Författare: Johan

Gueuze Tilquin (11183)

av Johan

Låt oss stanna ett ögonblick vid det ytliga. Denna öl har den vackraste flaskan som någonsin skådats på någon av Systembolagets hyllor. Det behövdes sägas. Nu kan vi gå vidare. 

Jag dricker vanligtvis inte särskilt mycket Gueuze vilket är något jag har gemensamt med hela mänskligheten minus en handfull lågländska excentriker. Jag förmodar att detta inte är någon storsäljare på systembolaget men de skall ha all ära av att ändå erbjuda den i sitt sortimente. 

Gueuze och de som dricker den är relativt ovanliga men bland dem borde Gueuze Tilquin ha en upphöjd position. Detta är nämligen inte bara en mycket vacker flaska utan en riktigt välsmakande sådan. 

Kanske använder jag nu ordet välsmakande lite lättvindigt. Gueuze Tilquin har en rätt djärv och krävande smak. Det som slår den oförberedda drickaren först är en mycket skarp syra. En syra som någon som inte behöver skriva om alla öl han dricker nog hade kallat surhet. Ölen smakar av omogna rabarber, vinteräpplen och stall. Men på ett bra sätt.

Inte bara flaskan är vacker förresten. Den lätt grumliga drycken har en fantastisk gyllene färg som skulle få den mest förhärdade godtemplare att vekna och falla till föga för skönheten i alkoholen. Gueuze Tilquin är en bra anledning till att börja dricka.

54,50 kronor på systembolaget, nummer 11183 i katalogen

4 citroner av 5 möjliga 

Innis & Gunn spiced rum finish (11619)

av Johan

Ibland undrar jag om ölbryggarna i Storbritannien vet vad de sysslar med. Det är förstås en hädisk fråga, inget annat land är väl så associerat med socialt öldrickande och sortimentet av öl från Storbritannien är svåröverskådligt. Ändå finns det inget land med så många udda öl och kanske heller inget annat land med så många direkt ifrågasättbara öl. Det ölkonservativa Tyskland har, som jämförelse, en betydligt jämnare kvalité på den inhemska ölen. 

Innis & Gunn är precis en sådan där experimentell brittisk öl som är svår att bedöma. Den liknar inte så mycket annat. Ölen görs i Skottland och det mest kännetecknande för den är att den lagras på ekfat innan den tappas på flaskor. Innis & Gunn original är den ursprungliga ekfatsölen från bryggeriet och den smakar mer än de flesta öl. Detta betyder inte att den smakar bättre. För att bli mer specifik så smakar Innis & Gunn original Werthers original. En rund, fyllig och ganska söt smak. 

Flaskan på bilden är Innis & Gunn spiced rum finish och att förklara hur den smakar kräver en del inlevelseförmåga. Jag vet att jag känner igen doften men det tog mig en stund att placera den. En gång spenderade jag en stekhet dag i en kohage i Texas med förutsägbara effekter på min delikat rosa hy. Den följande dagen körde jag genom Arizonas öken när smärtan blev för överväldigande. Jag behövde någon sorts solskydd snabbt. Det närmaste en butik jag kom var ett litet skjul som sålde diverse krimskrams. I en hörna hittade jag mot förmodan en tub solskyddskräm. Jag betalade för den till en indian med ett fårat ansikte. Han var tyst och dyster men den dagen var det ändå jag som var den plågade röde mannen. Innehållet i tuben var förmodligen för gammalt och det luktade fruktansvärt av vad förpackningen sa var ”banan” men jag smetade in mig med den ändå. Innis & Gunn spiced rum finish luktar som den solskyddskrämen. 

Innis & Gunn spiced rum finish har originalets runda kola-smak men med en kryddning av frukt, kokos, annanas, sprit och kemisk banan. Visst luktar ölen gott, som ett av alla schampon eller hudkrämer som är baserat på livsmedel som oliver, yoghurt, avokado eller honung. Frågan är om man vill dricka något som luktar så. Jag är fortfarande inte säker.

26,90 kronor på systembolaget, nummer 11619 på systembolaget

2 pina colada av 5 möjliga 

 

Abita christmas ale (11335)

av Johan

De senaste åren har de svenska öldrickarna, delvis genom systembolagets förtjänst, lärt känna en lång rad amerikanska mikrobryggerier. Den som har druckit tillräckligt många har kanske noterat att de tenderar att komma från ett antal särskilt fina ölregioner. Den nordöstra hörnan av USA är en sådan region, Colorado är definitivt en annan och norra Kalifornien är förmodligen en tredje. 

Förhållandevis få bra öl kommer från södra USA och innan jag öppnade denna flaska från Abita Springs hade jag aldrig druckit en god öl från Louisiana. Abita Springs ligger visserligen bara några mil norr om New Orleans och där har jag druckit öl som uppenbarligen var goda nog att konsumera per dussin. Jag tvivlar dock på att några av dem var lokalt producerade, i söderns hetta svalkar man sig i regel med lätt och till frysningspunkten kyld öl från den amerikanska mellanvästern. 

Abita christmas ale är första hand en ale och möjligtvis i andra hand en julöl. Detta nämner jag helt och hållet som en positiv egenskap. Allt för många av säsongens julöl smakar som en kombination av allt man finner på julbordet. Abita christmas ale smakar bättre än så. 

Denna helt balanserade ale har en välutvecklad men ganska återhållen smak av nötter och citrus som nästan helt smakar sötma. Den låga sötman gör att smaken blir lite tunn men utan att bli tråkig. Detta kan vara något så ovanligt som en julöl som man kan äta julmat till.   

24,90 kronor på systembolaget, nummer 11335 i katalogen

3 mississippi av 5 möjliga

Konsumtionsspår

av Johan

Det kontantlösa samhället är här. Ingen går längre omkring med pengar i fickorna. Nu går vi omkring med tusen kassakvitton och en molande känsla av att livet borde vara mer än sakerna vi köper. Jag tänkte säga något om kvittona.

Det bleka kollaget av papper på bilden är några av de kvitton och andra lappar som jag fann alldeles nyss då jag vitjade mina jackfickor och min plånbok. De är resultatet av bara några dagar i ett helt liv av tanklös konsumtion. Det är ingen rolig läsning. Den hårda sanningen och bisfenol i en bitter blandning.

Ett praktexemplar i samlingen är kvittot från Lidl i Vällingby. På kvittot från Lidl kan man läsa om saker man köper på Lidl. Det berättar om fyra olika sorters processat kött, nötter och två grapefrukter. Det som är bra med att handla på Lidl är att man alltid vet vad man får och att det inte är vad man behöver.

Lidlkvittot tillhör ändå undantagen. Betydligt vanligare är alla lunchkvitton från ställen som Fang Yuan Shi Wu, Thai House Wok eller Ica Matmäster på Folkungagatan. En favorit bland dem är det från Dandikos café vid Gullmarsplan och det beror inte bara på att det är skrivet med blygsamma siffror. Dandikos är det där lilla stället längst ner i den nordöstra hörnan av Gullmarsplans tunnelbanestation. Kvittot på bilden skrevs förmodligen vid ett av de tillfällen då jag skyndat mellan två arbetsplatser utan tid för lunch på någon av dem.

Under sådana stunder är Dandikos direkt livsuppehållande. Ingen som befinner sig på Gullmarsplan gör det av fri vilja. Gullmarsplan är en plats man tar sig igenom för att man måste och i likhet med mig måste många det för att göra sina jobb. Gullmarsplan är definitivt ingen plats man går till för att köpa sin lunch men om ens lunch utgör en resa från det centrala till det perifera Stockholm så kan Gullmarsplan ändå vara ens bästa chans. Det är därför en ständig källa till glädje att Dandikos är så bra. Även om man äter stående bland betongen, smutsen och tio tusen främmande människor med bara minuter kvar tills bussen går söderut så gör man det gärna. Kaféet har en lång rad olika smörgåsar och sallader som reser sig långt över allt de kan tänkas sälja hos de lundensiska kaffekapitalisterna på Espresso House , en liten bit bort i samma terminal.

Den lilla klicken av färg mitt i bilden är förstås ett flygblad från Jehovas Vittne. Det har legat i min ficka ett tag nu. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag fick lappen av en tant i Råcksta, under en fotvandring till systembolaget vid Brommaplan. Jag började genast läsa i det och medan jag gjorde det trampade jag i en hundskit. För ett kort ögonblick kändes det som om det fanns något sorts sammanhang trots allt.

Eftersom det är 2011 plockade jag först upp telefonen och skrev om händelsen på Facebook redan innan jag började torka av min högersko mot gräset och leran. Allt lidande är snart slut? Fan tro det.

När jag skriver detta har jag precis matat en redan bågnande sophink med allt du ser på bilden. För ett ögonblick är jag fri från kvitton på allt jag betalat för. Snart är alla mina fickor fyllda med nya. Nya påminnelser om saker man köper för att kunna arbeta för att kunna köpa fler saker. Pengarna rullar, maten äts upp och snart står man på Gullmarsplan igen trots att man skulle vilja vara någon annanstans. Allt som är evigt är de små lapparna som berättar om priset man har betalat. 

Månen över västerort

av Johan

Det hänger en illavarslande måne över västerort ikväll och jag är här för att se den. Jag anlände med det sista tåget från den blekingska skogsbygden tidigare idag. På något sätt tog vi oss genom vildmarken och förbi de som lever i den. När jag klev av vid spår 18 på Stockholms centralstation noterade jag hur ett stort antal primitiva pilar och spjut fortfarande satt fastkilade i tågets plåthölje. Som taggarna på en igelkott.  

Nej, det gjorde det förstås inte. Jag är bara inte redo att skriva något om verkligheten än. En förlängd helg i det gamla landet har knuffat flera måsten och en hel massa borden bortom räckvidden för min ambition. Det är inte lätt att få något gjort på resande fot och om man reser med SJ är arbetet man missar aldrig ens största problem.  

Tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby finner jag att läget är hopplöst. Så långt allting väl. Det är värre att frekvensen på inläggen här på gödsvinet närmar sig tidigare inte kända bottennoteringar. Om inte Zonk hade lett en trevande allmänhet vidare genom den italienska ölmarknaden så hade en förlamande tystnad sänkt sig över internets viktigaste källa till sanning och skönhet under november månad.

Under tiden sitter jag här under månen i västerort och funderar på hur många av mina inlägg som handlar om att jag inte har skrivit några inlägg. Det borde utan vidare kunna bli en egen tagg i listan av taggar i vänstermarginalen. Hur som helst, jag menar att det här räknas. 

Hatherwood Cheddar Cheese vintage reserve

av Johan

Det är en vedertagen sanning i matsverige att landets främsta källa till information om mejeriprodukter är internetresursen www.mejeriprodukt.se. Det är dock lika vedertaget att mejeriprodukt.se bara håller denna position eftersom Gödsvinet valt att inte gå in i mejerifacket. Så kommer det även att vara i framtiden eftersom åtminstone jag inte alls betraktar mjölk som ett livsmedel. Mjölk är ett gift.

Idag gör vi dock ett litet undantag. För bara ett litet tag sedan kom jag hem från Lidl och även om jag vanligtvis mest köper kött och köttliknande produkter där så följde det med en liten ost. Det var Hatherwood Cheddar Cheese, vintage reserve.

Detta stycke brittisk livsmedelshantverk är producerat i Leek, Staffordshire, bara några mil från sådana centra för traditionell matkultur som Manchester och Sheffield. Hatherwood är ett prövat kvalitetsmärke för brittiska livsmedel vars övriga produkter främst inkluderar en bred variation av frysta, friterade potatis. 

Smaken är mild trots en garanterad lagringstid på 15 månader, även om man får förmoda att rätt många av de 15 månaderna av lagring var i kylrummen på på Lidls centrallager i Freienbrink i östra Tyskland. Konsistensen är något svampig men osten smular ändå på sådant sätt som man förväntar sig av en lagrad cheddar. Ordet ”smular” kanske är missvisande i sammanhanget, osten snarare faller i sina ursprungliga bitar när det formpressade blocket utsätts för tryck eller beröring.

På det stora hela smakar Hatherwood Cheedar Cheese ost. Men inte så mycket. Jag kanske skickar över denna till mejeriprodukt.se ändå.  

Två purjo av fem möjliga

Spår av jordnötter

av Johan

Det finns endast två organismer på jorden som är villiga att göra konster för jordnötter; cirkuselefanter och svenska lunchätare. Den svenska attraktionen till och konsumtionen av jordnötter i matlagning känner inga gränser. Hur blev det så här?

Mina dagar saknar nästan aldrig en utflykt till någon asiatisk restaurang på Södermalm och scenerna som utspelar sig där är alltid desamma. På thailändska restauranger finns det alltid tre eller fyra dagliga alternativ att välja mellan men det hade räckt med ett. Alternativet med jordnötter. Det är det enda någon väljer och gör någon inte det så är denna någon förmodligen allergisk.

Vad rätten innehåller utöver jordnötter har liten eller ingen betydelse. Jag föreställer mig att det skulle gå att sälja wokad hundskit om man bara hällde lite jordnötter på toppen. 

Initiativrika människor försöker förstås utmana systemet genom att begära jordnötter på en av rätterna som inte har det och den personal på en asiatisk restaurang som inte går med på det är inte född. Det finns vanligtvis ganska lite prestige i wokning, åtminstone på de restauranger som jag går till.

En del restauranger vet förstås att slå mynt av det utbredda missbruket av jornötter. Ibland finns det små burkar med jordnötter som man kan köpa som tillbehör. En gång stod jag bakom en kvinna som ville ha jordnötter på allt. När det vänliga biträdet hänvisade till en liten burk för tio kronor blev kvinnan så där upprörd som bara en stockholmsk, medelålders kvinna ur den övre medelklassen kan bli. Det var som om den thailändska restaurangen hade brutit en kod.

När något så enkelt som några jordnötter gör skillnaden mellan försäljning och ekonomiskt förfall och vanära så förstår man att bruket sprider sig. En asiatisk genre som länge haft svårt att dopa sina rätter med jordnötter är de nu allt vanligare dumpling-ställena.

Gödsvinets favorit bland dem, Fang Yuan Shi Wu på Bondegatan, har dock kommit fram till en lösning. Likt många dumplingrestauranger serverar de sichuanpeppar i olja. Det är dock långt mindre vanligt att likt dem också hälla jordnötter i oljan.

De åtråvärda nötterna i olja väcker märkligt beteende hos södermalmsborna. Som om de behövde fler. Så sent som igår såg jag en ung man skopa upp sked efter sked med nötter ur ett olja och pepparkrus vid ett av borden. Jag vände mig om för att slippa se när han sedan fortsatte med att skyffla i sig den oljiga delikatessen genom att gapa stort och fösa nötterna mot munnen med ätpinnarna.

Vad kommer dessa seder ifrån och vad ska vi göra åt dem? Personligen ser jag inget behov av att göra något alls. Jag är fruktansvärt förtjust i jordnötter. Kan äta dem i allt. Säg en rätt och jag kommer att finna ett sätt att kombinera den med jordnötter. Sedan öppnar jag en restaurang på söder och blir rik som en mandarin.     

Man kan inte misslyckas med nötter.

Någon annans Vällingby

av Johan

Jag har precis läst Måns Wadensjös bok ABC-staden. Mina förhoppningar var att den skulle innehålla allt man behöver veta om att överleva Stockholms västra förorter. Istället tror jag boken handlar om att allt hopp redan är ute. 

Vällingby byggdes inte över en natt men det tog å andra sidan inte hela dagen heller. Den gröna kullen i närheten av Hässelby slott gjordes på mycket kort tid om till ett helt nytt samhälle som var precis så genomtänkt och planerat som människor på 1950-talet tyckte att hela Sverige skulle vara. Wadensjö nämner en kort period då Vällingby var helt färdigbyggt och inrett in minsta detalj utan att några människor släppts in än. När man läser hans bok så framstår denna period som några gyllene ögonblick då allt var precis som det var tänkt. Sedan kom människorna till den socialdemokratiska edens lustgård. Efter rätt många år flyttade även Wadensjö in och sedan också jag. 

Hans beskrivningar av den nya staden för Arbete, Bostad och Centrum är subtilt gastkramande. Vällingby framstår som ett asocialt experiment som gått fruktansvärt rätt. Jag vet inte om man ska fyllas av skräck inför hans fokusförskjutna skildringar av hans egna arbete, bostad och centrum men det är så jag reagerar. Ibland får jag för mig att han verkligen ser något vackert från utkiken i Grimsta och då är det förmodligen Måns Wadensjö man bör vara rädd för istället.   

Det är alltså ingen överlevnadsguide men boken ger en historia och ett sammanhang till en plats som skapats för att inte behöva det. På sådant sätt så är dess vardagliga berättelser en liten del i en själ åt det Frankensteins monster till stad där jag skriver detta.  

ABC-staden är Wadensjös andra bok under en 22-årig levnad. När man kommit över den irrationella lusten att skjuta någon som åstadkommit något sådant så måste man erkänna att boken är en väldig bedrift. 

Stockholm Stad

av Johan

När vi började skriva om att äta, dricka och överleva här på Gödsvinet så hade jag precis flyttat till Stockholm och för mig är dessa två händelser intimt förenade. Det hade bara gått ett par veckor efter min flytt innan jag, Jonas, Nils och per korrespondens även Zonk beslutade oss för att skapa det underverk du är allra senast att bevittna. Vårt arkiv över de senaste 18 månadernas inlägg är för mig därför en dokumentation av Stockholm, restaurang för restaurang, öl för öl.

Det hör till historien att jag förmodligen är den allra minst sannolika personen i Sverige att skriva en dokumentation av Stockholm. Jag hittade hit genom att närmast i ett stadie av trans följa ett betydande forskningsanslag. Mina förväntningar var begränsade till att få åtminstone något bättre utsikt än den jag hade i lägenheten mitt emot Lidls parkeringshus vid Dalaplan i Malmö. Jag har aldrig haft någon ambition att bo här och när jag gör det så är det mot inrådan och bättre vetande. 

För jag kommer från landet och på landet finns det föreställningar om Stockholm som avskräcker. Det börjar redan när man är barn. 

Någon gång kring mitt femte eller sjätte levnadsår fick jag veta från äldre släktingar att det bor så många människor i Stockholm att de tvingas dricka sitt eget urin. Var dessa uppgifter ursprungligen kommer ifrån har jag inte lyckats spåra. Möjligtvis var det någon i min omgivning som förväxlat ”stockholmare” med ”astronaut” men själv ser jag inte likheterna. 

Förmodligen kom den historien från något nyhetsreportage om Mälarens dubbla funktion som vattentäkt och avloppstank men det kommer vi aldrig att veta. De flesta andra historierna känner jag dock ursprunget till. De kom från min far.

Han bodde något år på söder i Stockholm under en illa definierad forntid, en period som gjorde många bestående intryck, inga av dem positiva. En berättelse är om hur han då sett en man slå in en ruta på en bil för att ta något i baksätet. På grund av den händelsen genomsökte han, under våra familjesemestrar i Stockholm, bilen med niten hos en östtysk gränskontrollant på jakt efter något som kunde se stöldbegärligt ut. Argumentet var att inget fick ligga framme som kunde provocera en fönsterkrossning. En gång i sjuårsåldern fick jag underkänt på min baksätesrensning då jag lämnat en nästan tom godispåse framme i fri sikt från trottoaren.    

Stockholmare går såvitt jag vet med en kokande inre lust att krossa bilrutor i jakt på nästan vilket föremål som helst i baksätet av främmande bilar. Kanske blir de så av allt urin de dricker. Töm bilen själv innan stockholmaren gör det.

Stockholmarens vansinniga böjelse för det kriminella är förstås ett tema som sträcker sig långt utanför ramarna för mitt familjealbum. Föreställningen om Stockholm som ett enda stort övergrepp som väntar på att få ske är eller åtminstone var mycket påtaglig där jag kommer ifrån. Någon gång i en barndom vars minnen gjorts dimmiga av hundratals ölrecensioner var jag på en skolresa till Stockholm. Inför den fick vi veta att man var tvungen att bära pengar och värdesaker i en särskild liten väska runt halsen eller runt midjan, innanför kläderna.

Alla stockholmare är naturligtvis inte kriminella men de bär uppenbarligen på en kriminell gen som gör att de genom en atavistisk metamorfos blir blodtörstiga vilddjur så fort de ser något av värde, låt vara att det bara är det fåtal tior som ett skolbarn från Blekinge har i fickpengar.

Sedan var det ju detta med knark. Alla stockholmare knarkar. Hela tiden. Det är därför alla stockholmare har aids. Tunnelbanan, som jag aldrig fick se som barn, var den förmodade födelseplatsen för både knark och aids. Någonstans under jord fortplantar sig de aidssjuka knarkarna som orcer och när mörkret sänker sig över huvudstaden kommer de upp på gatorna för att dra ner nya själar i det mörker som de gjort till sitt. För om man NÅGONSIN får knark på sig så är man knarkare för livet. Det här inslaget från TV4:s ”Pentagon” förklarar det fenomenet väl.

Klockan är nu strax efter fem och sakta förvandlas Stockholms norra förorter från ett hav av höstlöv till ett stjärnmönster av ljus utanför mitt fönster. Med mörkret finner jag en nyvunnen lust för förstörelse och om jag inte minns fel står det en hel rad med parkerade bilar nere på Ångemannagatan. Någon av dem måste ha något fint liggande i baksätet. Det finns bara ett sätt att ta reda på det.    

Thisted Limfjordsporter (11237)

av Johan

Thisted är namnet på en liten stad vid den vida Limfjorden i norra Danmark. Thisted är också namnet på ett bryggeri som gjort den flaska Limfjordsporter som du ser på bilden. Om det inte finns ett samband så har de gått långt för att få det att framstå så.

När drack du en porter senast? Om du är det minsta som mig, och låt oss hoppas på det bästa i det avseendet, så var det förmodligen ett tag sedan. Den senaste portern jag drack var förmodligen ett glas viktoria-porter på Monks i gamla stan. Den var ok men fick mig inte att vilja köpa hem en back. Thisted Limfjordsporter är dock en helt annan historia.

Limfjordsporter är kraftfull som en porter ska vara men det är en naturlig kraftfullhet, långt ifrån det experimentella brygder av tusen smaker som översvämmat genren. Smaken av pumpernickel är välrundad med små inslag av söt frukt som lyfter helhetsupplevelsen utan att göra den märklig. Detta är en mycket bra porter.

23,10 kronor, nummer 11237 i katalogen

4 Jylland av 5 möjliga