Författare: Johan

Sånger om sprit: Portland, Oregon

av Johan

Alla kurser skall innehålla ett genusperspektiv och naturligtvis gäller det även denna internetbaserade kurs om spriten i musiken. Dagens föreläsning ägnas därför åt könsroller i sånger om sprit i allmänhet och en låt i synnerhet: Loretta Lynns ”Portland, Oregon”.

”Portland, Oregon” från 2004 är naturligtvis inte den första sången om sprit av en kvinnlig artist. Det är dock en av relativt få sånger av och med en kvinnlig artist som handlar om att faktiskt dricka alkohol och inte bara bli utsatt för den genom en man.

Inom countrymusiken dikterar de traditionella könsrollerna att mannen dricker och kvinnan står ut med det. ”Good hearted woman (in love with a good timing man”) är ett ovanligt uppriktigt erkännande av detta från Waylon Jennings och Willie Nelson. Loretta Lynns egna ”Don’t come home a-drinking (with loving on your mind)”  från 1967 intar också perspektivet av kvinnan som väntar hemma med barnen medan maken dricker.

Det är dock inte förvånande att det är just Loretta Lynn som sätter glaset i kvinnans hand i ”Portland, Oregon”. Hon har kanske mer än någon annan uppdaterat countrymusikens syn på könsrollerna. I den på sin tid kontroversiella låten ”The Pill” sjunger hon en lovsång till p-pillret som hon ansåg var en fullständigt genial uppfinning. En anledning till det är förstås att hon själv var fyrabarnsmor vid 19 års ålder, sin första fick hon vid 14. Loretta Lynn var av samma anledning en stark förespråkare av sexualundervisning. Själv fick hon aldrig fick veta att det fanns en koppling mellan sex och havandeskap förrän efter sitt första barn. Det var inget man pratade om uppe bland kullarna i Kentucky.

I låten ”Rated X” från 1973 utmanar hon framför allt den amerikanska söderns dubbelmoral i en direkt konfrontation. Hon sjunger om hur en frånskild kvinna blir lovligt byte för alla män, inklusive gifta sådana, eftersom hon blivit ”rated x” som lössläppt och lättfotad.

Kraften i Loretta Lynns musik ligger dock lika mycket i sättet hon sjunger som vad hon sjunger om. Hon har det rättframma och självklara tilltalet hos någon som haft en lång väg ner från kullarna. Det finns en kraft bakom varje ord som ingen kan ifrågasätta och det finns ingen anledning att tvivla på hennes uppriktighet när hon förklarar i ”Fist city” att hon tänker slå in framtänderna på den kvinna som tafsar på hennes karl.

”Portland, Oregon” är ett samarbete med Jack White, som också sjuger tillsammans med Lynn på låten. Den berättar en historia om ett möte på glid i Portland och White och Lynn sjunger de manliga respektive kvinnliga rollerna i en dialog.

Well Portland Oregon and sloe gin fizz
If that ain’t love then tell me what is
Well I lost my heart it didn’t take no time
But that ain’t all. I lost my mind in Oregon

Här berättar den då 69-åriga Loretta om släppa allt och låta gingroggarna ta över rodret. På ett för en åldrande kvinnlig countrystjärna otypiskt sätt omfamnar hon anarkismen i den totala fyllan. White fortsätter i samma anda i vers två:

In a booth in the corner with the lights down low
I was movin’ in fast she was takin’ it slow
Well I looked at him and caught him lookin’ at me
I knew right then we were playin’ free in Oregon

De två sista raderna sjungs av Lynn och hon fullföljer därmed en lång och stolt tradition av ärliga berättelser av de mest naturliga saker i världen som goda kristna i regel ändå inte talar om. Låter avslutas i god stil:

Well sloe gin fizz works might fast
When you drink it by the pitcher and not by the glass
Hey bartender before you close
Pour us one more drink and a pitcher to go

Man ser framför sig hur solen håller på att gå upp över Portland när Loretta Lynn ramlar ut på gatan iförd en av sina enorma broderade klänningar i sällskap med en packad Jack White. I handen har Loretta en kanna med gin fizz och Jack har ett glas i varje näve. Det är en vacker bild och countrymusiken är rikare tack vare den.

För fortsatta studier av denna sång om sprit föreslår jag att ni tar kontakt med youtube. De har allt ni behöver.

Sånger om sprit: Bloody Mary Morning

av Johan
God morgon!

När jag säger skilsmässoskiva och 1974 så säger kanske du Blood on the tracks. Då säger jag att den släpptes i januari 1975. Du kanske blir sur och kallar mig ”jävla besserwisser”. Men nu ska vi inte bråka, det är ju dags för en ny lektion på distanskursen ”Sånger om sprit”.

1974 års bästa skilsmässoskiva kan alltså inte vara Blood on the tracks och då måste den vara Willie Nelsons Phases and stages. Phases and stages är den andra i en triologi av konceptskivor. Konceptet på den följande skivan Red headed stranger var att man inte kan hänga en man för att ha skjutit någon som försöker stjäla hans häst. Konceptet för den föregående Shotgun willie var att odla skägg, bränna ner huset och flytta till Texas även om det inte framgår vid en flyktig granskning. Det var hur som helst vad Willie själv ägnade sig åt vid tiden då den spelades in.

Phases and stages är alltså inspelad efter konceptet ”skilsmässa” och på typiskt konceptskivevis är den första sidan av skivan inspelad ur kvinnans perpsektiv och den andra sidan ur mannens. Naturligtvis var den inspirerad av Willie Nelsons egna upprivande skilsmässa från hans 37:e fru.

Dagens fördjupningsuppgift är den första låten på manssidan, ”Bloody mary morning”. I denna låt beskriver Nelson på ett väldigt rakt och okonstlat sätt hur hans kvinna dragit och hur berättarjaget reagerar på det enda logiska sättet genom att sätta sig på planet till Houston:

Well it’s a bloody mary morning
Baby left me without warning sometime in the night
And I’m flyin’ down to Houston with forgetting her the nature of my flight

Detta är öppningen på den lilla berättelsen om en morgon då en Bloody Mary har en naturlig plats i frukosten. Endast på flyglatser har jag sett människor som faktiskt dricker Bloody Mary till frukost och kanske är det så Nelson kom på idéen till låten. Han utgår ofta från en vardaglig betraktelse som han sedan utvecklar och berättar en hel historia kring.

As we taxi toward the runway the smog and haze reminding me of how I feel
Just a country boy who’s learning that the pitfalls of the city are extremely real
All the night life and the parties temptation and deceit the order of the day
Well it’s a bloody mary morning cause I’m leaving baby somewhere in LA

Den andra versen fyller ut berättelsen och i den stoppar han en del klassiskt country-tankegods. Historien om grabben från landet som drar till storstaden med hemska följder är en del av det kanon som gäller för alla som någonsin funderat på hur de skulle se ut i hatt. I denna vers har vi alltså upprinnelsen till varför berättarpersonen dricker. Han är ett offer och ingen har någonsin druckit en Bloody Mary på morgonen som inte varit åtminstone lite självömkande.

Well our golden jet is airborn flight fifty cuts a path across the morning sky
And a voice comes on the speaker reassuring us flight fifty is the way to fly
Now a hostess takes our order coffee tea or something stronger to start off the day
Well its a bloody morning  cause I´m leaving baby somewhere in LA

Den sista versen börjar precis som den första med ordet ”well” vilket för lyssnaren rakt in i en till synes redan pågående berättelse. Drivet och tempot i musiken hjälper denna känsla och ”Bloody Mary Morning” är därför både medryckande och uppgiven på ett sätt som Willie Nelson men väldigt få andra musiker lyckas skapa. De små, till synes betydelselösa, detaljerna i berättelsen skänker trovärdighet och ingen behöver tvivla på att berättaren dricker av en anledning. Det är helt enkelt en bloody mary morning.

Jag tror det är allt ni behöver veta just nu. Kom dock ihåg att studera på egen hand genom att exempelvis se och höra denna version av låten på youtube. Det här kan komma på tentan.

Summer Sun Hoppy Golden Ale (1673)

av Johan

Detta måste vara en av de godaste folkölen på hela systembolaget. Det är, för att använda en sliten liknelse, lite som att vara den längsta av de sju dvärgarna. Ja den är alkoholsvag men det är ändå ingen bortkastad ansträngning att riva av denna kapsyl med hjälp av eggen på en lånad kniv. Summer Sun är en öl som går att dricka. Det är egentligen det bästa man kan säga om en öl.  

Visst har den humle men är den verkligen så särskilt påtaglig? Jämfört med exempelvis Oppigårds Summer Twist är den mycket blygsam och det gäller för övrigt smaken i sin helhet.

Summer Sun kommer från Skottland. Jag vet inte vad det betyder men det kändes som om det borde nämnas. Den kanske är särskilt maltig? Nej, det är den inte.

Summer Sun Hoppy Golden Ale är en öl. Den är ganska god. Ok? 24,90 kronor på systembolaget, nummer 1673 i katalogen.

Tre arga skottar av fem möjliga

Oppigårds Summer Twist (11415)

av Johan

Ja, jag vet. Det är dags nu. Det är dags för den stora Oppigårdssågningen. Varenda cell i min kropp längtar efter den. För varje hyllning, varje superlativ och varje vän som ”gillar” Oppigård på Facebook så blir lockelsen större. Det måste ske snart, det går inte att hålla emot. Men jag kan inte, inte nu. Oppigårds Summer Twist är osågbar.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk öl. Men det är en fantastisk öl. Fan också. Oppigård Summer Twist är en humlefrisk ale med en rik smak som tål att fundera på. Det mest negativa jag har att säga om den är att den närmar sig den hemska progressiva ölen som vi alla vet lurar runt knuten. Den är dock inte riktigt där. Typiskt. Naturligtvis kan jag anföra min standardkritik mot beska och maltiga öl, den om att man inte kan dricka tio utan att känna sig konstig. När jag tänker på det så skulle man nog kunna dricka tio sådana här. Helvete.

Ja Oppigård Summer Twist är ännu en god jävla öl från Oppigård. Men var lugna, min dag kommer. Ett litet felsteg och jag är där med sågen. Det är inget hot. Jo förresten, det är ett hot. 25,90 kronor på systembolaget, nummer 11415 i katalogen

Fyra besvikelser av fem möjliga

Konserveringsmedel är kvalité

av Johan

När jag idag som vanligt vandrade omkring på Folkungagatan kring lunchtid på jakt efter något att äta bestämde jag mig för att också passa på att handla hem lite saker till livet efter kontorstid. Att utsätta mig för rovgirig exploatering från en Ica-handlare är ett nöje som jag unnar mig blott en gång om dagen.

Så jag gick till Ica. Ett problem uppstod när jag kom på att jag behövde pålägg som skulle klara av att vänta ett par timmar på mitt kontor innan det fördes till den sista vilan i mitt kylskåps isiga famn. Åtminstone trodde jag det var ett problem.

I själva verket fanns det en rad alternativ bland de icke kylberoende påläggen. Exempelvis fanns ett brett sortimente av smältost på tub. Jag kom att tänka på en före detta kollegas drömska hågkomster från när denna smältost introducerades någon gång på 1970-talet. Enligt honom gjorde den kylskåpsfria räkosten underverk för fjällvandringar och långa fisketurer i Norrlands inland.

Ändå passerade jag hyllan med smältost och sökte lyckan bland det torkade köttet. Sådant finns i en mängd variationer till och med i en högst ordinär Ica-butik i centrala Stockholm.

En plötsligt insikt fick mig dock att välja det enda riktigt realistiska alternativet. Min vurm för eurokitschen tog överhanden och jag vandrade ut på Folkungagatan igen med ett litet osthjul klätt i papp med en zenbuddistiskt leende kossa på.

Den leende kossans små ostar kräver inte kylförvaring vilket är en kvalité som lyfter dem långt över känsligare konkurrenter. Dessutom är de enligt wikipedia i England betraktade som ett nyttiga mellanmål för barn. Låt vara att en friterad snickers också betraktas som ett nyttigt mellanmål för barn i England.

En mjukost som inte behöver kylas? Det måste vara onaturligt? Ja, det hoppas jag verkligen. Naturligt vore att bo en jordkula och att äta råa rovor och djur med nedsatta kroppsfunktioner. Genom många tusen år av utveckling har vi dock kommit förbi det och skapat små ostar med svamp, gräslök, skink och paprikasmak som håller för några timmar på ett kontor med söderfönster. Ska vi skämmas för det?

Utveckling är skamligt för dem som har råd att bortse från den men jag väljer att bortse från dem istället. Vad är utveckling? Utveckling är när de som har det sämst får det kontinuerligt bättre och i livsmedelsbranschen är det en historia som skrivs med e-koder.  

E-koder ser inte så roliga ut. Det kan jag hålla med om. På min paket La vache qui rit finns det en hel rad. Allt de gör är att skänka en trevlig konsistens till osten och att förstärka smaken. Konsistens och smak är två saker som ständigt måste stärkas.

 Personligen hade jag inte blivit avskräckt ens av en rejäl dos E 666, det enda heltäckande skyddet mot uttorkning, ytmögel och frikyrklighet.

Är det någon som känner för ett parti e-bingo? Vi trycker upp bingobrickor med slumpvis inskrivna e-koder. Sedan drar vi ut och handlar, den som först får bingo får sina varor betalda av den andre.

Nu, många timmar efter mitt besök i affären, sitter jag vid ett gängligt köksbord i en eländig del av Norrmalm. I mitt sällskap befinner sig en leende kossa och ingen av oss är på väg någonstans. Vi har många, många månader på oss att avsluta vår relation.

Sånger om sprit: The Meat Purveyors

av Johan

Efter ett mångårigt missbruk av countrymusik har jag samlat på mig en av Sveriges främsta spellistor med sånger om sprit. Historierna, och alla bra countrylåtar är i första hand historier, varierar från ett litet glas champagne till förtida död i alkoholism. Från min priviligerade plats vid låtskatten vill jag dela med mig av lite av några fina berättelser. Dagens lektion handlar om ett stort litet band från Austin som heter The Meat Purveyors eller TMP för oss som lyssnat oss redlösa på deras musik.

The Meat Purveyors är i grunden ett bluegrassband men med ett samtida alt-countrytilltal. De skriver egna låtar men spelar även en smakfullt vald samling låtar skrivna av andra artister som ofta egentligen tillhör en annan genre. Deras cover på Fleetwood Macs ”Monday morning” är trevlig och de har släppt ett Madonna-medley som singel.

Den första låten jag hörde med The Meat Purveyors var öppningsspåret ”Hey little sister” och jag har varit kemiskt tillvänjd sedan dess. Det var på E22:an på väg norrut från Karlskrona en solig och redan varm sommarmorgon då vägen låg öppen och min stortyska sedan svävade ljudlöst en decimeter ovan asfalten. Någonstans i höjd med Vassmolösa slog cd-spelaren över till spår nummer 16 på en nyligen inköpt samlingsskiva och var gång jag hör den överaktiva gitarren på ”Hey little sister” är jag tillbaka i Möre.

Idag har vi dock samlats för att tala om The Meat Purveyors sånger om sprit och gud vet att de är tillräckligt många för ett seminarium.

På skivan Pain by numbers tar de upp några av dryckenskapens eviga frågor, såsom i själva titlen på låten ”How can I be so thirsty today (when I had so much to drink last night)”. På skivan, Someday soon things will be much worse, beskriver de vedermödorna med att samla ihop pengar och ta sig till spritbutiken i låten ”Liquor store”. På samma skiva kopplar de fylleriet till sin tillvaro som musiker i låten ”666 pack”. Detta är bara en kort översikt för att inleda denna grundkurs. Låt oss nu gå vidare till en lite djupare förståelse av The Meat Purveyors sånger om sprit.

The Meat Purveyors skriver bitterljuv musik om att dricka som en sista konstruktiv åtgärd i en hopplös tillvaro. Det är inte ett originellt koncept inom countrymusiken men med kompositioner som ”Thinking about drinking” från skivan All relationships are doomed to fail gör Austin-kvartetten sig gott om armbågsutrymme i konkurrensen. Refrängen till den låten lyder:

”When I’m not drinking, I’m thinking about drinking, and when I’m not thinking I’m drinking about you”.

En enkel, uppriktig och slagkraftigt levererad lek med ord om vad som kan hända när man inte tänker och bara tänker på att dricka när man inte dricker. De verkliga bråddjupen av känslodödande alkoholerotik finner man dock i verserna, som den här:

“They say that the pain of a broken heart can be eased by alcohol

I know you ain’t no doctor but would you poor me a dose about yea tall

One more shot of medicine to help me through the day

It is good to know that sweet relief is just a shot away”

En central del i vad som gör The Meat Purveyors är Jo Walstons känsliga röst, som gjord för budskap som är som gjorda för country. Hon har kanske mer än någon annan jag kan komma på gjort countrys alkoholkultur tvåkönad. I låten ”2:00 am” ger hon en kvinnlig röst för ett par textrader som skulle ha fått George Jones att rodna:

“Got a stale bowl of beer nuts, smoked cigarette buts, all I can show for this day,

Just warming this bar stool, talking , a damn fool, watching the hours melt away,

And I know I shouldn’t call him in the state that I’m in, its 2:00 am, I’m ready again”.

Med en inramning av egna musikstycken som dessa blir The Meat Perveyors version av ABBA:s “S.O.S” det svartaste som kommit ur det skandinaviska svårmodet utan att ta livet av sig på vägen till rampljuset:

”Where are those happy days, they seem so hard to find

I tried to reach for you, but you have lost your mind

Whatever happened to our love

I wish I understood

It used to be so nice, it used to be so good

You seemed so far away though you were standing near

You made me feel alive, but something died I fear

I really tried to make it out

I wish I understood

What happened to our love, it used to be so good”

Nu kanske ni säger att SOS inte är en sång om sprit? Om ni har hört TMP:s version så vet ni att den är det.

En intressant aspekt av The Meat Purveyors relation till alkohol är att de inte alls kan hantera sprit särskilt bra. Varje skiva de har gjort har varit den sista eftersom de har splittrats till följd av druckna dispyter med stor regelbundenhet. Efter ett tag är de ändå liksom ihop igen, som om allt bara var något som skedde under rusets inflytande.

Att skriva om musik är ju i Frank Zappas ord som att ”dansa till arkitektur” så jag tycker vi ägnar resten av dagen åt självstudier. Öppna upp en immande sval flaska studieinspiration och ge dig hän. The Meat Purveyors kommer att lära dig resten.

Se Vällingby stå i lågor

av Johan

En trevlig överraskning med min nya lägenhet ute i västerort var balkongen på bilden. Det är egentligen ingen balkong, det är snarare någon sorts helikopterplattform 13 våningar upp i luften. Det är balkongräcke i två av fyra väderstreck och inget utom himmel uppåt. När jag steg ut på det putsade betonggolvet för första gången idag slogs jag av en enda tanke: GRILLA!

Satan i gatan vad det ska grillas här uppe! Jag tänker äta dagens samtliga mål kremerade. Kan man grilla allt? Snart vet vi för jag tänker tända en eld som aldrig falnar. Det nybyggda punkthuset kommer att se ut som fyren i Alexandria. När jag drar igång grillen kommer de att få stänga ner flygtrafiken på Island.

Titta vi twittrar!

av Johan

Vid gud jag tror vi twittrar! Jag har ingen aning om hur det har gått till men jag misstänker att det har något att göra med Jonas eftersom han faktiskt kan något om IT. Jag vet inte heller vem som skriver meddelandena men jag misstänker att det är Nils eftersom han faktiskt kan laga mat. Kanske kommer det att höras twitter även från våra resterande skribenter. Personligen har jag ett problem med begränsningen av antal tecken.

Twittersvinet håller till i vänstermarginalen på sidan där de fem senaste meddelandena syns. Hur låter det när ett svin kvittrar? Jag föreställer mig det lite som Ozzy Osbornes senaste skiva.

Grolsch premium lager (1640)

av Johan

Det fanns en tid då jag refererade till Grolsch med namnet ”Rolf” men ingen förstod vad jag menade så jag slutade. Jag och Rolf har en lång historia ihop så det var bara naturligt att vi slängde titlarna och gav varandra smeknamn.

Under flera år tjänstgjorde Rolf som min standardöl och det är en krävande position. I förorden till min doktorsavhandling nämner jag de ”10 000 koppar kaffe” som jag drack under skrivprocessen men där kunde lika gärna stå något om Rolf. Det var Rolf som fanns där på kvällen när jag var tömd på vetenskap och i behov av livsande ur en grön flaska. Det var Rolf som sköljde ner en svårsmält tillvaro i Norrlands inland och det var Rolf som ordnade festen till dess ära.

Rolf är en riktig arbetshäst.

Det är en enkel men robust öl som är frisk och sträv på ett sätt som en standardöl måste vara. Den är besk men inte beskare än att man kan dricka fyra bara för att man har ett blogginlägg att skriva.

Jag minns inte var jag träffade Rolf för första gången men det var på Grolschbryggeriet i Enschede som vi kom att slå följe. Jag var där på ett studiebesök och den upphöjda enkelheten i ekvationen malt, humle och jäst fascinerade mig. Vägen genom den industriella anläggningen tog lång tid och lagom till provsmakningen i slutet av rundturen hade jag bestämt mig för att satsa på Rolf.

Vi har gått skilda vägar nu men vi möts fortfarande ibland. En enkel men stark karaktär förlorar aldrig sin styrka och visst gillar jag fortfarande Rolf. Våra år tillsammans har satt sina spår på fler ställen än jag önskar ibland men de flesta av våra gemensamma minnen är positiva. Vad som än händer så finns de kvar. Vi har alltid Enschede.

Tre ungdomsminnen av fem möjliga

Tre elaka fyllon

av Johan

 

I slutänden var nog Aksel Sandemose bara ett elakt fyllo. De klassiska kännetecknen finns där, han var föraktfull mot kvinnor, vårdslös med pengar, han var en egocentrisk drickare och antagligen en mytoman.

 Vi vet att han ljög om sin flykt från Oslo vid tyskarnas invasion i april 1940, han var aldrig utsatt för den personliga förföljelse han påstod och han genomförde inte de hjältemodiga handlingar som han påstår under flykten. Samtidigt så behöver man förstås inte ifrågasätta en mans skäl till att vilja fly ett land under nazistisk ockupation.

 Hans son Jörgen berättar om dagen efter invasionen, den 10:e april. Aksel hade varit ute och supit i två dagar och hans fru hade gett upp väntan på honom, hon tänkte fly ensam med barnen. När hon med en tvilling under varje arm och några hoprafsade tillhörigheter packade lämnar huset möter hon Aksel. Han kommer med sko i handen och hävdar att tyskarna skjutit bort den andra. I själva verket hade han för vana att supa bort kläder och skor.

 Han kom att bo hos den svenska författaren Eyvind Jonsson som han också lånade pengar av. Eftersom han hade ganska extravaganta vanor så behövde han mer pengar än vad han kunde låna ihop till öl. Därför valde han att gifta sig rikt. Utan att först skilja sig från sin första, ganska prövade, hustru. Aksel Sandemose var alltså, ovanpå allt annat, en bigamist.

 Spekulationerna om hans pedofila och incestuösa tendenser har aldrig bekräftats men han gjorde aldrig något för att förhindra dem. Oavsett ifall de har substans eller inte så kvalar Sandemose med lätthet in i kategorin elaka fyllon.

 Han var ett elakt fyllo och en lysande författare, en av 1900-talets allra största i vår del av Europa.

 John Fante har inte fullt lika övertydliga drag av att vara ett elakt fyllo som Aksel Sandemose. Hans uppväxt i ett extremt religiöst hem i Colorado och den panikartade jakt på erkännande som följde av den ledde dock inom honom i de elaka fyllonas sällskap.

 Hans litterära alter ego Arturo Bandini delar hans irrationella jakt på tillfredställandet av maniska passioner. Jakten leder honom inte sällan över i amoraliska träskmarker så diametralt motsatt till de religiösa påbuden från hans dominerande mamma att de två motpolerna antagligen inte skulle ha varit möjliga utan varandra.

 Bandini och Fante fick båda lära sig att droger, våld och kvinnoförakt gav dem saker som depressionens Los Angeles vägrade att ge skötsamma pojkar med författardrömmar. Det var först i egenskap av elakt fyllo som han blev en stor författare.

 Charles Bukowski berättar om Fante och om att vara hemlös i sina förord till den senare versionen av Fantes storverk ”Ask the dust”. Bukowski hade ingenstans att ta vägen så han gick till ett kommunalt bibliotek. För att inte bli utkastad som den lodis han var så tog han en bok och började läsa, den första bok han hann greppa från en slumpvis hylla.

 Snart insåg han att boken inte var som han hört att böcker var. ”Fante var min gud” sammafattade Bukowski senare i livet sin upptäckt av ”den amerikansk-italienska Hemingway”.

 Bukowski var redan ett elakt fyllo när han började skriva. Ett hårt och i stort sett meningslös liv som postarbetare hade gett honom en direkt aggressiv relation till omgivningen. Han levde för sprit, cigaretter och sex eller drömmar om detsamma.

 Han sorterade post mot ett omänskligt ackord hans livsstil gav honom lite hopp och att uppnå pensionsålder. Vid femtio år fyllda sätter han sig ner och beskriver ett liv på postverket i en kompromisslös prosa som fick känsliga litteraturkännare att yla och gömma sig under bordet.

 Boken kom att heta ”Post Office” och alter egot Henry Chinaskis beteende i den pendlar mellan uppgiven vårdslöshet och kriminalitet. I en scen där Chinaski arbetar som brevbärare blir han överfallen av en kolerisk kvinna i nattlinne. När han kommer till hennes hus för att leverera posten springer hon ut och skriker ”våldta mig inte, våldta mig inte”. Chinaski försäkrar att han bara delar ut post men hon ger sig inte utan fortsätter att skrika hjälp och banka teatraliskt på den slitne brevbäraren som egentligen borde ha hunnit längre på sin runda. Det slutar med att Henry Chinaski verkligen våldtar henne bara för att komma vidare.

 Som elakt fyllo sett excellerade Bukowski både i att vara elak och ett fyllo. Det finns nästan inga filmupptagningar på honom där han inte är kraftigt berusad och han gjorde sitt yttersta för att slå mynt sexuellt av sitt kändisskap när det väl kom. Han var en 55-årig litterär rockstjärna med pengar på banken, han hade med andra ord ingen avsikt att sova med händerna på täcket.

 1980 ställer Bukowski ett ultimatum till sin förläggare, ifall han inte gav ut en ny upplaga av Fantes ”Ask the Dust” så skulle det inte bli några fler böcker av Bukowki heller på det förlaget. Nyutgåvan blev med Bukowskis hjälp en försäljningssuccé och en renässans för Fante. John Fante dog 1983.

 Charles Bukowski dog 1994 i leukemi. Han var ett elakt fyllo till sin död, hans sista roman Pulp är en enastående föreställning, full av falskhet, feghet, egoism och dekadens. Den är en värdig avslutning på en författarkarriär som trots att den var senstartad tillhör de största i litteraturhistorien.

 Det är något med elaka fyllon. Kanske är det bara så att stor konst kommer från stora egon och fylleri är ju det mest självupptagna man kan ägna sig åt. Kanske måste man ha kartlagt en tillräckligt stor del av den mänskliga naturen för att skriva trovärdigt. Kanske har vi bara svårt att minnas stora författare som inte var elaka fyllon.

 Det får vara hur det vill med den saker. För egen del kommer jag fortsätta välja de elaka fyllona framför de ångestfyllda världssamvetena.

 Det är ett val som om inget annat åtminstone är roligare.