Viljan att tro

En riktigt rolig grej är hur snabbt folk anpassar sig till rådande trender och nya roliga rön. När chips blev livsfarligt i och med akrylamidlarmet för något decennium sedan slutade folk som ätit chips i hela sitt liv. Som om de fram tills dess trott att det var nyttigt.

När rödvin blev nyttigt för ett par år sedan skapade detta en hel generation lådvinsalkoholister. Det senaste onyttiga som blivit nyttigt är smör. Mättat fett, tidigare orsaken till alla tänkbara krämpor, är numera så nyttigt att det kan bota alla desamma. Man kan läsa en intressant artikel om detta i Sydsvenskan, men det intressanta i sammanhanget är de förnumstiga kommentarerna till artikeln som är mycket läsvärda. Många har alltså redan tagit till sig de nya rönen och tar dem för en gudagiven sanning och tillräcklig ursäkt för att få överkonsumera något de tycker är gott. Här är ett par exempel:

Jag läste för ca 12 år sedan hur man tillverkar olja till billig matolja och margarin. Jag slutade omedelbart och gick över till smör med det resultat att min 20 år gamla ryggsmärta försvann. Jag äter ca 2 kilo i månaden själv, min fru lite mindre. Hon dricker i gengäld 1 liter vispgrädde i kaffet i veckan för att få tillräckligt med fett i sig.

Äntligen törs man äta smör. Det har jag gjort nu sedan jag lärde känna dr Annika Dahlqvists kostråd. Numer steker jag alltid i smör (mycket). Margarin, Milda, har jag helt slutat med. Jag slängde till och med bort det, när jag förstod att margarin var klart onyttigt.

Älskar smör! Jag kan äta det som det är rakt upp och ner (fast inte så stora mängder då förståss).

Och Johan W (inte att förväxla med Johan V som är flitig skribent på den här bloggen) bevisar hur otroligt hälsosam han är med ett smörintag på 2kg i månaden.

Går man vidare till bloggen kostdoktorn där detta diskuteras berättar helt okritiska Molly att familjen äter

Runt 10 kg smör i månaden alltså, delat på 4 personer och en hund. Har just nu en älggryta på spisen. Till den gick det åt 250 gram smör. Mina barn äter smörrullar som mellanmål när de är hungriga.

Det ska bli intressant att se vad som händer när smör blir onyttigt igen. För det kommer det att bli. Och rödvin. Och choklad, ju mörkare desto farligare. Troligen kommer vi se samma personer skryta om hur de ger barnen transfettrullar med konserveringsmedel till mellanmål, och hur de själva lägger nytt asbesttak och röker cigaretter med extra tjära.

Det är något speciellt med fanatism ändå.

Ensam dör fiskhandlaren

Det blev fisk idag och fiskhandlaren blev glad. För ett tag åtminstone. Han har det nämligen inte så roligt. Det är helt enkelt inte lätt att vara fiskhandlare. Nej, detta är verkligen ingen rolig historia.

Fisken var en vackert panerad torskfilé som trängdes med 4-5 färskpotatisar i en behållare av plast. En utmärkt remouladsås anslöt i egen burk. Femtionio kronor, ett fynd bland lunchrätter i Stockholm.

Det var inte svårt att se att nästan ingen valt fisk idag. Det var väldigt tomt på kunder men väldigt tätt med matpaket i den lilla fiskbutiken på Södermalm. Det är absolut inget fel på butiken. Den är relativt nyöppnad men de färdiglagade rätterna är goda och fisken är fin nog åt en astronaut. Folk vill helt enkelt inte köpa fisk.

Allt prat om omega 3, djurhållning och klimatförändringar har inte ändrat på någonting. En torsk har helt enkelt inte en chans idag.

Det kan bero på skräckminnen från skolmåltiderna men egentligen tror jag inte det. Det handlar helt enkelt om att ingen direkt gillar att äta fisk för att den smakar fisk. Kossorna från Brasilien smakar åtminstone enligt de flesta godare och de kan man äta som köttfärssås eller stekta tillsammans med bearnaisesås. Det går inte att konkurrera med bearnaisesås i det här landet.

Speciellt oattraktiv är fisken om den kräver någon sorts behandling. Ingen gillar att ha en stor död fisk liggande på skärbrädan hemma.

Det finns förstås en reaktion på denna diskriminering av fisken och jag är nog en del av den. När jag på restaurang ställs inför valet mellan en fisk och en sådan där sydamerikansk ko så brukar jag, med lite för hög stämma svara ”JAG TAR FISKEN”. Ifall jag tror att någon missade detta budskap, vilket trots allt är väldigt osannolikt, så upprepar jag det med någon variation.

”OJ! FISKEN SER FIN UT!” etc.

Alla ska veta att jag tar fisken. Jag vet inte varför detta är viktigt men det är det. Kött är slappt men fisken är fin. Något sådant.

Vi är trots detta inte så många som tar fisken men det är fler som gör det på en restaurang än som går till en liten fiskbutik på Södermalm kring lunch.

Det har legat flera fiskbutiker i just de lokalerna tidigare. Alla har de dött, en efter en. Jag antar att det är svårt att sälja något annat än fisk i en butik som en gång varit fiskaffär, så de kommer tillbaka.

Jag har ännu inte berättat det mest tragiska med mitt lunchbesök tidigare idag. Jag såg mig inte för när jag plockade fram min matlåda. Min blick gick fascinerad runt de många havsdjuren. Den mäktiga marulken var där, märkbart irriterad över en grupp av sik som stimmade alldeles intill. Ett par rödingar var förlorade i tankar om Jämtland och noterade inte när ett större sällskap sill välde in från en spann av plast. En gös från Hjälmaren stirrade platt rakt fram och påminde på det stora hela rätt mycket om en professor i förvaltningsrätt som jag känner lite grann.

Själv stod jag snart mitt på golvet och blickade ner i min matlåda. Den var fylld med oxjärpar. En annan relik från skolmåltiderna som tydligen haft en lyckligare fortsättning än den panerade fisken.

Den lilla fiskbutiken sålde en kötträtt som alternativ till dagens färdiglagade fisk. Till och med i en fiskbutik måste man alltså klargöra att ”JAG TAR FISKEN”. Inget är självklart längre.

Jag bytte ut de njurliknande köttfärsbiffarna mot redan omsjungna torsk och gav ett par skrynkliga sedlar till en vänlig men väldigt plågad man bakom disken. När jag vände mig om och gick ut lämnade jag honom mycket, mycket ensam.

Meningslös bojkott av mjölkdrinkar

The dude, en finsmakare
Finsmakaren

Jag har haft ett många år långt avståndstagande mot mjölkdrinkar. Mjölk i groggen har alltid varit lite motbjudande. Egentligen vet jag inte varför. En rimlig teori är att den sista jag drack var i den alltid dimmiga baren på Blekingska nationen, där det låga priset gav en white russian med en del vodka, en del kahlúa, tolv delar ljummen mjölk och med lite tur en isbit.

Men sist jag såg om den fantastiska filmen The Big Lebowski började jag så smått inse att det är dags att omvärdera den här dogman. Och i veckan som gick beställde jag en white russian, till tonerna av en sångerska vars bästa tid ligger på andra sidan år 2000, på House of jazz. Den smakade alldeles utmärkt, välkyld och stark som sig bör. Nyckeln verkar (föga förvånande) vara att inte ha för mycket mjölk/grädde. Det här receptet tycker jag verkar vettigt:

2 delar vodka
1 del Kahlúa
1 del mjölk eller lätt grädde

Depending on personal taste, any milk or cream will do. The Dude, at one point, even uses powdered nondairy creamer. Serve in an old-fashioned glass over ice.

Mjölkdrinktips mottages tacksamt.

Välkommen till frosseriets tidevarv

Mycket sås har flutit under broarna sedan vi sist såg i kristallkulan. Min spaning går ut på att frosseri overdrive är vart vi är på väg just nu.

GI och low carb har varit på väg utför en tid nu. Överlappande ersätts den av tillsatshysterin. Naturlig mat, utan tillsatser är det som gäller, och detta tror jag inte undgått någon. Närodlat och hemgjort är nyckelord. Vi börjar äta fler delar av djuret än vad vi normalt annars gör, inälvsmat serveras på finkrogar. Grönsaker och rotfrukter vi tidigare fnyst åt träder fram, men det gör det å andra sidan vid varje ny trend. Olivoljan som tidigare kunde bota allt från reumatism till nageltrång får numera se sig ersatt av det närproducerade och helt naturliga smöret. Smöret som plötsligt blivit nyttigt igen efter att alldeles nyss varit orsaken till nyss nämnda krämpor.

Nästan vegetariskt.

Allt detta har redan hänt. Men vad är då runt hörnet? Jo, jag tror att det ohejdade frosseriet kommer att ta över. Så länge det vita brödet man äter är hembakat av ekologiskt närproducerat mjöl, och det centimetertjocka lagret smör är äkta smör från svenska kossor, så är det hela nyttigt. Så länge ölet man dricker kommer från svenska entusiaster i någon källare i dalarna så är det precis lika nyttigt som rödvin blev för några år sedan. Så länge man stoppar i sig litervis av skånsk blomsterhonung istället för raffinerat socker så är det ingen fara för blodsockret. Kolhydratstänket är helt bortbåst. Och så länge man äter svansen eller huvudet av ett djur är man så trendigt medveten om sitt köttätande att man nästan kan betraktas som vegetarian. Laxen är värsta svennamaten för miljöfientliga moderater. De riktiga finsmakarinnerstadsmiljöpartisterna äter bara huvudet och stjärten och ger filéerna tillkatten. Men bara om laxen är fångad av en ensam nordnorsk fiskare, i en eka utan motor och ett metspö som han täljde som barn av en gren som av egen kraft trillat av ett träd, såklart.

Vi kommer alltså under året få se mer av allt. Kolhydratstalibanerna tar ett steg tillbaka, och nypotatisen kommer att ätas i drivor på midsommarafton, med mycket smör på från en bonde som någon känner som gör smör som man gjorde det på 1430-talet. ”Så länge det görs precis så”, kommer någon att säga, ”…så är det nyttigare än gurka”. Äppelkaka är inte längre en efterrätt utan kan gott ätas som lunch eller mellanmål framåt hösten, så länge man plockat äpplena själv i kivik. Och till jul kulminerar det i ett frosseri där köttbullar och korv lämnat plats åt hemgjord sylta och grisfötter från ett nyskjutet vildsvin, och löjliga mängder hembakat vörtbröd och hemystad ost.

Efter det är alla hjärtligt trötta på det gångna året och nästa trend tar form. Jag uppmanar alla att börja spekulera i vad det kan vara.

Välkomna till frosseriet!

Gut und Gern, Magdeburg

 ”Gut und Gern” är en gemytlig, liten restaurang som ligger precis nere vid Elbe i Magdeburg. Jag var där för ett tag sedan i sällskap av 13-14 kollegor från olika nordiska länder, varav de flesta beställde saker som oxfilé, entrecote och så vidare. Någon vågade sig på tysk grönkål med rullader.

Jag funderade ett tag på ”Biff Strindberg” men när jag konstaterat att absinth inte var inblandat så gick jag vidare till vad som egentligen var det självklara valet: Pfälzer Saumagen.

Kort tyskalektion: Pfälzer = någon från Pfalz, Sau= gris, sugga, Magen= mage. Vad jag beställde var alltså stoppad svinmage som skurits i skivor och stekts i smör.

 Exakt vad magen var stoppad med vet jag inte säkert men jag vågar hoppas det inte var dess naturliga innehåll. Det smakade rätt mycket kryddpeppar, vilket förde tankarna till fläskköttet i kroppkakor.

Magen serverades med sauerkraut och bratkartoffeln (stekt potatis) där det senare var ett litet avsteg från det traditionella, egentligen tror jag bara det ska serveras med surkålen och ett grovt, grått landbrot.

Hela anrättningen var mycket vällagad och smakfull, jag skulle utan vidare rekommendera Pfälzer Saumagen till den tysklandsresenär som verkligen vågar ta en promenad på den teutoniska sidan av verkligeheten.

Till Pfälzer Saumagen dricker man ett gott tyskt öl, så som Bitburger, gärna ymnigt.

Fyra lågtyskar av fem möjliga

Vykort från Redwood City

Så har det kommit en hälsning från Paul Valö igen och som vanligt är det en text som egentligen är alldeles för lång för att lägga upp här. Ändå envisas jag.

Det började redan dra sig mot kväll när jag trotsade den sena rusningstrafiken och styrde ut Impalan på 101:an i riktning norrut vid Sunnyvale.
 
Det var kvällen innan jag skulle lämna tillbaka hyrbilen vid San Franciscos flygplats, bara ett par mil längre upp längs vägen.
 
Jag övervägde naturligtvis att lämna in den tidigt och ta BART:en in till stan en dag före planeringen. Det alternativet föll dock på att jag under en timmes letande inte lyckades hitta en offentlig telefon i Silicon Valley. Det är IT.
 
Jag tog in på ett Motell 6 i Belmont istället, alldeles intill den synnerligen välmående sovstaden Redwood City. Min vana trogen dumpade jag väskorna på rummet omedelbart för att sedan direkt bege mig ut på jakt efter något att dricka.
 
Skillnaden i denna dag var att klockan bara var strax efter klockan sex och att det fortfarande fanns andra vakna människor i omlopp. Vanligtvis brukade det bara vara jag, öde gator och underbetalda nattarbetare.
 
Jag var på jakt efter en flaska men jag körde som om jag redan druckit en. Jag kallar det Kalifornien-effekten. Efter sex dagar bakom ratten hade jag börjat köra med reptilhjärnan och det höll på att kosta en oskyldig kanadagås livet.
 
Den guldfärgade Impalan kunde ses komma körande upp och ner för i stort sett varje gata i Redwood City i en hastighet som knappast var sanktionerad av den lokala grannskapsföreningen. Under ungefär 45 minuter hann jag bekymmersfritt köra mot enkelriktat och vända bilen på ytor främst avsedda för intagande av kaffe i pappersmuggar.
Till slut insåg jag att Redwood City hade placerat de exklusiva bostäderna och spritbutikerna på olika sidor om motorvägen. Jag fann verkligen en spritbutik precis tvärs över motorvägen från motellet men först efter att jag hunnit köra mot rött på vägen dit.

Väl tillbaka på motellrummet med min irländska adoptivbror i en brun påse inleddes jakten på ismaskinen. Alla amerikanska motell och hotell har minst en, oavsett standarden i övrigt. Att ständigt ha omedelbar tillgång till is anses vara en mänsklig rättighet i Amerikas Förenta Stater. Det är så amerikanerna föreställer sig att man bäst möter klimatförändringarna.

Naturligtvis hittade jag en ismaskin i bottenvåningen av mitt annex och naturligtvis fyllde jag den för ändamålet tillhandahållna himken.

Med en hink is under den ena armen och en flaska i en brun påse i den andra armens hand vandrade jag målmedvetet nerför de ändlösa motellkorridorerna som en man med en mening i livet. Folk jag mötte log uppmuntrande.
 
Min reslektyr hade tagit slut på en strand utanför Malibu redan dagen innan och min bokjakt tidigare samma dag i Santa Cruz fick hållas kort och misslyckad eftersom sheriffen uppmärksammade min sofistikerade felparkering utanför ett religiöst konditori.
 
I brist på annat att läsa till min grundligt nerisade whiskey plockade jag fram Gideons bibel som någon missionerande jesusgalning lämnat på det sedvanliga stället i lådan intill motellsängen.
 
Gideons bibel inleddes med ett praktiskt index indelat efter de religiösa behov man kan tänkas ha, lite som gula sidorna för sökare och syndare.
En rubrik var exempelvis ”frälsning”, följt av en hänvisning till Johannes evangelium 14:6: ”Jesus sade till honom: Jag är vägen och sanningen och livet, ingen kommer till fadern utan genom mig”.
 
Det fanns även rubriker som var mer direkt avsedda för folk på just motell och hotellrum, så som ”ensamhet”. För denna åkomma rekommenderade de bland annat Jesaja 41:10: ”Frukta icke ty jag är med dig, var icke försagd, ty jag är din gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag upphåller dig med min rättfärdighetens högra hand”.
 
Jag hade föredragit en katt.
 
En del av de tidigare boende på rummet hade tagit sig friheten att ytterligare fördjupa visheten i den heliga skrift. Under rubriken ”Lättnad i stunder av svårighet” hade någon hjälpsamt illustrerat med exemplet ”like being a non-smoker in a smoking room”.
Under rubriken ”Skydd i tider av fara” hade någon skrivit ”God, protect me from the freak in the next room”.

En bit in i mina druckna bibelstudier började jag fundera över ett nytt lagförslag jag läst om i någon tidning på vägen från Texas. Det var ett förslag om att dömda sexförbrytare inte skulle få vistas inom en viss radie från skolor och kyrkor. Kyrkor? Hur ska då alla katolska präster kunna ta sig till jobbet?

Det är frågor som dessa som kan få en före detta teologistudent att falla i meditation på väg till ismaskinen för en påfyllning.En dag kommer jag att ha löst dem alla.

Om gud vill.

Jag vill leva i Europa

 

Eurokitsch

Sverige gick med i den Europeiska Unionen den första januari 1995 och jag tillhörde de som firade. Jag firade att Sverige skulle delta i världshistoriens mest framgångsrika fredsprojekt, den fria rörligheten och introduktionen av en kraft som stod över den svenska socialdemokratin. Jag hade dock även andra, mycket mörkare, skäl att glädjas.

Maten sades vara ett argument mot EU men för mig var det precis tvärtom. Motståndarna berättade med avsmak hur främmande livsmedel skulle komma att korsa våra gränser med tillsatser, färgämnen, gifter och sjukdomar. Jag kan fortfarande minnas hur det fick min mun att vattnas.

Även om jag då inte sett mycket av Europa så förstod jag ju att folk åt mat även i länder som Tyskland, Frankrike och Nederländerna och att de ändå överlevde i häpnadsväckande stor utsträckning. Så den utländska maten var nog inte så farlig. Den var däremot fullständigt oemotståndligt kitschig.

Mest av allt tror jag det var eurokitschen som gjorde mig till EU-vän. Ett skräckreportage på statstelevisionen visade i början på 1990-talet en tysk medwurst tillagad så att det bildades ett ”smiley” ansikte på skivan man la på mackan. Bengt Öste var inte road men jag kunde inte slita blicken från skärmen. Jag var förlorad i ett leende och efter det fanns det ingen väg tillbaka från eurokitschen.

Ställ mig i valet mellan en svensk yogurt och en tysk motsvarighet med umlaut över varje bokstav och en bild på en tecknad renrasig bayrare på paketen så har du ett val som inte är ett val.

När jag bodde i Östersund valde jag kategoriskt små färgglada paket med en leende kossa på framför de strama förpackningarna med lokalt producerad ädelost.

Den mycket humlefriska och fullständigt anständiga ölen som såldes med ett eurotecken på burken för några år sedan var naturligtvis ett självklart val för mig även om den såldes i en burk som hade förmåga att springa läck vid minsta tillstötning och de sämsta tänkbara tillfällena. I själva verket tror jag till och med att den bristen  i funktion hjälpte helhetsintrycket.

Jag inte bara handlar på Lidl, jag tycker dessutom att affären är estetiskt tilltalande. Däremot förstår jag inte deras försök att dämpa kulturchocken för svenska traditionalister genom att sälja tryggt tråkiga svenska produkter som mjölk och ost från Arla. De borde tvärtom renodla och inte sälja någon produkt utan umlaut i namnet.

Mina syndigaste tankar inbegriper att leva i en tysk reklamfilm för nötchoklad.

Inget kan få mig så upprymd som att läsa e-koder på baksidan av ett italienskt kexpaket.

Holländskt påläggsströssel är min drog.

Under perioder av svält på eurokitsch har jag till och med kommit hem från affären med müsli, snärjd av de två prickarna över ”u”.

Det svenska är för mig, med ett par lysande undantag, det smakfullt återhållna och de flesta svenskar lever också smakfullt återhållna liv.

Motståndarna till EU inte bara kritiserade den syndigt färgglada maten i utlandet de höll upp något fint och äkta i den svenska vågskålen också. Som falukorv och… mest falukorv egentligen. EU skulle förstöra falukorven.

Som tur är förlorade motståndarna och vår svenska falukorv fick sällskap av en hel pridefestival av inmarscherande livsmedel i alla former och färger. En del svenskar lever nog ännu i chock av intrycksöverdosen som följer när det finns mer än en sorts creme fraiche i kyldisken men jag kan inte få nog.

Jag vill äta, dricka och överleva i Europa.

Früli Strawberry Beer (1586)

Senast jag drack fruktöl var i Belgien. Jävla Belgien. Det var verkligen inte roligt men när jag nu försöker igen undrar jag om inte allt kanske kan vara förlåtet.

Det en kväll i Bryssel för några år sedan. Morgonen efter väntade avrapportering av ett projekt för kommissionen. Jag var strängt upptagen med att få våra resultat att verka förståliga och jag hade redan slutat försöka få dem att verka intressanta. Sittande på hotellrummet slog det mig att jag inte ätit något på mycket länge. Jag gick ut på stan för att köpa något att äta medan jag jobbade och snart var jag tillbaka med en full påse med äpplen, ett paket kex och ett sexpack öl.

Aningslös öppnade jag den första burken öl med blicken fast i en powerpointpresentation som helt enkelt inte övertygade. Första klunken var fruktansvärd och sedan blev det snart värre. Jag hade köpt ett paket körsbärsöl och jag kan fortfarande minnas smaken med skräck och avsky. Naturligtvis drack jag ändå upp alla sex burkarna men satan i gatan vad de smakade illa.

Hur kom det sig då att jag gick och köpte en flaska av den nyligen lanserade jordgubbsölen Früli? Vårdslöshet i kombination med ett tilltagande vansinne? Ja möjligen, men jag har också en naturlig nyfikenhet för alla orangea lappar med texten ”nyhet” på systembolaget.

Früli luktar, ser ut och smakar i princip helt och hållet som proviva med jordgubbssmak. Det är inte alls dumt. Det är inte öl men det är inte dumt. En kall Früli direkt från kylskåpet är ett långt bättre alternativ än sådan där ravegrön, spetsad sockerlösning som en del människor dricker i obegripliga mängder så fort utomhustemperaturen stiger över 15 grader i solen.

Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att köpa en flaska till men om det händer så är det en fullständigt medveten handling och inte en olyckshändelse som den där gången i den Belgiska huvudstaden. 14,90 på systembolaget, nr 1586 i katalogen.

Tre leende belgare av fem möjliga

Federal wines & spirits Inc.

Det regnar i Boston. Inget lägger sordi på ströva-runt-i-stan-lusten som ett 24-timmarsspöregn. Jag tog inte ens på mig regnjackan i ett infall av bristande verklighetsuppfattning tidigt på morgonen.

Med detta som förutsättning övergick morgonens sightseeing och shopping snabbt i en målmedveten jakt efter det som absolut måste göras innan hemresan kl sju imorgon bitti. I mitt fall var detta spritinköp.

En snabb sökning på en populär sida på internet sa mig att jag skulle gå till Federal wines & spirits, och det är inget jag fick anledning att ångra. Lokalen var liten och klientelet var ungefär till hälften tunga alkisar. Jag hade inga direkta förväntningar, men de hade ett helt ok sortiment så jag bad om tips på lite bra bourbon.

Denna fråga gjorde ägaren så själaglad att han ägnade den följande trekvarten åt att prata destilleriteknikaliteter och whiskeymässor med mig. Mycket av det var begripligt, en del var det inte. Under vår konversation lyckades han svara i telefon och betjäna kunder med en avundsvärd simultankapacitet. När jag kom därifrån hade jag hans visitkort, namnet på en bra bourbonentusiast och -importör i Stockholm, två flaskor med ”good juice” och magen full med dyr bourbon som jag fick provsmaka under vårt samtal.

För de med andra böjelser hade affären även mycket bra öl och vad som verkade vara en hyfsat snobbig vinkällare. Om du är i Boston och törstig, missa inte det här stället.

OP Anderson Aquavit (42)

Någonstans mellan två arbetspass fann jag mig hemma på jakt efter ett snabbt mål med tillräckligt med energi för den avgörande sista sträckan av dagen.

Snabbt och med stor rutin dukade jag upp en rätt bestående av tre oskalade men kokta potatisar, två sorters sill, två wasa husman med cheddarost, en Dugges Spring Beer och en flaska OP Anderson Aquavit.

Halvvägs igenom den sista potatisen börjar jag, något matt, ströläsa på etiketten till flaskan med OP. Mina ögon fastade instinktivt på den del av texten som löd ”Pernod-Ricardo”, längst till höger på baksidan av flaskan.

Det var då allt plötsligt stod klart för mig: Vi har haft en borgerlig regering i snart fyra år. Som filosofie doktor i statsvetenskap hade jag förstås redan misstänkt detta, men effekten av insikten var ändå betydande.

Den tredje söndagen i september 2006 förkunnade jag högerns seger redan efter vallokalsundersökningen för en misstroende republik i egenskap av expertkommentator i P4 Radio Jämtlands valvaka. Ändå var det först nu, först ikväll som jag förstod.

Sveriges kanske mest traditionella och förmodligen bästa aquavit är inte längre i statens ägo. Saker och ting har verkligen förändrats till följd av det borgerliga maktinnehavet.

Någon sa till mig att OP Anderson hade utgått från systembolagets ordinarie sortimente. Detta fick mig att planera en underjordisk gömma med flaskor i samma del av Blekinge som jag redan grävt ner allt annat jag vill spara till eftervärlden. Nu var det ju inte sant att OP utgått, men oron har ändå aldrig lämnat mig.

Denna oro strömmade av någon anledning tillbaka när jag insåg det internationella ägarskapet av denna kulturskatt. Det är en irrationell oro och jag är inte stolt över den. Ändå vill den inte försvinna.

Kommer OP Anderson att påverka valet i höst? Helt säkert och på fler sätt än vad vi nu anar. Tills dess smuttar jag försiktigt och uppskattar varje droppe så länge som den varar. 255 kronor på systembolaget, nummer 42 i katalogen.

Fyra genuina spritmonopolister av fem möjliga