det inte fanns en enda detalj att klaga på. Musiken, scenografin, den suddiga gränsen mellan handlingen i svansjön och handlingen i filmen samt den ännu suddigare gränsen mellan vansinne och verklighet. Fingerspetskänslan var helt otrolig, aldrig trevade filmen en millimeter för långt åt något av hållen. Aronofsky har visat sin genialitet innan, men här skulle jag säga att han nått sin högsta punkt som regissör hittills. En perfekt film helt enkelt, och en given femma.

Precis så är Avery Dugan A Double India Pale Ale. Jag skulle inte säga att den liknar Black Swan i något annat avseende, men det är en perfekt öl. Det är precis så här en dubbel IPA ska vara. Var går gränsen mellan sötman och den väl tilltagna humlebeskan? Var går gränsen mellan de myndiga 8,5% alkohol och malten som ondskefullt mässar i bakgrunden? Jag kan inte ens säga vad den smakar, för den här smakar dubbel IPA. Så som dubbel IPA ska smaka.

Dugan A överaskar inte. IPA har man ju druckit förr. Men här kulminerar den drycken i ett klassiskt mästerverk. Fem långsökta filmreferenser av fem möjliga.

Det finns en kvar i Härnösand och tre i Gävle. Skynda skynda.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Sånger om sprit: Daddy needs a drink

Gödsvinets interaktiva kurs ”Sånger om sprit” har kommit att karaktäriseras av rätt oregelbundna kurstillfällen. Det är snart ett halvår sedan vi senast höll en lektion och det beror inte på att det saknas sånger att skriva om. Enbart i min mp3-samling finns det hundratals sånger att skriva om. Den mest trängande frågan rörande kursen är dock inte den excentriska schemaläggningen. Den mest trängande frågan är hur vi har kunnat förbise Drive-by Truckers ända till nu.

Drive-by Truckers har levererat sånger om sprit ända sedan debutskivan Gangstabilly från 1998. På den märks en sådan pärla i sammanhanget som ”Why Henry Drinks”, en rätt mörk historia om hur en halv back öl kan vara det enda som hindrar en man från att mörda sin familj. Vi får förmoda att den kopplingen mellan alkohol och våld i hemmet är begränsad till den del av norra Alabama som Drive-by Truckers kommer ifrån.

En annat fint exempel på genren är deras sång ”Dead, drunk and naked” från Southern Rock Opera, i vilken Jack Daniels jämförs fördelaktigt med kontaktlim. Jag antar att det är en fråga om smak.

Det är dock ingen av dessa sånger som dagens lektion handlar om. Vi är här för att diskutera ”Daddy needs a drink” från Drive-by Truckers stordåd Brighter Than Creation’s Dark. ”Daddy needs a drink” är i likhet med ovan nämnda sånger skriven av Patterson Hood och den bär hans signum i den lite snirkliga och till synes planlösa berättelsen, tillbakalutat sjungen till ett stillsamt och minimalistiskt komp. Hood är en god historieberättare och en återkommande minnesregel från den här kursen är ju att en sång bara är så bra som historien den berättar. I låten ”18 wheels of love”, speciellt liveversionen från Alabama Ass Whuppin’, sammanfattar han vad som kunde vara en liten roman om hans mamma och hur hon efter sin skilsmässa spenderade 6 år i sitt sovrum med tre TV-apparater och vodka/mjölk-drinkar tills hon tvingades lämna hemmet och jobba på en logistikfirma som hon sedan rymde från för att gifta sig med den 160 kilo tunga vietnamveteranen och lastbilschaffisen Chester. De vigdes inte av en Elvis-imitatör utan av en Porter Wagoner-imitatör vilket i sig berättar mer än vad Jan Guillou skulle kunna förmedla med en hel bokserie. ”18 wheels of love” är från gruppens debutskiva och endast utifrån sådana sånger kan man förstå episka projekt som Southern Rock Opera.

”Daddy needs a drink” är en återhållen sång som berättar med en subtilitet inte röjd av titeln. Hood använder bilder och litar till lyssnarens förmåga att känna igen en sorglig sång om sprit när han eller hon hör den. Så här börjar den:

Daddy needs a drink to deal with all the beauty
To deal with all the madness to keep from blowing up
Daddy needs a drink to calm down the badness
To execute his gladness on the fullness of his cup

Så långt i sången är det mesta i klartext. Vi får en förklaring till varför berättaren dricker och den levereras genom en stillsam lek med abstrakta substantiv som drivs till en mild komisk effekt i den avslutande raden. Berättelsen fördjupas dock och blir mer intressant redan i det följande stycket:

Daddy needs a drink to keep the wheels from rubbing
To compensate for nothing or nothing going on

Den första raden är en fortsättning på liknelserna från den första versen och likt dem ger bilden av de kärvande däcken bara en förståelse av att pappa behöver en drink men inte varför det är så. Ett första försök till något som liknar en faktisk förklaring kommer i den andra meningen. Anledningen till att pappa behöver en drink är alltså inte att något traumatiskt just har inträffat utan tvärtom att inte speciellt mycket alls har hänt på ganska länge. Tack vare denna textrad kan vi alltså föra sången till underkategorin ”misslyckade livsprojekt” och avdelningen för ”hur blev det så här?”. Sången fortsätter:

Daddy needs a drink so Mama fix one quick
Pour it nice and strong with your cleaning outfit on

Så här långt in i låten kastar Hood in en miljöbeskrivning. Det centrala ordet i den är, förstås, ”cleaning outfit”. Genom att beskriva vad ”mamma” har på sig får vi veta att historien utspelar sig i en klassisk arbetarmiljö, vilket kännare av Drive-by Truckers visserligen redan gissat sig till. Vi har en hårt arbetande städerska vars sysslolösa make sitter hemma med en styv drink och en slak självkänsla. Om inte det gör en countrysång så vet jag inte vad som gör det.

Daddy needs a drink to hem in his demons
To hear through baby screaming or the TV set turned on
There ain’t nothing on the radio like the wave my transmitter’s on
Put that drinking jacket on and enjoy a little fog

I denna avslutande vers kommer den korta berättelsen till sin fullbordning. När alla ljud man hör är barns skrik och väsen från TV:n kan spriten ändra frekvens på mottagningen tills man träffar på något som liknar signaler från en tid då man brydde sig. Det är en vacker beskrivning av ett osnyggt tillstånd och mer än så kan man inte begära från någon sång om sprit. ”Daddy needs a drink” är en av de finaste.

Med det kan vi avsluta ännu en lektion med övertygelsen om att vi lärt oss tillräckligt till nästa gång, när det än blir.

Posted in Sånger om sprit | 2 Kommentarer

Donut art

Jag skulle kunna tänka mig att bli snut bara för munkarnas skull. Men i munkarnas förlovade hemland USA tycker jag att man kan märka en förslappad attityd till dessa slemmiga bakverk. Jag har visserligen vett att uppskatta en donut au naturell, men jag är än mer fascinerad av den artrikedom som ryms bland de mer smaklöst utsmyckade munkarna. Rosa, gula, prickiga och randiga samsas ofta om utrymmet på Dunkin Donuts, men där brukar de ha legat länge nog att bli torra som knäckebröd. Och kaffet på Dunkin Donuts står på FNs lista över substanser som är förbjudna bara på grund av sin fruktansvärda smak.

Så jag blev glad när jag hittade en instans av kedjan Big Apple i Malaysia. Ovan syns munkarna Teen Dream, sprängfylld med kladdig kräm, och Ono Oreo, kryddad med krossad oreo och med cream cheese i mitten. Den stora glasmontern där munkarna låg såg ut som ett japanskt dockhus på extacy. Fantastiskt! Varför har vi inga munkhak i Sverige?

Dreglande går jag in på deras hemsida. ”Always near you” står det. Närmaste stället verkar ligga i Jiangsu, strax utanför Shanghai.

Big Apple Donuts, fyra och en halv liter glasyr av fem rekommenderade. Den sista halvan är avståndet till närmsta utskänkning. Suck.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Chinatown battle – Enter Singapore

I Gödsvinets tidigare jämförande studie mellan San Fransiscos och New Yorks Chinatowns var Johan noga med att påpeka att den statistiska metodologin möjligen inte skulle hålla för en oberoende granskning. Ungefär så mycket förstod jag av forskartugget, och därför känner jag mig fullt kvalificerad att blanda mig i undersökningen och inkludera ytterligare en stad i tävlingen.

Singapore har faktiskt ett Chinatown. Det kan tyckas märkligt att en liten del av staden kallas Chinatown, när tre fjärdedelar av stadens (och landets) invånare är etniska kineser. Men staden planerades en gång i tiden av kolonialistiska britter, med deras osvikliga fingertoppskänsla för gränsdragningar i länder som inte är deras, och då kan det bli så här.

Själva battlen handlar om restaurangmat och består av sju grenar som Johan till synes helt slumpmässigt hittat på.

Smak: Redan här gör sig det bristande statistiska underlägget påmint. Men alla restauranger här lagar sin egen mat, oftast av fjäderfän som hänger makabert framme till allas åsyn, i olika stadier av tillagning. Kvalitén är jämnhög.

🙂 🙂 🙂 🙂

Autensitet: Som sagt, nästan hela den här stan är kinesisk. Autensiteten är total. Det blir inte mer kinesiskt än så här utanför Kina, förutom att alla pratar bra engelska.

🙂 🙂 🙂 🙂 🙂

Upplägg: Liksom i San Fransisco och New York är det funktionalismen som bestämmer. Sydostasien verkar generellt inte vara speciellt bra på det här med matro och atmosfär. Vid ett tillfälle fick jag bestick, tallrik, soppskål etc hopbuntat och inplastat. Jag tror att de faktiskt tyckte det var lite elegantare så.

🙂 🙂

Miljö: Då Chinatown i Singapore inte är mer kinesiskt än någon annan del av Singapore är det svårt att säga något speciellt om den miljön. Det är stort och saknar tydliga gränser, och har en kärna av väldigt turistiga gator. Jag saknar charmen av innerstadssegregation som på ett surrealistiskt sätt infinner sig i både SF och NY. Och jag saknar charmen av att ha gått rakt in i ett annat land.

🙂 🙂

Stad: Staden Singapore är faktiskt betydligt bättre än sitt rykte, och detta tänker jag återkomma till i framtida inlägg. Det är astronomiska skillnader mellan Singapore och de två amerikanska storstäderna, så en jämförelse blir haltande. Oavsett detta, inget är häftigare än New York, men en fyra ska staden ändå ha.

🙂 🙂 🙂 🙂

Utbud: Restaurangutbudet i hela Singapore är löjligt stort. Jag har aldrig sett så många ställen att äta på!

🙂 🙂 🙂 🙂

Pris: En lunch för två går ungefär på tjugo Singapore dollar, vilket motsvarar en svensk hundring. Ganska normala svenska priser alltså, eller strax under. Öl är betydligt dyrare än i Sverige redan i butik, och ungefär svenska priser råder på restauranger. Å andra sidan är det happy hour minst halva dygnet, vilket innebär två för priset av en. Man behöver inte dricksa, men istället lägger de på 10% service charge och 6% av någon märklig skatt, så precis som i USA blir det alltid lite dyrare än man trodde.

🙂 🙂 🙂

Sammanlagt 24 poäng till Singapore, och alltså en delad första plats med SF. Inte så konstigt, de borde kunna Kina rätt bra här.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Mohawk vs Amarillo (1415)

Mohawk vs Amarillo ingår i systembolagets tillfälliga sortimente under våren. Nej, den är inte från det senaste släppet av nyheter på systembolaget. Gödsvinet testade denna öl redan i februari men som ett led i vårt pågående kvalitetsarbete recenserar vi den först nu när den provdruckits en andra gång.

Är detta något du är beredd att tro på? Ok, så här var det: Jag köpte och provdrack både denna och en annan mohawköl. Sedan provdrack jag fyra flaskor vin. När det blev dags att sammanfatta omdömena var jag för upptagen med att diskutera utländska valsystem och byta musik på stereon i 23-sekunders intervaller för att fullt ut fånga denna öls karaktär i skrift.

Låt oss försöka igen. Mohawk vs Amarillo är ett försök från Sigtuna brygghus att lära allmänheten skillnaden mellan amerikansk och brittisk humle och i förlängningen amerikansk och brittisk ale. Amarillo är en sorts humle från delstaten Washington i nordvästra USA. Delstaten Washington skall förstås inte förväxlas med den amerikanska huvudstaden med samma namn. I huvudstaden Washington DC dricker man inte ale gjord på amarillo utan ljuvligt spritosande malt liquor från en tvåliters genomskinlig flaska i en brun påse, om man inte råkar att vara en federal senator från sydstaterna, då dricker man precis vad som helst.

Mohawk vs Amarillo är en tung ale med en beska som träffar dig som en rattfull lantbrevbärare. Om den inte golvar dig så belönas du med en nyutsprungen frisk humle som är precis så mycket amerikansk västkust som man vill att den ska vara. Smaken är fruktig men ändå rustik och värd att tänka på.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 1415 i katalogen

3,5 chinooker av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Modus Hoperandi

Det har inte varit ont om så kallade humlebomber på systembolaget på senare tid. Inte heller har det varit ont om ölrecensioner på den här bloggen. Men något ska man ju dricka och något ska man ju skriva om.

Modus Hoperandi har inte bara ett coolt namn, utan även en cool etikett. Den bryggs i Colorado likt 90% av alla amerikanska mikrobrygder. Namnet antyder att den är helt sönderhumlad, men det är det faktiskt inte. Men en pompös och dominerande humlebeska ligger så klart som en luden filt över smakupplevelsen. Med sina 6,8% alkohol har den en del pondus, och både fylligheten och beskan matchar det fint. Kort och gott är detta en bra IPA. Vill man veta hur dagens amerikanska öllanskap ser ut är detta en utmärkt öl. Vill man bara ha något riktigt beskt och friskt efter maten är den också alldeles utmärkt.

Modus Hoperandi, fyra humlekottar av fem möjliga. Den snygga etiketten är en bonus.

Finns i systembolagets tillfälliga vårsortiment.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Kinky hatar Starbucks

Förra veckans tema här på Gödsvinet var ju karaktärsmord på karaktärslösa kaffebarer i ”italiensk” stil. Vi utförde både ett bakhåll på giftblandarna på Espresso House och vad som måste betraktas som ett frontalanfall på Waynes Coffee. Nu när omständigheterna äntligen tillåter att vi inleder denna veckas leverans av livsuppehållande sanningar är det dags att gå till källan för båda dessa försäljare av kaffe att ta med och alldeles för stora muffins. Det är dags att skriva om Starbucks.

För det är ju Starbucks som förenar Espresso House och Waynes Coffee och de existerar bara för att Starbucks inte är etablerat i Sverige. Det är från Starbucks som de har lånat de italienska namnen, den mörka träinredningen och känslan av att folk tittar på dig när du försöker beställa. Har Espresso House och Waynes Coffee något som inte Starbucks har? Ja, de har Sverige.

Starbucks har för sin del lagt under sig en betydande del av USA. Visa mig en amerikansk gata och jag skall visa dig ett Starbucks. De finns i stora städer, de finns i små och det finns några som jag hittat på: I den lilla amerikanska stad som jag varit längst i fanns det bara två men då räknar jag inte de som låg inuti bokhandlar, skivaffärer, apotek, bibliotek, stormarknader, rastplatser, socialkontor och självmordskliniker. Någonstans i USA finns det med stor sannolikhet ett Starbucks med ett litet Starbucks inuti sig. Kanske finns det Starbucks som likt ryska dockor är långa kedjor med starbucksar inuti varandra, den ena lite mindre än den förra.

Starbucks har naturligtvis varit en del i tvångssteriliseringen av de en gång så virila amerikanska motorvägarna. Folk som inte åkt längs dem föreställer sig att de kantas av en lång rad småstäder av Twin Peaks-snitt där man kan äta hembakad paj, dricka nattsvart kaffe och förlusta sig med människor som någon gång tagit en bild på något de trott varit en ängel. Dessa platser finns inte längre, åtminstone inte längs Interstate-vägarna. Istället erbjuder dessa små klungor av kedjerestauranger med ungefär två mils avstånd. De flesta är hamburgerkedjor och talande nog är Starbucks den enda renodlade kaffeförsäljaren som trängt sig ända ut där motorvägarna korsar den en gång vilda västern. Jag väljer, som du förstår, att inte alls betrakta det som Dunkin Donuts säljer som kaffe.

Den amerikanska restaurangvärlden är långt mer förkedjad än vad den svenska är och ingen avskyr kedjor som Starbucks mer än Kinky Friedman. Du känner säkert Kinky Friedman bäst som ett namn du aldrig hört förut. Kanske är du inte ens säker på om det är ett namn eller ett nedsättande omdöme. Kinky Friedman är en countrymusiker, författare, guvernörskandidat, cigarrförsäljare och djurrättsaktivist som de senaste 63 åren huvudsakligen varit bosatt på ett par platser i Texas samt Greenwich Village i New York. Oavsett var han bor är dock hans själsliga hemvist den lilla gröna husvagn i Kerrville, Texas, där bodde med alla sina husdjur ett par år medan han slutade med kokain och började skriva böcker.

De flesta av de 20-talet böcker han skrivit är en slags deckare där vem som mördade någon är betydligt mindre viktigt än det faktum att det inte går att sluta skratta medan man läser. Samtliga mordgåtor utspelar sig i den verkliga Kinky Friedmans värld och den verklige Kinky Friedman är dektektiven medan hans vänner fått bli sidekicks, hjältar eller mördade. Efter ett stort antal böcker i samma miljö bestämde han sig 2003 för att skriva en helt fiktiv roman med helt fiktiva karaktärer. Den boken heter ”Kill two birds and get stoned”, en mycket typisk titel vars mening blir lustigare om man känner till det idiomatiska uttrycket ”Kill two birds with one stone” (”Slå två flugor i en smäll”).

I den boken lämnar författaren Kinky Friedman rollfiguren ”Kinky Friedman” för att istället skriva om en ”Walter Snow” som är en exakt kopia av Kinky Friedman men olik alla andra människor i världen. Bortsett från ett par tekniska skillnader, så som att ”Walter Snow” bor i en källarlägenhet medan ”Kinky Friedman” bor högt upp, är dessutom den yttre inramningen exakt densamma som i Friedmans övriga böcker.

Ämnet för denna roman är Walter Snows kamp mot ett lokalt Starbucks. I boken köps Walter Snows stampub upp av någon som slår igen den för att öppna upp ännu ett Starbucks istället. Detta blir startskottet för inte bara nämnda kamp mot Starbucks utan mot all likriktning av restauranger, barer, caféer och allt annat som en gång var lika eget som Kinky Friedman själv. I boken slår sig ”Walter Snow” ihop med två frisinnade, unga människor och tillsammans utsätter de Starbucks för allt från bedrägeri, skadeinsekter och en unik kombination av protester från både ortodoxa judar och svarta muslimer. Ingen som läser boken kan känna att de förtjänar mindre.

Friedman är inte antikapitalist men han är en förkämpe för det udda och det unika och som sådan blir varje restaurangkedja en naturlig fiende. Framför allt är Friedman en romantiker som tidvis hänger sig åt ren nostalgi. Redan under sin karriär som countrymusiker på 1970-talet skrev han sånger som ”Sold America” om tiden då ”coffee with a friend was still a dime”. Hans nostalgi, hans uttalade teknikfientlighet och hans eviga klagande på den ”wussification” som hans Texas genomgår är förstås inte alltid tilltalande egenskaper. När det ställer honom mot en klonarmé av själlösa kaffekapitalister är det dock inte svårt att välja sida.

Ur detta perspektivet har det inte så stor betydelse om vi har Espresso House, Waynes Coffee eller Starbucks. Kinky Friedman skulle mena att det som har betydelse är att de snart är det enda vi har.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.