Jag har kanske inte varit den ambitiösaste forskarstuderanden i stan under de här veckorna men jag har ändå varit tillräckligt lutheransk för att kunna se mig själv i spegeln på morgonen, även om det i mitt fall inte kan anses vara någon förmån.

Nej det har varit en vecka med mycket arbete och lite balkanbuskis och det är naturligtvis inte jag själv som valde att det blev på detta vis. I själva verket har dessa veckor liknat livet i stort, som en enda lång ökenvandring fast utan solsken.

Sedan så är det ju det här med själva hotellet också. Låt mig berätta lite om Hotell Park i Ljubljana

Hotell Park är beläget alldeles intill Ljubljanas största vandrarhem, en ståtlig byggnad som var fängelse under kommunisttiden. Vilken funktion hotellet fyllde då vet jag inte men jag skulle gissa på att det har något med kärnvapentest att göra.

Jag vet förstås inte ifall Jugoslavien hade något kärnvapenprogram men de lär ha haft ett rymdprogram. Från vad jag har hört så verkar det jugoslaviska rymdprogrammet ha varit ett mekaniskt underverk.

Hotellet är en tolvvåningsbyggnad som bara är obetydligt mindre betongsocialistisk än Sparta studentområde i Lund. Den är belägen mindre än 10 minuter från centrum vilket är lite även om det inte är någon stor stad.

Ljubljana är ungefär lika stort som Malmö men med färre jugoslaver.

När man går in genom de nyinstallerade glasdörrarna och fram till receptionen kan man vara klädd i bjällror och bjärta färger, man kommer ändå inte tilldra sig personalens uppmärksamhet. För att få anställning på Hotell Park måste man uppfylla en lång rad krav men stresstålighet, tekniskt kunnande eller social förmåga har ännu inte letat sig in på listan över meriter.

Då står man inför utmaningen att ta sig upp till sin våning. Hissen är de modigas alternativ, trapporna de benstarkas. Det finns faktiskt två hissar, den ena går till udda våningar, den andra till jämna och båda kan göra en avstickare till himmel eller helvete beroende på preferenser.

Rummen kunde vara värre och gud vet att det är en ambition för Hotell Park. Mitt var ett rökrum vilket gjorde att det åtminstone luktade lite bättre än de vanliga.

Dessutom hade jag en minibar, som jag snabbt förvandlade till en maxibar efter ett par givande inköpsrundor till den närliggande jourbutiken.

En rolig sak med toaletten är att den inte sällan låser sig i spolningläge. En dag när jag kom hem från en lång dags föreläsningar spolades det för fullt inne på toaletten.

Jag måste ha dragit igenom ganska många kubikmeter vatten. Dessutom kan den börja spola spontant också, vilket jag misstänker är vad som hände den dagen jag möttes av det där spolande ljudet som med lite fantasi påminner om det som dånar från Tännforsen.

Det finns förstås både bra och dåliga dagar på Hotell Park, de bra dagarna är när det finns saker i frukostbuffén som inte innehåller choklad. De dåliga dagarna är de senare i veckan då veckans bröd börjar bli väl torrt.

Frukostserveringen har fått en rejäl ansiktslyftning sedan jag bodde på hotellet förra gången, för två år sedan. Då liknade stället mest en inrökt pizzeria någonstans i västernorrland som förblivit oförändrad sedan 1976.

Nu har de målat väggarna en skarp ljusgrön färg, vilket tillsammans med de orangea stolarna, de ljusa träborden och de stora fönstren ger en känsla av både IT-företag och montessoriskola, vem kan säga vilket som var avsikten?

När jag på min första morgon i frukostrummet satte en kopp under kaffebehållaren och öppnade kranen fick jag ett våldsamt stänk av något gyttjeliknande i porslinet.

Möjligtvis är jag orättvis nu, speciellt eftersom jag precis kom på en slovensk specialitet som är salt. Det är den slovenska chokladen.

Det finns en liten bar men den stänger rätt tidigt, den har exempelvis stängt nu när jag skriver detta på min sista kväll på våning sex. Min maxibar har dock öppet ett par timmar till, ända fram till väckningen vid kvart i fyra ifall så behövs.

Till baren hör en liten uteservering placerad på någon sorts miljonprogramsplattläggning. Där kan man sitta fram till tiotiden på kvällen eller tills de lokala galningarna blir för upphetsade. En kväll förra veckan satt jag och min kollega omgivna av en hel flock pudlar som uppenbarligen fått frigång av dem som bestämmer sådant.

Deras övervakare verkade vara den vithårige man i skägg som stundom skrek och stundom talade sentimentalt på slovenska till den ena eller den andra hunden i flocken. Ibland tog han utan förvarning upp en pudel och stoppade den innanför västen, som en ömhetsbetygelse eller ett sätt att hålla den balkanska kvällskylan borta.

Jag blev aldrig klok på vilken funktion mannen med lösviktspudlarna fyllde på hotellet, utöver den som pittoreskt inslag och lokal krydda förstås.

Gästerna på hotellet var under min vistelse där främst statsvetardoktorander och tyska motorcyklister. Hotell Park är det enda lågprishotellet i centrala Ljubljana och därför attraherar det alla som inte har råd med lyxhotellen men som inte heller vill bo i det gamla fängelset som nu är vandrarhem.