Becherovka (80729)

becherovka

En kväll för inte så länge sedan stod jag med femton graders slagsida vid den trånga bardisken på restaurang Soldaten Svejk på Östgötagan för att få svar på något jag undrade.

”Vad fan heter den där tjeckiska pepparkaksspriten nu igen?” frågade jag den mycket allvarliga öltapparen så försynt som motoriken tillät. Utan att tala plockade han fram en flaska som den på bilden och plötsligt mindes jag alltsamman.

Det var vacker höstdag i Prag och det började närma sig lunchtid. Tillsammans med två kollegor från ett icke namngivet universitet i Jämtland levde jag ut en ambition och en muntlig överenskommelse om att ”bruka allvar” med vår rundvandring i staden vid Moldau.

Med att ”bruka allvar” avsåg vi mer specifikt att inte bara bli sittande med en öl i handen utan att förbli mobila till åtminstone en bit in på eftermiddagen. Med undantag för ett litet snedsteg vid elvasnåret hade vi uppfyllt vårt nykterhetslöfte. Men så var det då dags för lunch.

Så som för att medvetet snöra ihop mina redan trassliga minnen när jag nu skriver ner detta åtta år senare hette lunchrestaurangen vi valde också Soldaten Svejk. Den låg inte på Östgötagatan utan på široká nummer 20.

Det var där, på den tjeckiska restaurangen Soldaten Svejk, som meningarna gick isär. Vi var visserligen överens om att vi efter flera timmars nästan fläckfri avhållsamhet hade förtjänat vars ett glas av den där spriten som smakar som pepparkakor. Sprickan mellan oss uppstod på en annan front.

Docenten i sällskapet förklarade att ett litet glas sådan pepparkakssprit är precis vad man behöver för att väcka aptiten till liv och njuta än mer av den rika tjeckiska matlagningen. Det är därför man på kung Oscars tid bjöd gästerna på en sup redan i hallen och det är därför man fortfarande bara serverar snaps till förrätten om man alls har några principer i livet.

Doktoranden som satt bredvid svarade att det förvisso var en förtjusande teori och en fin liten berättelse men att den förutom att inte ha någon poäng att tala om också saknade sanningshalt ens i de mer fjärran decimalerna. I själva verket är en pepparkakssprit som denna precis vad man bör eller kanske till och med måste intaga efter det att man tagit del av det tjeckiska kökets alla gåvor till matsmältningen. I den delen av Europa var helt enkelt inte spjälkning av födoämnen en praktisk möjlighet utan hjälp av en välkryddad alkohollösning, vilket också var anledningen till att det finns så många sorters sprit i Tyskland som på flaskans etikett skryter om hur många undergörande örter de innehåller.

Jag tål inte att se människor träta. Från min ställning som neutral part och från ett högre moraliskt plan lade jag fram ett förslag till en lösning på konflikten. Varför begränsa sig till det ena när man kan göra båda sakerna? Det enda rimliga var förstås att dricka ett glas pepparkakssprit före maten och sedan ett till direkt efter densamma.

Med solomonsk vishet förlöste jag på detta vis den uppkomna tvisten och jag har med guds försyn inte behövt tänka lika djupsinnigt om pepparkakssprit sedan dess. Inte förrän jag stod där vid bardisken på Östgötagatan och inte kom ihåg vad den nu hette igen.

Spriten som smakar som pepparkaka heter Becherovka.

201 kronor på systembolaget, nummer 80729 i katalogen

3 Hrabal av 5 möjliga

Oppigårds Thurbo Stout (89688)

thurbo-stoutVisst är tung öl något fint, något berömvärt, något ädelt, något att vurma för och främja. Men det finns en quitting point, en punkt bortom all återvändo, där tankarna spricker på ens batyskaf, och man snurrar neråt världshavens djup i en ond spiral utan varje hopp om räddning. Oppigårds Thurbo stout seglar farligt nära dessa bråddjup, abyssens tentakler klänger längs skrovet, sovande gudars mummel tränger genom trossbottnen, och den samlade ballasten av sprit och salmiak resulterar i en flytkraftsberäkning som bara kan gå åt ett håll. Lyftkraft i form av lättare smaker, av humle eller annat, är det ont om, och det är nog bara en tidsfråga innan glaset kantrar och försvinner ner mot djup dit ingen sol nånsin nått.

Två och en halv kapten Nemo av fem möjliga. Nr 89688 på bolaget.

Vetandets roll för uppskattningen

skylt
Eftersom man inte tar bilder av illa placerade traktorstall, får ni hålla till godo med en bild på en annan till synes icke planerad del av skogskyrkogården. I själva verket är denna skylt kanske redan prisbelönt och kortlistad för årets skylt.

Vi har nog alla gjort det någon gång. Nickat och mumlat lite instämmande, och sagt att ja, jo, det är ju ett viktigt verk, många bottnar.. och tittat eller lyssnat vidare på något som vi i all ärlighet tyckte var rätt platt. Men det är ju något viktigt, av någon viktig, så vi letar liksom vidare efter någon slags poäng, och intalar oss att det finns nån, någonstans.

I realiteten är ju kejsaren lite allt som oftast mindre beklädd än han kanske borde vara, något som demonstrerades med all önskvärd tydlighet när er korrespondent ögnade igenom listan över de 10 kandidaterna till årets byggnad i Stockholm, i DN. Mycket kan sägas om denna lista, och de som gjort den, men till att börja med vill jag gärna dra er uppmärksamhet till alternativ 4. Det tog ett par ögonblick, men sen trillade polletten ner. Inte var det första gången jag såg den byggnaden, nej, jag hade råkat på den på en söndagstur genom Skogskyrkogården. Vid det tillfället var vi, trots vissa efterforskningar (dvs, en snabbläsning på wikipedia), helt obehindrade av bättre vetande. Såvitt jag kan minnas, gick kommentarerna ungefär enligt linjen ”bara för att det ligger skymt bak träden behöver de ju inte strunta i hur det ser ut”, ”fyrkantigast möjliga betongbarack”, och liknande. Allt i enlighet med hur man reagerar på en illa placerad byggnad innehållande traktorstall, eltransformatorer, etc.

Kanske är vetandets roll enkom att trassla till det för uppskattningen?

S:t Eriks & Mathias Dahlgren påsköl (1302)

st erik pask

Påsköl är egentligen en rätt fånig idé och vi har recenserat ett fullt tillräckligt antal sådana genom åren här på Gödsvinet. Därför är S:t Eriks och Mathias Dahlgren påsköl den enda som jag kommer att köpa och den enda jag kommer att skriva om i år. 

Det kan tyckas vara en konstigt val. Är verkligen S:t Eriks det mest intressanta bryggeriet i årets påskhylla? Nej, verkligen inte men deras öl brukar vara skämt och vem behöver inte ett gott skratt?

Denna påsköl är ett fall framåt för S:t Eriks hittills genuint tvivelaktiga varumärkessamarbete med kocken Mathias Dahlgren då den har ovanligt lite av den för bryggeriet så karakteristiska parfymeringen, om än med resultatet att den istället inte smakar så mycket alls. Den läsk-liknande kolsyrigheten och tunnheten är dock precis som den brukar. 

Inte äcklig, visst underhållningsvärde

19,20 kronor, nummer 1302 i katalogen

2 marknadsföringsstrategier av 5 möjliga

Ritterguts gose (11976)

rittergut

Jag är på god väg att läsa mig igenom den tyska författarens Clemens Meyers livsverk. Inte många kan säga det och det finns en anledning därtill. Clemens Meyer är en väldigt osympatisk bekantskap.

Tydligast framgår detta från hans dagbok för året 2009, en bok som i svensk översättning heter ”Våld”. Den handlar om hur denna neurotiska alkoholist skapar en vardag av lika delar medelklasskonvention, fördomar och en infantil fascination vid vapen och prostituerade. Clemens Meyer verkar helt enkelt vara en skitstövel. Men jag fortsätter läsa. 

Meyer kommer från Halle men hans böcker kommer till största delen från Leipzig där han bor sedan länge. Det gör Ritterguts gose också. Det är lätt att tänka sig att ett dåligt fyllo som Meyer druckit en och annan öl av detta märke. Ändå vågar jag dricka en. 

En gose är en besynnerlig sorts sur-salt öl som är typisk för Leipzig och den är ungefär lika svår att vänja sig vid som Clemens Meyer. Flaskan beskriver smaken som ”einzigartigen” och den ljuger inte. 

Rittergur gose är bryggd med tillsatser av koksalt och koriander vilket är ett brott mot renhetslagarna, god smak och nästan allt som är heligt i Bayern. Det måste man trots allt ha respekt för. 

Strävheten kan verka uppfriskande om man blir uppfriskad av något som smakar som en alkoholsvag (4,2%) geuze. 

Det visar sig alltså att Rittergut gose lämnar en smak i munnen som påminner om den Clemens Meyer lämnar efter sig. Jag har en av hans böcker kvar. Kanske behöver jag en gose till. 

35,30 kronor på systembolaget, nummer 11976 i katalogen

Tre ossi av fem möjliga

Mediaskuggan lämnar Hållplatsen

hallplatsen
Foto: @lakritshandel

Jag gick förbi Hållplatsen tidningar och tobak idag. Inget konstigt i det vandrar ner för den delen av Folkungagatan nästan varje dag. Nu för tiden är det nästan alltid något nytt på gång i den lilla butiken. Idag var det en på karakteristiskt vis improviserad annonskampanj för potatischips med lakritssmak. Jag har förstått att de säljer bra. 

Anledningen till att jag vet att de säljer bra är att jag läst det på butikens twitterflöde. Att det finns ett sådant twitterflöde berättar i sig lite av det jag ville ha sagt med detta inlägg. 

Lakritsbutiken på östra Folkungagatan har lämnat obskyriteten, den är inte någons hemlighet längre men att vara någons hemlighet har heller aldrig varit någon vinnande affärsidé. 

Vi här på Gödsvinet är förstås de första att gratulera framgång som vi hoppats och trott på i en lång rad tidigare inlägg. Denna framgång får sägas ha nått en ny nivå då Dagens Nyheters ekonomibilaga gjorde ett reportage om Hållplatsen tidningar och tobak. Låt vara att DN förstod vad som hände sådär tre och ett halvt år efter Gödsvinet. Grattis till dem och grattis till Hållplatsen.