Räkmackans dag

Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, ”sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.

Posted in Okategoriserad | 6 Kommentarer

Suntory Umeshu

För alla oss som aldrig behöver tveka inför om eller varför vi dricker kan det vara underhållande att fundera kring vad vi dricker. Ingenstans är den dryckesleken lika utmanande och potentiellt förödande som i Japan.

Nu är det Japan jag befinner mig i och leken kan börja. Jag vet inte exakt vad som finns i tetra-förpackningen på bilden men jag vet att jag har druckit det flera gånger tidigare. Det samma kan å andra sidan sägas om rätt mycket annat jag inte skulle kunna identifiera utan intensiv elektrochockterapi.

Det är en ganska söt fruktdryck som serveras bäst lätt isad till någon man inte behöver prata med på ett tag. Det är Suntory som står för blandningen men det är nästan omöjligt att hitta någon information om hur den gått till. Denna dryck är uppenbarligen inget som Suntory skyltar med och då skyltar man ändå ogenerat med Suntory Kaku Highball, en dryck som är licensbelagd i EU och flera amerikanska delstater som börjar på I.

Detta är en dryck smaksatt med aprikos eller något avsett att smaka aprikos. Jag listade ut det genom att härleda dess påtagliga doft av bittermandel till vätecyanid och frukter som kan fås att avge sådan. Det kan ha varit en lyckoträff.

Googles bildregister och dryckens förpackning är dock helt överens om att frukten i fråga är en Prunus mume, ett kinesiskt plommon eller en japansk aprikos, en ume. Det här är alltså vad Suntory vill kalla en umeshu. Det är i sken av det inte konstigt att de inte skyltar med produkten då umeshu vanligtvis säljs i glasflaska till priser som skulle ge dig en pall med det här.

Så illa är det förstås inte Suntory tetra-umeshu, kan jämföras fördelaktigt med att inte ha något att dricka alls. Det är en fruktdryck för dig som har tröttnat på att blanda med proviva. Kanske ett stort glas Godmorgon Ume att börja dagen med?

Jag skulle dricka det här igen och det kommer jag helt säkert att göra eftersom det är en liter i förpackningen och jag har en månad kvar i landet.

685 Yen, finns helt säkert inte på systembolaget

2 stenfrukter av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Keemun Gongfu

Keemun gongfu kan mestadels beskrivas som en lite lättare och mindre spretig kusin till Keemun Hao Ya, med ett trevligt kanel-kardemumma-drag i smaken. Det är ett lätt te, friskt och porlande, och det har inget av den där syran, rentav surheten, som man kan hitta i det billigaste Keemun-teet. Man kan ana en ton av bärighet, men det är en parantes till den maltiga kryddigheten, jag vill inte säga glöggig nästan, men nästan glöggig. Gongfu är förresten ett annat sätt att skriva kung fu, kinesisk stavning med latinska bokstäver kan som bekant variera lite beroende på i vilket tidevarv man translittererat. Kung fu förknippas kanske i väst främst med kampsport, men det betyder egentligen bara något i stil med att ”göra det mästerligt”. Te kung fu blir alltså kinesisk teceremoni, där man brygger i en liten kanna, med en stor mängd te, flera gånger på raken, men bara helt kort varje gång, detta för att utforska och njuta av hur teet förändras från bryggning till bryggning. Keemun gongfu är således en variant av keemun-te avpassad för just kinesisk teceremomni. En dag ska jag dricka teceremoni, och en dag ska jag lära mig att göra det själv, men tills dess kan jag lugna er med att Keemun gongfu går alldeles utmärkt att brygga på vanligt vis också. Det är ett lite eget, finurligt te, udda, kul att dricka och fundera lite på, och passar fint sådär efter någon kopp annat te, när man behöver pigga upp sig med något lite annorlunda.

Tre och nio elftedelars små mysterier av fem möjliga. 89 kr/hg, In the Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Försöksverksamhet

Tre års leverna vid foten av de italienska alperna gjorde visst avtryck på ens gom. En hel del tveksam öl dracks, och en del utmärkt, pasta avåts i lass, och likaså glass. Några av de största upplevelserna handlade dock om pizza, och speciellt då en viss specialare, La Bomba. La Bomba var en upplevelse, en mastodont, och som sådan har jag saknat den innerligt, till den grad att jag nu börjat försöka få de lokala pizzabagarna att skapa något slags faksimil. Det första försöket ser ni här på bilden ovan, och om ni inte gissat, är vi en bit ifrån målet. Där originalet är ett sannskyldigt hav av gorgonzola, tabasco, tomatsås och ohemult stark korv, toppat med fortfarande något kyliga bitar buffalomozarella som bara varit inne som snabbast, efter att resten gräddats i stort sett klart, är kopian något annorlunda. Till att börja med blev det fefferoni istället för peperoni, sedan var det visst lite skralt med tabascon, och slutligen var det inte precis buffalomozarella. Till pizzabagarnas ära får jag säga att de kom på förväxlingen peppe/feffe när jag redan satt i bilen med kartongen, och utlovade en gratis pizza vid nästa besök. Jag är dock osäker på om jag kommer fortsätta med min försöksverksamhet. Kanske får det bli en enkel pizza istället.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Assam Chardwar Golden Tippy

Assam Chardwar är ett te av English Breakfast-snitt, och som sådant har det en vital funktion att fylla som första te vid skrivbordet på kontoret, te på maten, förstärkningste, och te med sprutt i. Det är jobb som vår vän Chardwar gör med bravur, det är ett fylligt, robust, väl avrundat te, med en rejält maltig smak, och en trevlig beska. Till skillnad från enklare teer av likartad typ är det också en klarhet och tydlighet i smaken, som en ren ton istället för ett brus, som gör det ett par snäpp bättre än något billigt från Lipton. Allt i allo är det inte ett de stora åthävornas te, men det är en slitvarg, ett bra standardte, och som kanske kan anas på bilden har påsen fort börjat bli tom, det kommer få bli en tur förbi Mood for Tea för en påfyllning snart. Det är bästa betyg för ett sådant te, och visar tydligt på hur det de senaste veckorna blivit mitt go-to-te i många situationer.

Tre och trekvarts standard av fem möjliga. 95 kr/hg på In the Mood for Tea.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

It may be stereo, but it’s still mono

Jag hade en gång mage att inför en kanadensisk kollega påstå att ostarna därborta på andra sidan pölen är något å den själlösa sidan. Hon kontrade med att svensk ost minsann inte är så mycket att hänga i julgranen heller, vilket jag fann för gott att inte svara på. För även om jag hade sagt att vi är både ett och två snäpp över genomsnittlig amerikansk ost (kalla förresten aldrig saker i Kanada amerikanska om de inte är just från USA), så har svensk ost helt klart viss förbättringspotential, som man säger.

Därför är man ju glad åt varje ansats till nyskapande bland svensk ost, även om det kommer från nidingar som Arla, som ju annars mest är kända för att montera ned lokal svensk osttillverkning. Så det var med bitvis positiva om än blandade känslor vi plockade på oss en av deras nya Dacke-ostar. På håll hade man kunnat ta det för prästost, ja, faktiskt på ganska nära håll, och det intrycket är heller inte missvisande, för det är precis så den smakar. Prästost, möjligen med en något syrligare ton, men jag hade inte velat sätta fem öre på att skilja den från en vanlig prästost i ett blindtest. Missförstå mig inte, jag gillar prästost. Prästost är utmärkt ost och jag har ätit mången rostemacka med prästost på. Jag kommer äta många till. Men saken är ju just den att prästost liksom redan finns, så jag har svårt att känna att det är sådär riktigt spännande eller givande när någon skapar en i stort sett identisk ost och ger den ett nytt namn. Kanske dansar Arlas ostmakare speciella danser för Dacke-osten, kanske förbannar de Vasa-släkten och alla dess ättlingar, jag vet inte. Men vad de än gör annorlunda ger i varje fall inte mycket till synbart resultat för mig som sitter där med osten på mackan, och jag känner därmed ett visst bristande intresse för saken, såvitt de inte fullständigt bryter mot rim och reson eller livsmedelssäkerhet i tillverkningen kan det vara mig egalt. Så jag satt där med min ostsmörgås och tänkte på den luttrade skivbolagschef på svenska Energy records som fällde den beryktade kommentaren ”It may be stereo, but it’s still mono”, om musik som för all del släpptes i stereo men som inte precis gjorde nån grej av det. Nu är det förvisso ofta väldigt irriterande med sjuttiotalsmusik som leker med stereoeffekter, speciellt om man råkar lyssna med hörlurar, men jag hade hellre sett någon slags progressiv ost, om än missriktad och onödigt komplicerad, än en fullständig klon av en existerande svensk ost.

Dacke är alltså en lite speciell ost att sätta betyg på. Som ost betraktat är den god, för prästost är ju generellt sett smaskigt. Som unik skapelse är den däremot aningen misslyckad och redundant. Eftersom priset är hyfsat snarlikt mot prästost får den betraktas som prisvärd i samma mån som prästost, vilket är ett bra betyg. Vi får bara hoppas att nästa nya svenska ostskapelse går att skilja från det befintliga beståndet i ett blindtest.

Fyra kloner av fem möjliga om man betraktar smak, eller två om man ville ha något eget och unikt. Välj själv. Finns där ostar finns.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Glass, Stikki Nikki

Såhär års kan det ju även vara dags att lite sådär lagom bittert påminna sig om hur det är att äta glass utomhus på ett sätt som inte är förenat med isande kyla och rysningar långt ner i fotabjället. För den som letar lite bättre glass är det möjligt att Stikki Nikki kan verka som ett bra koncept. Organiskt, och ser lite sådär handgjort ut, och grejer. Ja, det är är ju få som är ute efter oorganisk glass, antar jag, även om det är ett intressant koncept, man kan ju förstås utgå från is, som inte är det minsta organiskt, och leta upp någon smaksättare som är helt skild från naturen. Ja, eller så leder det bara till en billig syntetisk isglass. Sanningen är dock att man nog lika gärna kan gripa efter en sådan, för Stikki Nikki är inte värt 60 kronor för två skopor, det är lite för sött och smaken lite för odefinierad, och hade jag gett den till en italienare hade jag fått en såndär överseende nedlåtande blick tillbaka, och det hade varit välförtjänt. Likväl ser den förbannat frestande ut på bilden, men det är nog solen som luras, den där sortens sol som är varm och händer på dagar när man är utomhus och njuter av det. Aja. Man får påminna sig om svettiga t-banevagnar och kletiga stolsryggar och låtsas som att maj inte är ett halvår bort. Nej det är inte alls frestande med glass i solen, och förresten är den inte ens god.

Två och en halv kula av fem möjliga. Kostar mer än det smakar.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

In the Mood for Tea

Ett stenkast från Odenplan har jag hittat mitt te-mecka i Stockholm. Jag trivs på Tea Centre, Sibyllans har fina grejer, men här på In the Mood for Tea har jag hittat mina absoluta favoriter, och finner ofta nya teer som jag fastnar för. Härifrån kommer helgfrukostens måste, Golden Yunnan, härifrån kommer jobbdagens klassiker, Himalayan black, härifrån har jag köpt en bunte nya teer som förkylningar och en myckenhet arbete hindrat mig att recensera (vi hoppas på bättring där!). Det är inte svårt att spendera en smärre förmögenhet på te här på Mood, men det finns likaså rimligt (100-ish kr/hg) prissatt te av mycket trevligt slag. In the Mood for Tea är en liten skatt, och var te-älskare som har vägarna förbi borde ta tillfället i akt att kliva in, prata te, och köpa sig nåt trevligt att prova. Det är inte ofta man får en sådan ogarderad rekommendation av underskriven, men här är det faktiskt på sin plats. In the Mood är huvudet över klungan, en liten guldklimp i tedjungeln!

Fem pärlor av fem möjliga.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Bilder från sommaren

Såhär års när det regnar småspik horisontellt kan det vara bra att påminna sig om vad man förlorat, om en tid på året när man kan vara utomhus utan att ägna sig åt avancerat självplågeri, och såna saker som halka eller vinterdäck känns ofantligt avlägsna. Se till exempel på Axela, ett ganska genomsnittligt stor stark & entrecote-hak på söder. Man kan sitta och svenna loss med bea och en kall Carlsberg under lövverket och lyssna på bilarnas stillsamma  dån på Götgatan ett stenkast bort och bara njuta av att det börjat svalna framåt kvällen, ja, känna sig lite som om man bor på någon lite mer beboelig plats än vår mestadels iskalla och ogästvänliga nord.

Det är på inget sätt något glassigt ställe men som sommarminne fungerar det utmärkt, det är sådär precis lagom ouppnåeligt och man börjar fundera över hur mkt flygskam man kan förtränga för chansen att på ett njutbart sätt äta utomhus igen inom de närmsta sex månaderna. De flesta semesterorter kan mycket väl förse en med fullgoda substitut till såväl köttbit som Carlsberg, om inte bättre, och när man är tillbaka kan man väl klara sig ännu ett tag innan insikten om behagligt väder passerat sin halveringstid och liksom försvunnit ur medvetandet och man åter är fast i tanken på omvärlden som ett grått och kallt elände man måste genomleva i evinnerlighet innan det finns hopp om livet igen.

Fyra sommarminnen av fem möjliga. Prisvärt för vad man får, om man är sugen på det.

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Blossa 19 Aloha (71822)

Jag tror att Rainer Maria Rilke sa det bäst: ”Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystaste timme: Måste jag skriva?”

Jag måste skriva. Jag måste skriva om Blossas årgångsglögg. Det är den tiden på året och det är mitt ok att bära, idag, imorgon och sedan tio år.

Nu skrev ju förstås inte Rainer Maria Rilke så väldigt mycket om Glögg. Det är Sonetterna till glöggen, Kornetten Christoph Rilkes visa om kärlek och glögg och förstås Brev om Cézanne och glögg. Samt en del mindre verk. Inte mycket alls.

Framför allt behövde han inte skriva om Blossa 19 Aloha. Han hade det lätt på många sätt som jag just nu inte har. Han var den berömdaste tyska poeten som någonsin besökt Flädie, jag är den som just står i begrepp att provsmaka en tionde årgångsglögg från Blossa.

Egentligen dricker man inte Blossa årgångsglögg, man mer liksom blundar och väntar på att det ska vara över. Den här kommer inte att vara över på ett tag.

Det är en smak som dröjer sig kvar och när solen har gått upp nästa morgon och du tror att den har gått dyker den upp hos dig i sovrummet. Blossa 19 är här för att stanna om än mest för att den inte är färdig med dig än och förresten har den ingenstans att gå.

Blossa 19 har en smak av jul om du med en smak av jul menar att den är konstgjord och att den aldrig vill ta slut.

Om man ska jämföra med tidigare årgångsglögg så påminner Blossa 19 en del om Blossa 17 Old Dehli på så sätt att man önskar man aldrig druckit den. I den meningen påminner egentligen alla årgångsglögg om varandra. De har en imponerande känsla för kontinuitet på Altia.  

Jag vet att jag har överkonsumerat fruktgodisliknelserna i mina recensioner av Blossas årgångsglöggar och jag önskar att jag hade sparat några till Blossa 19. Piggelin. Det får bli Piggelin. Artificiell melonsmak. Jag tror det finns en solskyddsolja som luktar så här.

Blossa 19 Aloha tar oss med till Hawaii om man med tar oss med menar får oss att aldrig vilja se en skjorta med palmer igen. Jag var förresten redan där. Den här glöggen gör ingenting för mig.

Varför gör jag det här? För att ingen annan gör det. Jag har exempelvis redan konstaterat att Rainer Maria Rilke aldrig drack Blossas årgångsglögg. I själva verket dricker nästan ingen Blossas årgångsglögg längre. Lita på en som sett saker och bli en av dem.

119 kronor på Systembolaget, nummer 71822 i katalogen

1 ananas av 5 möjliga

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.