Tagg-arkiv för: arkitektur

Spontantegel

För den som suktar efter 1900tals-arkitektur av det fyrkantiga, brunaktiga slaget, för oss betongkramare och modernism-ivrare, gäller det att aldrig försitta ett tillfälle, för många utomordentligt fina verk för en ganska undanskymd tillvaro – det gäller att hugga dem så fort man anar dem bakom en krök, eller runt ett hörn. Så när vi vid en nylig promenad såg en skylt som lovade en kyrka, närmare bestämt Västerledskyrkan, föll vi för lockelsen och tog en omväg på vad som ändå mest var en enda lång senväg.

vasterledskyrkan-frontResultatet var uppfriskande fyrkantigt, en sannskyldig orgie i tegel, inramat av en massa tallar, som sig bör här i huvudstaden. Arkitekten, en viss Birger Borgström, har säkerligen sneglat på gamla tiders kyrkor, men sedan resolut ändrat de flesta formerna till vackra kuber, kvadrater, fyrkanter i alla skalor och former. Som för att framhäva dessa eleganta och räta linjer har några cirkelformer fått vara med på ett hörn.

vasterledskyrkan-portPorten är strödd med den där sortens bulligt fyrkantiga och yxiga järnarbeten som andas lika mycket hällristning och forntid, som en än mer avlägsen tid i nittonhundratalets början då dessa kändes helt stilrätta och moderna. De är en sann prydnad för varje fyrkantig tegelbest, och gjorde sig ypperligt i svart mot porten som annars var målad i en nyans som bara var aningen för ljus för att indikera en hälsosam kost.

vasterledskyrkan-sidaFrågan är dock om inte kyrkans sida, med dess stilfulla kombination av snusbrunt trä, tegel, och betong gjuten mot träspont, ligger mig varmast om hjärtat. Här har vi alla de modernaste av byggmaterial, tillsammans med den modernaste färgen: brunt. Där har vi minsann ett litet guldkorn som inte kommer lämna någon betongvurmare helt oberörd!

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Parkering, fotobilaga

Som ett komplement till det i övrigt mycket klarsynta och skärskådande inlägg vår kollega från Vällingby författat om betongparkeringen och dess själ, följer här en foto-odyssé för de som vill ha lite mer handfasta exempel på hur ett tvättäkta betongparkeringshus kan te sig. Detta ska inte tas som någon form av kritik; det vore ju inte ett inlägg från avd. Vällingby om inte fotomaterialet vore en aning suspekt, slumpmässigt, och helst med lätt slagsida, och vi vill ju inte ta ifrån vårt medsvin från väster detta sitt kanske mest utmärkande drag. Med detta sagt, till bilderna, och låt oss njuta av hur man i framstegsoptimismens Sverige parkerade som allra mest progressivt. Kanske kan vi nästan ana hur modernt och framtida det kändes att parkera i en gigantisk betongkoloss som landat som en 5000-tons meteorit rakt ner i en tidigare gammaldags och försoffad stadskärna och under sig friskt och hurtigt krossat en massa lika trista som lastgamla hus.

parkaden-1Mitt i Stockholm ligger den, Parkaden, den sista av ett halvdussin modernitetens utposter som ännu undkommit rivning. I dess källarplan ligger som synes Bok-skotten, med skyltar som även de andas en forntida (om än kanske inte lika storslagen) epok.

parkaden-2Parkaden smälter in lika lättsamt som trivsamt i sin omgivning, och drar stor nytta av betongen som naturmaterial, en levande och lekfull yta som läner omgivningen stor charm.

parkaden-3Dess mest framträdande (på gränsen till enda) personlighetsdrag är den finurligt utformade betongfasaden. På en gång informativ och sirlig, både utsmyckar den och leder vilsna motorister till rätt våningsplan.

parkaden-4Till insidan av Parkaden skänker denna snillrika perforering ett behagligt ljus, och ger en nästan orientalisk känsla.

parkaden-5Arabesken är inte långt borta, och man kan verkligen njuta av betongen såhär på nära håll, tung och skrovlig som den är.

parkaden-6Hans Asplund var utöver Parkaden även ansvarig för NK-utbyggnaden tvärs över gatan, och det lilla spiraltorn som elegant bär upp den roterande NK-klockan.

parkaden-7Vår vandring tog oss vidare genom Stockholm, och vi suckade djupt över det halvdussin förlorade legendarer, betongparkeringshus som fallit offer för rivningsdemonen. Vi fattade nytt mod när vi kom till P-huset väderkvarnen, som lika elegant som stilfullt kombinerar parkering och bostadshus. Det är nästan så man inte kan se var det ena slutar och det andra börjar.parkaden-8Vår slutpunkt fick bli parkeringshusets antites, den så kallade p-spiralen, förlåt, p-snurran, ett inverterat parkeringshus, nästan uteslutande under jord, med en förvisso praktisk men själlös anordning för att frakta bilar upp och ner på insidan med hiss. Låt oss hoppas att detta inte är framtiden för all parkering, osynliggjord och undanskuffad till ett hörn.

 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Parkering för själen

svenska flaggans dagSom du vet har vi här på Gödsvinet med åren kommit att täcka en del rätt esoteriska ämnen, ämnen så som bruna kubkyrkor, begravningsplatser och Stockholms topp tre kolumbarium. Det är därför inte ämnat att förvåna när jag säger att vi har spenderat en helg med att detaljstudera några av huvudstadens vackraste parkeringshus.

Jag vet inte hur det började – det gör jag nästan aldrig – men jag tror det var rätt länge sedan. Staden när jag växte upp var Karlskrona och som stad sett var den inte mycket att tala om. För någon som inte hade något att jämföra med var det dock en plats präglad av yttersta urbanitet och allra mest urbana var parkeringshusen. Det var där man klev ur bilen och det var där staden började. Dunkelt belyst betong och doften av illa förbränd bensin var precis sådär farlig som man vill att en stad ska vara om det är någon mening med den alls.

Indiepopmusikern Martin Abrahamsson beskrev något liknande från sin uppväxt i Östersund. Det finns ett stycke av en gata som heter Thoméegränd i den staden som han uppfattade som särskilt urban. Det är det stycke som sträcker sig från Kyrkgatan till Prästgatan, ett stycke som domineras av rampen upp till Domus parkeringshus. Enligt en intervju med honom brukade han gå upp och ner för den där gatstumpen och låtsas att han var i en storstad. Jag bodde förresten i flera år bara ett kvarter från den gatan och även om jag mest minns den påtagliga doften av urin så förstår jag vad han menar. Parkeringshus skänker modernitet.

Parkeringshusen likt Domus-varuhusen signalerade när de kom just modernitet, som bärare av budskapet om ett nytt, bättre samhälle där alla hade råd med en bil och där man körde dem överallt. Parkeringshus andas framsteg och framtidstro.

Det är därför bara naturligt att man byggde jättemånga av dem när man med hjälp av grävskopor och väldigt mycket betong radikalt omvandlade Stockholms innerstad under 1950, 60 och 70-talen. Parkeringshusen blev under denna tid för Norrmalm vad ambassaderna och saluhallarna är för Östermalm och vad ölhallarna är för Södermalm. Inte alla av Norrmalms parkeringshus är kvar men bland de som är det finns något att hämta även för oss som inte har bil. Parkering för själen.

parkadenJuvelen i kronan är förstås Parkaden på Regeringsgatan. Med sina sju våningar av ornamenterade betongelement tronar Hans Asplunds mästerverk över omgivningen som ett vittnesmål från en tid då man fortfarande trodde på betongens förlösande kraft.

Det är en fröjd och inte så lite farligt att gå omkring bland ramper och däck med ögat i en kamera. Det var i själva verket så vällustigt att en securitasvakt kom och bad oss att sluta med det. Innan dess hann vi beundra inte bara parkeringshuset i sig utan utsikten mot delar av Stockholm många av oss vanligtvis väljer att inte direkt stirra på. Utsikten från det översta parkeringsdäcket är i sig värd ett besök.

Hänryckningens tid är inne i Sverige och det är svårt att inte dras med då man från parkadens översta våning skådar tre svenska flaggor sträckta för vinden framför hötorgshus 3. 

Om parkeringshusen i Karlskrona och Östersund är städernas urbana hjärta så är ett parkeringshus som Parkaden i Stockholm snarare en rofylld idyll skild från stöket nere på gatan. Det är upp i parkeringshuset man söker sig för att komma undan.

Jämte Karlskrona och Östersund har jag också bott på Norrmalm, bara ett stenkast från Parkaden. Olika städer har olika prioriteringar och det är så jag förklarar varför det tog så länge innan jag besökte det lokala parkeringshuset. 

parkaden 2

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Söderledskyrkan

Trots att Stockholms kyrkor mestadels är lika onaturligt tättbefolkade som resten av staden, finner man på Söderledskyrkan, liksom en del andra kyrkor Gödsvinet besökt, den där känslan av att ha råkat smita in bakom kulisserna. Det är en plats till synes ämnad för allt utom besökare, med udda vrår och vinklar utan uppenbart syfte. Kanske är det bara en naturlig följd av den tid dessa kyrkor är barn av, med arkitektoniska vurmer för modernitet av ett intensivt men kanske något ofokuserat slag. Likväl finns det dock en viss pirrande känsla i att besöka det obesökta, se det osedda, även om det bara är en modernitetens bakgård, med en lastkaj och ett par betong-tegel-avigsidor av alldagliga byggnader i kolossalformat. Låt vara att en del av betongmodernismens framsidor skulle kunna tas för baksidor. Här nedan följer fotodokumentation från en vårtur avd. Bromma och avd. Vällingby företog sig, som nu sent omsider hittat online.

soderledskyrkan-1Uppförd ett stenkast från den modernitetens pulserande åder som den tar sitt namn från, är Söderledskyrkan fullkomligt omfluten av denna nutidens livgivande flod, vägen.

soderledskyrkan-2Det är fyrkantigt, väldigt fyrkantigt, och det är tegel, väldigt mycket tegel. Söderkyrkan ger omedelbart ett kraftfullt och modernt intryck.

soderledskyrkan-3Kyrkskeppet arbetar vidare med detta tema av kubiska former och, ja, tegel, mer tegel, och åter tegel, samman med den lika spontana som sköna obehandlade betongen. Som kronan på verket hade vi turen att vårt besök sammanföll med ett övningstillfälle för organisten (eller möjligen en extremt sparsamt besökt gudstjänst).

soderledskyrkan-4Glasmosaikväggen av Uno Lindberg kastar ett färggrant ljus över de föredömligt kraftfullt fyrkantiga träbänkarna som församlingen andaktsfullt kan sitta och få träsmak i.

soderledskyrkan-5Över all denna ståtliga tegelkubs-tomhet vakar en grupp små träfigurer, till synes en smula ensliga inför detta hav av storslagen tegel-modernitet.

soderledskyrkan-6Grovt och lite oformligt snidade påminner de oss om forna dagar, då gubbar och gummor satt på små torp och slöjdade näverkontar och träslevar, långt innan modern och rationell produktion av samma föremål i glansig och stryktålig hammarplast.

Dessvärre var Gödsvinets utsända alldeles för tagna av all denna storslagna modernitet för att uppmärksamma att det någonstans i Söderledskyrkan finns ett kolumbarium, denna kanske inte alltför välkända begravningsform som vi tidigare uppmärksammat. Vi när en förhoppning att i en framtida rapport kunna låta er läsare ta del av detta!

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Funiculära höjder

nybohov

Texten ovan skjutdörren av metall löd ”Bergbana” och det var ett förtydligande som behövdes göras. Utan det hade man förmodligen kunnat missta anordningen för en något överdimensionerad rullstolshiss. Men nu stod det ”Bergbana” så vi visste att vi var framme vid vår resas mål. Det var en lördagseftermiddag i Skärholmen sommaren 2014 och detta var det bästa vi kunde komma på.

Att turista i Stockholm är svårare om man också bor där. Visst, logistiken underlättas och man slipper svara på frågor om huruvida man har rört något i minibaren eller inte. Det svåra består istället att hitta något att se som inte innebär att man måste komma i kontakt med verkliga turister.

Så här långt i vår gärning har vi på Gödsvinet trots allt klarat den uppgiften relativt väl genom en serie av utflykter till kyrkogårdar, bruna kubkyrkor och några av huvudstadens trevligaste kolumbarium. Lagom till den verkliga semestersäsongen tvingades vi dock inse att vi därmed kanske redan sett och upplevt alla av de lågintensiva turistattraktioner som vi gjort till vår nisch.

bergbana-skarholmen-2

För vi på Gödsvinet söker inte någon häftig yrsel av svindlande sinnesintryck när vi letar upplevelser att göra i Stockholm. Istället söker vi de mer personlighetsavvecklande aktiviteterna som om något snarare sänker pulsen än höjer den. Det var så, till sist, som vi kom på idén att besöka några av Stockholms fyra bergbanor.

Det var i sig inte mycket till plan men den fick mig att korsa villahelvetet mellan Vällingby och Bromma medels cykel en alldeles särskilt svettig julidag. Lyckligtvis hade Brommafilialen fyllt upp kylen med karakteristiskt konstig öl lagom till min ankomst så allt slutade lyckligt. Så lyckligt, i själva verket, att det sedan tog oss en dryg timme att promenera vidare från Bromma gymnasium till Alvik, om det säger dig något. 

Anledningen till både min cykeltur och vår promenad var att SL i ett utfall av drucket sommardelirum bestämt sig för att plocka ner gröna linjen i sina minsta beståndsdelar för att sedan sätta ihop den igen. Av alla saker som var fel den dagen var dock den döda tunnelbanan en sak av mindre betydelse än det beklämmande faktum att det inte går att hitta en rimlig öl kring Alviks torg efter att ha promenerat en dryg timme. 

bergbana-nybohov-1

Väl framme i Liljeholmen var vi nära dagens första bergbana men den var tvungen att vänta. Vid Liljeholmens torg finns det öl och även om den i flera avseenden inte alls var rimlig så fick den en halvtimme av den tid vi så tydligt hade alldeles för mycket av. 

För några som lagt ner tid på att hitta sätt att undvika upphetsning i när de besöker sevärdheter så är Nybohovshissen nästan lite för mycket. Det är en tvåhundranågonting meter låg bana som de med hänsyn till den idylliska utemiljön i Nybohov sprängt in i en tunnel. Tvåhundranågonting meter bergtunnel för en hiss, någon på 1960-talet måste ha tyckt det var en bra affär. 

Resultatet är dock ganska imponerande och generellt sett ingen man hade förväntat sig att hitta i änden av en livlös korridor från Liljeholmens tunnelbanestation. Färden tog ungefär en och en halv minut och det var ungefär så mycket som jag klarade av. Trots alla sina tilltalande egenskaper och sin charmiga skyddsrumsestetik så saknade hissen något så elementärt som en ölservering. Vi chansade på att det skulle finnas en sådan väl på plats uppe bland molnen i Nybohov. 

Nybohov visade sig inte bara ha en källa till delvis kyld spendrups på fat i form av en pizzeria med marint tema, området är också ett kuttersmycke bland huvudstadens betongboplatser. Perfekt kubistiska längor som långsamt smalnade av mot horisonten berättade att Roy Anderson hade kunnat spara in på kulisserna till ”Sånger från andra våningen” om han bara tagit hissen upp till där vi satt och drack.

Bergbanan i Skärholmen kom på många sätt som en befrielse. Efter all spänning med den överdimensionerade och underjordiska hissen i Liljeholmen framstod den i Skärholmen som en behagligt våt filt för våra nästan stimulerade sinnen.

25 mycket långsamma meter skiljer de nedre delarna av förorten från de högst marginellt högre delarna i samma förort. Vi gjorde resan och hade kunnat berätta om det om något funnits att återge.

Uppe på höjden, som också kunde nås med hjälp av en i sig rätt beskedlig trappa, blickade vi ut över de något lägre delarna av Skärholmen centrum. Jag började säga att det i alla fall var rätt trevligt där uppe men jag kunde inte fullborda meningen. Det kändes inte rätt.

En intressant detalj – och som du vet använder jag ordet ”intressant” rätt frikostigt här – är att den spårburna rullstolslyften i Skärholmen faktiskt är en bergbana och att den atombombsäkra tunnelvagnen i Liljeholmen är en hiss. Om du undrar vad som ligger i de definitionerna så är du mer illa ute än mig och jag tänker inte berätta.

Mariatorget är ett torg man kan dricka en rimlig öl kring och snart satt vi vid det. Såvitt jag vet finns det ingen bergbana i närheten men vi kunde inte längre bekymra oss över det. Det hade varit nog med spänning för en dag.  

bergbana-nybohov-2

Posted in Okategoriserad | 2 Kommentarer

Farsta Centrum

När nu Gödsvinets avd Bromma & avd Vällingby besökt diverse höjdpunkter från betongens favoritårtionden var det bara en tidsfråga innan det var dags att besöka en av ABC-städernas kronjuveler, Farsta centrum. Huruvida Farsta eller Vällingby förtjänar att inta tronen som den svenska framstegsoptimismens främsta betongcentrum frågar vi oss dock nog fortfarande, för där Vällingby nog hade den storståtligare generalplanen, är Farsta istället mer välbevarat, och flankeras av två fullständigt gigantiska parkeringsplatser i markplan, något som bara kan sägas vara av allra högsta betong-vurmeri-halt. Butiksmässigt har de båda dränkts i nyare varianter av intetsägande masskedjor. Frågan är dock inte om den mer varsamt förändrade bebyggelsen i Farsta drar längsta strået, samman med de orgier av giga-betong-kuber som omger det. Med detta sagt ska vi ta en liten bildutflykt genom ett vårlikt Farsta Centrum, anno 2014.

1-oversiktRedan från första stund ser vi att Farsta centrum ser framtiden an, anpassat som det är till det ädlaste av transportmedel, bilen!

2-parkeringMan kan inte annat än nicka inkännande och ge högsta betyg till de väl tilltagna parkeringsplatser som finns i direkt anknytning till centrat. Såhär ser framtiden ut!

3-torgDe lätt oformliga huskolosserna omsluter ett lätt oformligt torg, enligt uppgift inspirerat av en italiensk piazza, oklart exakt hur. Från början ska det ha varit täckt av diverse fontäner, dammar etc, men på senare tid har dessa ersatts av de lika käcka som klädsamma vita plasttält som numera åtföljer all torghandel.

4-fasadDe välbevarade fasaderna är kanske annars den främsta behållningen med Farsta C. Eleganta geometriska mönster möter oss här.

5-fasadÄven trä, kanske till synes något gammalmodigt, får vara med på ett hörn!

6-fasadEn nyare addition (t.h. i bild) passar rätt hyfsat till de något mer lekfullt betongiga äldre delarna.

7-kopcentrumInnehållet bak dessa fasader är dock dessvärre ett köpcentrum, som är ungefär lika lockande som sådana vanligen är.

8-kolossSom för att läna det ytterligare majestät tronar invid Farsta C en köttfärgad stenkoloss i halvkilometersklassen.

9-terrassenDen är även det första man ser från t-banestationen. Helt logiskt har denna stenbjässe fått namnet ”Farsta-terrassen”.

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Vetandets roll för uppskattningen

skylt

Eftersom man inte tar bilder av illa placerade traktorstall, får ni hålla till godo med en bild på en annan till synes icke planerad del av skogskyrkogården. I själva verket är denna skylt kanske redan prisbelönt och kortlistad för årets skylt.

Vi har nog alla gjort det någon gång. Nickat och mumlat lite instämmande, och sagt att ja, jo, det är ju ett viktigt verk, många bottnar.. och tittat eller lyssnat vidare på något som vi i all ärlighet tyckte var rätt platt. Men det är ju något viktigt, av någon viktig, så vi letar liksom vidare efter någon slags poäng, och intalar oss att det finns nån, någonstans.

I realiteten är ju kejsaren lite allt som oftast mindre beklädd än han kanske borde vara, något som demonstrerades med all önskvärd tydlighet när er korrespondent ögnade igenom listan över de 10 kandidaterna till årets byggnad i Stockholm, i DN. Mycket kan sägas om denna lista, och de som gjort den, men till att börja med vill jag gärna dra er uppmärksamhet till alternativ 4. Det tog ett par ögonblick, men sen trillade polletten ner. Inte var det första gången jag såg den byggnaden, nej, jag hade råkat på den på en söndagstur genom Skogskyrkogården. Vid det tillfället var vi, trots vissa efterforskningar (dvs, en snabbläsning på wikipedia), helt obehindrade av bättre vetande. Såvitt jag kan minnas, gick kommentarerna ungefär enligt linjen ”bara för att det ligger skymt bak träden behöver de ju inte strunta i hur det ser ut”, ”fyrkantigast möjliga betongbarack”, och liknande. Allt i enlighet med hur man reagerar på en illa placerad byggnad innehållande traktorstall, eltransformatorer, etc.

Kanske är vetandets roll enkom att trassla till det för uppskattningen?

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Blå söndag, II

Somliga upplevelser är för stora, för mäktiga, för tunga för att lätt sätta ord på, andra för undflyende, undanglidande, svårbegripliga. Den ofta rätt bastanta arkitektur som kännetecknar framstegsoptimismens Sverige kan onekligen sägas framkalla en del stämningar som inte helt lätt vill sätta sig på pränt. Det är därför storartat att en annan Gödsvinet-avdelning redan gett sig i kast med den grannlaga uppgiften att uttolka vår söndagsexpedition till ett par av förra århundradets mer imponerande byggnadsverk i Stockholm. Till denna fylliga och klara resedagbok finns inte mycket att addera, men (på förfrågan) ska ett litet urval bilder från sagda tur presenteras. Bilden ska ju som bekant säga mer än tusen ord, och kanske ländar sig just denna arkitektur väl till detta medium, t.ex. ifråga om att illustrera dess tyngd och inpassning i lokalmiljön. Vi får hoppas att denna korta exposé kan kasta lite ljus över dessa och andra intressanta aspekter hos den blå söndagens studieobjekt.

St Tomas tronar över Vällingby, uppe på sin kulle, i fyrkantigt tegelmajestät.

St Tomas tronar över Vällingby, uppe på sin kulle, i fyrkantigt tegelmajestät.

Peter Celsing undvek stuprör etc på fasaden, och lät det dovt röda Helsingborgsteglet härska oinskränkt.

Peter Celsing undvek stuprör etc på fasaden, vilket onekligen ger ampra möjligheter att uppskatta det dovt röda Helsingborgsteglet.

Även insidan är sparsmakat inredd, utöver en dopfunt som minner om en bortsprungen kvarnsten, och en träjesus av Bror Hjorth.

Även insidan är sparsmakat inredd, utöver en dopfunt som minner om en bortsprungen kvarnsten, och en träjesus av Bror Hjorth.

Träjesus ser lite trött och butter ut, men det är svårt att klandra honom.

Träjesus ser lite trött och butter ut, men det är svårt att klandra honom.
Uppenbarelsekyrkan vid Aspudden utmärks istället av gult tegel och en originellt placerad klockstapel, som vi på gott och ont inte fick uppleva in action.

Uppenbarelsekyrkan i Hägerstem utmärks istället av gult tegel och en originellt placerad klockstapel, som vi på gott och ont inte fick uppleva in action.

Då det var fullt blås med musikkonset på markplan. fick vi hålla till godo med Ralph Bergstens & Randi Fishers glaskonst på våningen under.

Då det var fullt blås med musikkonset på markplan. fick vi hålla till godo med Ralph Bergstens & Randi Fishers glaskonst på våningen under.

Det var inte helt trivialt att navigera de nedre planen, men man fick gott tillfälle att verkligen uppleva det gula tegel som frikostigt använts i kyrkans konstruktion.

Det var inte helt trivialt att navigera de nedre planen, men man fick gott tillfälle att verkligen uppleva det gula tegel som frikostigt använts i kyrkans konstruktion.

För den som undrar hur ett kolumbarium i framstegssverige kunde te sig, är det här alltså tydligen ett exempel. Lite som ett högtidligt kommundelsbibliotek under marken. Fast utan böcker.

För den som undrar hur ett kolumbarium i framstegssverige kunde te sig, är det här alltså tydligen ett exempel. Lite som ett högtidligt kommundelsbibliotek under marken. Fast utan böcker.

Det är onekligen svårt att inte känna en viss känsla av tyngd inför ovanstående, av solitt, verkligt påtagligt byggande, vilket kanske inte är helt opassande givet ämnet. För den som får mersmak, kan det kanske vara glädjande att planer smids på vidare expeditioner till dessa resterna av Sveriges mest optimistiska årtionden. Exakt vad som resulterar återstår att se.

 

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Blå söndag

uppenbarelsekyrkan

Söndagen innan fastan är en helgdag man nästan aldrig finner mig uppmärksamma. Fastlagssöndagen eller Köttsöndagen anses vanligtvis inte heller vara någon anledning till något särskilt firande. Sedan hör det ju till saken att jag är ateist också.

Det är Gödsvinet Brommas Zonk också så det var bara naturligt, gödsvinet-naturligt, att vi skulle spendera den gångna söndagen med att besöka kyrkor, kapell och begravningsplatser.

Vi hade aldrig för avsikt att möta gud eller någon vi känner. Vad som förmådde oss att korsa Stockholm i fulla, korta söndagstunnelbanetåg var möjligheten att uppleva lite av den särskilda arkitektur som kännetecknar huvudstadens mer modernistiska institutioner för trosutövning.

När man fortfarande trodde på ett intelligent samhälle, det är rätt länge sedan nu, byggdes även kyrkorna i enlighet med någon sorts rationalitet. Den uråldriga kyrkan fann sin plats i världens modernaste land i 1950, 60 och 70-talens funkisbunkrar, betongbönerum och cementhelgedomar till kyrkor. Det var dessa vi ville besöka, eller några av dem.

Det var dock ändå söndag så vi var beredda på att vi skulle kunna utsättas för passiv andlighet men det är något man får vara beredd att ta för att få se en kyrka som den här i Vällingby.

St Tomas kyrka är utan tvivel en turistattraktion. Om man är den sortens turist. Väldigt få verkade vara det i söndags. Vi kunde helt ostört betrakta kyrkans utställning av ikonkonst. Det var en tillfällig utställning men de senaste nyheterna från Ukraina hade tidigare samma morgon antytt att den rysk-ortodoxa ikonografin skulle kunna ha alla möjligheter till en mer permanent plats långt längre västerut än tidigare.

Kriget ryckte närmare medan vi duckade de undrande blickarna från den övande kören i en stor, brun tegelkub till kyrka i ABC-staden.

Om kriget kommer tror jag att jag vill befinna mig i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden.Skälen till det är, som du redan vet, inte religiösa. Skälen grundar sig istället på att jag fick en ny förståelse för betonggotikens robusta egenskaper under vårt besök där under samma söndag.

Det pågick en gudstjänst i kyrkosalen och vi skydde den helt instinktivt genom att vandra omkring planlöst på den lilla innergården. Efter ett tag kom det fram en kyrkovärd och frågade, på engelska, om vi var intresserade av att besöka underjorden. 

Hon syftade förstås på kolumbariet och om du aldrig har blivit tillfrågad av en leende kvinna om du är intresserad av att se hennes kolumbarium så måste jag berätta att ett kolumbarium är ett rum där man stoppar kremerade människor bakom små numrerade luckor. 

Det ser ut ungefär som en väldig uppsättning postfack eller som den sämsta omgången av Bingolotto någonsin. 

Om du ska besöka bara ett kolumbarium i år så ser jag ingen anledning till att det i Aspudden inte skulle kunna vara ditt val. Personligen tror jag inte att jag har sett mitt sista. Förvänta dig en följetong. 

Nu trodde jag förstås inte att det skulle bli krig i Ukraina på riktigt men jag tänkte på det när vi steg av tunnelbanan vid Skogskyrkogården. Jag tänkte på det mest eftersom jag i brist på något annat mål och mening i livet följt utvecklingen minut för minut de föregående 48 timmarna. 

En vecka tidigare, när Janukovytj tagit en taxi mot gränsen och Tymosjenko rullats ut på senen vid självständighetstorget i Kiev var jag så nära jag någonsin kommer att komma att spontanköpa en biljett till Ukraina för att se finalen på plats. 

Skogskyrkogården är på det stora hela en rätt väl lämpad plats för tankar om krig och fred. Och döden, förmodar jag. 

Jag hade aldrig varit där tidigare och något som jag och många med mig inte verkar ha vetat är att det faktiskt är en skog. 

skogskyrkogarden

Särskilt minneslunden är en högst genomsnittlig skogsdunge. Det är inte alls någon putsad parkanläggning utan just en samling tallar med en vildvuxen undervegetation.

Det ser mindre ut som en stiliserad minnesplats där man lägger sina närmaste till den sista vilan och mer ut som en mörk plats längs med E45:an där man kan komma undan med att gömma ett lik. 

Missförstå mig inte, det är vackert på sitt sätt och, om inget annat, ett alldeles underbart skandinaviskt koncept. 

Om det nu skulle bli en upptrappning på Krimhalvön så skulle den rätt snart övergå i ett dödläge. Tro inte vad du har hört om militärer, de älskar dödlägen. Det är dödlägen som håller igång försvarsbudgetarna, det där med järnridå lyckades de ju hålla liv i under 45 år med helt oöverträffade karriärmöjligheter för generaler som resultat. 

Om Ukraina styrts med samma sorts rationalitet som byggde kyrkorna i Vällingby och Aspudden så hade det meningslösa i uppdelningen mellan sovjetnostalgikerna i öst och EU-entusiasterna i väst varit lagd i det offentliga för alla att beskåda. 

Jag tänker mig att om den modernism som byggde Skogskyrkogården också byggde det nya Ukraina så skulle de förena öst och väst genom att genast resa en staty av en kissande Lenin på frihetstorget i Charkov. 

Nu fick Gunnar Asplund aldrig det uppdraget och vem ska fylla hans skor idag? Skogskyrkogården är verkligen en mästerlig skapelse. Funktionalismen i kapellen och krematorierna står i kontrast till den otyglade skogen. Vad de japanska turisterna vi mötte nog inte förstod var dock att skogen inte representerar dödens okontrollerbarhet utan naturen som den slutliga viloplatsen. 

Ett vackert ekumeniskt inslag i samma anda kan ses på bilden ovan. Det är den av Asplund ritade spegeldammen avsedd för vikingabegravningar. 

Vi gick ett nära fullständigt varv runt kyrkogården och lämnade genom huvudingången utan att tänka eller tro på något särskilt. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.