Författare: Johan

På knä för country

av Johan

Mannen som äger skivbutiken ser mig och han vet vad jag vill ha. Han ler elakt. Jag kan leken och kommer inte undan. Utan att röra en min går jag ner på knä.

Varför i helvete placerar alla skivaffärer countryskivorna på golvet? En eller två skivaffärer hade varit en slump. Tiotals spridda över hela landet är en konspiration. De är ute efter oss, de vill förnedra oss. Av orsaker jag inte ens kan föreställa mig vill Sveriges förenade skivhandlare se oss på knä i butiken. Från Malmö till Östersund har jag krupit runt på golv med en stålsatt blick som värn för en dödligt sårad heder. Jag har kommit att acceptera det och handlar nu skivor klädd i de byxor jag annars bara byter däck på bilen med.

Konspirationen är förresten inte svensk utan, som så ofta med konspirationer jag funnit, global. Jag har krupit i San Francisco, jag har krupit i New York. Jag har krupit i Sacramento och jag har krupit i Colorado Springs. Jag har krupit på golvet till en skivaffär i utkanten av en western-inspirerad temapark i Forth Worth i väntan på en countrykonsert med 20 000 besökare. Jag har ta mig fan krupit i Austin.

Jag gör det för jag funnit något. Med blicken mot (skiv)backen har jag funnit Willie Nelson och hans godhet. Det var först på knä jag accepterade Merle Haggard och de sanningar han säger. Med all meningslös stolthet kastad var jag redo för Loretta Lynn, Waylon Jennings, Emmylou Harris, Townes van Zandt och så många fler.

På väg ut ur butiken betalar jag utan att se honom i ansiktet. Jag går därifrån med fem skivor, besudlade kläder och fem centimeter för långa hälsenor. Det är bara ännu en dag i livet som countrymänniska.

Fjällölen

av Johan

Öl finns överallt omkring oss och en del gillar att ha det så. De flesta ölen i våra liv kommer villigt till oss. Det finns dock särskilt skygga undantag. Öl som kräver både arbete och planering för att fångas. Fjällölen är en sådan öl.

Fjällölen är en öl du bär med dig, ofta länge och i stark lutning. När man bedömer vikten av fjällölen så måste man väga den mot andra saker man kan behöva för att överleva i vildmarken. Det är en svår ekvation. En fjällvandrare kan hamna i valet mellan ett tillräckligt stort kokkärl och ett som egentligen är för litet men som väger några gram mindre. Inte sällan väljer fjällvandraren det senare. Att i den situationen förhandla in en back öl i packningen kräver en långt driven entusiast.

Jag förhandlar oftast med mig själv och i den förhandlingen är vågskålarna viktade till förmån för fjällölen redan från början. Jag lämnar inte Storulvåns parkeringsplats utan fyra halvlitersburkar.

Hur smakar fjällölen? Efter en dags vandring smakar fjällölen som om man borde ha lämnat tältet hemma och tagit med fyra burkar till istället. Eller helt enkelt åkt till någon plats med ett systembolag.

Alla fjällöl behöver förresten inte bäras. Det finns ju fjällöl man dricker i en kreativt prissatt fjällstuga med en illa dold doft av spya och fuktskadat omklädningsrum. Sådana omständigheter kräver förstås helt andra kvantiteter. Problemet brukar därför inte vara frågan om hur mycket man orkar bära utan frågan om hur mycket som får plats i bilen.

Vid ett tillfälle för några år sedan var jag med kollegor från min dåvarande arbetsplats på besök i just en sådan fjällanläggning. Min stortyska sedan och jag själv ansvarade för en del av transporterna från Östersund till Oviksfjällen på andra sidan Storsjön och med i bilen reste tre kollegor. På det stora hela tog alla trängseln bland skidor och väskor med gott mod, även efter att jag förklarat att bagageluckan redan var full innan jag hämtade upp dem. Förmodligen hade de andra saker att tänka på medan min ålderstigna Mercedes forcerade snö, is och berg i hög hastighet utan dubbdäck. Stämningen förändrades dock märkbart när jag väl framme öppnade bagageluckan och först av allt plockade upp en låda innehållande 20 flaskor med Grolsch.

Nu inser jag dock att jag framställt fjällölen som något man häller i sig i stora mängder. I själva verket är ju fjällölen den öl som kommer i begränsade mängder och som därför stiger i värde. Även, eller inte minst, när man måste stå till svars för att ha låst in ett flertal kollegor i ett gammalt tyskt fordon för att transportera öl med bil. De många gånger jag varit på vandring i fjällen utan att övernatta har jag bara druckit en eller två folköl. Folköl är förresten väldigt passande, för vad är väl de svenska fjällen om inte just folkölet bland världens bergskedjor?

Det som inte går att förstå

av Johan
Framtidens mat

Jag brukar smickra mig själv genom att upprepa hur öppensinnad jag är. Nästan ingen annan gör det vilket bara visar hur trångsynta människor kan vara. Det finns dock saker som jag verkligen inte kan förstå. Jag kan verkligen inte förstå tanken bakom företag som ”Framtidens mat”.

Jag läser informationen på deras hemsida. Utan resultat funderar jag på varför någon skulle vilja ha veckans mat dikterad av ett gäng (…) matbloggare. En tomhet som närmar sig nirvana fyller mitt inre mellan försöken att visualisera hur någon frivilligt skulle gå med på att ha en kasse med ”ekologiska” livsmedel levererad till dörren varje söndag för 895 kronor. Med instruktioner på hur man skall konsumera dem. Efter ett tag blir det för mycket. Jag tvingas lägga mig på soffan en stund.

När jag vaknar, många timmar senare, har jag endast en mycket osannolik hypotes att stärka mig med. Kanske är det så att de frivilliga offren för sådana företag reagerar på frihet på samma sätt som en del människor reagerar på fred. Om man inte har upplevt krig så kan man försöka bearbeta fenomenet med att efterlikna det i fantasi, konst och lek. Eftersom nästan ingen fantasi, konst eller lek kan vara lika fruktansvärd som verkligt krig så är det lätt att ens uppfattning av fenomenet får en positiv slagsida. Man ser hjältedåden, spänningen och äran men inte någon av fasorna.

Är det så vi kan börja förstå även fenomen som ”Framtidens mat”? Dagens unga barnfamiljer har inte upplevt samma förmynderi som tidigare generationer vilket gör att de kommer att själva söka upp det och till och med betala för att få uppleva det. Detta är 80-talisterna och de sena 70-talisterna som till den största delen vuxit med icke-statlig television, alternativa rätter i skolbespisningen och frihet från värnplikt. De har inte sett vad de gamla har sett och därför förstår de det inte. Därför springer de i famnen på ”Framtidens mat”.

Namnet är förstås den stora ironin. De livsmedel som företag som dessa säljer är i allra högsta grad dåtidens mat. Med risk för att hetsa upp en av mina käpphästar i vilt sken genom Vällingby centrum måste jag säga något om detta. När blir förbättringar av jordbruket försämringar? Så vi vill inte hälla ogräsbekämpning på våra grödor. Är det ok om vi varsamt avlägsnar ogräsen ett åt gången? Är det ok om vi använder en spade? En stor spade? Ett medel som möjliggör billiga livsmedel åt alla? Är det här någonstans problemen börjar? Hur långt in industrialismen är era atavistiska Bromma-etos beredda att gå?

Ironin blir förstås dubbel av att ”Framtidens mat” själv säger sig bidra med just modern vetenskap i form av professionella kostråd. I likhet med alla andra vetenskapsområden jag inte vet något om anser jag inte att kostlära är raketforskning. Nej, det är knappt ens statsvetenskap. Rätta mig om jag har fel här men kan folket på ”Framtidens mat” gör något som inte jag skulle kunna göra om jag hade min hemkunskapsbok från sjuan och fem tusen extra att lägga på mat varje månad?

Jag är lugn nu. Men jag förstår fortfarande inte. Det finns förstås forskning om hur vi anlitar experter som ersättning för oss själva i allt fler delar av våra liv, så som barnkalas, bröllop och diverse hushållsnära tjänster. Det är dock sociologisk forskning. På tal om inte raketforskning. Kanske finner man i slutänden ändå svaret här.

Sånger om sprit: The year that Clayton Delany died

av Johan

Sommaruppehållet är över och vår kurs i sånger om sprit kan äntligen starta upp igen.Terminen kommer att inledas med en riktig juvel i genren, Tom T Halls ”The year that Clayton Delany died”.

Tom T Hall brukar kallas för ”The storyteller” och vi vet ju alla redan att en countrylåt bara är så bra som historien den berättar. Det är därför lätt att förstå att Tom T Hall tillhör de verkligt stora kompositörerna inom countrygenren. Sånger som ”Harper Valley PTA”, ”Old dogs, children and watermelon wine”, ”Homecoming” och ”Jesus on the radio (and daddy on the phone)” är alla stora små berättelser berättade rakt och uppriktigt utan drama av Tom T Hall eller någon av alla de artister som spelat in hans musik. ”Harper Valley PTA” blev förresten en film.

”The year that Clayton delany died” är berättelsen om hur Hall tog sig till Nashville. Jag vet, det är inget originellt tema. Detta är dock kanske den bästa sången om att ta sig till Nashville. Hall berättar om sin barndomsidol Clayton Delany som var väldigt bra på att spela gitarr men som drack lite för mycket. Åtminstone är det vad man sa. Clayton Delany har funnits på riktigt men han hette något annat. Han dog i 30-årsåldern.

Detta är berättelsen om beundran så fördomsfri att den är förbehållen barn och idioter. Tom T Hall var ett barn. Så här berättar han:

I remember the year that Clayton Delaney died
They said for the last two weeks that he suffered and cried
It made a big impression on me, although I was a barefoot kid
They said he got religion at the end and I’m glad that he did

Jag tänker inte gå in på vad mina ateistiska instinkter säger om den sista raden. Istället väljer jag att imponeras av Tom T Halls fullständigt naturliga sätt att gå direkt till kärnan i historien.

Clayton was the best guitar picker in our town
I thought he was a hero and I used to follow Clayton around
I often wondered why Clayton, who seemed so good to me
Never took his guitar and made it down in Tenn-o-see

Tom T Hall kommer från Kentucky så när han säger ”nere i Tennessee” så menar han det. I den tredje versen kommer spriten.

Well, Daddy said he drank a lot, but I could never understand
I knew he used to pick up in Ohio with a five-piece band
Clayton used to tell me, ”Son you better put that old guitar away,
There ain’t no money in it, it’ll lead you to an early grave.”

Den mänskliga utvecklingen beror på att barn inte gör som de blir tillsagda. Tom fick höra att han skulle slänga bort gitarren. Han behöll den och skrev 300 klassiska countrysånger.

I guess if I’d admit it, Clayton taught me how to drink booze
I can see him half-stoned a-pickin’ out the lovesick blues
When Clayton died I made him a promise, I was gonna carry on somehow
I’d give a hundred dollars if he could only see me now

Nej, Tom gör precis tvärtom. Istället för att lära av Delanys skrämmande exempel svär han att fortsätta där förebilden slutade alldeles för tidigt.

I remember the year that Clayton Delaney died
Nobody ever knew it but I went out in the woods and I cried
Well, I know there’s a lotta big preachers that know a lot more than I do
But it could be that the good Lord likes a little pickin’ too
Yeah, I remember the year that Clayton Delaney died

Så Clayton Delany dog. Ändå lever han vidare, låt vara under pseudonym. Den där efterhängsna ungen Hall gjorde honom odödlig. Är detta egentligen en sång om sprit? Nej, inte egentligen. Väldigt få låtar är det. Fast Tom T Hall har skrivit en låt som heter ”I like beer”. Lyssna på den istället om du ska vara så jävla besvärlig.

Steve Rambam’s Jailhouse Chili

av Johan

Efter fyra månader och ett stort antal inlägg om i princip allt utom mat så är det nu dags för det första verkliga matbloggsinlägget på Gödsvinet. Jag har testat min nya kokbok och inget kan få mig att undanhålla resultatet från en fullständigt oskyldig omvärld. Direkt från sidorna i Eat, drink and be Kinky ger jag er ”Steve Rambam’s Jailhouse Chili”.

En av de verkliga fördelarna med att jobba hemifrån, även om man gör det på semestern, är att man kan kosta på sig att göra riktiga långkok. Det betyder förstås inte att jag någonsin gör det men friheten finns att mixa lågfrekvent matlagning med mina sysslor vid tangentbordet. Steve Rambam’s Jailhouse Chili är mitt första försök på länge och med risk för att förstöra spänningen så är jag mycket nöjd med resultatet.

Steve Rambam är inte någon av mina favoritfigurer i Kinky Friedmans böcker men han fyller en funktion. Hans funktion är att dyka upp på sista sidan i varje bok och slå skurkarna på käften. Rambam är någon sorts judisk Rambo och allt man vet om honom är att han gillar kriget mot terrorismen och allt annat som innebär våld mot människor som inte är amerikaner. Han gör saker så som tränar med fallskärmsjägare i Thailand och lagar chiligrytor.

Kött i öl

Så här gick det till att göra dagens rätt:

Ingredienser

1,5 kg högrev eller annat nötkött

0,5 liter öl

2 gula lökar

5 vitlöksklyftor

4 chilifrukter (storlek och antal varierar med styrka)

1 matsked oregano

2 matskedar spiskummin

2 matskedar paprika

1 tesked cayennepeppar

2 hönsbuljongtärningar

3 burkar (1-1,2 kg) pintobönor

4-5 tomater eller 1 burk färdig tomatsås

Salt, peppar, matolja

1. Skär bort allt synligt fett, hinnor och liknande från köttet. Skär köttet i bitar stora som din tumme.

2. Lägg köttet i en marinad av öl i minst två timmar

3. Stek köttet tillsammans med den finhackade löken och den rivna vitlöken. Spara marinaden. Köttet kommer att producera enorma mängder vätska som du bör spara på. Häll av i ett kärl ibland om det blir för mycket i pannan.

4. Lägg stekt kött, lök, vitlök i en gryta. Slå på marinaden och all vätska från stekningen. Häll i pepparfrukterna som bör vara antingen puréade i mixer, rivna på rivjärn eller väldigt fint hackade. Låt puttra i 45 minuter

5. Slå i de finhackade tomaterna eller den färdiga tomatsåsen. Häll i de olika kryddorna och buljongtärningarna. Låt puttra i en timme till

6. Skölj och häll i bönorna och låt koka med i några minuter

7. Servera med ris eller majsbröd.

Resultatet är en fullständigt anständig chili. Efter så lång kokning är till och med högrev i ett anständigt skick och det utdragna umgänget med ölen och pepparfrukterna sätter sina spår i fibrerna. Det bästa av allt med denna rätten är att man kan strunta i det mesta av det jag skrivit ovan och göra som man vill. Det är en förlåtande rätt som tillåter improvisation. Jag insisterar dock på att du dricker en Dugges Lager No1 till denna chili.

PS: Steve Rambam försörjer sig numer som ”säkerhetsexpert” och detta är en föreläsning med titeln ”Privacy is dead” som är en ganska underhållande beskrivning av privatliv på internet. Föreläsningen är från 2006 och saker har hänt sedan dess men privatlivet är inte mindre dött idag.

Eat, drink and be Kinky

av Johan

Mike McGovern är journalisten som i jakt på sitt livs historia knackade på hemma hos tusentals slumpvist valda, ensamstående kvinnor i Chicago för att ställa dem frågan om de var den oäkta dottern till den hädangångna presidenten Warren Harding. Det är, osannolikt nog, dock inte därför som han är känd. Mike McGovern är känd som en nära vän till countrymusikern, författaren och guvernörskandidaten Kinky Friedman.

I likhet med alla Kinky Friedmans vänner figurerar McGovern även som fiktiv karaktär i Kinky Friedmans romaner om den brottsbekämpande countrymusikern ”Kinky Friedman”. Mike Mcgovern är dock den enda som samlat samtliga matreferenser från Friedmans 20 böcker och gjort om dem till en kokbok. Eftersom jag har läst alla 20 böcker känns det naturligt att hans bok Eat, drink and be kinky den enda kokbok som jag kommer att köpa i år.

Mer eller mindre kända personer från Friedmans och McGoverns värld bidrar med recept och boken är vällustigt kryddad med visdomsord från Kinky själv. En av de personer som bidrar med recept är Larry ”Ratso” Sloman som kanske är bäst känd som författare till en turnéberättelse från Bob Dylans Rolling Thunder Revue och den slutgiltiga boken om marijuanans historia, Reefer madness. Slomans recept är förstås inte direkt ett recept utan snarare en instruktion till hur man äter mat beställd från restaurangen Big Wong i New Yorks Chinatown.

Däremot bidrar Chinga Chavin med ett alldeles äkta recept på en svärdfisk som kan bytas ut mot ett par andra, mer lättillgängliga fiskar. Chinga Chavin är förstås det kreativa geniet bakom countrybandet Country Porn och kompositör till låten ”Asshole from El Paso”, hans milda drift med Merle Haggards ”Okie from Muskogee”.

Willie Nelsons brownies saknar den hemliga, för att inte säga magiska, ingrediensen och påminner mest om vilka helt lagliga brownies som helst. Countrystjärnan Dwight Yokams recept på ekorre verkar dock fullständigt autentiskt.

Kinky Friedman själv är rätt förtjust i kokboken och ger den ett fint omdöme till omslaget: ”McGoverns masterwork, to my mind, compares quite favorably with Tolstoy’s Anna Karenina. For one thing, it’s shorter”

Svårt drabbad av inspiration kommer jag att tillaga ett par av recepten och naturligtvis kommer jag även att presentera dem här. Tills dess kan jag delge det enda av McGoverns recept som jag redan kände till. Det gäller förstås receptet på hans signaturdrink Vodka McGovern:

1 del Apelsinjuice

1 del Club Soda

1 del Vodka

Pressa en halv lime på toppen och rör om.

Sanningen skall göra mig fri

av Johan
Kaffe är frukt?

Det finns sanningar och det finns saker vi håller för sanna. Skillnaden mellan dem är försvinnande liten och den kan vara nästan omöjlig att finna. En sak jag hållit för sann i tjugo år kan mycket väl vara det. Har jag levt en sanning alla dessa år?

Nej, antagligen inte. Detta är en fullständigt osannolik sanning men när jag hörde den var jag inte mycket äldre än en hyfsad flaska vin så på något sätt fastnade den. Det var min skollärarinna som förklarade varför hon inte drack kaffe eller te. Enligt henne tog dessa drycker fullständigt kål på all c-vitamin i kroppen. En person som drack en kopp kaffe gick omedelbart från rosenkindad vitaminbomb till blek stackare med dödens blå skugga över ansiktet.

Det är i princip det enda jag minns från dessa tidiga skolår. Det och att man av någon anledning skulle spela fotboll hela tiden. Var det en pedagogisk lögn för att hålla den blekingska landsbygdens framtid borta från koffeinets skadeverkningar? Jag har svårt att ta hennes ord på allvar men jag kommer ändå inte undan från dem.

Den senaste gången jag kom att tänka på dem var i frukostmatsalen på ett hotell i Istanbul. Jag är ytterst skeptisk mot frukost och jag hatar hotell så hotellfrukost är inte min definition av roliga timmen. Min kollega såg på den ensamma kaffekoppen som jag fyllt med kaffe sedan jag lyckats rycka kannan från den flegmatiska serveringspersonalen. Han pekade mot en kylvagn och sa något om att frukten var bra. Jag äter vanligtvis mer frukt än ett aphus men jag kunde inte förmå mig att hämta ett fat. Det kändes inte rätt att blanda med kaffe.

Jag berättade varför för kollegan och han såg på mig som om han hoppades att jag bara var berusad. Är jag verkligen galen för att inte kunna blanda kaffe med frukt? Inger, vad har du gjort med min hjärna?

Jag måste gå till botten med detta. Jag måste veta sanningen för att kunna gå vidare.

Golfölen

av Johan

Jag har aldrig spelat golf. Endast en gång har jag besökt en golfbana. Det var när min förra arbetsgivare förlade sin julfest till Lunds Akademiska Golfklubb. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett helt nytt intresse för spelet då jag läser Dagens Nyheters internetupplaga idag.

Där kan man läsa om hur den svenska golfaren Carl Pettersson trodde sig ha missat kvalgränsen till Canadian Open i fredags. Hans spontana och såvitt jag förstått spelet helt naturliga reaktion var att förlita sig på golfölen. Petterson berättar för DN:

Jag är inte en vanlig svensk som har smal midja och äter en banan efter nio hål… Jag tog en öl efter rundan, och plötsligt hade jag druckit sju. Min caddie fick köra hem mig. Jag var inte i dåligt skick på något sätt, men jag ville inte köra, sade han på presskonferensen efter segern.

Fenomenet ”caddie” framstår i sken av detta som smått genialt. Jag lär mig mer om golf hela tiden. Nu visade det sig förstås att Pettersson hade kvalat och efter sin utförliga golfölsterapi gick han morgonen efter in i tävlingen där han var ytterst nära att sätta en 59-runda vilket jag förstått syftar på antal slag och inte antal öl. 59-rundor är vad golflegender är gjorda av. Carl Pettersson vann Canadian Open och den miljon US dollar som ingick i äran.

Historien i DN blir bara bättre när man får höra att han haft ett dåligt 2009 efter ett utmärkt 2008. Anledningen lär ha varit att han gått ner 14 kilo och börjat styrketräna. Med hjälp av golfölen och alla de rätter som dessa drycker kräva hittade han dock till baka till ”spelet” och vem kan annat än att gratulera honom.

Hotellölen

av Johan
Hotel Park i Ljubljana

Vad fan gjorde jag i Kalmar? Det enkla svaret var att jag hade en jobbintervju dagen efter. En intervju för ett jobb i Kalmar. Den större frågan kvarstod dock. Vad fan gjorde jag i Kalmar?

Hotellet var utsökt men jag var i ett tillstånd då den enda förlåtande egenskapen jag fann var att man kunde dränka sig direkt från det egna hotellrummets bryggplats. Jag checkade in sent efter en lång resa. Kvinnan i receptionen beklagade att köket stängt. Jag försäkrade att köket ändå inte skulle kunna göra något för mig. Trots det erbjöd hon sig att fixa fram en smörgås. Igen tackade jag och igen sa jag att jag inte behövde något. Hon tittade på mig och sa att hon nog skulle kunna fixa fram en öl också. Jag drack den på rummet och den var sval som en septembermorgon.

Hotellölen är ingen vacker öl men den är på rätt sida när kampen mot ledan rasar. Hotell är inte heller några vackra platser och jag bor aldrig på ett för nöjes skull. För mig är hotellrummet platsen där man långsamt förbränner tiden som kvarstår efter en dags plikter, möten och förströelse innan en helt ny sådan dag tar vid igen.

Man kan arbeta och man kan sova säger du men ingen kan egentligen förväntas kunna överleva utan öl i en rökskadad bunker med gröna heltäckningsmattor, utsikt mot parkeringen och 16 ungerska TV-kanaler. Det är helt enkelt inte mänskligt. Jag beskriver Hotell Flamenco i Budapest, lättbetongspalatset beläget i anslutning till det som förut var det ungerska kommunistpartiets partiskola. Det hette förstås inte Hotell Flamenco på den tiden, det helt lösryckta spanska temat valdes vid kommunismens fall utan att någon som helst insats gjordes för att göra hotellet spanskare. Inte ett jävla olé. Det ungerska kommunistpartiets partiskola är idag en handelshögskola.

Jag beskriver Hotell Flamenco men det skulle egentligen kunna vara vilket hotell som helst, var som helst. Min rutin är alltid densamma. Efter incheckningen går jag ut och köper fyra äpplen och två burkar öl.

Hotellölen smakar sällan så bra som den där gången på det fina hotellet  i Kalmar. Varma burköl från kvartersbutiken har ofta en brödig, rustik smak som sällan finner uppskattning utanför inramningen av en byggarbetarlunch. Jag har aldrig druckit någon som jag inte gillat.

De där sista timmarna på dagen går snabbare och den följande dagens powerpoint-presentationer blir bättre tack vare hotellölen. Kan inte ölen intas i hotellbaren? Självklart kan den det men då är det en helt annan öl. Det är en hotellbarsöl. Herregud, låt mig inte börja berätta om hotellbarsölen. Den tar vi någon annan gång.

Jag fick inte det där jobbet i Kalmar och jag är glad för det. De betalade för hotellet. Hotellölen betalade jag själv.

Oppigårds Inwit (11751)

av Johan

Kan Oppigårds misslyckas? Förmodligen inte på egen hand. Det är därför de plockat in extern kompetens på området. Oppigårds Inwit är baserad på det vinnande bidraget i svenska mästerskapen i hembryggeri och tillverkat av dess upphovsmakare Peter Högström. Inwit överraskar dock med att vara allt annat än ett amatörmässigt öl.

Ordet ”amatör” kommer från samma latinska rot som exempelvis det franska ordet ”amour” och ordet syftar också på någon som älskar något. Ordet ”professionell” syftar förstås på en profession och någon som gör något som ett yrke. Folk som gör det som de älskar presterar aldrig lika bra som de som gör något för att det är deras jobb. Ändå kan vi inte låta bli att gilla dem bättre.

I fallet med den duktiga amatören Peter Högström – förste älskare i SM – verkar dock Sveriges ölbloggare göra ett undantag. Ingen verkar fullt ut föredra honom framför en traditionell yrkesman och jag kan inte undkomma misstanken om att de helt enkelt är missunnsamma. Där det finns kärlek finns det svartsjuka.

Nu har som sagt Inwit inte alls karaktären av ett amatöröl. När man föreställer sig ett amatörprojekt så tänker man sig övermodiga utflykter bland smak och doft genomförda med naiv dumdristighet. Oppigårds Inwit är dock en smakrik, fruktig, frisk men på det stora hela ganska strömlinjeformad och välsvarvad öl. I själva verket framstår ölen som ett fullständigt yrkesmässigt bidrag till Oppigårds utsökta men lite tungfotade sortimente.

Vad jag vet saknar Oppigårds idag ett realistiskt alternativ för badstranden. ”Oppigårds på stranden” har nästan samma surrealistiska kvaliteter som titeln på den japanska boken ”Kafka på stranden”. Ett par iskylda Inwit kan fylla en viktig livsuppehållande funktion på vilken strand som helst i Dalarna.

Oppigårds Inwit finns tillfälligt på systembolaget men jag tror att Oppigårds skulle göra klokt i att behålla den som en fot i dörren till ett marknadssegment där bryggeriet är i princip helt orepresenterat. Var och en bör dock ta på sitt eget ansvar att testa en innan sommaren är över.

18,50 kronor på systembolaget, nummer 11751 i katalogen

3,5 kylväskor av 5 möjliga