Tagg-arkiv för: usa

Innis & Gunn spiced rum finish (11619)

Ibland undrar jag om ölbryggarna i Storbritannien vet vad de sysslar med. Det är förstås en hädisk fråga, inget annat land är väl så associerat med socialt öldrickande och sortimentet av öl från Storbritannien är svåröverskådligt. Ändå finns det inget land med så många udda öl och kanske heller inget annat land med så många direkt ifrågasättbara öl. Det ölkonservativa Tyskland har, som jämförelse, en betydligt jämnare kvalité på den inhemska ölen. 

Innis & Gunn är precis en sådan där experimentell brittisk öl som är svår att bedöma. Den liknar inte så mycket annat. Ölen görs i Skottland och det mest kännetecknande för den är att den lagras på ekfat innan den tappas på flaskor. Innis & Gunn original är den ursprungliga ekfatsölen från bryggeriet och den smakar mer än de flesta öl. Detta betyder inte att den smakar bättre. För att bli mer specifik så smakar Innis & Gunn original Werthers original. En rund, fyllig och ganska söt smak. 

Flaskan på bilden är Innis & Gunn spiced rum finish och att förklara hur den smakar kräver en del inlevelseförmåga. Jag vet att jag känner igen doften men det tog mig en stund att placera den. En gång spenderade jag en stekhet dag i en kohage i Texas med förutsägbara effekter på min delikat rosa hy. Den följande dagen körde jag genom Arizonas öken när smärtan blev för överväldigande. Jag behövde någon sorts solskydd snabbt. Det närmaste en butik jag kom var ett litet skjul som sålde diverse krimskrams. I en hörna hittade jag mot förmodan en tub solskyddskräm. Jag betalade för den till en indian med ett fårat ansikte. Han var tyst och dyster men den dagen var det ändå jag som var den plågade röde mannen. Innehållet i tuben var förmodligen för gammalt och det luktade fruktansvärt av vad förpackningen sa var ”banan” men jag smetade in mig med den ändå. Innis & Gunn spiced rum finish luktar som den solskyddskrämen. 

Innis & Gunn spiced rum finish har originalets runda kola-smak men med en kryddning av frukt, kokos, annanas, sprit och kemisk banan. Visst luktar ölen gott, som ett av alla schampon eller hudkrämer som är baserat på livsmedel som oliver, yoghurt, avokado eller honung. Frågan är om man vill dricka något som luktar så. Jag är fortfarande inte säker.

26,90 kronor på systembolaget, nummer 11619 på systembolaget

2 pina colada av 5 möjliga 

 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Raging Bitch

Ett slag tvivlade jag nästan lite på Flying dog: Old scratch var en smula intetsägande, och en kollega sa att Horn dog var rätt rälig, och rekommenderade inte en provsmakning. När nu annorlunda öl än pripps blå-wannabes vankas här i krokarna lär jag ändå testa det förr eller senare, även om barley wine kanske inte riktigt är min kopp te, så att säga. Men när jag tog en klunk Raging Bitch så var mina tvivel som bortblåsta – en riktigt schysst, rejält humlekrutig IPA, som slår till direkt med en tungt gräsig, fruktig, knivskarp beska, som likväl inte tar överhanden, fint balanserad mot en rejäl, grovkornig maltighet, och en inte oangenäm styrka: brygden klockar in på inte mindre än 8.7%. Den kallar sig ju också ”Belgian style IPA”, och det är alltså helt i samklang med dess anfäder: belgisk öl utmärks ju av att slinka in både en, två och tre procent mer alkohol än man hade trott. Inte så man trott att det var alkoholfritt, absolut inte, tvärtom med alkoholen som en väl inflätad del av smaken.

Sammantaget en mycket sympatisk IPA – fyra glada miner av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Old Scratch Amber Lager

Mja, vad har vi här då? Flying dog kallar det ”Amber Lager”, och det för ju tankarna till tja, blek lättdrucken öl, samt.. bärnsten? Honung? Tja, det skulle väl kunna hålla som snabbsammanfattning, en lager med honungstoner. Den öppnar förvisso med en trevlig liten beska, och maltigheten blir bara sådär aningens, aningens honungsaktiv, och det har en lång fin efterbeska, med en vag ton av sur frukt – men på det hela taget känns den lite tunn, lite spenslig. Beskan, liksom sötman, är lite endimensionell. Med sina 5.5% är den heller vare sig övermåttan stark eller svag. Så på det hela taget är det en överraskande slätstruken öl, inte dålig, men knappast spännande. Kanske har mina första intryck av Flying dog gett mig en viss bias – exempelvis deras Gonzo imperial porter är ju allt utom slätstruken.

Tre surrande, sockerhöga bin av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Bat out of hell

Tidigare i somras fick jag med mig en liten liten flaska fatlagrad Bat out of hell från Holland. Det är en sammarbetsbrygd mellan amerikanska Flying Dog och holländska De Molen, som jag skrivit om tidigare.

De Molen är kungar på tunga imperial stouts och porters, och detta är en av de senare. Den är dessutom ekfatslagrad, något som i ärlighetens namn inte brukar tillföra något positivt till öl. Namnet lovar dock en hel del, så jag sätter på Bat out of hell, häller upp de få dropparna (flaskan är nog inte större än 2dl), skrålar högljutt med i den fantastiska och precis lagom långa låten och smakar.

Den segt rinnande brunsvarta drycken har alla de kännetecken man lärt sig lita på från amerikanska bryggerier. Det är hårt och torrt. Alla smakerna är maxade, och i början påminner det om en Yeti. Brinnande kaffeodlingar, krutrök och vattenkvalitén i mexikanska gulfen är bilder som målas upp för mitt inre. Men efter bara några sekunder skiner holländarnas elegans igenom. Det smakar aningen vinöst, med en söt och fyllig avrundning. Jag anar en vagt passerande portvinsfylla. Allra sist känner man en hint av fatlagringen, men bara som om en ektunna rullat förbi sakta i vinden. En minut efter senaste klunken dröjer en diskret smak av torrt trä kvar sig i munnen. Det smakar skrinda.

Den här ölen var helt fantastisk. Fem köttfärslimpor av fem möjliga är det enda rimliga betyget. Köp den här om ni hittar den! Och dela den inte med någon!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Old Stock Ale

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Flying dog dogtoberfest märzen (11231)

Att Johan redan recenserat den här ölen är inget som kommer att hindra mig. Jag har ju redan tagit en bild, druckit ölen i akt och mening att blogga om den (nivån av självuppoffring är enorm här på Gödsvinet), blivit eftermiddagslurig, skjutit upp skrivandet en stund och nu loggat in på svinet. Efter en sådan ansträngning kommer jag att skriva, oavsett hur många som redan gjort det.

Johan har redan beskrivit öltypen märzen. Då behöver inte jag också slå upp det på wikipedia för att skriva en bit. Han har också berättat en del om Hunter S Thompson och dennes koppling till bryggeriet Flying Dog. Hunter S Thompson är ett helt vetenskapligt ämne där ingen nu levande människa slår Johan på fingrarna.

Existensberättigandet för det här inlägget är således nedkokat till att ge en så kallad second opinion.

Upphälld i ett glas ger ölen ett härligt fast skum. Bara hälften syns på bilden då det tog ett tag för mig att hitta en kamera. Färgen är vackert rödbrun. Smaken är sött maltig, karamellig, men väl balanserad med beska. Den här typen av öl brukar inte vara mina favoriter, men jag misstänker att Flying Dog smugit ner lite mer humle än vad traditionen bjuder, vilket helt klart tilltalar mig. Resultatet är en härligt frisk, men ändå påtagligt söt och maltig dryck. Den slinker ner skrämmande snabbt.

Fyra hundar av fem möjliga. Okej, jag hade inte mycket att tillföra efter Johans recension. Fan.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Varför amerikanerna är våra övermän

På bilden ser du en liten del av svaret på varför USA är världens enda supermakt. Den utomordentligt praktiska skumgummisockan som syns längst ner på denna burk med DAB håller ölen skyddad från värmen från både svettiga händer och den heta sydstatssolen. Dessutom halkar man inte med sin öl ens om den badat i en ishink, som ölburkar inte sällan gör på varma ställen i Amerikas Förenta Stater. 

Den verkliga genialiteten ligger dock i marknadsföringen på sockan. Som synes på bilden är produkten sponsrad av brottsmålsadvokaten Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Du vet hur det är, man är ute och tar några öl. Det blir lite galet. En kundvagn far genom bakrutan på någons Mercedes. Med dig i den. Vem ska du ringa? Jo, brottsmålsadvokat Sandra C. Ritz i Austin, Texas. Varför då? Du har hennes nummer och om du läser vidare i annonsen så ser du att hon svarar telefonen 24 timmar om dygnet. Där har du en advokat som förstår sina klienters behov.

Det är advokater i allmänhet och advokater som henne i synnerhet som har gjort Amerika stort.   

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Dugan A

En fin öl på en stökig diskbänk

Härom dagen såg jag filmen Black Swan. Den var perfekt. Varje liten detalj i den filmen var så väl genomtänkt och så noggrant utfört att det inte fanns en enda detalj att klaga på. Musiken, scenografin, den suddiga gränsen mellan handlingen i svansjön och handlingen i filmen samt den ännu suddigare gränsen mellan vansinne och verklighet. Fingerspetskänslan var helt otrolig, aldrig trevade filmen en millimeter för långt åt något av hållen. Aronofsky har visat sin genialitet innan, men här skulle jag säga att han nått sin högsta punkt som regissör hittills. En perfekt film helt enkelt, och en given femma.

Precis så är Avery Dugan A Double India Pale Ale. Jag skulle inte säga att den liknar Black Swan i något annat avseende, men det är en perfekt öl. Det är precis så här en dubbel IPA ska vara. Var går gränsen mellan sötman och den väl tilltagna humlebeskan? Var går gränsen mellan de myndiga 8,5% alkohol och malten som ondskefullt mässar i bakgrunden? Jag kan inte ens säga vad den smakar, för den här smakar dubbel IPA. Så som dubbel IPA ska smaka.

Dugan A överaskar inte. IPA har man ju druckit förr. Men här kulminerar den drycken i ett klassiskt mästerverk. Fem långsökta filmreferenser av fem möjliga.

Det finns en kvar i Härnösand och tre i Gävle. Skynda skynda.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Sånger om sprit: Daddy needs a drink

Gödsvinets interaktiva kurs ”Sånger om sprit” har kommit att karaktäriseras av rätt oregelbundna kurstillfällen. Det är snart ett halvår sedan vi senast höll en lektion och det beror inte på att det saknas sånger att skriva om. Enbart i min mp3-samling finns det hundratals sånger att skriva om. Den mest trängande frågan rörande kursen är dock inte den excentriska schemaläggningen. Den mest trängande frågan är hur vi har kunnat förbise Drive-by Truckers ända till nu.

Drive-by Truckers har levererat sånger om sprit ända sedan debutskivan Gangstabilly från 1998. På den märks en sådan pärla i sammanhanget som ”Why Henry Drinks”, en rätt mörk historia om hur en halv back öl kan vara det enda som hindrar en man från att mörda sin familj. Vi får förmoda att den kopplingen mellan alkohol och våld i hemmet är begränsad till den del av norra Alabama som Drive-by Truckers kommer ifrån.

En annat fint exempel på genren är deras sång ”Dead, drunk and naked” från Southern Rock Opera, i vilken Jack Daniels jämförs fördelaktigt med kontaktlim. Jag antar att det är en fråga om smak.

Det är dock ingen av dessa sånger som dagens lektion handlar om. Vi är här för att diskutera ”Daddy needs a drink” från Drive-by Truckers stordåd Brighter Than Creation’s Dark. ”Daddy needs a drink” är i likhet med ovan nämnda sånger skriven av Patterson Hood och den bär hans signum i den lite snirkliga och till synes planlösa berättelsen, tillbakalutat sjungen till ett stillsamt och minimalistiskt komp. Hood är en god historieberättare och en återkommande minnesregel från den här kursen är ju att en sång bara är så bra som historien den berättar. I låten ”18 wheels of love”, speciellt liveversionen från Alabama Ass Whuppin’, sammanfattar han vad som kunde vara en liten roman om hans mamma och hur hon efter sin skilsmässa spenderade 6 år i sitt sovrum med tre TV-apparater och vodka/mjölk-drinkar tills hon tvingades lämna hemmet och jobba på en logistikfirma som hon sedan rymde från för att gifta sig med den 160 kilo tunga vietnamveteranen och lastbilschaffisen Chester. De vigdes inte av en Elvis-imitatör utan av en Porter Wagoner-imitatör vilket i sig berättar mer än vad Jan Guillou skulle kunna förmedla med en hel bokserie. ”18 wheels of love” är från gruppens debutskiva och endast utifrån sådana sånger kan man förstå episka projekt som Southern Rock Opera.

”Daddy needs a drink” är en återhållen sång som berättar med en subtilitet inte röjd av titeln. Hood använder bilder och litar till lyssnarens förmåga att känna igen en sorglig sång om sprit när han eller hon hör den. Så här börjar den:

Daddy needs a drink to deal with all the beauty
To deal with all the madness to keep from blowing up
Daddy needs a drink to calm down the badness
To execute his gladness on the fullness of his cup

Så långt i sången är det mesta i klartext. Vi får en förklaring till varför berättaren dricker och den levereras genom en stillsam lek med abstrakta substantiv som drivs till en mild komisk effekt i den avslutande raden. Berättelsen fördjupas dock och blir mer intressant redan i det följande stycket:

Daddy needs a drink to keep the wheels from rubbing
To compensate for nothing or nothing going on

Den första raden är en fortsättning på liknelserna från den första versen och likt dem ger bilden av de kärvande däcken bara en förståelse av att pappa behöver en drink men inte varför det är så. Ett första försök till något som liknar en faktisk förklaring kommer i den andra meningen. Anledningen till att pappa behöver en drink är alltså inte att något traumatiskt just har inträffat utan tvärtom att inte speciellt mycket alls har hänt på ganska länge. Tack vare denna textrad kan vi alltså föra sången till underkategorin ”misslyckade livsprojekt” och avdelningen för ”hur blev det så här?”. Sången fortsätter:

Daddy needs a drink so Mama fix one quick
Pour it nice and strong with your cleaning outfit on

Så här långt in i låten kastar Hood in en miljöbeskrivning. Det centrala ordet i den är, förstås, ”cleaning outfit”. Genom att beskriva vad ”mamma” har på sig får vi veta att historien utspelar sig i en klassisk arbetarmiljö, vilket kännare av Drive-by Truckers visserligen redan gissat sig till. Vi har en hårt arbetande städerska vars sysslolösa make sitter hemma med en styv drink och en slak självkänsla. Om inte det gör en countrysång så vet jag inte vad som gör det.

Daddy needs a drink to hem in his demons
To hear through baby screaming or the TV set turned on
There ain’t nothing on the radio like the wave my transmitter’s on
Put that drinking jacket on and enjoy a little fog

I denna avslutande vers kommer den korta berättelsen till sin fullbordning. När alla ljud man hör är barns skrik och väsen från TV:n kan spriten ändra frekvens på mottagningen tills man träffar på något som liknar signaler från en tid då man brydde sig. Det är en vacker beskrivning av ett osnyggt tillstånd och mer än så kan man inte begära från någon sång om sprit. ”Daddy needs a drink” är en av de finaste.

Med det kan vi avsluta ännu en lektion med övertygelsen om att vi lärt oss tillräckligt till nästa gång, när det än blir.

Posted in Sånger om sprit | 2 Kommentarer

Donut art

Jag skulle kunna tänka mig att bli snut bara för munkarnas skull. Men i munkarnas förlovade hemland USA tycker jag att man kan märka en förslappad attityd till dessa slemmiga bakverk. Jag har visserligen vett att uppskatta en donut au naturell, men jag är än mer fascinerad av den artrikedom som ryms bland de mer smaklöst utsmyckade munkarna. Rosa, gula, prickiga och randiga samsas ofta om utrymmet på Dunkin Donuts, men där brukar de ha legat länge nog att bli torra som knäckebröd. Och kaffet på Dunkin Donuts står på FNs lista över substanser som är förbjudna bara på grund av sin fruktansvärda smak.

Så jag blev glad när jag hittade en instans av kedjan Big Apple i Malaysia. Ovan syns munkarna Teen Dream, sprängfylld med kladdig kräm, och Ono Oreo, kryddad med krossad oreo och med cream cheese i mitten. Den stora glasmontern där munkarna låg såg ut som ett japanskt dockhus på extacy. Fantastiskt! Varför har vi inga munkhak i Sverige?

Dreglande går jag in på deras hemsida. ”Always near you” står det. Närmaste stället verkar ligga i Jiangsu, strax utanför Shanghai.

Big Apple Donuts, fyra och en halv liter glasyr av fem rekommenderade. Den sista halvan är avståndet till närmsta utskänkning. Suck.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.