Vi som inte är kristna eller anställda på en arbetsplats som erkänner storhelger blir lika överraskade varje gång en ny helg dyker upp. Bara för en liten stund sedan insåg jag att det är skärtorsdag. Snart kommer de första påskkärringarna att börja ringa på min dörr och jag har inte ens köpt hem några cigaretter. Jag vet att man ska ge dem godis men de är så gulliga när de med huckle på huvudet och rödmålade kinder försvinner ner för trappan med en Blend menthol hängande i mungipan. De hostar så bedårande.
Nu skämtar jag förstås. Jag ger i själva verket inget alls till påskkärringar som ringer på min dörr. Jag ger pengar till Röda Korset och jag ger pengar till Republikanska Föreningen och ibland ger jag pengar till folk på tunnelbanan men den dag jag ger något till sminkade brommaungar med gälla röster och uppfodrande blickar kommer helvetet att uppleva en otypisk köldknäpp.
När jag bodde i Östersund brukade jag dela ut små, gröna äpplen till alla de traktens barn som ringde på. Det var så stärkande att se hatet glöda djupt i deras ögon. Det är dock slut på det, det är dyrt med frukt och dessutom vill jag inte få mer lera hälld i min brevlåda. När jag skriver detta kommer jag att tänka på ett roligt skämt av Joan Rivers. Hon berättade hur hon också brukade dela ut äpplen, fast på halloween. När barnen sa att de inte gillade äpplen svarade hon: ”Well just eat the razor blades then!”.
Gödsvinet kommer inte att ta påskledigt. I själva verket ser jag detta som en möjlighet att uppdatera oftare än vad som varit möjligt under de senaste veckorna. Alldeles snart avreser jag mot Kista för vidare förmedling till Åland. Det skulle förvåna mig mycket om en resa som den inte gjorde något avtryck här. Tills dess, glad påsk.
Är det bara jag eller är etiketten till detta vin väldigt…tysk? Jag tänker inte minst på örnen som verkar ha diskret släppt svastikan och sedan nonchalant visslande vridit huvudet för att likna en helt vanlig tysk riksörn och inte längre en nationalsocialistisk partiörn. Det är något i blicken som ser för oskyldigt ut, som om något är i göringen.
Denna trocken från Kloster Eberbach har en stram och disciplinerad fruktighet där varje depraverat uttryck för vällustig sötma effektivt eliminerats. Den är torr och doftar himmlerskt. Kloster Eberbach finns i en rad olika versioner på systembolaget, där den bäst säljande är det halvtorra riesling kabinett. Steinberger riesling har sitt ointagliga näste i beställningssortimentet men kvalitetsskillnaden mellan denna flaska och det som säljs i det ordinarie sortimentet gör det väl värt att lägga en beställning. Beställningen går blitzsnabbt och bor mann nära systembolaget så finns det ingen anledning att inte göra en på en gång.
Gott till vitt kött, fisk och ljudet av tusen marscherande fötter.
125 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 73777 i katalogen
Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt tekniskt begåvad. I själva verket har jag en lång historia av övergrepp mot oskyldig teknik bakom mig. Jag ska inte tråka ut er med detaljer men varje gång jag flyttar är jag i enlighet med en överenskommelse med sociala myndigheter förpliktigad att knacka på hos alla nya grannar inom två kvarters radie för att varna dem att elektronisk och annan teknisk utrustning kan sluta fungera enbart beroende på min närvaro i området.
Den världsledande teknologi som gör internetfenomenet Gödsvinet möjligt är därför helt och hållet Jonas förtjänst. Ifall ansvaret för det tekniska underhållet lämnades till mig så skulle Internet omedelbart fatta eld. Därför finns det en lång rad med saker som jag inte förstår och som jag inte heller ska försöka förstå med designen på Gödsvinet.
Ändå finns det en specifik sak som jag måste ta upp. Det är det här med våra profiler. När vi sjösatte Gödsvinet för lite mer än ett år sedan skrev vi korta beskrivningar av oss själva som vi stoppade i den personliga profilen. Syftet med dessa profiler är ännu oklart eftersom ingen utom vi själva kan se dem. Jag antar att man ibland måste läsa en beskrivning av sig själv för att komma ihåg vem man är men samtidigt undrar jag när detta är. För att tala för mig själv har jag aldrig vaknat upp i ett memento-ögonblick med behov av att finna en beskrivning av mig själv. Ifall jag gjorde det så skulle jag förmodligen ändå inte googla på Gödsvin.
Vilket syfte har då denna profil? Jag tänker att det är bäst att dela med sig av den, för att kanske på så sätt få någon sorts klarhet i frågan. Dessutom förtjänar du som läser detta att äntligen få veta exakt vem som döljer sig bakom de olika signaturerna på Gödsvinet. Den profil som jag skrev och postade i min profil i mars 2010 löd som följer:
Johan är en 33-årig massajhövding med ett förflutet inom frikyrkorörelsen. Han är författare till ett stort antal böcker, samtliga på polska, vilket olyckligtvis är ett språk han inte alls behärskar. En del av sin uppväxttid spenderade han i buken på en valfisk vilket är varför han än idag inte kan färdas på en buss utan att känna doften av krill. Efter en fullbordad doktorsexamen i filateli gav han sig ut på de sju haven men återvände snart desillusionerad till en tillbakadragen tillvaro som tyrolerdansare. Johan är inte tillgänglig för intervjuer men låter hälsa att hans tankar är med oss.
När jag nu läser denna beskrivning inser jag att inte riktigt allt i den överensstämde med verkligheten. Exempelvis var jag, när jag skrev beskrivningen, endast 32 år gammal.
Kanske har jag brutit mot en hemlig kod genom att avslöja personprofilen, kanske har alla kunnat läsa beskrivningen hela tiden utan att jag förstått det och kanske, bara kanske, är det ingen som bryr sig. Hur det än är med den saken känns det bättre nu när man fått berätta det jag kunnat läsa själv så länge. Det är en fråga om identitet.
En forskningskonferens är ett utmärkt tillfälle att presentera resultat för kollegor, bygga nätverk med andra forskare och få kommentarer på den uppsats man presenterar. Om någon frågar varför man åker så kommer svaret låta ungefär så. Det är dock inte hela svaret, det finns en annan anledning. Den andra anledningen är konferensölen.
En forskningskonferens består i grunden av två huvudsakliga element: De saker man borde göra och de saker man vill göra. De saker man borde göra är att gå på öppningsanförandet (det gör man inte), bära namnbricka (det gör man ibland), intressera sig för sponsorernas information (HA!) och komma i tid (glöm det). Sakerna man vill göra är saker som att smyga iväg med en grupp finska doktorander till någon lokal ölsylta nere vid stationen. Syftet med varje konferens är att minimera det första elementet och maximera det andra.
Det finns vid en konferens sociala sammankomster man borde gå på och det gör man också eftersom de alltid innebär åtminstone ett glas vin. Detta är formella mottagningar som inte sällan arrangeras av värduniversitetet, värdstaden eller till och med värdlandet. Under dessa tvingas man lyssna vackert på någon knappt engelskspråkig lokalpolitiker medan man diskret signalerar till serveringspersonalen att glaset är tomt på vad det nu är för slags närodlad vinäger de serverar.
Eftersom jag är statsvetare har jag varit på en del helt renodlade statsvetarkonferenser och under dessa är det helt omöjligt att ha någon sorts servering medan talet pågår. Särskilt om det är många nordiska statsvetare närvarande. Det finns ingen levande organism i universum som förkroppsligar giftemålet mellan snikenhet och alkoholism så bra som den nordiska statsvetaren. Gratis alkohol startar upplopp. Vid den Nordiska Statsvetarorganisationens konferens på Island 2005 var allt vin skyddat bakom en bemannad barrikad tills dess Reykjaviks borgmästare talat färdigt. Sedan bröt helvetet lös, folk trampade varandra på fötterna och drog i varandras hår i jakten på de första glasen. Snittarna var slut på under tio minuter och efter en timme var hundratals vinflaskor urdruckna och alla statsvetarna var redan på väg till hotellen för att dricka skattefri sprit på rummen.
Det finns sociala sammankomster som man vill gå på och det var egentligen de som jag skulle skriva om. Om man har varit på några konferenser så har man i regel arbetat fram ett informellt nätverk av personer man vet vill dricka en öl när alla tal är över och den sista gratisdroppen är drucken. När vi minglar runt bland de andra konferensdeltagarna möts våra blickar ibland och med dem berättar vi allt vi behöver veta om den väntande konferensölen. Vi vet men ingen säger något förrän det man borde göra till sist tar slut. Det är då det man vill göra börjar.
Bara timmar, ibland minuter, bort från de fina salongerna väntar mörka barer och öl köpt i en svag valuta. Ofta kan konferensölen vara en man dricker med ett par vänner och kollegor på någon trevlig pub på väg hem till hotellet. Ibland, tack och lov ganska sällan, leder den dig till att ställa upp i en armbrytartävling i en källarlokal nere vid floden i Ljubljana. Jag syftar på en riktigt utdragen konferensöl som slutade med att en medelålders förvaltningsforskare från Nederländerna dansade så våldsamt att han fick hjärnskakning. Jag hittade honom dagen efter på en uteservering med ett jättelikt och ganska komiskt bandage runt huvudet. Han såg ut som en djupt olycklig taliban.
Poängen med konferensölen är att det är den öl man väljer själv. Det finns massor med formaliserat socialt umgänge på en konferens men ölen man dricker efteråt är den som betyder något. Att gå med någon för en sådan öl är ett erkännande, ett erkännande att han eller hon är en person som man gärna tar en öl med bortom vad omständigheterna kräver. I en värld så ritualiserad som forskarvärlden gör det konfernsölen till konferensens själ.
Jag läste i tidningen om en kvinna och hennes bror. Kvinnan var ansvarig för moderns ekonomi men hennes bror tyckte hon gjorde ett dåligt jobb så han slog henne i huvudet med en ihoprullad tidning. Polisen tog honom och han fick 50 dagsböter för ringa misshandel. Detta har förstås inget att göra med Bavaria premiun men det finns inget att skriva om ölen. Ingen smak att beskriva, ingen känsla att förmedla. Inget, inget alls.
8,90 kronor på systembolaget, nummer 1560 i katalogen
Ett år har gått och vi möts igen. Pumpviken påsköl från Nynäshamns ångbryggeri har återvänt till systembolagshyllorna och jag är den första att glädjas åt dess trygga hemkomst. Det känns ändå bara som ett år och åtta dagar sedan jag skrev om 2010 års påsköl. Då skrev jag från en dragig andrahandsskrubb i Stockholms innerstad och då jag idag återvänder till Pumpviken påsköl gör jag det från en lägenhet så högt över Vällingby att man kan se universum krökas under sin egen tyngd strax norr om Kista. En decimeter ner i årets flaska inser jag att även ölen har förändrats sedan senast.
För inte smakade väl 2010 års Pumpviken påsköl så här mycket smörkola? Den är fyllig och välutvecklad som jag minns den men all den frukt som fanns i fjol har fallit långt ifrån trädet och försvunnit. 2011 års påsköl är en fin ale av engelsk sort och inte ens med hjälp av mina två terminer från teologiska institutionen i Lund kan jag förstå vad den har med påsk att göra. Den är förmodligen direkt olämplig i kombination med påskmat. Det hindrar dock inte att det är en riktigt trevlig öl, i år också.
29,30 kronor på systembolaget, nummer 1330 i katalogen
Jag hade inga förväntningar på konserten med Lars Demian och David Tallroth på Boulevardteatern. Ändå blev jag överraskad av att det var alkoholfritt evenemang. Ironin i det går inte förlorad för någon som hört någon av Demians många visor om spriten och de som dricker den. Ett evenemang är dock bara så alkoholfritt som man gör det och med hjälp av sunda värderingar och en betydande målmedvetenhet förhindrades gårdagens konsert att spåra ur i det avseendet.
Klockan var kring fem och jag hade precis klivit av tåget från Norrland när telefonsamtalet kom. En person som vill vara anonym (Olof Karlsson) frågade om mina planer för kvällen tillät en konsert med folkmusikinspirerad trubadurkonst. Mina planer för kvällen hade upp tills dess mest handlat om någon sorts kontrollerad medvetslöshet. Kvällen innan hade jag spenderat på en vän och kollegas disputationsfest i Sundsvall som var så kroppsligt påfrestande att min hjärna helt lagt ner sin verksamhet som en sympatiåtgärd. Jag hade inte ens under pistolhot kunnat formulera en fullständig mening. Ändå tackade jag ja till inbjudan och gick för att se om det var något kvar i fickpluntan.
Boulevardteatern är en av Stockholms trevligaste konsertlokaler. Det är inte den största och det är sannerligen inte den modernaste men intimiteten med scenen och det som sker på den väger upp för alla tillkortakommanden i utsmyckningen. Boulevardteatern är inte utrustad med någon som helst servering vilket gjorde att panik utbröt redan innan föreställningen skulle börja. En person i mitt sällskap reagerade på insikten om torrläggningen genom att galoppera nerför Götgatan till närmaste Seven eleven, där han köpte ett par burkar folköl bara minuter innan insläppet stängdes. Själv var jag inte i stånd till mer än något som mest liknade en plågad skritt mot limfabriken så jag fick helt enkelt härda ut.
Underhållningen på scenen gjorde det lite lättare. Lars Demian och David Tallroth är en mycket gemytlig kombo och även vi som ärligt talat inte lyssnat så mycket på Demian tidigare hade svårt att värja oss från deras inlevelsefulla tolkningar av några av Lars Demians mer eller mindre kända låtar. Konserten var en i en rad av föreställningar på Boulevardteatern under våren och det gick inte att ta fel på att Demian och Tallroth funnit ett koncept och varandra. De är samspelta men uppfriskande tvära i sitt munhuggande på scen och tillsammans gör de en större orkesters arbete. En anledning till det är förstås att framför allt Tallroth spelar på allt från el-banjo till trumpet, xylofon, munspel och en väldigt vacker gitarr. Hans huvudinstrument är dock tuba, vilket i kombination med Demians gitarr, banjo, piano och sång ger en skönt grovhuggen tolkning av Demians låtrepertoar som lånar från både amerikansk och centraleuropeisk folkmusik.
Föreställningarna på Bouldevardteatern är uppdelade i två akter skiljda åt med en paus på ungefär 20 minuter. Denna paus var vår väg ut, vår chans att ställa tillrätta det som inte teatern klarade, vår chans till en öl. Lars Demian själv var inte okänslig för belägenheten som bristen på bar skapat så han tipsade kamratligt om att den klassiska söderresturangen Pelikanen ligger bara ett kvarter bort. Det var dit vi gick och vi tittade inte tillbaka. Alla följde dock inte med. Han som köpt folköl på Seven eleven gick vilse och dök upp först en halvtimme senare, med mer folköl från Seven eleven.
Vi som tog oss dit fann en ny uppskattning för Pelikanen. Serveringen var effektiv, ölen var kall och den första på hela dagen. Det hade gått lite drygt ett halvt dygn sedan jag avslutat en fest med en badrumsmugg med whiskey på ett hotellrum i Sundsvall men det var först där och då, vid bardisken på Pelikanen som livet till sist återvände. Den andra akten var en fest. Demian räknade in publiken som skolbarn och när alla var där gick han och Tallroth loss igen. Det var en strålande föreställning och en bra kväll.
Kvällens recension av en spännande ny öl från systembolaget är inställd. Anledningen är att Gödsvinets lokala leverantör i Vällingby för tillfället ställer om sortimentet till utomhussäsongen, då 3 av 5 öl som dricks i Västerort är en Stockholm Festival i Solursparken. Istället bjuder vi på en recension av en fullständigt ointressant öl.
S:t Eriks IPA är en fullständigt ointressant öl. Det är inget fel på den. Det är en bryggprodukt av IPA-karaktär godkänd för mänsklig konsumtion av berörda myndigheter. Alla papper är i ordning och de enda dokumenterade biverkningarna är mild till mediumstark matthet och en kvardröjande känsla av att det är en dag imorgon också.
Ölen har, helt i enlighet med restriktionerna, en humlesmak av ”amerikansk” karaktär som är trovärdig under rätt omständigheter. På planenligt vis följs humlesmaken av en beska vars längd är klart inom ramen för de rådande standardmåtten. Det är en fullständigt genomsnittlig upplevelse.
17,90 kronor på systembolaget, nummer 1463 i katalogen
Jag köpte vinet för flaskan och jag kommer inte att låtsas som något annat. Det är en vacker grön pet-flaska av bourdeauxtyp. Jag kunde inte låta bli att med ett brett flin slå två flaskor mot varandra redan vid hyllan för tillfälliga produkter på systembolaget i Vällingby. Jag fick en sur blick från en tant. Det var värt det.
Vinet är inte lika tillfredställande som förpackningen men det är inte heller något större fel på det. Det är ett friskt, för att inte säga syrligt, vitt vin som smakar svagt av päron. Det passar ypperligt till att koka fisksoppa på och ingen mår sämre av att behöva dricka upp det som blev kvar i flaskan.
77 kronor på systembolaget, nummer 92035 i katalogen
