Månad: juli 2010

Sånger om sprit: The year that Clayton Delany died

av Johan

Sommaruppehållet är över och vår kurs i sånger om sprit kan äntligen starta upp igen.Terminen kommer att inledas med en riktig juvel i genren, Tom T Halls “The year that Clayton Delany died”.

Tom T Hall brukar kallas för “The storyteller” och vi vet ju alla redan att en countrylåt bara är så bra som historien den berättar. Det är därför lätt att förstå att Tom T Hall tillhör de verkligt stora kompositörerna inom countrygenren. Sånger som “Harper Valley PTA“, “Old dogs, children and watermelon wine“, “Homecoming” och “Jesus on the radio (and daddy on the phone)” är alla stora små berättelser berättade rakt och uppriktigt utan drama av Tom T Hall eller någon av alla de artister som spelat in hans musik. “Harper Valley PTA” blev förresten en film.

“The year that Clayton delany died” är berättelsen om hur Hall tog sig till Nashville. Jag vet, det är inget originellt tema. Detta är dock kanske den bästa sången om att ta sig till Nashville. Hall berättar om sin barndomsidol Clayton Delany som var väldigt bra på att spela gitarr men som drack lite för mycket. Åtminstone är det vad man sa. Clayton Delany har funnits på riktigt men han hette något annat. Han dog i 30-årsåldern.

Detta är berättelsen om beundran så fördomsfri att den är förbehållen barn och idioter. Tom T Hall var ett barn. Så här berättar han:

I remember the year that Clayton Delaney died
They said for the last two weeks that he suffered and cried
It made a big impression on me, although I was a barefoot kid
They said he got religion at the end and I’m glad that he did

Jag tänker inte gå in på vad mina ateistiska instinkter säger om den sista raden. Istället väljer jag att imponeras av Tom T Halls fullständigt naturliga sätt att gå direkt till kärnan i historien.

Clayton was the best guitar picker in our town
I thought he was a hero and I used to follow Clayton around
I often wondered why Clayton, who seemed so good to me
Never took his guitar and made it down in Tenn-o-see

Tom T Hall kommer från Kentucky så när han säger “nere i Tennessee” så menar han det. I den tredje versen kommer spriten.

Well, Daddy said he drank a lot, but I could never understand
I knew he used to pick up in Ohio with a five-piece band
Clayton used to tell me, “Son you better put that old guitar away,
There ain’t no money in it, it’ll lead you to an early grave.”

Den mänskliga utvecklingen beror på att barn inte gör som de blir tillsagda. Tom fick höra att han skulle slänga bort gitarren. Han behöll den och skrev 300 klassiska countrysånger.

I guess if I’d admit it, Clayton taught me how to drink booze
I can see him half-stoned a-pickin’ out the lovesick blues
When Clayton died I made him a promise, I was gonna carry on somehow
I’d give a hundred dollars if he could only see me now

Nej, Tom gör precis tvärtom. Istället för att lära av Delanys skrämmande exempel svär han att fortsätta där förebilden slutade alldeles för tidigt.

I remember the year that Clayton Delaney died
Nobody ever knew it but I went out in the woods and I cried
Well, I know there’s a lotta big preachers that know a lot more than I do
But it could be that the good Lord likes a little pickin’ too
Yeah, I remember the year that Clayton Delaney died

Så Clayton Delany dog. Ändå lever han vidare, låt vara under pseudonym. Den där efterhängsna ungen Hall gjorde honom odödlig. Är detta egentligen en sång om sprit? Nej, inte egentligen. Väldigt få låtar är det. Fast Tom T Hall har skrivit en låt som heter “I like beer“. Lyssna på den istället om du ska vara så jävla besvärlig.

Berliner Weisse

av Jonas

Ölutbudet i Tyskland är generellt sett ganska torftigt. Pilsner och veteöl dominerar kraftigt. Eller tja, det är det enda man erbjuds att dricka. Ale existerar inte i Tyskland. Å andra sidan är Tyskland väldigt bra på både pilsner och veteöl, så upplevelsen är ändå högst angenäm.

Kanske på grund av det enahanda utbudet, eller som en udda effekt av deras reinheitsgebot, har man i Tyskland en tendens att blanda saker. Oftast på ett helt onödigt och i det närmsta kriminellt sätt, även om uppfinningsrikedomen och den liberala respektlösheten mot ursprungsdryckerna som princip är uppfriskande. Radler till exempel ska man hålla sig borta från, det är öl blandat med läskeblask. Cola blandat med Fanta kan man köpa färdigt på burk. Vitvin säljs färdigblandat med vad som helst på krogen.

I Berlin har man en egen specialitet som heter Berliner Weisse. Det är veteöl blandat med en söt saft, enligt rykten samma sak som man gör jell-o av. Minus gelatinet förstås. Enligt legenden gör man detta för att få ner beskan, men det låter knasigt då tysk öl inte är speciellt besk. Särskilt inte veteöl.

Två glas vansinne tack

Resultatet är en psykadeliskt illgrön eller ditoröd dryck, med ett diskmedelsliknande kemiskt vitt skum. Bara ett spår av strävhet är kvar av orginaldrycken, i övrigt är det sött och sliskigt, ungefär som väntat. Den röda var bättre än den gröna. Visserligen sötare, men utan tonen av tvål som präglade eftersmaken hos den gröna. Det känns som att jag blivit drogliberal, som att jag snart ska på rave, eller som att jag är tonåring igen (det var senast dessa färger var på modet) när jag tar min första slurk. Men långsamt klistrar munnen ihop, och mot slutet av glaset känner jag mig mest däst och gammal.

Nej detta är inte för mig. Felet är att jag gillar öl, och den här drycken är till för människor som inte gör det. Beställ veteöl utan saft och färgmedel när du kommer dit, det är tyskarna riktigt bra på.

En purken blandmissbrukare av fem möjliga.

Steve Rambam’s Jailhouse Chili

av Johan

Efter fyra månader och ett stort antal inlägg om i princip allt utom mat så är det nu dags för det första verkliga matbloggsinlägget på Gödsvinet. Jag har testat min nya kokbok och inget kan få mig att undanhålla resultatet från en fullständigt oskyldig omvärld. Direkt från sidorna i Eat, drink and be Kinky ger jag er “Steve Rambam’s Jailhouse Chili”.

En av de verkliga fördelarna med att jobba hemifrån, även om man gör det på semestern, är att man kan kosta på sig att göra riktiga långkok. Det betyder förstås inte att jag någonsin gör det men friheten finns att mixa lågfrekvent matlagning med mina sysslor vid tangentbordet. Steve Rambam’s Jailhouse Chili är mitt första försök på länge och med risk för att förstöra spänningen så är jag mycket nöjd med resultatet.

Steve Rambam är inte någon av mina favoritfigurer i Kinky Friedmans böcker men han fyller en funktion. Hans funktion är att dyka upp på sista sidan i varje bok och slå skurkarna på käften. Rambam är någon sorts judisk Rambo och allt man vet om honom är att han gillar kriget mot terrorismen och allt annat som innebär våld mot människor som inte är amerikaner. Han gör saker så som tränar med fallskärmsjägare i Thailand och lagar chiligrytor.

Kött i öl

Så här gick det till att göra dagens rätt:

Ingredienser

1,5 kg högrev eller annat nötkött

0,5 liter öl

2 gula lökar

5 vitlöksklyftor

4 chilifrukter (storlek och antal varierar med styrka)

1 matsked oregano

2 matskedar spiskummin

2 matskedar paprika

1 tesked cayennepeppar

2 hönsbuljongtärningar

3 burkar (1-1,2 kg) pintobönor

4-5 tomater eller 1 burk färdig tomatsås

Salt, peppar, matolja

1. Skär bort allt synligt fett, hinnor och liknande från köttet. Skär köttet i bitar stora som din tumme.

2. Lägg köttet i en marinad av öl i minst två timmar

3. Stek köttet tillsammans med den finhackade löken och den rivna vitlöken. Spara marinaden. Köttet kommer att producera enorma mängder vätska som du bör spara på. Häll av i ett kärl ibland om det blir för mycket i pannan.

4. Lägg stekt kött, lök, vitlök i en gryta. Slå på marinaden och all vätska från stekningen. Häll i pepparfrukterna som bör vara antingen puréade i mixer, rivna på rivjärn eller väldigt fint hackade. Låt puttra i 45 minuter

5. Slå i de finhackade tomaterna eller den färdiga tomatsåsen. Häll i de olika kryddorna och buljongtärningarna. Låt puttra i en timme till

6. Skölj och häll i bönorna och låt koka med i några minuter

7. Servera med ris eller majsbröd.

Resultatet är en fullständigt anständig chili. Efter så lång kokning är till och med högrev i ett anständigt skick och det utdragna umgänget med ölen och pepparfrukterna sätter sina spår i fibrerna. Det bästa av allt med denna rätten är att man kan strunta i det mesta av det jag skrivit ovan och göra som man vill. Det är en förlåtande rätt som tillåter improvisation. Jag insisterar dock på att du dricker en Dugges Lager No1 till denna chili.

PS: Steve Rambam försörjer sig numer som “säkerhetsexpert” och detta är en föreläsning med titeln “Privacy is dead” som är en ganska underhållande beskrivning av privatliv på internet. Föreläsningen är från 2006 och saker har hänt sedan dess men privatlivet är inte mindre dött idag.

Eat, drink and be Kinky

av Johan

Mike McGovern är journalisten som i jakt på sitt livs historia knackade på hemma hos tusentals slumpvist valda, ensamstående kvinnor i Chicago för att ställa dem frågan om de var den oäkta dottern till den hädangångna presidenten Warren Harding. Det är, osannolikt nog, dock inte därför som han är känd. Mike McGovern är känd som en nära vän till countrymusikern, författaren och guvernörskandidaten Kinky Friedman.

I likhet med alla Kinky Friedmans vänner figurerar McGovern även som fiktiv karaktär i Kinky Friedmans romaner om den brottsbekämpande countrymusikern “Kinky Friedman”. Mike Mcgovern är dock den enda som samlat samtliga matreferenser från Friedmans 20 böcker och gjort om dem till en kokbok. Eftersom jag har läst alla 20 böcker känns det naturligt att hans bok Eat, drink and be kinky den enda kokbok som jag kommer att köpa i år.

Mer eller mindre kända personer från Friedmans och McGoverns värld bidrar med recept och boken är vällustigt kryddad med visdomsord från Kinky själv. En av de personer som bidrar med recept är Larry “Ratso” Sloman som kanske är bäst känd som författare till en turnéberättelse från Bob Dylans Rolling Thunder Revue och den slutgiltiga boken om marijuanans historia, Reefer madness. Slomans recept är förstås inte direkt ett recept utan snarare en instruktion till hur man äter mat beställd från restaurangen Big Wong i New Yorks Chinatown.

Däremot bidrar Chinga Chavin med ett alldeles äkta recept på en svärdfisk som kan bytas ut mot ett par andra, mer lättillgängliga fiskar. Chinga Chavin är förstås det kreativa geniet bakom countrybandet Country Porn och kompositör till låten “Asshole from El Paso”, hans milda drift med Merle Haggards “Okie from Muskogee”.

Willie Nelsons brownies saknar den hemliga, för att inte säga magiska, ingrediensen och påminner mest om vilka helt lagliga brownies som helst. Countrystjärnan Dwight Yokams recept på ekorre verkar dock fullständigt autentiskt.

Kinky Friedman själv är rätt förtjust i kokboken och ger den ett fint omdöme till omslaget: “McGoverns masterwork, to my mind, compares quite favorably with Tolstoy’s Anna Karenina. For one thing, it’s shorter”

Svårt drabbad av inspiration kommer jag att tillaga ett par av recepten och naturligtvis kommer jag även att presentera dem här. Tills dess kan jag delge det enda av McGoverns recept som jag redan kände till. Det gäller förstås receptet på hans signaturdrink Vodka McGovern:

1 del Apelsinjuice

1 del Club Soda

1 del Vodka

Pressa en halv lime på toppen och rör om.

Berlin, en kulinarisk fantasi

av Jonas

Nattåg är visserligen ett klart godkänt transportmedel, men som sovplats är det överskattat. Dels är det konstant för varmt, och dels kör tåget lite snabbare än vad som behövs, och då kränger det ganska ordentligt. Nattåget från Malmö till Berlin kommer fram 06.04 på morgonen, och ingen av passagerarna hade gråtit blod om de kom fram en timme eller tre senare. Inte heller hjälper det att tåget ska på och av en färja med dunder och brak under resan.

Men det är ändå något speciellt med tåg. En romantisk känsla av att vara på resande fot infinner sig. Det rytmiska dunkandet ger ett lugn. Kanske är det för att jag har ett förflutet som tågluffare, men tåg känns riktigare än flyg. Mer ärligt. Man kan inte åka dit och tillbaka på samma dag, man är utlämnad till de geografiska avstånden.

Jag klev på tåget strax efter nio för några kvällar sedan med just den här romantiserade bilden av att resa, och jag såg särskilt fram emot ett par dagar med rejäl och ordentligt tysk mat och öl. Jag har bara luddiga minnen av den kväll för några år sedan då jag berusade mig på en stadig schweinshaxe mit sauerkraut, men jag minns klart och tydligt när jag satte tänderna i en prunkande wurstparade på ratskeller i München för ännu längre sedan.

Men mina förhoppningar var förgäves. I själva verket visade det sig att Berlin är lite för hippt för tysk mat. Vi vandrade långa sträckor genom Prenzlauer Berg, Schöneberg, Kreuzberg och Friedrichshain med sina osannolika mängder dönerställen och vietnamesiska restauranger. Överallt fanns burgarhak, pasta och pizza, och fler pubar och kaféer än invånare. En espresso är aldrig någonsin längre än en armslängd bort. Bara ett enda ställe gav oss en smak av det tyska köket. En liten liten restaurang i Friedrichshain.

Jag tog en bratwurstschnecke (en korv rullad som en snäcka) med surkål. Det bästa med tysk korv är inte själva korven, utan vad de gör med den. Några andra tog olika varianter av spätzle, som är en sorts sydtysk variant av pasta, inte helt olikt gnocchi. Visst smakade detta bra, men inget att skriva hem om.

Jag antar att man kan hitta tyskare ställen om man hänger i de lite finare och tråkigare områdena Mitte och Charlottenburg. Men gör man det framstår Berlin som en ytterst tråkig stad. Där hänger folk som kommer med flyg.

Har inte Berlin några egna specialiteter då? Jo det har de. Kebab så som vi känner den, pressat kött uppträtt på en påle, som sedan hyvlas och läggs i bröd med sås och grönsaker, uppfanns i Berlin. Det är det som kallas Döner. De olika stadsdelarna har sina egna varianter och de fnyser föraktfullt åt varandra. Att ha bidragit med en av västvärldens viktigaste nationalrätter är naturligtvis inte litet, men det finns en rätt som berlinarna skattar ännu högre, och det är currywurst. Men till detta ber jag att få återkomma. Fenomenet currywurst förtjänar ett eget inlägg.

Igår kväll klev vi på tåget tillbaka. Trots att jag visste att jag knappt skulle få sova på hela natten kändes det helt rätt. Och nu, med halvöppna röda köttfärsögon och en aningen virrig uppsyn, tycker jag ändå att tåg är rätt sätt att resa på. Och jag längtar fortfarande efter rejäl tysk mat.

Sanningen skall göra mig fri

av Johan
Kaffe är frukt?

Det finns sanningar och det finns saker vi håller för sanna. Skillnaden mellan dem är försvinnande liten och den kan vara nästan omöjlig att finna. En sak jag hållit för sann i tjugo år kan mycket väl vara det. Har jag levt en sanning alla dessa år?

Nej, antagligen inte. Detta är en fullständigt osannolik sanning men när jag hörde den var jag inte mycket äldre än en hyfsad flaska vin så på något sätt fastnade den. Det var min skollärarinna som förklarade varför hon inte drack kaffe eller te. Enligt henne tog dessa drycker fullständigt kål på all c-vitamin i kroppen. En person som drack en kopp kaffe gick omedelbart från rosenkindad vitaminbomb till blek stackare med dödens blå skugga över ansiktet.

Det är i princip det enda jag minns från dessa tidiga skolår. Det och att man av någon anledning skulle spela fotboll hela tiden. Var det en pedagogisk lögn för att hålla den blekingska landsbygdens framtid borta från koffeinets skadeverkningar? Jag har svårt att ta hennes ord på allvar men jag kommer ändå inte undan från dem.

Den senaste gången jag kom att tänka på dem var i frukostmatsalen på ett hotell i Istanbul. Jag är ytterst skeptisk mot frukost och jag hatar hotell så hotellfrukost är inte min definition av roliga timmen. Min kollega såg på den ensamma kaffekoppen som jag fyllt med kaffe sedan jag lyckats rycka kannan från den flegmatiska serveringspersonalen. Han pekade mot en kylvagn och sa något om att frukten var bra. Jag äter vanligtvis mer frukt än ett aphus men jag kunde inte förmå mig att hämta ett fat. Det kändes inte rätt att blanda med kaffe.

Jag berättade varför för kollegan och han såg på mig som om han hoppades att jag bara var berusad. Är jag verkligen galen för att inte kunna blanda kaffe med frukt? Inger, vad har du gjort med min hjärna?

Jag måste gå till botten med detta. Jag måste veta sanningen för att kunna gå vidare.

Golfölen

av Johan

Jag har aldrig spelat golf. Endast en gång har jag besökt en golfbana. Det var när min förra arbetsgivare förlade sin julfest till Lunds Akademiska Golfklubb. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett helt nytt intresse för spelet då jag läser Dagens Nyheters internetupplaga idag.

Där kan man läsa om hur den svenska golfaren Carl Pettersson trodde sig ha missat kvalgränsen till Canadian Open i fredags. Hans spontana och såvitt jag förstått spelet helt naturliga reaktion var att förlita sig på golfölen. Petterson berättar för DN:

Jag är inte en vanlig svensk som har smal midja och äter en banan efter nio hål… Jag tog en öl efter rundan, och plötsligt hade jag druckit sju. Min caddie fick köra hem mig. Jag var inte i dåligt skick på något sätt, men jag ville inte köra, sade han på presskonferensen efter segern.

Fenomenet “caddie” framstår i sken av detta som smått genialt. Jag lär mig mer om golf hela tiden. Nu visade det sig förstås att Pettersson hade kvalat och efter sin utförliga golfölsterapi gick han morgonen efter in i tävlingen där han var ytterst nära att sätta en 59-runda vilket jag förstått syftar på antal slag och inte antal öl. 59-rundor är vad golflegender är gjorda av. Carl Pettersson vann Canadian Open och den miljon US dollar som ingick i äran.

Historien i DN blir bara bättre när man får höra att han haft ett dåligt 2009 efter ett utmärkt 2008. Anledningen lär ha varit att han gått ner 14 kilo och börjat styrketräna. Med hjälp av golfölen och alla de rätter som dessa drycker kräva hittade han dock till baka till “spelet” och vem kan annat än att gratulera honom.

Hotellölen

av Johan
Hotel Park i Ljubljana

Vad fan gjorde jag i Kalmar? Det enkla svaret var att jag hade en jobbintervju dagen efter. En intervju för ett jobb i Kalmar. Den större frågan kvarstod dock. Vad fan gjorde jag i Kalmar?

Hotellet var utsökt men jag var i ett tillstånd då den enda förlåtande egenskapen jag fann var att man kunde dränka sig direkt från det egna hotellrummets bryggplats. Jag checkade in sent efter en lång resa. Kvinnan i receptionen beklagade att köket stängt. Jag försäkrade att köket ändå inte skulle kunna göra något för mig. Trots det erbjöd hon sig att fixa fram en smörgås. Igen tackade jag och igen sa jag att jag inte behövde något. Hon tittade på mig och sa att hon nog skulle kunna fixa fram en öl också. Jag drack den på rummet och den var sval som en septembermorgon.

Hotellölen är ingen vacker öl men den är på rätt sida när kampen mot ledan rasar. Hotell är inte heller några vackra platser och jag bor aldrig på ett för nöjes skull. För mig är hotellrummet platsen där man långsamt förbränner tiden som kvarstår efter en dags plikter, möten och förströelse innan en helt ny sådan dag tar vid igen.

Man kan arbeta och man kan sova säger du men ingen kan egentligen förväntas kunna överleva utan öl i en rökskadad bunker med gröna heltäckningsmattor, utsikt mot parkeringen och 16 ungerska TV-kanaler. Det är helt enkelt inte mänskligt. Jag beskriver Hotell Flamenco i Budapest, lättbetongspalatset beläget i anslutning till det som förut var det ungerska kommunistpartiets partiskola. Det hette förstås inte Hotell Flamenco på den tiden, det helt lösryckta spanska temat valdes vid kommunismens fall utan att någon som helst insats gjordes för att göra hotellet spanskare. Inte ett jävla olé. Det ungerska kommunistpartiets partiskola är idag en handelshögskola.

Jag beskriver Hotell Flamenco men det skulle egentligen kunna vara vilket hotell som helst, var som helst. Min rutin är alltid densamma. Efter incheckningen går jag ut och köper fyra äpplen och två burkar öl.

Hotellölen smakar sällan så bra som den där gången på det fina hotellet  i Kalmar. Varma burköl från kvartersbutiken har ofta en brödig, rustik smak som sällan finner uppskattning utanför inramningen av en byggarbetarlunch. Jag har aldrig druckit någon som jag inte gillat.

De där sista timmarna på dagen går snabbare och den följande dagens powerpoint-presentationer blir bättre tack vare hotellölen. Kan inte ölen intas i hotellbaren? Självklart kan den det men då är det en helt annan öl. Det är en hotellbarsöl. Herregud, låt mig inte börja berätta om hotellbarsölen. Den tar vi någon annan gång.

Jag fick inte det där jobbet i Kalmar och jag är glad för det. De betalade för hotellet. Hotellölen betalade jag själv.

Oppigårds Inwit (11751)

av Johan

Kan Oppigårds misslyckas? Förmodligen inte på egen hand. Det är därför de plockat in extern kompetens på området. Oppigårds Inwit är baserad på det vinnande bidraget i svenska mästerskapen i hembryggeri och tillverkat av dess upphovsmakare Peter Högström. Inwit överraskar dock med att vara allt annat än ett amatörmässigt öl.

Ordet “amatör” kommer från samma latinska rot som exempelvis det franska ordet “amour” och ordet syftar också på någon som älskar något. Ordet “professionell” syftar förstås på en profession och någon som gör något som ett yrke. Folk som gör det som de älskar presterar aldrig lika bra som de som gör något för att det är deras jobb. Ändå kan vi inte låta bli att gilla dem bättre.

I fallet med den duktiga amatören Peter Högström – förste älskare i SM – verkar dock Sveriges ölbloggare göra ett undantag. Ingen verkar fullt ut föredra honom framför en traditionell yrkesman och jag kan inte undkomma misstanken om att de helt enkelt är missunnsamma. Där det finns kärlek finns det svartsjuka.

Nu har som sagt Inwit inte alls karaktären av ett amatöröl. När man föreställer sig ett amatörprojekt så tänker man sig övermodiga utflykter bland smak och doft genomförda med naiv dumdristighet. Oppigårds Inwit är dock en smakrik, fruktig, frisk men på det stora hela ganska strömlinjeformad och välsvarvad öl. I själva verket framstår ölen som ett fullständigt yrkesmässigt bidrag till Oppigårds utsökta men lite tungfotade sortimente.

Vad jag vet saknar Oppigårds idag ett realistiskt alternativ för badstranden. “Oppigårds på stranden” har nästan samma surrealistiska kvaliteter som titeln på den japanska boken “Kafka på stranden”. Ett par iskylda Inwit kan fylla en viktig livsuppehållande funktion på vilken strand som helst i Dalarna.

Oppigårds Inwit finns tillfälligt på systembolaget men jag tror att Oppigårds skulle göra klokt i att behålla den som en fot i dörren till ett marknadssegment där bryggeriet är i princip helt orepresenterat. Var och en bör dock ta på sitt eget ansvar att testa en innan sommaren är över.

18,50 kronor på systembolaget, nummer 11751 i katalogen

3,5 kylväskor av 5 möjliga

Robocheeze

av Nils

Några rader om en styggelse som smugit sig in i butikshyllorna.

Sedan kebabmjukosten har det inte direkt haglat förolämpningar mot oss konsumenter. Några små avvikelser som “stekbollar” och “dryck med ciderkaraktär” är väl snarast ett uttryck för en centralt påtvingad uppriktighet från handlarna gentemot köparna.
Men nu är det tydligen dags igen. Halloumin, det feta ljuset i den som bekant torra norra kylan, har på sina håll ersatts av plastreplikan “Grilloumi”. Min närmsta livsmedelsaffär hade en dag helt sonika bytt ut all halloumi mot den falska kopian. Som om originalet aldrig funnits, ingen förklaring och heller inga ursäkter. Djup orwellkänsla. Som att vakna bredvid sin partner och inse att den man älskar blivit ersatt av en robot.

Med böjt huvud hostade jag ändå upp motsvarande hutlösa summa som man brukar få punga ut med för det grekcypriotiska guldet. Väl hemma och jag fick sätta tänderna i eländet nådde kränkningen sitt klimax. För att greppa vidden av sveket måste man förstå att halloumi med fördel förtärs direkt från grillen eller stekpannan. Medan kärnan fortfarande är len och halvt viskös. Sedan tar det inte lång tid förrän det karaktäristiska gnisslet intar scenen. Och då är det försent. Som en fotbollsfinal i repris, ett fyrverkeri på tv eller varm champagne.

Här var champagnen förvärmd i mikrovågsugn. Utfluten, kemisk, gnisslande plast var allt jag fick.

En del delikatesser kan få en att inbilla sig att man befinner sig långt från storstadens myller, på en grön äng omgiven av kor och schweiziska ystare. Grilloumi för mer tankarna till labodlat in vitro-kött.

0 fryntliga bönder av 5 möjliga. Av och för robotar.