Om Japan

Tillbaka från att ha varit tillbaka i Japan kan jag se tillbaka på ytterligare två veckor av Japan som landet ter sig från en mycket liten lägenhet i norra Osaka. Det var i mitten på september som jag tog den finska vägen till östern med Finnair och jag hade nästan inga problem alls med att komma in i landet. Trots allt.

Japan är fantastiskt. Det tål att sägas och jag kan säga det eftersom Gödsvinet tillhör topp sju auktoritära källor till Japan i Skärmarbrink och Skärmarbrinkområdet. Säg det vi inte vet om Japan och jag vet inte vad jag ska svara.

Vardagslivet i norra Osaka är nästan precis som vardagslivet i södra Osaka eller för den delen Skärmarbrink. Man sover, äter och arbetar där som här, om än i olika proportioner och portioner. Fråga något, Gödsvinet har svar om Japan.

Hur får man tag på mat? Det är en fråga jag besvarade ganska utförligt redan 2016 men jag ska försöka ha tålamod med dig. Det är inte alltid lätt. Japanerna är i grunden ett jägar och samlarfolk och den som vill äta får vara beredd att slåss för det med de andra som står i klungor under monorailen i väntan på påkörda djur. Förlåt, det där var inte alls sant, tror bestämt jag spetsade eftermiddagskaffet lite bortom det nödvändiga.

Mat finner man i matbutiken vilket nästan alltid är fallet om man inte handlar på Hemköp vid Gullmarsplan. Det svåra är att hitta matbutiken, det tog mig pinsamt lång tid första gången jag var i Osaka och ju mindre sagt om vad jag levde på tills jag lyckades desto bättre.

I den japanska matbutiken finner man saker man efter mer eller mindre lång betänketid kan identifiera som mat. Efter mitt tredje långvariga besök gissar jag rätt i över 70% av fallen.

Det finns saker butiker i Japan inte har, en del mer förvånande än andra. En sådan sak är deodorant, som är i princip helt okänt i Japan. Man kan finna någon sorts roll-on med en subtil doft av tårgas på Family Mart men det är stort sett det hela. Är japaner svettiga? Om så märks det inte. Det kan vara 36 grader varmt och 107% luftfuktighet men japaner i alla åldrar ser helt oberörda ut i de stärkta vita skjortor och kostymbyxor som verkar vara någon sorts nationaluniform. Detta samtidigt som jag själv ser ut som något draggat från en skogstjärn. Vad de använder istället för deodorant vet jag inte men det har uppenbarligen med svart magi att göra och det fungerar.

En sak man bör undvika att köpa i en japansk matbutik är tandkräm. Om man inte kan läsa den helt japanska texten på tuben så är risken helt enkelt för stor att du köper och borstar med hårborttagningsmedel, fogmassa eller något annan nästan helt ineffektivt mot karies.

Kassörskorna i japanska matbutiker är nästan värda ett besök i sig. Deras yrkeskunnande är imponerande. När man ska betala sätter man sin korg på kassan varvid kassörskan börjar plocka upp vara för vara för att scanna och sedan placera dem i en annan, tom korg. Särskilt sättet på vilket de staplar varorna efter kategori, form och färg i den tomma korgen är imponerande. De fogar samman alla udda föremål man köpt i en prydlig och jämn hög på ett sätt som gör det nästan omöjligt att inte höra tetris-musiken för sitt inre.   

En sak som inte heller finns i Japan jämte deodorant och sinne för humor är pappershanddukar på offentliga toaletter. En och annan toalett kan ha en varmluftstork och om du är någon som någonsin fått dina händer torra genom att använda en sådan så vill jag gärna träffa dig för en ingående intervju. Det närmaste jag någonsin kommit var den där gången på flygplatsen i Prag då jag i ett ögonblick av inspiration körde upp högerhanden i fläkten med en resulterande elchock som fick mig att bli sittande på toalettgolvet ett tag.

I Japan förväntas du ta med dig dina egna don för handtork, det är anledningen, och så vitt jag vet enda anledningen, till att japaner alltid bär med sig en näsduk. Det är alltså egentligen inte en näsduk. Vi kan istället kalla den handduk. Jag själv bär i Japan med mig en vackert blåblommig näsduk, jag hade en röd men jag kunde aldrig komma ihåg vilken bakficka jag skulle stoppa den i.

Det jag gör mest när jag är i Japan är på japanskt vis att arbeta och mitt huvudsakliga näringsintag sker därför genom arbetslunchen. Inte sällan kommer denna i form av en bento-låda levererad av ett överårigt bud på moped. Bento är en låda med lite av varje i termer av kall mat. Nämn något och du kan få det i miniatyrform i en låda med en rad andra saker som du säkert inte skulle kunna komma på att nämna. Två veckors arbete gav mig ett pavlovskt syndrom inför äldre män på moped och något som mycket väl kan vara glutamatförgiftning.

Något som man inte heller har i Japan jämte deodorant, sinne för humor och stadsplanering är kaffe. Jag vet, det är det tråkigaste av alla tråkiga klagomål svenskar har om resten av världen men i Japan är klagomålet berättigat om än helt bortkastat. I Japan dricker man grönt te. I själva verket äter man också grönt te, du kan köpa vad som helst från tuggummi till båtfärg baserat på grönt te i Japan. Kaffe är däremot en utmaning. I Japan dricker jag mestadels Nescafe och inte ens det går egentligen att dricka utan en skvätt Suntory whisky. Lyckligtvis kostar en flaska Suntory 1200 yen i snabbköpet.

Suntory whiskey var, som traditionen kräver, det sista jag drack innan jag begav mig mot flygplatsen för att åka hem till Skärmarbrink. Detta nu som förr på grund av att jag inte ville lämna en flaska i lägenheten och andra svepskäl.

Hemfärden var lite mer dramatisk än vanligt. Något de har i Japan, även om de inte har deodorant, sinne för humor, stadsplanering eller fritid, är tyfoner. En sådan tog sats ända nere från Taiwan för att stoppa min flight men mina finska flygare fick mig upp i luften bara minuter innan flygplatsen gav upp för regn och vind och stängde.  

Det var en lyckosam flykt men inte utan en bitter bismak. Japan är fantastiskt och jag hade gärna blivit fast där ett tag till.

Becherovka (80729)

becherovka

En kväll för inte så länge sedan stod jag med femton graders slagsida vid den trånga bardisken på restaurang Soldaten Svejk på Östgötagan för att få svar på något jag undrade.

“Vad fan heter den där tjeckiska pepparkaksspriten nu igen?” frågade jag den mycket allvarliga öltapparen så försynt som motoriken tillät. Utan att tala plockade han fram en flaska som den på bilden och plötsligt mindes jag alltsamman.

Det var vacker höstdag i Prag och det började närma sig lunchtid. Tillsammans med två kollegor från ett icke namngivet universitet i Jämtland levde jag ut en ambition och en muntlig överenskommelse om att “bruka allvar” med vår rundvandring i staden vid Moldau.

Med att “bruka allvar” avsåg vi mer specifikt att inte bara bli sittande med en öl i handen utan att förbli mobila till åtminstone en bit in på eftermiddagen. Med undantag för ett litet snedsteg vid elvasnåret hade vi uppfyllt vårt nykterhetslöfte. Men så var det då dags för lunch.

Så som för att medvetet snöra ihop mina redan trassliga minnen när jag nu skriver ner detta åtta år senare hette lunchrestaurangen vi valde också Soldaten Svejk. Den låg inte på Östgötagatan utan på široká nummer 20.

Det var där, på den tjeckiska restaurangen Soldaten Svejk, som meningarna gick isär. Vi var visserligen överens om att vi efter flera timmars nästan fläckfri avhållsamhet hade förtjänat vars ett glas av den där spriten som smakar som pepparkakor. Sprickan mellan oss uppstod på en annan front.

Docenten i sällskapet förklarade att ett litet glas sådan pepparkakssprit är precis vad man behöver för att väcka aptiten till liv och njuta än mer av den rika tjeckiska matlagningen. Det är därför man på kung Oscars tid bjöd gästerna på en sup redan i hallen och det är därför man fortfarande bara serverar snaps till förrätten om man alls har några principer i livet.

Doktoranden som satt bredvid svarade att det förvisso var en förtjusande teori och en fin liten berättelse men att den förutom att inte ha någon poäng att tala om också saknade sanningshalt ens i de mer fjärran decimalerna. I själva verket är en pepparkakssprit som denna precis vad man bör eller kanske till och med måste intaga efter det att man tagit del av det tjeckiska kökets alla gåvor till matsmältningen. I den delen av Europa var helt enkelt inte spjälkning av födoämnen en praktisk möjlighet utan hjälp av en välkryddad alkohollösning, vilket också var anledningen till att det finns så många sorters sprit i Tyskland som på flaskans etikett skryter om hur många undergörande örter de innehåller.

Jag tål inte att se människor träta. Från min ställning som neutral part och från ett högre moraliskt plan lade jag fram ett förslag till en lösning på konflikten. Varför begränsa sig till det ena när man kan göra båda sakerna? Det enda rimliga var förstås att dricka ett glas pepparkakssprit före maten och sedan ett till direkt efter densamma.

Med solomonsk vishet förlöste jag på detta vis den uppkomna tvisten och jag har med guds försyn inte behövt tänka lika djupsinnigt om pepparkakssprit sedan dess. Inte förrän jag stod där vid bardisken på Östgötagatan och inte kom ihåg vad den nu hette igen.

Spriten som smakar som pepparkaka heter Becherovka.

201 kronor på systembolaget, nummer 80729 i katalogen

3 Hrabal av 5 möjliga

Gröna demoner och andra djur

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (“En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att “enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.