Det är inte var dag vi här på Gödsvinet får tillfälle att testa en bock namngiven efter en oxe. Bocken är den tyska typen av öl i mitt glas, ”old ox” är dess namn och gödsvinet är det enda stället du behöver läsa om den. Jag antar att temat för kvällen är gårdsdjur. 

Ur det perspektivet kommer det inte som en överraskning att ”Old ox” är en öl från Mariestads bryggeri i det djupt agrara Västergötland. Mariestads bryggeri är förstås ägt av Spendrups sedan en evighet och dess självbetitlade ljusa lager är en av Systembolagets verkliga storsäljare. Enligt Spendrups hemsida var även Old ox en storsäljare på 1960-talet men de vill inte säga vad som hände.

Mariestads old ox har i likhet med de flesta bocköl en fyllig maltighet, en fin arom och ett stänk av sprithetta. De uppblossande stötarna av alkoholsmak är var för sig inte tillräckligt starka för att förenas och ta över, de förblir enstaka utspel framför en fond av karamell och bröd. Alkoholhalten har uppmätts till den bocktypiska volymprocenten 6,9.  

Om jag måste dricka en bocköl, och det finns dagar då jag tror att jag måste det, så kan jag mycket väl tänka mig att välja Mariestads old ox. De dagarna är trots allt relativt få och användningsområdet för bocköl framstår onekligen som ganska smalt. Bland bocköl är dock detta en av de bredare.

17:50 kronor, nummer 1379 i katalogen

3,5 Per Olsson av 5 möjliga 

Millennium från Carlsberg är inget jag köper och det är vanligtvis inte heller något jag dricker. Anledningen till att den kommit ända hit är att jag hittade burken på bilden i mitt kylskåp för inte så länge sedan. Det finns alltid en risk med att recensera öl man hittat i sin omgivning eller på sin person. Senast jag försökte blev jag sittande med den grannlaga uppgiften att beskriva smaken på Red Stripe. Något säger mig att den här ölen inte kommer att bli lättare att säga något om.

Millennium är förstås ingen direkt äcklig öl. Den kan fördelaktigt jämföras med andra öl i samma prisklass, så som de här recenserade Wårby och Kopparbergs special brew. Låt vara att Wårby och Kopparbergs special brew är de två äckligaste ölen någonsin som inte producerats av Nils Oscar. 

Problemet med Millennium är istället att den inte smakar något alls. Eller låt oss vara generösa och säga ”smakar väldigt lite”. Vid första kontakten märker man visserligen ingenting men sakta infinner sig en mycket diskret fruktighet, lite som väldigt utspädd Trocadero. Ifall väldigt utspädd Trocadero är något du tror att du uppskattar så återstår det alltså inga omedelbara hinder för att investera 10:90 i en burk. Ifall du tillhör den del av befolkingen som föredrar ölsmak i din öl så skulle jag dock leta vidare.   

10:90 kronor på systembolaget, nummer 11393 i katalogen

Två buggar av fem möjliga

Med risk för att verka ytlig, även om det förstås är en orimlig tanke, så tänker jag uppehålla mig vid etiketten. Den är i likhet med alla etiketter från Flying dog gjord av den brittiska illustratören Ralph Steadman. Just denna etikett, föreställande två män i tyrolerkläder och en tax, för dock tankarna i särskilt stor utsträckning till Steadmans allra första samarbete med Hunter S Thompson, illustrationerna till stycket ”The Kentucky Derby is decadent and depraved”. Alla de otäcka detaljerna i osnyggt fylleri främträder nu som då ur Steadmans lika skrämmande som vackra teckningar. 

Ralph Steadman skriver kort om sitt uppdrag åt Flying dog i den självbiografiska ”The Joke’s over – memories of Hunter S Thompson”. Han ger en livaktig beskrivning om hur han på Flying dogs tioårsjubileum 2004 behandlades som en rockstjärna för första gången i sitt liv. Evenemanget ägde rum i en hangar och upplägget var sådant att Steadman skulle rida in på en motorcykel och stänka rödfärg på alla de hundratals närvarande. Efter utfört uppdrag lyftes han bort av sex säkerhetsvakter som placerade honom i en avskild del av lokalen där i det närmaste beatleshysteriska ölnördar förnedrade sig för att få något föremål eller någon del av sin anatomi signerad av den stora Steadman. Sedan åkte den engelska illustratören hem till Hunter S Thompson som precis var i färd med att skjuta sin personliga assistent med ett hagelgevär i tron att hon var en björn. Nu anar jag dock att den här recensionen av Flying dog dogtoberfest håller på att lyfta mot fel väderstreck. 

Flying dog dogtoberfest är, som dess fullständiga namn antyder, en märzen. Märzen är namnet på ett öl som görs i mars, vilket i enlighet med de traditionella bayerska bryggerilagarna är det sista tillfället att göra öl innan slutet på september. Av olika anledningar så som brandrisk och att tyskar gillar regler fick man förr inte göra öl mellan just början på april och slutet på september. Den sista kvarvarande ölen, den som gjordes i mars, använder man traditionsriktigt till att dricka sig löjlig på under det evenemang vi känner som oktoberfest. Typiskt för märzen är en något förhöjd alkoholhalt och en hög maltighet.

Dogtoberfest passar den beskrivningen ganska väl. Alkoholhalten är 5,6% och maltigheten är kraftig. Smaken är i övrigt diskret, den har en ton av karamell och en nästan helt gömd arom av gräs och frukt. Ett speciellt omnämnande bör ges till den delikata färgen av bärnsten, det fina skummet och en doft av blomsteräng. Flying dog dogtoberfest märzen är ett udda inslag i systembolagets hylla för oktoberfestöl men det är ett välkommet och lyckat sådant inslag. Det är ett öl som inte bara kan bära upp sin etikett utan också skänka glans åt dess upphovsmakare.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 11231 i katalogen

Fyra droppar tusch av fem möjliga